Dagens soundtrack
Svara
månadsarkiv: november 2010
Vad betyder makt för dig?
När jag var liten kände jag mig ofta maktlös. Det var jobbigt och jag var stressad. När jag tänker på vem jag är idag kan jag se hur mycket det har påverkat mig. Kanske både på bra och dåliga sätt. Jag har ett kontrollbehov som säkert bottnar i att anledningen till att jag kände mig maktlös var att jag inte kunde kontrollera allt som hände runt mig. Så är det ju när man är ung, man lever ju i de vuxnas värld. Det innebär att jag har svårt att lita på andras förmåga och att jag ofta känner att jag måste fixa saker. Samtidigt är det en drivkraft som tar mig fram i livet eftersom jag inte går och väntar på att andra ska lösa mitt liv och mina drömmar.
När jag var utomlands en gång frågade en person mig vilken gud jag trodde på. Ingen, svarade jag. Men vem ber du till när livet är svårt och vem tackar du när det går bra? Vem tror du skapar din framgång? I det ögonblicket avundade jag honom, som hade en sån självklar blid av hur allt fungerade och som alltid hade en trygghet i sin tro. Jag visste inte vad jag skulle svara då och jag har fortfarande inte alla svar. Men jag är inte lika avundsjuk på hans trygghet längre, för jag vet att jag kan hitta den i mig själv. Jag vet att jag kan, jag vet att jag är kapabel och jag vet att jag har makt över mitt liv. Oavsett om man är religiös eller inte så tror jag att det är viktigt att komma ihåg det.
Den här texten var inte bara något jag ville dela med mig av till er, utan något som hjälpte mig att definiera vad makt betyder för mig. Jag började med vad maktlös betyder och insåg tillsist att begreppets motsats, makt, betyder att kunna styra mitt eget liv och inte vara beroende av någon annan. Det är viktigt att kunna be om hjälp när man behöver det och att kunna slappna av, men i grund och botten är det viktigt för mig att kunna känna att jag bestämmer över mig och att jag kan själv. Vet du vad makt betyder för dig?
Unga tjejer tar makten på nätet
De senaste åren har antalet bloggar ökat explosionsartat och det är unga tjejer som har tagit makten på nätet. Det är vi som bloggar mest! Mer än en tredjedel av alla tjejer har erfarenhet av att skriva blogg och två av tre läser andras bloggar.
Jag tycker att det är häftigt att en ung okänd tjej kan dyka upp från ingenstans och skaffa sig runt 1 miljon läsare om dagen, bli sponsrad av företag som gör reklam på bloggen, få göra intervjuer och pryda omslag i veckotidningar. Dessutom kan ju bloggen, om man har tur, leda till så mycket mer. Titta bara på Blondinbella som har startat flera företag, haft två webbtvprogram, skrivit en bok, har ett eget klädmärke och gud vet vad.
Många menar att dessa framgångsrika bloggtjejer blir som förebilder för unga tjejer. Deras åsikt räknas, alltifrån mode till politik. Men med makt kommer också ansvar. Kan man verkligen skriva vad som helst i sin blogg? Hänga ut sina vänner till höger och vänster? Skriva om dieter och bantningspreparat? Hylla alkohol och skriva om sitt festande på Stureplan 3 gånger i veckan?
Jag är i och för sig av den åsikten att jag inte tror att läsare går på vad som helst, utan att vi i dagens samhälle är ganska mediekritiska. Jag tror att de unga människor som läser dessa bloggar har ett eget huvud att tänka med. Det finns olika anledningar till att läsa en blogg, t ex kan man ju läsa en blogg för att man tycker att den är underhållande och provocerande. Men jag vet också hur lätt det är att dras med i konsumtionshetsen, utseende- och viktideal och att själv drömma om ett mer glamoröst liv.
Vad tycker ni?
Boktips!
Vi lottade för ett tag sedan ut Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du här på bloggen. Em vann utlottningen med sitt boktips Det fjärde offret av Erica Spindler. Men vi fick in jättemånga andra fina tips på böcker i ju med det. Det vore ju synd och skam om inte alla kunde få dra nytta av alla superbra tips, här kommer alla tävlingsbidrag;
Helena
Den bästa boken jag läst är ”Sluta kämpa – Börja leva” av Sanna Ehdin. Titeln säger väl ganska mycket, men det är den bästa bok jag läst för att med hjälp av den har jag hittat tillbaka till glädjen i livet från att ha sett allt mörkt och inte vilja leva. Skulle kunna säga att den här boken är ett verktyg för att förändra sitt liv till det bättre och jag är ett levande exempel på att det faktiskt fungerar.
a
Boken som har påverkat mig mest och som ännu ger mig kraft att ta mig igenom de mörkaste av stunden är ”Sagan om Ringen”-böckerna. I en värld långt ifrån storstadsstress, utseendefixering och prestationsångest känner jag mig trygg. I en magisk värld med varelser av alla storlekar och former känns det som om allting är möjligt. Även för mig. Man skulle kunna kalla det verklighetsflykt, men jag skulle snarare säga att jag tar en paus och ser andra världar.. Kanske rent av andra vägar.
Madelen
Den bästa boken, eller, böckerna, jag läst är Mia Törnbloms böcker.. ”Självkänsla nu”, ”Mera självkänsla”, ”En härlig bok” och ”Så dumt”. Den som inspirerade mig mest är nog faktiskt ”Så dumt” som är hennes självbiografi. Anledningen till att jag fastnat så för den är nog för att hon visar på att verkligen ingenting är omöjligt. Det går att resa sig upp. Det går att ta sig upp till ytan även om man ligger på botten. Det peppar mig och får mig att vilja kämpa på. Vilja visa världen att jag också kan! Ingenting är omöjligt. Allting går!
Fanny
Den bästa boken jag har läst är ”våtmarker” av Charlotte Roche. Anledningen: det är den enda bok jag läst som jag skulle kalla feministisk skönlitteratur. Ett underbart porträtt av en sexuellt utlevande, självsäker men ändå trasig flicka utan att vare sig bli moraliserande, enkelspårigt eller någon ”tycka synd om”-bok. Bara bra, helt enkelt.
Vicky
Bästa (och den bok som gav mig rysningar längs ryggraden) är Natsuo Kirinos; Grotesque. Den handlar om mord och två systrar. Den yngre systern är otroligt vacker och den andra är intelligent men har ett alldagligt utseende. de avskyr varandra och men den äldre systern bär på MONSTRUÖST hat, mot sig själv, mot sin syster och hennes skönhet, mot alla runt om kring sig.(mycket utspelar sig i flashbacks till highschool och den perioden) Detta inser hon inte förrens långt senare när hon är i 40 årsåldern och konsekvenserna av hennes handlade kommer i fatt henne. Otroligt välskriven, författarinnan är väldig intelligent och man märker det både på hur texten är skriven och på alla hennes karaktärer. Hemsk handling men man kan inte inte älska den!
Del 4: Tjejer som vågar
MADELENE LINDERSTAM är 23 år och sin egen arbetsgivare. Hon bor i Mehedeby, strax söder om Gävle och frilansar som fotograf. Ser ni en bild på någon av Gefleortens mejeriprodukter är det hon som tagit den, men hon fotograferar även för tidningar, magasin och mäklarfirmor.
– Innan jag gled in på den banan så har jag bland annat testat på att jobba med funktionsnedsatta människor på gruppboende. Hela högstadiet och gymnasiet extraknäckde jag som lokalvårdare på ett mäklarkontor. Jag tror att idén att bli fotograf väcktes när jag var tolv år och hängiven hästtjej. Jag var på ridläger som jag hade sparat ihop pengar till hela året, men insåg redan första dagen att jag hellre fotograferade hästarna än red på dem.
Därefter köpte hon sin första kamera och när hon var 18 år sökte Madelene till bildjournalistprogrammet i Sundsvall. Två år senare startade hon sitt företag.
Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga starta eget istället för att skaffa ett vanligt 9-5 jobb, varifrån kommer ditt mod?
– I mitt fall tror jag att jag aldrig tänkte särskilt realistiskt. Jag tänkte aldrig ”jag kommer inte få jobb” eller ”är det här verkligen rätt bransch att ge sig in i?” som många kanske gör. Jag var 18 år när jag hittade utbildningen jag ville gå och tack och lov var jag nog rätt naiv. Jag insåg nog inte vilken konkurrens det finns kring den här typen av jobb. Modet har jag fått leta efter och hitta senare. Jag har alltid funnit drivkraften i att jag älskar det jag gör. Tycker att mitt jobb är nästan löjligt roligt även om det såklart finns dagar när jag hatar livet ur allt vad kameror och fotografering heter. Jag tror att nyckeln är att inte ifrågasätta sina drömmar. Du förlorar ingenting på att försöka.
Hon uppmuntrar tjejer som vill starta eget att våga.
– Du är grym på det du gör, du behövs! Tänk aldrig att ”det finns så många andra som gör samma sak”. Ingen gör på exakt samma sätt som du. Gå en kurs hos Skatteverket där du lär dig starta en enskild firma. Börja i liten skala och nätverka, hitta kunder och kontakter. Våga ringa läskiga samtal, sälj in dig själv stenhårt! Var inte rädd för att få ett nej, nästa samtal kan ju bli ett ”ja”…
Du jobbar inom ett mansdominerat yrke, hur har det påverkat dig?
– Jag har blivit van med en ofta tuff jargong som gör att jag vågar säga ifrån och uttrycka min åsikt. Alla andra gör ju det. Folk verkar tro att fotografer är av hårt virke, vilket jag inte har något emot. Men det händer ofta att jag blir klappad på huvudet och får dagligen kommentarer som ”oj, den där ser tung ut!” som jag tvivlar på att en man skulle få. Det stör mig lite. Jag tror absolut att man behöver mer skinn på näsan som, oavsett om du är man eller kvinna. Som fotograf kan du inte tvivla eller tveka, du är ofta den som bestämmer och måste vara beredd att ta snabba beslut. Var du inte tuff innan så blir du det. Det som är tacksamt med att vara tjej är att jag ofta möts av positiva reaktioner, just eftersom det kanske inte är så vanligt. En gång kom jag hem till en söt tant som hade varit så nervös hela dagen över att en stor karl skulle komma hem till henne och ta bilder. Hon hade inte för sitt liv kunnat föreställa sig att det var en 168 cm lång tjej som var fotografen.
Hur tänker du kring bloggar som ”maktmedel” för unga tjejer?
– Åh, jag är ett bloggfan av stora mått och jag älskar att tjejerna regerar. Det är så kul och befriande med ett forum där tjejer för en gångs skull får ta mest plats. Jag är övertygad om att sociala medier som twitter, facebook och bloggar kan användas på smarta sätt för att marknadsföra och sälja in grejer och tjänster. Vad det gäller skönhetsbloggar tror jag ändå att dessa bloggar är att föredra framför månadsmagasin, typ Veckorevyn, som säger sig tala någon slags sanning. Bloggarna är ju på riktigt och det är rätt enkelt att läsa mellan raderna.
Dagens soundtrack
Och vinnaren är…
I förra veckan var bokförlaget Rabén & Sjögren schyssta och gav oss ett ex av vår gästbloggare Lisa Bjärbos debutbok Det är så logiskt alla fattar utom du. Den lyckliga vinnaren är…*trumvirrvel*…Em!
Så här skrev Em om din favoritbok;
den bästa boken jag läst är Erica Spindler – Det fjärde offret. Den boken tycker jag är den bästa jag läst då författaren skriver så att man lever sig in i boken. Den har en bra handling och författaren får en att tänka precis som hon vill för att överraska med ett slut man inte tänkt sig. Den påverkar en väldigt mycket och eftersom de är en thriller så undertiden man läser är man livrädd men ändå kan man bara inte lägga ifrån sig boken. jag sträck läste denna boken och den är så fruktansvärt bra!
Det är sällan jag hittar en bok som kan göra mig rädd, nervös och allt men ändå inte kapabel att lägga från mig boken. Den håller spänningen genom hela boken och blir aldrig lång tråkig eller något sådant! Helt fantastisk bok!
Grattis Em! Maila din adress till [email protected] så skickar vi ditt pris med posten.
Missade du när Lisa Bjärbo gästbloggade hos oss? Läs hennes inlägg HÄR.
Del 3: Tjejer som vågar
VERONICA EDMUNDSSON flyttade hemifrån då hon var 16 år, hon har sedan dess pluggat till socionom, jobbat inom hotell/restaurangbranschen och bott lite varstans. En dag sa hon upp sig ifrån sitt jobb och flyttade till Thailand. Idag är hon smyckesdesigner och driver företaget Manoudetails.
1. Vem är Veronica?
– Jag har en brokig bakgrund och karriär, jag gillar att prova på nya saker och det färgar nog hela min livsstil. Jag är socionom, läste media på gymnasiet, jag har jobbat inom hotell och restaurang och bott i flera städer, flyttade hemifrån när jag var 16. Sa upp mig från senaste anställningen som Affärsområdeschef till förmån för Thailand där min fästman har en yogastudio på Koh phangan. Jag älskar att resa, träna, mina vänner och datorn är ett stort intresse.
2. Du har ett eget företag, du designar och producerar smycken i Asien som nu säljs i butiker i Sverige. Hur började det? Hur gick du från dröm till verklighet?
– Idén kom under tiden jag jobbade som AC, jag tänkte att det måste finnas något bättre än det här och jag har alltid varit nyfiken på entreprenörskap. Jag började läsa på hur man skulle kunna utföra import och började leka med tanken om att producera något eget. Mode har alltid varit ett intresse, så vägen till en smyckeslinje var inte lång. Jag började leta efter tillverkare och fann några duktiga och min partner arrangerade det som behövdes i Sverige.
3. Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga ”bli sin egen” istället för att skaffa ett vanligt 9-5 jobb, varifrån kommer ditt mod?
– Jag tror att någonstans när jag var tonåring så kom jag fram till att man måste göra saker på samma sätt som killar gör. De tar på sig saker som de egentligen inte riktigt kan och lär sig på vägen. Jag tror att vi har en del att lära från dem. Ett exempel på en sån sak var att ansökte om ett riktigt socionomjobb redan under studierna. Jag fick jobbet och klarade av det bra och det är jag stolt över!
4. Vad skulle du ge för tips eller råd till unga tjejer som drömmer om att försörja sig som egen företagare?
– Har man en bra idé så ska man brodera ut och försöka tänka i ett mer konkret perspektiv. Man måste försöka föreställa sig vilka mål man har. Tänka positivt. Man lär av sina misstag, misstag är bra och alla gör dem. Våga satsa och skit i andra, kör hårt!
5. Är entreprenörskap ett maktmedel?
– Ja, alla som vill kan göra det och man kan göra precis vad man vill, bara man tror på det! Det är makt.
Del 2: Tjejer som vågar
DIANA SVENSK är 22 år och driver, sedan år 2007, det egna företaget Svensk Fashion AB. Hon är uppvuxen i Halmstad, hon beskriver sig själv som en drömmare och idealist. Och hon tycker att det är så in i helvete onödigt att vara rädd.
1. Vem är Diana?
– En svår fråga som jag ska försöka svara på…jag är en 22-årig idealist, student samt grundare av varumärket SVENSK, Nordens främsta leverantör av stickade Fair Trade-accessoarer. Jag är en extrem tävlingsmänniska. Tror jag på något och tycker att det är värt att kämpa för så kör jag tills jag smakar blod och blir jag engagerad i något kan jag bli totalt konsumerad av det, oftast gäller det arbetet men det kan också gälla en person eller en löjlig hobby, så på det sättet är jag väl en nörd. Jag är en glad person som ler mycket. Jag är grymt duktig och utåtriktad när det kommer till SVENSK och försäljning, men privat är jag rätt blyg, vilket är lite av en motsättning i min personlighet. Mina vänner brukar kalla mig för flummig, men jag föredrar att säga att jag är en drömmare.
2. Du driver företaget Svensk Fashion och designar kläder med det egna märket Svensk. Hur började det? Hur gick du från dröm till verklighet?
– Jag kan inte sammanfatta det bättre än såhär: Jag tog ett beslut. Och jag gjorde. För mig var det ungefär som när jag var 11 år och för första gången jag skulle hoppa från fem meter på Sannarpsbadet i Halmstad. Jag stod på kanten och tittade ner och skakade av nervositet (höjdrädsla) och ville backa och skulle precis vända mig om och backa när en kille i kön bakom mig ställde frågan ”men hallå, vad väntar du på?” och det fick mig att ändra mig på en sekund och ta steget ut och hoppa.
När det kommer till företaget var det istället min egna inre röst som sa ”men hallå, vad väntar du på?”, så jag bestämde mig för att ”hoppa” och det var lika fantastiskt som det var att hoppa från femman på Sannarpsbadet: man vet inte vad som väntar, man tappar kontrollen och faller, man kanske råkar på ett magplask, man får kämpa ett tag för att ta sig upp över vattenytan, men när man lyckas ta sig upp på land igen är den första känslan alltid värsta adrenalinkicken och man tänker ”fan vilken grej, jag gjorde det!” och sen tänker man ”fan vilken grej, jag vill hoppa igen!”. Och sedan är man fast. Entreprenör 4-ever.
3. Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga ”bli sin egen”, varifrån kommer ditt mod?
– Rädsla är inte något som man övervinner. Jag är väldigt ofta rädd för väldigt mycket – men jag låter aldrig den rädslan styra mina val. Jag menar att 99,99999 % av alla idéer misslyckas för att de aldrig blir till verklighet. Av de idéer som lämnar idéstadiet tror jag att ytterligare 90 % aldrig blir framgångsrika för att grundaren ger upp för tidigt eller inte vågar testa igen efter ett misslyckande. Jag har själv fått kämpa extremt hårt för att lyckas kommunicera vad mina produkter är och vad de står för. Jag grundade mitt företag 2007 och det är först i år som företaget blivit lönsamt. Idag har SVENSK mer än 120 återförsäljare i 6 länder och jag får dagligen in förfrågningar från olika butiker som vill sälja mina produkter, men för det har jag fått kämpa jäkligt hårt för och jag hade aldrig nått dit jag är idag om jag hade lyssnat på de människor som tyckt att jag varit orealistisk (korkad) i mina mål.
Många unga människor (och även äldre för den delen) verkar tro att det krävs någon typ av unik personlighet eller så för att bli framgångsrik företagare. Eller en unik produkt som landar på marknaden med ett PANG och sprider sig som svampsporer. Och så tror de att om de inte har alla de rätta kvalitéerna eller om folk inte omedelbart ställer sig på kö för att köpa deras idé eller tjänst så är det ingen idé att försöka för de kommer ändå att misslyckas. Här tycker jag att jag är ett bra exempel på en person som har lyckats trots att jag har gjort många tabbar och trots att det ibland har sett väldigt mörkt ut. Min styrka har funnits i min vilja och min passion, och känner man det för sin produkt kommer man att lyckas, om man bara tar steget. Allting behöver inte vara perfekt och allting behöver inte bli perfekt på en gång.
Vad jag vill säga med detta: ATT VARA RÄDD ÄR SÅ IN I HELVETE ONÖDIGT!
Jag har väldigt svårt att tillskriva mig själv något extraordinärt mod för jag känner inte att jag har det, däremot har jag alltid haft en stark vilja, och det är en jag tror man måste hitta i sig själv för att kunna hitta modet att ta steget – och en oerhörd passion för sin idé. Så länge motivation är det starkaste drivmedlet får man vara rädd, men man ska aldrig låta rädslan styra sina beslut.
4. Vad skulle du ge för tips eller råd till unga tjejer som drömmer om att försörja sig som egen företagare?
– Jag kan inte sammanfatta det bättre än såhär: ta ett beslut. Och gör.
5. Många menar att ”bloggfenomenet” har gynnat unga, framför allt tjejer, eftersom de genom sin blogg kan ta makten över sina (yrkes)liv. De kan bygga upp sin karriär på bloggen eller marknadsföra sina produkter/tjänster via bloggen. Andra menar att bloggar är dåliga eftersom de kan påverka unga tjejer i negativ riktning (snedvridna skönhetsideal mm.). Hur tänker du kring bloggarna som ”maktmedel” för unga tjejer?
– En blogg blir precis vad man gör det till. Själva bloggforumet ser jag som värdemässigt neutral mark. Huruvida man använder utrymmet till sitt företags fördel eller inte är sedan upp till individen/individerna, och så tycker jag att det ska fortsätta att vara. Precis som du skriver ÄR bloggen ett maktmedel och vad skulle man egentligen kunna göra för att ”motverka” att bloggarna blir alltför utseendefixerade? Reglera? Förbjuda? Fördöma? Det skulle vara detsamma som att omyndigförklara en hel generation. Visst kan jag också titta på vissa av Sveriges mest lästa bloggar och bli mörkrädd. Men så blir det ju alltid när man släpper någonting fritt: det kommer finnas individer som utnyttjar sin frihet på ett destruktivt sätt (t.ex. genom att skriva väldigt utseendefixerat), men jag väljer att tro att det handlar om individer och inte något som går att tillskriva en hel generation unga kvinnor.
Jag känner flera 80- och 90-talister som bloggar och gör det på ett smart och konstruktivt sätt och på ett sätt som har hjälpt dem att nå ut med sina idéer. På det stora hela får alltså bloggar som maktmedel det solklara betyget BRA från mig.
Vad tycker ni?
Jag är ledsen att jag tjatar om det här, men efter att jag fick kommentaren på mitt blogginlägg om fittan blev jag lite nyfiken på vad min närmsta omgivning använder för ord då de ska prata om tjejers kön. Så jag frågade runt lite. Jag fick följande förslag;
Kärleksmussla
George W Bush
Snippa
Ladybusiness
Mutta
Mus
Snäcka
Hallongrotta
Fjasen
Vilda musen
Smulan
Framstjärt
Personligen gillar jag nog hallongrotta och mutta bäst. Men fitta är och förblir liksom oöverträffligt, eller vad tycker ni?
Del 1: Tjejer som vågar
CLARA LIDSTRÖM är 24 år, driver bloggen UnderbaraClara där hon visar upp saker hon pysslat ihop, alltifrån mossiga ljusstakar till tavelramar, och skriver om saker som engagerar och inspirerar henne, till exempel driftiga tjejer. Hon har också ett eget radioprogram som heter Pikant, har gett ut tre nummer av den egna tidningen Clara och delar varje år ut ett stipendium på 5000 kr till driftiga och inspirerande bloggtjejer.
1. Vem är Clara?
– Oj vad svårt att svara på. Jag är en väldigt vanlig tjej som känner ovanligt lite rädsla inför att våga nya saker.
2. Du har ett eget radioprogram, frilansar som journalist och fotograf, bloggar och har dessutom gett ut en egen tidning. Hur började det? Hur gick du från dröm till verklighet, med till exempel din egen tidning?
– Allt började med min blogg, i takt med att den växte blev jag erbjuden ett jobb som journalist, därifrån har allt utvecklats. Har lärt känna fler i branschen och knutit kontakter och därigenom fått andra journalistvänner som jag utarbetat t.ex. radioprogrammet med. Jag är självlärd på alla områden och har funnit att livet är en väldigt bra skola - den bästa!
3. Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga ”bli sin egen” istället för att skaffa ett vanligt 9-5 jobb, varifrån kommer ditt mod?
– Jag vet inte riktigt. Jag har aldrig egentligen” tagit steget”. Jag blev först erbjuden en tjänst och sedan har det rullat på så bra med jobberbjudanden att jag aldrig behövt söka jobb eller oroa mig. Så jag tog aldrig steget på egen hand. Det gjordes åt mig. Men självklart kräver det en insats från min sida också – att våga tacka ja och inte säga nej i rädsla. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag kan och sedan har jag blundat och hoppat och landat på fötterna. Genom att inte analysera så mycket i förväg. Det värsta som kan hända är att det inte går bra och då gör man något annat istället. Det tror jag många tjejer borde bli bättre på. Att våga. Inte säga ”det där kan jag inte” utan ”det lär jag mig” på arbetsintervjuer och liknande. För så är det ju. Bara när man utsätter sig för nya saker lär man sig nya saker. Det handlar om att våga för att lära sig – inte att vara fullärd för att våga.
4. Vad skulle du ge för tips eller råd till unga tjejer som drömmer om att försörja sig som egen företagare?
– Söka upp andra kvinnor som är företagare. Mentorskap är otroligt viktigt. Att ha någon man kan fråga om råd är ovärderligt. Själv har jag två äldre kompisar som är journalister och dessa personer konsulterar jag i alltifrån hur man hanterar chefer till löneförhandlingar. Ta vara på den kunskap som finns runtom dig. Känner du ingen så sätt dig och googla och ta kontakt!
5. Många menar att ”bloggfenomenet” har gynnat unga, framför allt tjejer, eftersom de genom sin blogg kan ta makten över sina (yrkes)liv. De kan bygga upp sin karriär på bloggen eller marknadsföra sina produkter/tjänster via bloggen. Vissa andra menar att bloggar är dåliga eftersom de kan påverka unga tjejer i negativ riktning (snedvridna skönhetsideal mm.). Hur tänker du kring bloggarna som ”maktmedel” för unga tjejer?
– Jag ser det som en oerhört positiv kraft. I bloggvärlden är tjejerna störst och har mest inflytande. Här har många (tex jag själv) fått komma fram som annars kanske aldrig skulle haft möjligheten. Och kanske aldrig skulle vågat om de inte haft läsare bakom sig som peppat dem. Ju fler kvinnliga förebilder desto fler kvinnliga efterföljare. Just därför blir bloggvärlden viktig. Den drivs av tjejer – för tjejer. Men visst finns det baksidor. De största bloggarna är rätt likriktade: bloggarna har god ekonomi, rika föräldrar, är vita, smala och bor i storstaden. Det är synd men tyvärr är bloggvärlden bara en reflektion av resten av världen.
Överlag tror jag att bloggfenomenet gör samhället mer demokratiskt – då fler får chansen att uttrycka sig. Det är bra!
Dagens soundtrack
Starka kvinnor
Starka kvinnor
Jag vill lyfta fram några starka kvinnor som är internationellt kända och som man får sådan inspiration av! När man läser om dem så känns det verkligen som om ALLT är möjligt.
Lily Allen
Lily slog igenom med buller och brak 2006 med singeln ”Smile”, från det prisade albumet Alright, Still. Lily blev snabbt en förebild och symbol för starka kvinnor som gjorde musik på sitt eget sätt. Hon är ett exempel på hur en ung tjej genom att bara vara sig själv och tro på sig själv kan göra ett avtryck i en bransch som domineras av erfarna giganter.
Hennes pappa Keith Allen är en känd komiker i England, men hon tog sig fram helt på egen hand. Hon kom från ingenstans och blev känd genom att hon fanns på MySpace och fick i samma veva en egen dokusåpa. Hon har utmärkt sig genom att ha en egen kaxig klädstil. När hon på Glamour women of the year- galan tog emot priset Editors special awards, bar hon den kända klänningen med halshuggna Bambi på vars blod sprutade ut från halsen. Trots sina, ibland inte så stilfulla, outfits så har hon blivit en stilikon och har blivit utvald av Carl Lagerfeldt att vara Chanels ansikte utåt i olika kollektioner. Inte illa för en helt vanlig engelsk tjej.
Lady GaGa
Ingen har väl missat Lady GaGa´s genombrott? Hon spås bli 2000-talets Madonna med sin oräddhet, kreativitet och framåtanda. GaGas musikstil är inspirerad av glamrockartister som David Bowie och Freddie Mercury, men även popartister som Michael Jackson och just Madonna och har utgjort inspiration. Till dags dato har hon sålt över åtta miljoner album och trettiofem miljoner singlar digitalt, världen över. Hon följde sina ambitioner från tidig ålder och hennes envishet, övertygelse och hårda arbete har gjort henne till den framgångsrika artist hon är idag. You go girl!
Operah Winfrey
Hon är en internationellt känd amerikansk mediapersonlighet,mest känd för sin unika och prisbelönta talkshow (går på tv 3 på dagtid här i Sverige). Jag måste nämna henne under ämnet starka kvinnor eftersom hon kommer att gå till historien som en av de mest framgångsrika kvinnorna i historien! Hon gjort en sådan otrolig resa i sitt liv. Från fattig flicka på landsbygden i amerikanska södern med drömmar att som svart bli journalist – till att bli en av världens mäktigaste kvinnor. Hon växte upp på 1950- och 60-talet då segregationen mellan svarta och vita var väldigt stor i USA, så hennes ungdomsdrömmar ansågs vara i det närmaste ouppnåeliga. Men hon har trotsat alla odds och lyckats. Och det med råge. Hon är rankad som den rikaste afroamerikanskan under 2000-talet och är en av de mest inflytelserika kvinnorna i världen inom både politik, samhälle, utbildning och andlighet. |
Hennes karriär inom mediebranschen började som en nyhetsuppläsare och reporter för en TV-station i Nashville. Hon var den första afro-amerikanska kvinna att bli en. Senare skulle hon ta över en show som fick namnet ”The Oprah Winfrey Show”. Programmet ses av mer än 20 miljoner amerikaner varje vecka. Den är internationellt sänds till över etthundra länder världen över. Oprah har även ett eget produktionsbolag- ”Harpo Productions” som bland annat producerat filmen ”Precious”, som handlar om en tonåring som har ett hemskt liv men som vänder det.
Se trailern till filmen med bland andra Mariah Carey HÄR.
Oprah, som nu är över 50 år, fortsätter att följa sina drömmar som bland annat är att utbilda fattiga flickor i Afrika så de får en bättre framtid. Hon är också producent, framgångsrik skådespelerska och en filantrop. Hennes motiv är att förändra samhället till det bättre. Hon är en mottagare av flera utmärkelser och framgångar och nominerades till en Oscar. En kvinna att bli riktigt inspirerad av! Man kan uppnå allt man vill om man vågar drömma och tror på det man vill.
Röster om feminism
Fanny Åström bloggar under namnet Den rabiata orakade flat-feministen Fanny sedan hon blivit kallad just det av en mycket arg läsare.
1. Varför kallar du dig feminist och inte typ humanist?
– De som säger att de inte vill kalla sig feminister utan humanister gör det, enligt min tolkning, därför att de tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå, men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter men jag tycker att det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter, men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället. Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita, bara för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig om alla andra existerande maktstrukturer också.
Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart, eftersom maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdhet i samhället måste man enligt mig dela upp det i flera delproblem. Då är det inte annat än rimligt att alla kämpar för att analysera och rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska eller som de kan göra mest åt. Jag klagar inte på folk som primärt är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger
tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen då jag förstår att de lägger sin tid och kraft där dem tycker att det behövs. Det tycker jag är bra, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper
i samhället ha det ganska tråkigt.
Sen behövs ett fokus på ojämställdheter i allmänhet, där man undersöker hur olika maktstrukturer fungerar tillsammans och vilka maktstrukturer som är mer dominerande än andra. Dock så tycker jag att
varje struktur ska undersökas även var för sig.
Och angående att feminism är ett ”negativt” ord så vet jag att många tycker det, men jag anser inte att det är upp till mig att ta ansvar för folks felaktiga associationer och uppfattningar, vilket det
oftast rör sig om. Nu finns det visserligen dem som vet vad feminism går ut på men ändå tycker det är dåligt men det handlar ju uppenbarligen om folk som tycker att det är soft att folk behandlas
olika beroende på kön, vilket är en åsikt så oroligt skild från min att jag inte ser någon anledning att kalla mig något speciellt bara för att inte vara fel i deras ögon. Det är ju som om en antirasist
skulle sluta kalla sig det för att nazister skulle gilla honom mer.
Efter att ha läst om feminism och hållit med om det mesta så kallar jag mig det, helt enkelt. Kanske är det lite extra viktigt att gå ut med att vara feminist just för att det är lite tabubelagt, personligen
vill jag i alla fall göra vad jag kan för att få bort den negativa stämpeln och förklara för folk att feminism inte handlar om att inte raka sig under armarna och hata män.
2. Vad är feminism för dig?
– Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns idéer om skillnader mellan män och kvinnor som styr mycket i vårt samhälle och skapar vissa mönster. Dessa mönster ser ofta ut som så att kvinnor får mindre makt i förhållande till männen, vilket leder till patriarkala strukturer. Jag tror att det finns vissa genetiska skillnader mellan könen (utom de uppenbara), men ser det som ganska irrelevant huruvida
det finns medfödda skillnader eller inte eftersom det ändå inte är skäl för att förstärka de skillnaderna genom att behandla kvinnor och män olika från start.
Eftersom jag vill ha ett samhälle där alla har möjlighet att utvecklas i sin egen riktning utan att känna ett tvång att leva efter en speciell könsroll så tycker jag att det är värt att bekämpa dessa förutfattade meningar och ojämlikheter mellan könen. I grunden är mitt engagemang alltså en fråga om att alla ska ha möjligheten att ses för den de egentligen är, om man skalar bort allt som har kommit till på grund av samhällets fördomar.
3. Du skriver mycket om feminism på din blogg, vad väcker det för
reaktioner?
– Jag får mestadels positiva reaktioner, eftersom många som läser min blogg är feminister eller åtminstone förstår mina resonemang. En gång fick jag en riktigt aggressiv reaktion från en tjej som tyckte att jag var ful, troligen var feminist och hatade män bara för att jag inte fick ligga. Det var så min headline ”Den rabiata orakade flat-feministen Fanny” kom till, eftersom hon kallade mig så i ett inlägg. En gång var det en tjej som undrade varför feminister alltid har så smutsiga kläder också.
Utöver dessa två har jag aldrig fått osakliga negativa kommentarer, utan bara kommentarer från människor som anser att feminismen är fel eftersom patriarkatet inte existerar. Detta har dock alltid följt med ett förnekande av maktstrukturers vikt i stort, och visst kan man tycka att det enda som spelar roll är vilka möjligheter vi har enligt lagen, men jag anser nog att samhället är en aning mer komplext.
Jag tror inte folk ser min blogg som särskilt rabiat, headlinen till trots, utan ganska sansad, i alla fall om man ser till det feministiska perspektivet. Dessutom skriver jag om mycket annat också, så jag antar att det inte sticker så mycket i ögonen på folk.
Röster om feminism
Emelie Lundin bloggar om feminism, sexism, orättvisor, översittare, kvinnors rättigheter och mycket mer. Om hon bara hade ett år kvar att leva skulle hon köpa en stor lurvig hund, slänga ut datorn och umgås mer med familjen och vännerna. Hennes blogg, Emily the Strange, hittar du här.
1. Varför kallar du dig feminist och inte typ humanist?
– Anledningen till att jag kallar mig feminist och inte humanist är att ordet
feminism för mig är oerhört positivt laddat, medan ordet humanist inte alls har samma tyngd och-/eller slagkraft. Feminism förknippar jag med våra förmödrars kamp genom historien, vilken gjort att vi kvinnor har alla de rättigheter vi har idag. Jag ser det därför som en självklarhet att kalla mig feminist eftersom jag står bakom kampen om ett jämställt samhälle där kvinnor ska ha lika mycket att säga till om som män.
2. Vad är feminism för dig?
– Feminism för mig handlar om total jämställdhet mellan könen. Det innebär i förlängningen att våga avvisa all form av isärhållning mellan kvinnor och män för att inte könsmaktsordningen ska kunna vidmakthållas. Feminism handlar alltså inte om att tillhöra en viss politisk färg eller att kvinnorna ska ta över världen, som tyvärr många rädda stackars människor tror. Feminism handlar om att kunna se den maktstruktur som råder och att våga göra uppror mot den på ett eller annat sätt för att alla, både kvinnor och män, ska kunna leva ett så fritt liv som möjligt utan att behöva hållas tillbaka. Feminism är i det stora hela, enligt mig, ett hopp och en önskan om att maktstrukturen som upprätthålls genom normer och fördomar inte ska få fortsätta hindra människors innersta önskningar och personliga utveckling.
3. Du skriver mycket om feminism på din blogg, vad väcker det för reaktioner?
– Många av de som kommenterar på min blogg skriver om hur de känner igen sig i vissa situationer. Ofta handlar det då om orättvisor som uppstår mellan män och kvinnor i det vardagliga livet. Andra skriver att de tycker att jag trycker ner kvinnor ännu mer genom att lyfta fram orättvisorna och de blir upprörda när jag säger att kvinnor har en underordnad position i samhället. Det är många som inte vill inse det och som vill leva kvar i sin lilla bubbla där allt är frid och fröjd. För att det är lättast så. Men generellt får jag mycket positiva reaktioner på det som skrivs.
Dagens soundtrack
Fånga dagen
Jag har haft en fin dag idag, men den fick ett tråkigt avslut. Ett par jag var med tvingades att släppa allt de hade i händerna och åka in till sjukhuset dit deras son blev körd med ambulans. Ena sekunden var allt frid och fröjd; vi drack te, åt pepparkakskolor och skrattade. I nästa sekund såg deras ögon utan att se, de sa ord utan mening och vi kunde bara stå bredvid och se hur paniken pulserade inom dem medan de sprang runt och letade efter nycklar och telefoner. Vi som blev kvar började byta historier om hemska ögonblick när våra liv kunnat förändras för alltid. Den gången någons barn fastnade i en ström och drogs ut i havet. Den gången då någon fick i sig gift. Den gången då någon slutade att andas. Den gången någon nästan dog när hon försökte rädda en som höll på att drunkna.
Historier som påminner en om att livet kan förändras på en sekund, i ett ögonblick. Som får en att förstå hur skört allting är. Hur lätt det man tog för givet kan försvinna.
Jag tror att det är viktigt att ta såna historier till sig så att man på allvar kan förstå vikten av att fånga dagen, leva livet, ta vara på det man har, vara modig, älska det värsta man kan, berätta vad man känner och njutanjutanjuta. ♥
Feminist – javisst!
För mig är det en självklarhet att kalla mig för ”feminist”.
För det är ju precis det jag är. Jag tror på tjejers och killars lika rättigheter och skyldigheter. Punkt. Det finns många som håller med mig, men ändå inte vill kalla sig för feminister. Det finns förstås lika många skäl till detta som det finns människor som tänker så, men jag tror att en av de vanligaste orsakerna till att många inte vill kalla sig feminister (men ändå tror på jämställdhet) är att feminism/feminister har fått så dåligt rykte.
Tyvärr tror många att alla feminister hatar killar och tycker att världen vore bättre om de utrotades. Många tror också att alla feminister går runt och är väldigt arga hela tiden, att feminister hatar sånt som är ”typiskt tjejigt”, typ klänning, rosa nagellack och höga klackar. Och många bygger de här föreställningarna på att de träffat EN person som är på det sättet, eller sett det på teve, och dömer sen ut alla. Det tycker jag är så himla trist.
Bara för att en liten grupp personer med invandrarbakgrund kastar sten på polisbilar i Rosengård betyder ju inte det att ALLA invandrare gör så. Bara för att en liten grupp elitidrottare dopar sig betyder inte det att ALLA gör det. Och bara för att vissa feminister hatar rosa, har rakat av sig allt hår på huvudet och säger att de hatar killar betyder inte det att ALLA feminister gör så.
Jag är feminist för att;
… jag tycker att det finns många orättvisor mellan könen, till exempel att många tjejer får lägre lön än killar, (trots att de gått samma utbildning och har samma arbetsuppgifter), många fler tjejer än killar blir våldtagna/misshandlade av den de är ihop med och många tjejer blir förlöjligade och trakasserade, på nätet, i skolan, på jobbet, bara för att de är tjejer. Och det är inte okej.
… jag tycker att tjejer har lika stor rätt som killar att ta plats, vara sig själva och jobba med vad de vill.
… jag tycker att alla tjejer förtjänar respekt.
… jag tycker att alla tjejer har rätt till sin egen kropp – att själva få bestämma vem de vill ha sex med, när och hur.
… jag tycker att tjejer har lika stor rätt som killar att vara kåta och njuta av sex.
… jag tycker att alla tjejer har rätt till abort – att själva få bestämma när de är redo att bli mammor, (OM de vill bli mammor överhuvudtaget, det är inte alla som vill bli det och det är ju också helt okej).
… jag tycker inte att det är okej att kalla en tjej ”hora”, även om hon har kort kjol och haft sex med halva stan. (Hur, när och om man har sex är ens egen ensak – så länge alla är med på det och tänker på att skydda sig får man ha sex med precis hur många man vill!)
… jag tycker inte att någon tjej någonsin ska behöva vara rädd när hon åker buss eller tåg ensam på natten.
… jag tror inte att tjejer är på ett visst sätt av ”naturen”, utan att tjejer blir beroende på var de växer upp, vilka normer som råder i samhället och hur de bemöts av andra människor. Alltså, jag tror att vi formas som personer av allt runtom kring oss och inte i första hand av det vi har mellan benen.
Sökes: passande synonym till ”fitta”
Jag fick en kommentar på en text jag skrivit med titeln Fittfakta, en text som behandlade just det, lite fakta om fittan och tips på var man kan läsa mer. Jag tänkte svara på kommentaren här och nu eftersom fler kanske reagerade då jag använde the f-word.
Anonym
Ordet ”fitta” är kanske inte det bästa ord du kunde ha skrivit, låter en aning vulgärt!
Hej Anonym!
Tack för din kommentar. Jag är ledsen om du blev stött av mitt ordval, men jag föredrar personligen ”fitta” då man talar om kvinnans kön. Vad skulle man annars säga? Slida? Vagina? Näe, det låter, precis som ”penis” då man snackar om killars kön, alldeles för kliniskt för min smak. ”Muffa”? ”Muffla”? Mja, kanske, men det känns inte heller bra. Det blir liksom för gulligt. Vissa säger ju ”framstjärt”, men alltså, allvarligt, det är ju ingen stjärt. ”Snippa” är ett hyfsat nypåfunnet ord som då skulle vara någon slags motsvarighet till det betydligt mer etablerade ”snopp”. Men alltså, snippa, känns inte det lite mycket dagis? (Kanske är det en förskollärare som myntat uttrycket?)
Du skriver att fitta ”låter en aning vulgärt”. På vilket sätt? Det var inte min mening att provocera, utan jag använde helt enkelt det ord som, enligt mig, känns bäst. Vilket ord skulle du ha använt?
/Ewonne
Ingen går säker på nätet
Tänk vilka reaktioner ett youtube-klipp kan väcka hos människor. Hur man roade sig på andras bekostnad innan internet infann sig i (nästan) varje hem känns svårt att föreställa sig. Det är ju egentligen helt sjukt att en människa, ofta helt ofrivilligt, kan bli föremål för åtlöje i stora delar av världen. Allt på en millisekund. Kommer ni ihåg ”Spy-Eva” till exempel? Hon som var programledare för en slags tv-frågesport och mitt i ett livesänt telefonsamtal med en tittare så kräks hon. I teve. Och klippet sprids på nätet – Eva blir kändis och blir inbjuden till diverse tv-shower för att berätta om hur ”livet efter spyan” ter sig.
Eller vet ni vem Jack Rebney aka Winnebago man är? Han var från början nyhetsankare, men avslutade sin programledarkarriär som försäljare av husvagnar. Han hade lite problem med det här med ilska, eller rättare sagt, han kunde inte riktigt lägga band på sin. Under varje inspelning av reklamfilmerna för husvagnarna blev han så jävla förbannad när saker inte gick hans väg, vilket kamerateamet tyckte var sjukt roligt. Därför lät de alltid kameran gå även efter att den officiella filminspelningen bröts. Och sen la de upp alla Jacks utbrott på nätet.
Jag tror att en utav anledningarna till att vi (uppenbarligen) går igång så mycket på det här och tycker att det är kul att se andra i utsatta eller jobbiga situationer är för att de visar riktiga känslor. Känslor som, tyvärr, inte visas i så många andra sammanhang. Vi gillar att se andra känna som vi, och vi gillar att se hur andra gör bort sig såsom vi också gjort bort oss någon gång. Vem har inte kräkts, pruttat, rapat eller utstött andra, mer eller mindre, generande kroppsljud vid heeelt fel tillfälle till exempel? Vem har inte blivit, till synes, helt oprovocerat arg någon gång?
Både Jack och Eva har ju dragit nytta av sina fadäser – det spelades in en dokumentärfilm om Jack och han har säkert dykt upp i andra sammanhang också. Och Eva har en välbesökt blogg på finest.se och många tv-jobb, hennes karriär fick med andra ord säkert en skjuts framåt. Det är ju skönt för dem. Men mindre skönt för de som verkligen blir skolans skämt, föremål för allt skitsnack på jobbet eller känner sig totalt utblottade för resten av sina liv. För de finns också.
Därför är jag personligen väldigt kluven då det gäller privata klipp på youtube. Vissa klipp är ju helt sinnessjukt roliga. Men är de schyssta? Nej, ofta inte alls. Om man blir filmad utan att man vet om det och blir fullkomligt tagen på sängen när klippet plötsligt finns på nätet är det ju inte kul. Eller det skulle i alla fall inte jag tycka. Jag skulle nog känna mig otroligt kränkt.