Förlåtelse

Postat av
Svara

Är det rätt att förlåta sin förövare? Det är ett ämne vi tidigare skrivit om här på Tjejkraft. Men hur är det egentligen med ånger, med förlåtelse och skuld? Evie har varit modig nog att dela med sig av sina egna erfarenheter: 

Det tog mig så lång tid att förstå förlåtelse. Det tog mig flera år av smärta, av avsky, av hat.

Första gången min pojkvän våldtog mig var en solig morgon på sensommaren. Och sen gick han till universitetet. Jag låg i sängen hela dagen och stirrade upp i taget, och tänkte på det han sa till mig.

Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?

När han kom hem hade han köpt tre kinderägg. Som blommsubstitut. De hade alla samma leksak i sig, en prärievarg på en motorcyckel. Och han sa att han inte trott att jag skulle vara där när han kom tillbaka. Men han bad aldrig om ursäkt. Han sa att han älskade mig igen.

Det finns nån sorts tanke om att om någon älskar dig så gör de inte så mot dig. Men det är inte sant, det är fullständigt att säga till någon i ett förhållande med en misshandlare att han eller hon inte älskar dig. För det är ju helt enkelt inte sant. Han älskade mig. Det är ju inte där problemet ligger, problemet är att förstå att bara för att han älskade mig var det inte rätt av honom att göra så. Bara för att han älskade mig var det inte mer ok. Och just för att han älskade mig gjorde det så ont, för att han älskade mig.

Så jag stannade kvar, för jag trodde han hade rätten till min kropp. Mer än vad jag hade. För att han älskade mig, och för att jag älskade honom. Så jag stannade. Och varje gång han våldtog mig sa han samma sak.

Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?

Sista gången grät han efteråt. Nästa morgon gjorde han slut med mig för att ”jag inte gav honom tillräckligt mycket med känslomässig respons” som han behövde. För att må bra.

Det tog lång tid innan jag ens förstod att detta var fel. Att detta var ett övergrepp. Att oavsett vad han tyckte att han hade rätt till, så när jag sa nej borde han slutat. Och varje gång efteråt… Och att han visste. Han visste exakt vad han gjorde, även om han inte ville erkänna det för sig själv. Och att jag var värd mer än så. Mer än det.

Det tog mig ännu längre att förlåta. Lång tid innan jag insåg att förlåtelse var för mig, och inte för honom. Att förlåtelse inte validerade hans beteende, inte gjorde det ok. Att förlåtelse betyder att jag inte behöver lägga min energi på honom längre, att jag äntligen kan vara fri.

Bild

Det lyckliga slutet

Postat av
1

Azade har denna veckan skrivit om en bok, Happy Happy. Har du någon gång själv haft en grym läsupplevelse och känner för att tipsa andra? maila oss!

Att ens föräldrar ska skilja sig är ingenting man som barn går och längtar efter. Vi blir ledsna när vi separerar och blir även ledsna när andra gör det. Ett besked om skilsmässa möts sällan (aldrig?) med ett ”Grattis, vad roligt!”, så som beskedet om exempelvis en graviditet eller bostadsköp kan göras. I dag slutar hälften av alla äktenskap i skilsmässa och för de allra flesta är skilsmässor ett uttryck för misslyckande. Maria Svelands och Katarina Wennstams bok Happy, happy: en bok om skilsmässa vill ge en annan bild av skilsmässan än den som målas upp som skamfylld, katastrofal och just misslyckad. Den innehåller 10 olika historier om skilsmässor, alla personligt berättade av 10 olika kvinnor. Vissa är glada, andra är sorgsna, några är panikartade och en del hysteriskt roliga. Tillsammans berättar de en historia om livet, om vikten av att våga förverkliga sig själv och sina drömmar, att våga acceptera att en kärlek kan dö, och att det finns ett värdigt, lyckligt och minst lika underbart liv även efter en separation. Den är väldigt fin att läsa även om man inte har egna erfarenheter av separationer eller har föräldrar som har skiljt sig. 

Bild

I det senste numret av Egoboost…

Postat av
Svara

I det senaste numret av Egoboost står chefredaktör Isabella Löwengrip näck på omslaget för att visa att hon är stolt över sin kropp. Det är lite utav en hämnd mot de som ”tjockmobbade” henne i vintras när hon la upp bikinibilder från sin semester.

Jag kan se hur hon tänker och förstå på vilket sätt hon vill peppa unga tjejer. Hon vill visa att man inte ska bry sig om vad andra säger om en och att deras negativa energi inte ska få stoppa en. ”Du säger att jag är tjock, men fuck you – här står jag naken och trivs som fan!” Det är modigt.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig trött. Måste kvinnor ta tillbaka makten genom att använda sina kroppar och sin sexualitet som verktyg? Kan man inte visa power och självkänsla på något annat sätt än genom att ställa sig i en sexig pose med sensuellt ljus och kisa in i kameran?

Och så snubblade jag över en stripe som förklarade det jag tänkte, precis såhär är det. Inte en chans i världen att en man skulle slänga av sig paltorna för att visa sig stark. Sexualitet är inte deras spelplan, det är kvinnornas.

Hur tycker ni att man ska sprida självkänsla och visa sig stark?

Bilderna kommer från Lady Dahmers underbara blogg! Och är tecknade av den lika fantastiska Liv Strömquist

Bejaka din nördighet!

Postat av
Svara

Jag växte upp i förorten. Alltså, till Stockholm (jag la till det där eftersom jag är medveten att Sverige inte = Stockholm, även om det inte slår mig särskilt ofta). Söder om söder. Och även om jag är den mest o-kickerskt inklinerade människa som någonsin kommit ur Skarpnäck (så till den milda grad att jag inte ens på skämt kan försöka mig på att slänga mig med slanguttryck utan folk omkring stirrar generat ner i golvet) så kan jag spåra Skarpnäck i mitt eget beteende. Som tillexempel att jag inte ens nu, när jag läser master-examen på universitetet med sikte på att doktorera, kan erkänna att jag faktiskt tycker om att plugga. För att det är töntigt.

Alltså. Hur löjligt är inte det? På en skala? Och varför är det töntigt att gilla saker, egentligen? Det känns som att det nästan alltid är töntigt att faktiskt tycka om saker. Helst ska man va sådär lite nonchalant positiv, men i stort sätt oberörd. Vilket är oerhört… tråkigt. Eller? Jag tror jag ska försöka bejaka min nördighet istället.

Att växa upp är pinsamt

Postat av
2

Hur är det att komma in i puberteten? Ganska hemskt faktiskt, kan man hävda. Men halva det roliga är att tänka tillbaka på det man saknar, det man länge glömt och det pinsamma som egentligen inte var så farligt. 

Jag minns tillbaka, när jag kom in i puberteten och pinsamhet efter pinsamhet avlöste varandra. Det handlade om att bli vuxen: det var inte så himla smärtfritt och det var ju få saker som inte kändes genanta. Här kommer några av min pubertets jobbigaste stunder, ni kanske känner igen er i några av dessa scenarion:

När mamma föreslår att vi ska köpa min första BH och jag vägrar eftersom jag totalförnekar att det finns några tuttar att hålla på plats. Det blir tillslut en väldigt tunn sport-BH. Faktum är att den är så tunn att den leder oss in på den andra punkten på pinsamhetslistan:

Vid ett tillfälle långt senare så hör jag några klasskamrater viska bakom min rygg ”kolla, där är hon som aldrig har BH på sig”. Vilket resulterade i att jag, 15 år gammal och generad in till märgen, införskaffade mig min första riktiga BH, jippie!

Då jag som 13-åring tar upp det här med stringtrosor med morsan. Att smyga med underkläder är inte ens att tänka på eftersom det inte är jag som sköter tvätten i huset, därför är jag tvungen att förklara för morsan att ”alla andra har ju stringtrosor och jag vill också pröva, jag tror att jag har ett par byxor som är tunna nog att göra det värt investeringen”. Mycket obehagligt samtal.

När jag står inne på H&M och ska köpa bindor då mitt försök till största diskretion spoileras av att min storasyster säger i ”normal samtalston”: ”ska du verkligen ha bindor utan vingar? Hur mycket brukar du blöda? Jag tycker du borde ta med vingar, det skyddar bättre. Om det inte är så att du har väldigt lite mens. Hallå, men svara då??”

Egentligen alla tillfällen då jag ska köpa bindor upp till att jag är ungefär 18 år gammal. Speciellt om det är en kille i kassan. Eller en kille efter en i kön. Eller en kille i butiken, faktiskt.

När ett gäng killar skriker ”du har varit på killkalas!” när jag har glömt att dra upp gylfen efter ett toabesök. Jag blir då så generad att jag inte ens klarar av att dra upp gylfen så att de slutar räkna antalet killar jag, teoretiskt sett då, har pussat på detta mytomspunna killkalas. Det hela slutar med att jag vänder på klacken och springer iväg så fort jag kan.

Den dagen jag helt plötsligt svettas så att jag får tefat i armhålorna och går omkring hela dagen med armarna klistrade längsmed kroppen för att inte någon ska se. Denna dag upprepade sig många gånger, ska ni veta.

Den dagen jag inser att hår har börjat växa på nya ställen. Det råkar vara i omklädningsrummet efter gympan och panikartat försöker jag dölja min nakna lekamen för mina klasskamrater. I efterhand kan jag inse att de inte var särskilt smidigt att sitta på huk när jag duschade, men desperationen var så hög att jag hellre såg ut som en hårlös idiot än som ett barn med hår på ”fel” ställen.

Sen är det en hel del pinsamma stunder som jag har förträngt. I efterhand kan jag känna att ingenting av detta var värt att hetsa upp sig över, men samtidigt tror jag att det är nödvändigt, att det helt enkelt tillhör hela processen med att växa upp. Man måste få tycka att det är lite jobbigt ibland.

Vägen till solbrännan

Postat av
2

Denna veckan har Magie skrivit om något vi kanske alla känner igen såhär påväg mot sommaren, men frågan om varför brännan är så populär får vi inte alltid förklarat för oss: 

Förr i tiden jobbade vanligt folk mest utomhus. De jobbade på åkrar eller med djur. Det var hårt arbete och mycket slit men de fick faktiskt världens solbränna och blev ganska vältränade! Problemet var bara att det inte var snyggt med solbränna på den tiden, och tvättbräda var fortfarande något man tvättade kläder på. Man skulle vara blek i hyn och skör som en rosenknopp, något som inte var möjligt för andra än de rikaste. På 1800-talet gick Europa igenom industrialiseringen. Nu skulle vanligt folk jobba inomhus i fabrikerna. Perfekt! Nu kunde även de vara lika snygga och bleka i hyn som aristokraterna (dåtidens B-kändisar). Men själva tanken med trender är att exkludera, att inte låta alla kunna vara med. När alla kunde vara bleka uppfyllde inte trenden sitt syfte längre. Därför blev det snabbt trendig att vara solbränd istället.

Den trenden hänger fortfarande kvar men nu räcker det inte ens med en gammal hederlig solbränna.

Den mest grundläggande tanken med reklam är att skapa behov som inte finns. Det är ju ganska rimligt eftersom vi inte skulle köpa en massa skönhets- och dietprodukter om medierna erkänner att vi duger precis som vi är. Innan sommaren får vi därför tusentals ”tips” från medier som får betalt för att övertyga oss om att vi måste förbereda oss för sommarshortsen genom att köpa produkter som ger oss ”rätt” färg, form, textur, doft och skugga. Det ska vaxas, färgas, smörjas, målas, knådas, slipas och poleras innan vi ens ska få tänka tanken på korta kjolar.

Men det finns bara en väg till den perfekta solbrännan och det är att njuta av sommaren, av solen och av att vara just där och den man är. Så det så!

 Bild

Project Unbreakable

Postat av
Svara

Project Unbreakable är ett fotoprojekt där Grace Brown lägger upp bilder på kvinnor (och en del män) som utsatts för sexuella övergrepp, de håller skylter där det står vad gärningsmannen sa innan, eller under tiden, eller efter. Project Unbreakable kan ni hitta HÄR.

För några år sen intervjuade Oprah Winfrey en ung tjej som utsatts för upprepade övergrepp som barn, under denna intervju berättade Oprah om de övergrepp hon utsatts för av sin farbror som tonåring. Hon sa att när hon berättade för sin far vad som hade hänt hade han frågat om Oprah hade ”gått med på affären”, till vilket hon svarade ”Det spelar ingen roll, jag var ett barn och han var vuxen. Det spelar ingen roll vad jag gjorde, jag var ett barn, det var han som hade ansvaret.”

Det kanske känns svårare när man är äldre,man känner att man har ansvaret själv. Man tar på sig skulden. Men när det kommer till sex har alla parter ansvaret tillsammans. Att alla vill vara där. Hela tiden. Ingen kan ifrånsäga sitt ansvar, och om du känner efteråt att en gräns passerades, oavsett hur villig du var i början, så var det den andra personens ansvar lika mycket som ditt att sätta stopp. Du har aldrig fel när du säger stopp.

När du säger nej. När du inte vill. Och om den andre personen inte accepterar det, är det deras ansvar. Inte ditt.

Bild

I den kalla natten

Postat av
Svara

Hela min generation verkar ha någon form utav kollektiv förälskelse i Jack White. Men för mig har det alltid varit Meg som med sitt drömmande ansiktsuttryck och änglalika seriositet fått mig att se videorna och spana in albumomslagen. För hon verkar i min värld underbar, inte bara som musiker utan som människa. För precis som det ska vara med riktigt bra musik så handlar det inte om att sjunga rätt. Det handlar om så mycket mer. För hon kan med bara känsla få musik att låta naken. För  med stängda ögon och ett obekvämt leende blir hon den dominerande tonen.

Har storleken betydelse?

Postat av
2

Det är ganska fascinerande hur många samtal jag tvingats in i om huruvida ”storleken har betydelse”. Jag tror jag är någon sorts magnet för denna frågeställning, liksom jag är en magnet för turister med diverse frågor om vägbeskrivningar och lokaltrafik.

En kväll detta hände var i en bar där en extremt irriterande kille högljutt förklarade att det hade det har den inte. Ingen betydelse. Och eftersom jag var allmänt irriterad spände jag ögonen i honom och sa ”Det är klart att det har betydelse.” Det påföljande samtalet gick ungefär så här:

”Nej det har det inte.”

”Självklart har det betydelse.”

”Men… hur kan du känna skillnaden?!”

Alltså. Va? Problemet med det här är att den här killen inte ser tjejer som faktiska personer med sexuella drifter, utan som objekt för mäns sexualitet. Tjejer som har sex har det endast för att tillfredsställa en kille, inte för att tillfredsställa sig själv, i alla fall inte genom den sexuella handlingen, utan i så fall för att hon tillfredsställer killen hon har sex med. Vilket är ungefär samma logik som leder till slutsatsen att homosexuella tjejer inte är lesbiska egentligen, utan bara inte har träffat en riktig man än. Det är omöjligt att föreställa sig att tjejer är sexuella varelser, att de har en sexualitet som är helt separat från killar sexualitet.

Tjejer som tycker om sex är slampor. Men vi kan återta termen slampa, ungefär som lesbiska återtagit flata, för att (som queerteoretikern Judith Butler säger) förändra betydelsen av övergreppens begrepp, i strid mot dess kränkande syften. Vi kan ge oss själva tillåtelse att vara sexuella varelser på våra egna villkor.

Bokrecension Hungerspelen

Postat av
Svara

Nu har vi en bokrecension här på Tjejkraft, och det är Linda som tittat närmare på den populära Hungerspelen, vad hon tyckte om filmen? Det kan ni läsa HÄR…

Jag har tidigare tipsat om filmen ”Hungerspelen” eller ”the Hunger Games” som den heter på originalspråket, och skrev då att historien var så pass intrigerande att jag bara var tvungen att läsa boken. Nu har jag läst ut den, och jag kan säga att den var dubbelt, kanske till och med trippelt, så intrigerande som filmen. Som vanligt när det gäller filmatiseringar blir det stora luckor i storyn, luckor som bara böckerna kan fylla.

Katniss Everdeen lever i det dystopiska framtidslandet Panem. Panem utgörs av den välbärgade huvudstaden Capitol som omges av 12 distrikt där invånarna har en, minst sagt, låg levnadsstandard. Misären i dessa distrikt tjänar som en påminnelse om det uppror som rebeller startade för många år sedan, och för att toppa detta har man varje år sedan Capitol vann kriget anordnat en tävling, Hungerspelen, där en flicka och en pojke ur varje distrikt väljs ut för att kämpa för sitt liv i direktsänd TV.

 Detta år är det Katniss lillasyster Prim som blir vald från distrikt 12. Katniss anmäler sig som frivillig för att ta hennes plats och tillsammans med den jämnåriga pojken Peeta åker de till Capitol för att tävla mot 22 andra ungdomar. Bara en kan komma ut ur spelet med livet i behåll.

Handlingen är både mörk och fängslande, emellanåt på samma sätt som en bilolycka kan vara förskräckande med ändå lockande att titta på. Samtidigt balanseras detta upp av en fångande pusselbitshistoria och extremt fascinerande och välskrivna karaktärer. Till skillnad från filmen fylls nästan alla luckor i innan man till slut når sista bladet.

 Katniss är en fantastisk karaktär: en stark och självständig ung kvinna som ändå tillåts vara mjuk vid rätt tillfällen utan att det blir klyschigt. Som alla hjältar drivs hon av en skyldighet att rädda alla som hon håller av, men författaren Suzanne Collins har ändå gjort henne mänsklig nog att emellanåt få ryck av ren och skär egoism. Det är skönt att Katniss inte är en alltigenom perfekt varelse. Det är skönt att alla hennes känslor inte måste vara helt rationella och självklara, för hur ofta händer det i verkligheten?

Relationerna som byggs upp känns verklighetstrogna och tillför mycket till handlingen. Och även om det är svårt att misslyckas med denna spännande handling kan mycket falla på att det blir hafsigt beskrivet och utan djup. Suzanne Collins, som faktiskt har skrivit en hel trilogi om Katniss, har lyckats undvika detta. Hon låter alla scenarion, känslor, tankar och handlingar ta alldeles lagom mycket plats och missar ingenting. Språket är på inget sätt banalt, utan moget men lättläst.

Men framför allt måste man beundra den samhällskritik som finns inbakad i allt detta. Det här är inte bara en spännande historia om att överleva på en arena. Det är en historia om orättvisa, maktmissbruk, uppror och det förbryllande i att vissa lever ett liv av överflöd medans andra svälter. Och inte minst en välriktad känga mot den förnedrings-TV som präglar många kanalers utbud.

Ja, jag erkänner att jag älskade denna bok och att jag direkt köpte de två uppföljarna eftersom jag inte fick nog av Katniss historia. Jag kan tyvärr inte, nu i efterhand, komma på någonting som är värt att klaga på. Kanske blev jag lite trött över den obligatoriska kärlekshistorian som vävdes in i berättelsen (ja, jag förstår att det är ett måste men ändå), möjligtvis tycker jag att Katniss var ytterligare ett bevis på att det bara är i fiktiva böcker och filmer som tystlåtna och socialt inkompetenta människor blir älskade och uppskattade in i absurdum (t ex som Bella Swan i Twilight-trilogin). Och missförstå mig rätt, tystlåtna och socialt inkompetenta människor är också fantastiska varelser som förtjänar kärlek, men hur ofta räcker verkligen en blick och en mening för att dessa ska bli dyrkade av alla sin närhet? Och kanske, kanske, tyckte jag att det emellanåt blev lite förutsägbart (men kan det vara för att jag har sett filmen?).

Men i det stora hela är det här en historia som är långt ifrån banal. Som är svår att inte fastna för. Som är snärjer en från början till slut.

Kort och gott rekommenderar jag denna bok för alla!

Bild

Sköna melodier i örat

Postat av
Svara

För en liten kort stund vill jag be alla att stanna upp för en sekund och lyssna på en artist som heter Melissa Horn. Hon har hunnit göra hela tre skivor nu men för mig var den första skivan den bästa och texterna har verkligen hjälpt mig genom glädje och sorg. Här är en text från hennes  låt ”Sen en tid tillbaka”…

Sen tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Mitt frisläppta jag

Postat av
1

Skyndar mig fram snabbt-snabbt i gångarna som leder oss människor som på en myrstig ned mot tunnelbanan under T-centralen. Alla skyndar. Ingen verkar glad. Fast egentligen är det nog bara omedvetna uttryck, för om du testar att le mot någon kan du ofta få ett leende tillbaka! Men det är inte så ofta folk ler mot okända i tunnelbanan, eller på gatan heller för den delen. Tråkigt nog.

Hur som helst, det är trångt, och svettigt, och jag har mycket packning. Har varit på landet. Reviderar på en gång jag kommer ner i tunnelbanan min uppfattning om att jag längtade tillbaka till stan och längtar nu genast tillbaka till landet och avsaknaden av kommunikationer och den stress och det oljud det för med sig. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan”, tänker jag samtidigt som jag ser att det är två minuter tills tunnelbanan avgår. Tränger mig fram till spärrarna och läser av mitt kort, därefter kvicka steg nedför trapporna och in i tunnelbanevagnen precis innan dörrarna stängs. Sjunker ned på ett säte med packningen på golvet mellan benen, pustar ut och är glad över de fem minuter jag sparade på att hinna med detta tåg och slippa vänta på nästa. Kollar upp, killen mitt emot mig kollar ned, mellan mina ben, han ler stort men försöker dölja det. Jag kollar också ned och inser att jag spräckt mina byxor, när jag sitter där bredbent visar jag ogenerat upp mina underbyxor för världen!

Jag börjar skratta, han skrattar, kvinnan bredvid skrattar – och förhoppningsvis gjorde jag deras dag lite grann! Om inte annat så bröt jag åtminstone mot den norm som annars verkar råda i tunnelbanan, ni vet den där om att man helst inte på något sätt, under några omständigheter, interagerar med okända människor. Ibland är det kul att bryta mot normer för att se reaktionerna, så länge det inte skadar eller stör dig själv eller någon annan. Våga prova!

Jag är mänsklig

Postat av
1

Vi har tidigare skrivit en del om självskadebeteende här på Tjejkraft och denna veckan har vi fått in en anonym text till redaktionen om hur det kan vara att brottas med sina egna känslor. Vill ni läsa mer om ämnet? Kolla HÄR

När jag var yngre förstod jag aldrig grejen med att vissa människor skadade sig själva. Förstod aldrig poängen, hur man resonerade eller hur det kunde hjälpa när man mådde dåligt. Även om jag själv emellanåt var olycklig kunde jag aldrig rationalisera det beteendet, och därför var det helt otänkbart att jag skulle göra någonting sådant mot mig själv.

Några år gick och jag blev olycklig på ett helt annat sätt. Jag närde ett självhat som var så starkt, så fruktansvärt starkt att varenda tanke, handling och ord gav mig stark ångest. Det var vid den här tiden jag fick en helt ny förståelse för självskadebeteende.

Det jag har hört många förklara kan det vara så att den psykiska smärtan så enorm att man skadar sig själv för att kunna få utlopp för den fysiskt. Det blir helt enkelt för mycket för psyket och själen att må så dåligt som man gör och då känns det bra att låta ontet sippra ut i blodform.

Men vi är alla olika. För mig var självhatet så starkt att jag ville skada mig själv, på samma sätt som man kan resonera när någon har gjort en illa på ett helt otänkbart sätt. Då vill man skada den personen. Och så kände jag för mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att slå en annan människa, men att slå mig själv eller skära i min kropp var att tillskansa den person som gjort mig mest illa (jag själv) skador som kändes väldigt rimliga. Jag hämnades på mig själv helt enkelt, för att jag var den jag var.

Nu är jag inte olycklig på samma sätt längre, men de gånger självhatet ändå brusar upp (det kan triggas igång ibland) så blir jag fortfarande sugen på att gå in i badrummet och slå huvudet i väggen och skära upp mitt ben. Men jag står emot, jag vet att det inte är värt att bestraffa mig själv för att jag är den jag är. Det hjälper inte, särskilt som jag inte förtjänar det föraktet.

Jag är ingen hemsk människa. Jag är bara en vanlig tjej som gör misstag ibland. Jag är mänsklig.

Denna texten är inskickad till [email protected], så om ni har något på lager, allt från dikter till foton och texter- tveka inte att skicka in! Om ni känner er berörda av texten eller har liknande tankar och erfarenheter- kommentera! Annars kan ni naturligtvis som vanligt vända er till Tjejzonens chatt

Bild

Ingen riktig våldtäkt

Postat av
1

Ikväll kl 21 visas dokumentären Ingen riktig våldtäkt på SVT 1, information om programmet kan ni hitta HÄR

Sexuella övergrepp mot barn och unga är aldrig acceptabelt. För hur är det med skuldkänslorna, hur är det med smärtan och hur är det att inte bli trodd eller inte våga berätta? På SVT kan ni chatta med experter och producenter efter programmet, men frågor kan ni ställa HÄR redan nu

Kom och hälsa på MIG!

Postat av
1

Vår gästbloggerska Emilie har denna veckan skrivit en text om hur det är att ta emot besökare. För hur är det egentligen när folk kommer för att träffa en, och så slutar det med att man står på en hängbro i trä och tittar ut över Skellefte skyline?

Sen jag flyttade har månaderna varit fyllda av besökare från Skåne. Släkt och vänner som utnyttjar min flytt som en ursäkt till att se landet. För är det inte lite så? En bekant flyttar till USA och plötsligt fick man en ursäkt att åka på den där resan som egentligen är för dyr, men nu ska du ju ”hälsa på” vilket gör att det plötsligt är en godkänd utgift.

Sedan vi flytta upp har 1 helg i månaden bestått av att visa upp den gamla kyrkstaden från 1600-talet, Sveriges ”längsta, äldsta trä- hängbro kombinerad med fast bro som fortfarande används” och massa andra onödiga fakta som inte alls går ihop, men som gör att den där tråkiga jäkla bron som faktiskt inte är något nu plötsligt är något man måste visa upp. Visserligen är det jättetrevligt att släkten vill komma upp och hälsa på mig, om nu anledningen faktiskt hade varit mig…

Detta leder till en enorm press på att fixa den perfekta resan och få min stad att verka intressant. Paniken över att det inte är vinter längre och att det därmed försvinner hälften av alla aktiviteter i norrland. En enorm ångest kommer över mig, ” Nu kommer de att tycka att resan var i onödan, gå på Åhléns kan de lika bra göra i Skåne!”. Men det finns några få personer som man känner verkligen är där för att träffa DIG, oavsett om du skulle bo i New York eller en liten by i Polen! De personer som inte kunde önska sig något mer än att få prata skit med dig på något litet Café på stan och som skiter i när fan samerna har indrivning av renarna. Personer där du inte behöver fundera på om de tycker att du ser på TV för mycket eller klagar över att du inte har bröd hemma till frukost. Jag påminner mig själv om dessa besök och tänker ”NEJ! Det är faktiskt dom som valt att komma och hälsa på mig för att ”se hur jag bor”, det här är mitt liv och det här är MIN stad! Om de vill se tråkiga träbroar kan de åka på guidade turer och tycker de inte att staden är tillräckligt exotiskt skulle de gjort sin förundersökning eller bara frågat mig så hade jag kunnat berätta det för dem! Vi har inga monument att gå till, inga konstiga museer och vi har inte mat hemma, vi är studenter. Det enda vi har är samma affärer som finns både i Ystad, Malmö och lund, fast i mindre. Och vet ni vad, jag trivs här i min ”tråkiga” stad!”

Bild

I’m Ridin’ Solo

Postat av
Svara

Jag känner för många som pressar sig själv till att hitta en pojk- eller flickvän. Lägg ner! Det är inte så jävla fel att vara singel, älska dig själv först innan du letar efter någon annan att älska. Och du, i samma veva: glöm den där jäveln som sårade dig en gång i tiden. Du förtjänar ändå bättre.

”So flex how I spread my wings, loving myself makes me wanna sing”

Detta är ditt liv

Postat av
2

Moa har denna veckan skrivit en text om hur illa det kan vara när man försöker vara någon annans idé om perfekt. Kanske kompromissa lite förmycket med sina egna intressen. Detta är ditt liv, var stolt och uppskatta dig själv!

Rage against the machine är inte det bästa jag hört

Ibland är det lätt att glömma att ta vara på det man själv tycker om, det man själv vill göra.

Under grundskoletiden ville jag så gärna tycka om samma musik som alla andra, att jag till slut nästan inte visste vad jag faktiskt tyckte om. Någon gång tvingade jag mig att försöka tycka mer om Rage against the machine än vad jag faktiskt gjorde, bara för att någon kille sade att rockgruppen var det bästa som hade hänt sedan rostat bröd. Jag till och med köpte skivan.

Och min osäkerhet kunde lysa igenom. Och jag fick ofta följdfrågor. Hade jag hört den och den gruppen, hade jag hört den och den låten, vad tyckte jag, vad tyckte jag, vad tyckte jag. Vad tyckte jag? Jag tyckte som ni! Jag visste inte, visste inte, vad jag tyckte. Ibland fick jag skit för det. Jag fick höra att jag var osäker, svag. Men så svårt det var att ha en åsikt när man var rädd för att bli kickad ur gemenskapen.

Liknande grejer kunde hända när jag dejtade i yngre år, eller när jag började hänga med min första grabb. Jag försökte gilla bilar mer, jag dansade lite mer sällan. Jag köpte kläder jag trodde att han skulle uppskatta, istället för att fundera över vad jag tyckte jag skulle vara fin i.

Det är livsfarligt att ge upp sig själv för mycket, för ditt liv är du. Håll hårt i det du älskar, så kommer personer som är bra för dig att hitta dig till slut. Var rädd om vännerna, var rädd om dina intressen. Stanna kvar där du blommar.