Om att acceptera ett nej

Denna texten har vi fått in anonymt från en skribent och handlar om tankarna man bär på när det kommer till gråzonssex – Är det fel att inte bära på skuldkänslor? Är nej inte ett nej för att det förvandlas till ett ja? Denna texten bär på många svar på frågor som många av oss tjejer någon gång frågat oss själva.

Så en väldigt löst bekant till mig som lagt in några stötar bad mig komma över nån blöt kväll. Vi hade setts ute på stan av en slump men han åkte hem rätt tidigt och jag var väl rätt trött på sällskapet jag var med så jag drog hem till honom för att titta på film. Från första mötet med den här killen hade jag varit tydlig med att jag bara ville vara vänner, så när han bjöd över mig var jag noga med att poängtera att det inte innebar att vi skulle ha sex. Och han sa OK. Och jag sa det en gång till till honom: Jag vill inte ha sex med dig, vi ska bara titta på film. Och han sa att självklart skulle han inte försöka få mig i säng. Så jag åkte hem till honom.

Det tog ungefär fem minuter av TV-tittande innan han påpekade att jag satt för långt borta och bad mig krypa upp hos honom så han inte kände sig så ensam. Så jag sa till honom att jag visst kunde lägga mig med huvudet i hans knä eller så om han inte försökte lägga in en stöt och hångla upp mig. Han sa att han bara ville ha lite närhet.

Det tog ungefär ytterligare nån minut innan han började avancera och klappa mig över håret och sånt där gullegull. Och jag bara: Det är trevligt, men det kommer inte leda till någonting.

Sen tog det väl ytterligare fyra minuter innan han böjde sig ner och kysste mig. Han hade väldigt mjuka läppar. Så jag blev ganska taggad. Och vi hade sex.

Dagen efter skjutsade han hem mig och sen bröt jag kontakten med honom och har inte pratat med honom sedan dess. Det spelar ingen roll att jag blev sugen senare för med tanke på hur många gånger jag bad honom att inte försöka sig på något så var det obehagligt att han ändå gjorde det. Han hade bestämt sig redan när han bjöd över mig. Och jag vill inte ha en sån person i mitt liv. Jag har ingen skyldighet att vara vän med honom bara för att jag, trots allt, blev sugen. Och jag vet att det var den här killen som gjorde fel som gick emot mitt uttalade nej, oavsett om jag låg med honom eller inte.

Det är väldigt viktigt att ni vet att det inte spelar någon roll om ni “går med på” att ha sex med någon (för att ni vill eller för att ni känner er tvingade) – det är den som inte accepterar det första nej:et som gör fel, inte ni. Ni ska inte behöva må dåligt och undra om ni gjorde fel. Våga stå på er och säga nej, och om ni sen ändå vill ha sex så ha sex, men fatta att det inte är en bra person som trots upprepade nej försöker. Ni förtjänar bättre.

“Jag älskar att läsa!”

Bokbanner

Jag älskar att läsa, och det har jag alltid gjort! Jag kommer ihåg att när jag var ungefär åtta år kunde sitta fastklistrad i en spännande bok, och under mellanstadiet kunde jag lätt sluka en bok per dag om jag var ledig. Många ser läsandet som något ansträngande, och tittar ofta hellre på tv. När jag studerade sa många av mina vänner att de inte orkade läsa, eftersom man redan läser så pass mycket när man studerar. Men för mig är en skolbok och exempelvis en skönlitterär bok, som man på fritiden läser för skojskull, vitt skilda saker som jag därför inte förknippar med varandra över huvudtaget. Har jag pluggat på dagen, kan jag också läsa på kvällen.

Tyvärr finns en hel del tråkiga böcker därute, men ganska ofta får man tag i riktiga guldkorn! Just nu läser jag en underbar bok i genren “chiclit” som heter “Sista natten på Chateau Marmont”. Författaren heter Lauren Weisberger, vilken är densamma som skrivit “Djävulen bär Prada” (som förövrigt är grymt bra den med!). Lauren Weisberger kan verkligen få mig att fastna i en bok!

“Brooke och Julian lever ett lyckligt liv i New York – hon är den som står för brödfödan genom sina två jobb och han är musikern som kämpar för att slå igenom. Men när Julian blir en stjärna förändras allt.

En dag blir Julian upptäckt av en chef på musikjätten Sony och gör succé över en natt – och deras liv förändras för alltid.
Snart befinner de sig i de exklusivaste kretsarna, äter på de lyxigaste restaurangerna, går på de häftigaste festerna och syns på de hetaste ställena i stadens djungel.
Men Julians nyvunna berömmelse betyder också att Brooke måste tampas med den brutala uppmärksamheten från helt hänsynslösa paparazzifotografer. Brookes värld vänds upp och ned när en skandalbild landar på tidningarnas förstasidor. Kommer hennes äktenskap att överleva den där ödesdigra natten på Chateau Marmont? Det är hög tid för henne att bestämma sig, en gång för alla, vad det är hon verkligen vill …

Att ta det lungt – Marjas tips!

Jag måste lära mig att ta det lugnt. Jag har alltid många saker på gång, och hatar att inte ha något att göra. Detta gör att jag nästan alltid är smått uppstressade och ganska aktiv. Visserligen trivs jag med min livsstil och att ha många bollar i luften. Men frågan är om det är så bra för kropp och själ? Därför tänkte jag passa på att ta upp tips som får mig att slappna av, och efterfrågar samtidigt efter era tips!

– Att ta en promenad rensar mina tankar och ger mig en skön känsla i kroppen.

– Inget botar en stresshuvudvärk så bra som ett roligt träningspass! Själv kör jag helst stepup.

– En fika med mig själv gör alltid susen och får mig att slappna av.

– Lite pyssel (kanske julpyssel vid jul!) framför tv:n! Jag älskar att få arbeta med händerna!

– Som sagt älskar jag att arbeta ned händerna, och därför älskar jag också att baka!

Nu vill jag ha era bästa tips!

tumblr_mvp9zlWqCR1s8kqn5o1_500

Kärlek, rädsla och min sadistiska hjärna

Varje gång det går bra i en relation med någon börjar jag föreställa mig alla sätt det kan gå fel. Det känns så konstigt att sätta mig ner och skriva det, men det är sant. Varje gång jag har fått starka känslor för någon, vilket visserligen inte händer ofta, så spelar mitt huvud upp alla scener som jag kan fantisera ihop, där allting förstörs.

Jag blev förälskad i en kille förra sommaren; vi träffades på en festival, i ett liv där jag bestämt mig för att aldrig bli kär igen; han vände upp och ned på allt. Första gången jag såg filmen The Breakfast Club sa jag till mig själv, att om jag någonsin träffar en kille som ser på mig på det sättet som Judd Nelson ser på Molly Ringwald, då har jag hittat någonting väldigt rätt. Det var så han såg på mig. Som om jag var det enda som var viktigt i hela världen.

Festivalflörten utvecklades till någonting mer och djupare, något odefinierbart. Han skulle flytta till Australien i september, och oavsett det så hade jag bestämt mig för att vara singel och sätta mig själv främst ett bra tag framöver, det var någonting jag inte hade gjort på många år. Men känslor är inte logiska, och hur mycket jag än stretade emot, försökte vara förnuftig, så insåg jag att jag var kär på riktigt, mer än jag någonsin varit innan.

Så min självplågande hjärna kickade in som på beställning, upprepade tvivlet och osäkerheten; vad är det han ser hos mig? När kommer han inse att han kan få någon bättre? Hur kommer han att lämna mig? Spelade upp varenda tänkbart svar. Det hade ju hänt en gång förut.

Vi hördes varje dag under den sommaren. Vi sa hej då på Arlanda; han gick till gaten, jag gick mot utgången, jag vände mig inte om för att se honom gå. Åtta månader senare knackade det på min dörr i studentkorridoren. Där stod han. Sa att han var klar i Australien, han skulle stanna i Sverige i något år nu. Vände upp och ner på allt, igen. På samma festival denna sommar, samma datum som då vi träffades för första gången, på samma ställe, sa han att han älskade mig.

Och jag är fortfarande livrädd

När hjärtat exploderar

Ibland känns det som att mitt hjärta ska explodera. Det känns som att jag har så mycket kärlek där inne och jag vet inte vad jag ska göra av den. Jag läste en gammal hyllning jag skrev till min bror på hans födelsedag och nu vill jag slita ut mitt hjärta och kasta det på honom för att jag älskar honom så mycket. Jag känner en sån stor tillgivenhet till honom att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen eller hur jag ska få honom att förstå. För vi har inte en kramig relation. Vi ringer inte varandra och säger saker som “du är bäst och jag är glad över att du är min bror”. Så hur ska jag berätta?

Och det är inte bara min bror det gäller. Det är alla som jag håller av. Min mamma, mina vänner, min pojkvän. Jag är så tacksam över att jag har dem i mitt liv och mitt hjärta går sönder när jag tänker på att jag kanske en dag kommer att förlora dem. För ungefär 1,5 år sedan gick en av de underbaraste personerna på jorden bort, en vän som var som en lillebror för mig. Hans död var helt oväntad och lämnade ett stort sår inom mig. Jag är livrädd för att förlora de personer jag håller av så mycket. En period efter att min vän gått bort var jag helt handikappad av den här rädslan. Om min mamma inte svarade i telefon direkt fick jag panikattacker. Jag blev extremt klängig. All dötid (t ex att duscha) resulterade i grov ångest för att tankarna vandrade iväg till alla möjliga hemska scenarion som hjärnan kunde framkalla.

Så ja, mitt hjärta är så fullt av tillgivenhet till de underbara människorna jag har i mitt liv att jag ibland, när jag påminns om hur skört livet är, känner mig lite sinnesjuk över att jag inte kan uttrycka eller visa hur mycket jag bryr mig om dem. Men jag försöker visa dem det och jag tror att de vet.

Och det är det viktiga.

Hösten

Vad tycker du om hösten? Är det en tid för återhämtning, soffhäng och tända ljus? En tid av ångest och mörker med oändligt av tid fram till ljusa kvällar och bara ben? Eller kanske något helt annat? Personligen tycker jag hösten är skön! Det blir massa tid för att rå om sig själv, vila, träna, dricka te och mysiga helger på landet. Jag kan ligga i soffan utan att känna att jag ”borde” göra massa saker. För mig blir det helt okej att växla ner och kura ihop. Ladda batterierna. Något jag kanske har lite svårt med annars, men fortfarande något som är ack så viktigt! En riktig endorfinkick för mig är att sparka löv, det liksom spritter i kroppen när jag sparkar, samtidigt som jag drar ner den klara, kalla höstluften i lungorna och tittar upp på himlen. Skriv gärna några rader om vad du tycker hösten är bra för. Massa höstkärlek till er!

tumblr_mvlm7llBN31s588bao1_500

Filmtips! A Walk to Remember

Filmtips102

Det finns en film (förutom Titanic) som jag ALDRIG tröttnar på. Den heter A Walk to Remember. Huvudrollerna spelas av Mandy Moore och Shane West och den sistnämnda blev efter den här filmen min stora kändisförälskelse i flera år.

Grundstroyn är egentligen rätt ordinär. Landon (Shane West) är skolans populäraste kille och Jamie (Mandy Moore) är skolans ”tönt”. De blir efter en hel del om och men kära i varandra. Som sagt, rätt ordinärt. Men i den här historien finns en twist som gör den kärlekssagan helt annorlunda. Jag tänker dock inte berätta vad det är, det får ni se själva 😉

Filmen har hursomhelst träffat mig rätt i hjärtat. Personkemin mellan Shane West och Mandy Moore är så bra att jag fortfarande är helt övertygad om att de hade i alla fall en liten fling vid sidan om kameran. Förälskelsen mellan dem kändes så jäkla äkta!

Jag tycker dessutom Mandy Moores karaktär, Jamie, är helt fantastisk. Så trygg i sig själv vid en sådan ung ålder. Hon är liksom helt okej med att många i skolan tycker att hon är konstig. Underbart!

Mensvärk

Jag hade så ont att jag inte kunde stå upp i morse. Sitta kunde jag inte heller, och det var knappt att jag kunde ligga ner. Försökte lägga mig i soffan och andas och bara ta det lugnt, men det gick inte. Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Min kille försökte få kontakt med mig men jag hörde knappt vad han sa. Medan jag låg där och grät googlade han mensvärk och läste att värme skulle vara bra. Han tog en stor handduk, blötte den i varmt vatten, stoppade den i en plastpåse som han knöt igen och la i ryggslutet på mig. Det kanske låter knäppt men värmen hjälpte verkligen.Tio minuter med min killes hemmagjorda värmepåse och jag var uppe på benen igen.

Känner ni igen er? Har ni tips på grejer som hjälper mot mensvärk och pms?

Läsarpepp!

Denna texten är en av de fantastiska läsartexterna vi fått in till bloggen – för syftet är ju att tjejer ska peppa andra tjejer i medoch motgång, dela med sig av sina tankar och känslor! Så om du har något du vill dela med dig av – med namn eller anonymt- skriv ner det i ett mail och skicka till [email protected]!

Ja, ibland så vill jag bara gömma mig, jag vill bara gå under jorden vissa dagar, det känns omöjligt ibland.
Men I will survive, yeah I will survive! 

Om att vara blyg

Min kille är en sån där översocial typ. Han känner sig aldrig awkward i någon situation. Inte ens hostila personer kan rubba honom.
Därför är det lite (väldigt) irriterande när han påpekar att jag är så blyg med nya människor eller i stora grupper. Det är ju inte som att jag kan rå för det eller ändra på det bara sådär. Oftast vet jag bara inte vad jag ska säga för att tillföra något till diskussionen eller har svårt att få ut det eller oroar mig över vad andra kommer tycka om det jag har sagt eller tänk om man säger något och så blir det en sån där situation då ingen lyssnar. Och då är det lättare att bara vara tyst fast jag egentligen tänker massor av saker som man skulle kunna få ut.

När jag säger till mina vänner att jag är rätt blyg är det ingen som tror mig, de är ju mina vänner och de har väldigt sällan sett mig obekväm i sociala situationer. För dem är jag den extremt pladdriga och fnittriga tjejen. Men med dem är det sällan jag tvingas in i sociala situationer där jag är helt själv med ett helt lass nya människor (vilket händer ganska frekvent med min ganska nyblivna pojkvän vars vänner jag inte känner). Visst är det lustigt att jag kan uppfattas så olika av olika människor? Och visst är det irriterande när folk påpekar egenskaper som man försöker arbeta på? När man liksom verkligen försöker att vara superbekväm och pratig med nya människor men det inte riktigt räcker till och man ändå får höra att man var så himla blyg.

Är ni blyga och hur visar det sig?

IdXPGQX

Bild