När jag var 12 år visste jag exakt allting. Jag hade alla svaren, de där absoluta svaren som diverse religioner, filosofier och ideologier gör anspråk på. Jag hade dem, allihopa. Vad som var rätt, vad som var fel. När jag var 12 var min värld fullkomligt svart och fullkomligt vit, och absolut ingenting däremellan. Inte en susning till tvivel. Vet ni hur skönt det är, att veta precis allting? Vet ni hur tryggt det är?

Något som var fel, ABSOLUT fel, var att äta kött. Fullständigt moraliskt förkastligt. Ofattbart äckligt. Jag tror inte jag kan sätta i ord hur äckligt det var, för min 12åriga hjärna, att äta kött. Att andra åt kött. Att det överhuvudtaget var tillåtet, i ett civiliserat samhälle, att ägna sig åt något så barbariskt. Så när jag var 12 blev jag vegetarian, och drömde om den dagen när jag var stor. När jag skulle få bli vegan. I en lista med saker jag vill bli när jag blev stor som jag hittat har jag till och med skrivit ner det. Svart på vitt, liksom.

Vår kulturella identitet förmedlas genom en mängd olika kanaler, men en av de viktigaste är nog ändå vad vi äter. Mammas mat, liksom. Maten som signalerar var, exakt, vi kommer ifrån. maten som signalerar högtider och festligheter. Kulturen förmedlas genom maten, inte endast givetvis, men ändå. Vill vi öppna oss mot världen, mot en ny kultur, måste vi smaka på dess matkultur.

Det är därför det är så provocerande att bli vegetarian. Att äta kött är en del av vår nationella identitet, vår kulturella identitet. Att säga att man inte längre vill äta kött, något så litet, signalerar att man gör uppror mot status quo. Mot samhället i stort. Mot sin socialisering. Det är farligt helt enkelt, man blir rebell. Som Lucifer, ungefär. (och tror ni köttätare att jag överdriver… Ni anar inte hur många kommentarer och frågor man får, hur många som tror att man helt och fullt förlorat förståndet).

Så att vara vegetarian blir en helt ny identitet. I många fall en mycket självbelåten, självrättfärid identitet. Ta mitt 12åriga jag som exempel, fullständigt olidlig. Missionerande, dömande. Och så genomgod. Eller jag överdriver, men ni vet typen av vegetarian jag menar? Den typen var jag.

Jag har varit vegetarian i snart 15 år. Vilket, jag menar, herre gud? Hur slutar man vara någon man varit i 15 år? Hur förklarar man det för omvärlden? Kan man ens det? Jag menar, om jag vill sluta vara vegetarian måste jag ha alla konversationer igen, fast omvända. Jag måste förklara min kapitulation till samhället i stort, till min ursprungliga kulturella identitet. Och jag måste lära mig laga kött, vilket för mig verkar ångestladdat, farligt och bakteriellt. orkar man verkligen det?

Jag har funderat på att sluta vara vegetarian i ungefär 5 år sen nu, men jag vet inte riktigt om det är värt det. Att splittra den kvarvarande länken till den där 12åriga tjejen med de absoluta svaren. För ett tag sedan vågade jag till och med på mig att äta lite kaviar vilket kändes rent ut sagt farligt, varpå jag snart insåg två saker: 1)kaviar räknas väl egentligen inte som kött och min reaktion var smått överdriven, och 2) jag tycker inte längre om kaviar.

Vilket är sådär lagom anti-klimatiskt som livet aldrig är på film, men alltid är i verkligheten. Eller nåt.

•

Lämna kommentar