Plugget, en text om bönor och dyra designerplagg

Vissa saker är inte särskilt jobbiga med att gå från heltidslön till studielån. Att välja mellan kött och bönor kommer till exempel aldrig vara ett problem för mig, då det mesta jag gillar att äta är rätt billigt från första början. Det som däremot blir påtagligt som nybliven student är vetskapen att jag inte kan ta en shoppingrunda på stan om jag får feeling, eller för den delen spontanboka en resa till New York (men vilken normal 25-åring kan egentligen det?).

För någon vecka sedan satt jag hemma och pluggade en kväll när jag plötsligt började störtböla. Jag kände mig oduglig, tyckte att jag var helt värdelös på att skriva och tvekade på om jag hade gjort rätt i att börja skolan igen. Min kille tröstade mig och morgonen därpå vaknade jag med ny energi. Jag vet att det låter klyschigt, men jag tror jag behövde få grina den där kvällen och drömma om New York-resor och dyra designerplagg. Den där resan eller väskan är ju egentligen bara ett uttryck för min önskan att fly mig själv och min vardag. En rädsla för att inte uppfattas om lyckad.

En kompis till mig pluggar till lärare. För några veckor sedan berättade hon att hon ofta har ångest inför sitt yrkesval för att det inte är tillräckligt flashigt. Att hon kanske borde jobba med något inom mode eller design istället. Vi pratade länge och precis när jag skulle gå så fick jag syn på en liten necessär som jag kände igen, en gåva som hade hängt med i något modemagasin jag hade köpt någon gång. Jag tipsade henne om att ta en paus från alla livsstilsmagasin ett tag för att se om hon fortfarande känner sig tvingad att leva ett flashigt liv och tjäna massa cash.

Vi fungerar likadant, hon och jag, och jag är säker på att vi inte är ensamma om det. Jag menar så klart inte att det är något fel med att vilja jobba med mode eller att drömma om New York (jag fantiserar om den där staden minst en gång veckan och tycker att det är rätt härligt mestadels av tiden). Det viktiga är bara att man gör det för sig själv, inte för att man tror att man måste.

tjejkraftbild98739286817643281722226

“Jag HATAR volleyboll!!”

Det har tidigare i år diskuteras en hel del om skolidrotten i media. Jag ogillade jympan mycket i gymnasiet. Jag var inte bra på lagsporter, samtidigt som jag älskade dans, gymnastik (alltså det mer akrobatiska) och allt som krävde lite mer koordination. Tyvärr bestod 95% av alla lektioner av just lagsporter (kändes det som i varje fall). Visst, detta upplägg passar såklart vissa. Men lång ifrån alla! Jag tror att så som många jympalektioner ser ut idag, gör att dom avskräcker många elever. Jympan borde anpassas mer, vara valbar och inte ges betyg i. Det viktigaste är väl att man ändå rör på sig? För det är väl det som är meningen med jympalektionerna (bortsett från för idrottsklasser)? Istället blir det en press att prestera, vilket knappt bidrar till glädje och hälsa. Inte var det konstigt att en fjärdedel av klassen skolkade från varje lektion.

Jag har sedan lång tid tillbaka skrivit dagbok. Med jämna mellanrum kan jag inte låta bli att gå tillbaka och läsa mina dagböcker! Gissa om jag skratt-grät då jag läste nedanstående utdrag från 2007! (Det är lite lång, så ni som inte orkar kan sluta läsa ;))

“Idag var det inte en så bra dag. För det första är det ju måndag, och bara det är oftast dåligt. Men idag hade vi även jympa i skolan, där vi skulle spela volleyboll. Jag HATAR volleyboll!! Helt plötsligt under lektionen kommer en av våra parallellklasser in, för de ska tydligen också vara med! Jobbigt! Vi delas därefter in i olika lag (1,2 och 3 beroende på vilken nummer läraren gav oss). Jag hamnar självklart i lag 2, där vi är sex stycken personer, varav jag är den ENDA från min klass! Jag bara ”NEJ”! Och i gruppen var det en ganska så söt kille och alla verkade typ superbra!

Jag är tyvärr väldigt, väldigt, väldigt dålig på volleyboll. När det är min tur att serva så blir jag tvungen att fråga: ”Eh… Hur servar jag?”. Sedan når jag den absoluta botten på värdelöshetsskalan. När motståndarlaget servar bollen kommer den precis till den plats jag står på. Jag var helt borta och hinner inte ens reagera och bollen slår i marken! Laget servar igen, bollen hamnar över mig igen, och jag är så sjukt trög att jag TAR TAG i bollen. Jag märker dessutom att läraren tittar, och jag försöker skratta bort det hela lite. TREDJE gången kommer bollen precis så att den når mig igen, men jag hinner i alla fall inte och jag vet ärligt talat inte vad jag höll på med. Jag vänder mig om och där står läraren fortfarande! Jag säger till henne: ”Jag kan inte! Jag hatar volleyboll, det går bara inte!” Fjärde gången skitstöveln skjuter åt mig (för han vet ju minst sagt var han ska sikta för att få poäng) lyckas jag i alla fall pricka den jäkla bollen. Men Gud, vad jag bara ville försvinna. Hu….

Sedan går jag till ”L” och beklagar mig och ser förstörd ut.
”L”: “Du ser förstörd ut.”
Då kommer läraren fram till mig.
Lärare: “Marja, är det bra?”
Jag: “Ehh…Hehe…””

Kanske är det inte så konstigt att jag och många med mig hatade/hatar skolidrotten?

Duktighetsfällan

Jag läste en gång att det är de tjejer som oftast känner sig mest ängsliga som också har bäst betyg. Att de är de tjejer som drivs av sin ångest som jobbar hårdast i skolan. Är det inte bra sorligt? Men jag kan heller inte säga att jag är direkt förvånad. Jag känner nämligen igen mig själv i detta. Jag kan nog nu erkänna att jag hamnade i den klassiska ”duktighetsfällan”. Det är en farlig fälla där det ständigt finns en press att prestera bra, bättre eller bäst. Ett lågt betyg, eller ve och fasa en omtenta, fanns bara inte i min värld. Även fast jag försökte intala mig själv att ”bara jag blev godkänd, så var det okej”, visste jag innerst inne vilket betyg jag egentligen ville ha, och det slutade alltid med att jag pluggade bra mycket mer än vad jag förmodligen behövde.

Det hela slutade ju med bra betyg, vilket såklart är något som är trevligt. Men tiotusenkronors frågan är om det var värt det. Var det verkligen värt det? Att ständigt känna att det var något som hängde över en, att alltid ha känslan att det går att göra lite mer. Den känslan är banne mig inte speciellt rolig. Och det tragikomiska är att mina ”fina” betyg förmodligen inte spelar någon större roll för min framtid.

Jag kan glatt meddela att jag på senare tid blivit allt bättre på att lyssna på mig själv. All denna press från mig själv blir ständigt mindre. Och jag ställer mig frågan: ”Vad prioriterar jag i mitt liv?” Svaret är självklart: ”Mig själv”.

tumblr_mocgsrXAkW1sp9fcho1_500

 

Då jag blev med körkort

Något jag är sjukt stolt över, är att ha tagit körkort. Det är nog en av mina absolut största bedrifter! Jag tyckte det kändes som om det tog oändligt lång tid för mig att få körkort, med galet många lektioner och ändlösa övningskörningar med pappa.

Jag berättade inte för någon att jag skulle köra upp, eller när jag skulle ta mitt teoriprov. Och detta inkluderar alla, även mina föräldrar, nära vänner, sambo och övningskörningslärare. Allt för att undvika onödig press och för att få det att kännas mindre allvarligt.

Och vet ni vad? Jag klarade det! Ibland vet jag inte ens hur det gick till. Som när jag skulle fickparkera. Då fick jag en blackout, glömde alla regler, svängde lite på måfå och hoppades på det bästa. Och bilen hamnade på något mirakulöst sätt perfekt mellan två bilar och intill vägkanten. Hur gick det till? Nu lyckas jag tyvärr däremot aldrig ha någon av den där turen (gör allt för att undvika att fickparkera!)… Ni kanske förresten kan föreställa er hur glad jag var när jag ringde till mina nära och glädjesprudlande berättade att jag tagit körkort. Utan att någon hade en aning!

DSC_4034

Bild

 

De kallade mig för Keith Richards dotter

De kallade mig för Keith Richards dotter. Inte för att vara elaka, tror jag, utan för att jag alltid ramlade in sent på föreläsningarna och för att de tyckte att jag såg ut att kunna vara det. Jag har alltid varit väldigt duktig i skolan. Jag var en pluggis med skyhöga krav på mig själv och min omgivning. När jag slutade gymnasiet tog jag en paus från skolan och flyttade utomlands. Jag släppte alla krav jag hade på mig själv och övergav mina föreställningar om livet och hur det skulle levas. Två år senare sökte jag in till universitetet, kom in och gick till uppropet fullt bestämd att återigen bli bäst i klassen.

Min första delkurs var en mardröm och jag fattade ingenting. Universitetsstudier var något helt annat mot vad jag var van vid. Jag började irritera mig undervisningen, tyckte lärarna var dåliga och att kurslitteraturen var tråkig. Efter ett tag började jag även irritera mig på mina kurskamrater och intalade mig att det berodde på att de inte var tillräckligt balla för mig. Jag fortsatte med plugget men prioriterade mitt extrajobb som servitris samtidigt som jag beklagade mig över att jag inte hann med plugget på grund av jobbet.

Det här är fyra år sedan men det är bara några månader sedan jag förstod varför jag egentligen kände som jag gjorde. Det var i maj tidigare i år, när jag stod ute i vattnet med en surfbräda under armen, och väntade på min tur att ge mig ut i vågorna. Jag var livrädd men istället för att uttrycka min rädsla började jag svära över hur idiotiskt det är att surfa, att försöka stå på en bräda på vatten. Jag förklarade för mina kollegor att jag inte såg någon som helst mening med aktiviteten. När sedan en av surflärarna uppmanade mig att i alla fall testa gjorde jag motvilligt det och efter bara några minuter var jag som omvänd och frågade om vi inte kunde köra en timme till.

Idag förstår jag att ilskan mot både surfingen och universitetet bara var ett uttryck för min rädsla för att inte vara bäst och noja för vad andra ska tycka om mig. Så fort jag blir rädd eller känner mig osäker i en ny situation eller bland en grupp människor reagerar jag istället genom att bli arg och irriterad. Såhär har jag fungerat så länge jag kan minnas. Jag vill vara bäst och prestera bäst i allt vad jag gör. Allt annat är läskigt. Tyvärr är det ju rätt svårt att vara bäst på något man aldrig gjort förut. I höst ska jag tillbaka till universitetet, men den här gången med inställningen att faktiskt lära mig något som jag inte kan. Och det vore väl urdumt att gå i skolan annars?

tumblr_mr2lwv8Pka1qzbz50o1_500

 

Bild

Är det verligen ens eget fel om man inte lyckas?

Evie har skrivit en text om förutsättningar, om hur det är att “få skylla sig själv” om det går dåligt för det. En text hon hittade om ämnet han ni läsa HÄR
Klass är något vi ogillar att diskutera i Sverige. Alla är lika bra på allt, alla har precis samma förutsättningar. Det bottnar i en tanke om att alla ska FÅ samma förutsättningar, men alla får inte det. Och då blir det istället ens eget fel om man inte lyckas, om man blir arbetslös efter skolan, om man inte klarar nationella provet i matte, om man inte kan sparka en fotboll mer än två meter.
Och visst, man kan lyckas även om man kommer underifrån. Det går, men det är så oerhört mycket svårare. Klassbakgrund, föräldrars ekonomi och utbildningsbakgrund. Det påverkar våra förutsättningar att lyckas i livet. Det är klart att det är lättare för någon att klara av det där matteprovet om de har föräldrar som kan förklara matte för dem, och det behöver inte bero på att vissa föräldrar är smartare än andra, bara att de hade andra förutsättningar de också.
ImageHandler

Året efter studenten

Nu är det ett år sedan jag stod där med min studentmössa och nu försöker jag tänka efter vad som hände efter jag slutade skolan.
Jag lärde en hel del om mig själv, jag lärde mig att livet blir vad man gör det till, jag lärde mig att alltid ta möjligheterna som jag fick, jag lärde mig behandla andra som jag själv vill bli behandlad, jag blev lite mer säker i mig själv, jag började också förstå att jag inte alls behöver bry mig för mycket för om vad andra tycker.
Jag började även förstå hur viktigt det är att ha ett bra vardagslivet, jag började förstå hur viktigt det är att njuta av livet, att aldrig ta något för givet, aldrig ta något för givet.
Jag lärde mig att livet inte är någon dans på rosor, jag började även förstå att alla mina motgångar kunde bara föra mig uppåt.
Och om jag bara hade viljan så fanns det en väg!

Texten är skriven av Aisha

Min student – en text om studentfesten

“Vilka är det där? Tönt och töntigare? HAHAHAH”
Kvinnan med pekfingret och skrattet är min mamma, och hon pekar på min kille och hans bästis. Och ja, de var ganska töntiga. Och ja, jag gillade lite att hon sa det. För han var lite av ett svin och min mamma var ganska bra på att döma folk under första mötet. 

Min studentfest var en sån där hemsk fest när familj och vänner möts. Vilket de, enligt mig, sällan bör göra. Jag hade gått ur skolan med helt ok betyg. Jag var inte nervös. Jag var inte stressad. Jag var inte ledsen. Jag saknar verkligen inte min gymnasieklass. Om du frågar mig kan de piiiip sig i piiip.

Men, det var ändå någonting sorgligt med hela situationen. Det var sorgligt att veta att för många av mina vänner var studenten den sista stunden av trygghet. Vissa var tvungna att plugga på universitetet fast de inte hade lust, och för många var det dags att betala för sig hemma. Hyra. Bensinpengar. Mat. Sånt.

Men också, den där känslan av total frihet. Känslan av att man nu faktiskt kunde välja vad man ville göra med sitt liv. Att man kunde börja jobba eller plugga eller resa eller slappa med folk som ville hålla på med det de gjorde. Och det var en fantastisk känsla. Jag flyttade till malmö och pluggade en helt fantastisk kurs i kulturvetenskap. Min töntiga kille och jag gjorde slut någon vecka senare. Jag hade aldrig varit friare.

Studenten – en text om längtan

Vi har haft en tävling här på tjejkraft där vi uppmanat folk att skriva ner minnen, tankar, reflektioner kring studenten. Här kommer ett bidrag!

Studenten, jag minns hur jag vaknade på morgonen och var glad. För första gången på väldigt, väldigt länge. Jag trodde att det skulle bli skit. Att mina föräldrar skulle bråka och det skulle märkas att jag inte hade så många vänner. Jag minns att jag egentligen inte ville gå ut och hoppa  när alla andra sprang ut och jag var rädd att ingen skulle hurra för mig på utsläppet.

Men, när dagen väl kommit minns jag att jag stod framför badrumsspegeln och plattade håret, hur jag hade en ny mascara (en sån där med en svart och en vit ände) och att jag sedan gick till skolan och hade så himla roligt. All stress, all nervositet, all press att dras åt alla olika håll, alla som hade förbarmat sig över mig (min kusin köpte en festbiljett utan att fråga, för att han antog att jag inte hade några andra planer eller någon annan att hänga med. Men det hade jag!) och allt annat försvann. Det var förvånande, men den dagen överskuggade många dåliga minnen från gymnasiet.

tumblr_mo6qtpoaby1rwzcw7o1_500

Bild

“Jag har tänkt alla tankar jag kan tänka kring det här, det finns inga tankar kvar!”

Terminen närmar sig sitt slut och för Evie börjar det märkas. När man studerar på högskolan eller universitetet så kan det ibland hända tat man måste läsa något som är så fruktansvärt tråkigt att man får krupp, så hur ska man förhålla sig när ens inspiration hämmas av ett PM i statistik?

I veckan har jag försökt skriva en PM om statistik. Inte för att vi fått någon undervisning om statistik, bara en handbok som förklarar hur man använder ett program. Så jag kan använda programmet, och göra fina tabeller. Men jag har ingen aning om vad några av siffrorna, graferna, eller staplar jag genererat betyder. Inte en susning. Och min lärare verkar inte förstå det heller, vilket onekligen är mer problematiskt eftersom han ägnar sig åt faktisk forskning på det faktiska Universitet jag studerar vid som finansieras av nån EU kommission?

Egentligen vill jag bara klaga lite, för allt och alla. Idag, när jag fått kommentaren att jag måste reflektera mer av läraren utbrast jag “Men jag har inga mer tankar! Jag har tänkt alla tankar jag kan tänka kring det här, det finns inga tankar kvar!”. En kursare och jag satt och fantiserade ihop ett scenario där vi brände handboken på ett bål, dansade över de knastrande spiralryggarna för att sedan hänga dem runt halsen. Så det är ungefär på den frustrationsnivån det ligger.

Men egentligen borde jag inte klaga, för jag får ta del av det oerhörda privilegiet att studera vid en högskola. Så jag borde vara tacksam. Även när jag måste tänka fler tankar kring statistik, och det krävs fysiskt ansträngning för att INTE slita sönder handboken och låta sidorna segla genom luften och täcka vardagsrumsgolvet.

Bild

Komvux

Det jag minns från gymnasiet var en stress som liksom inte fanns på papper. Ett sånt där hot om att om man inte sköter sig och om man inte betér sig så hamnar man på komvux. Underförstått betydde det att man skulle dö ensam och övergiven med en Trainspotting-inspirerad inredning, om man nu flyttat hemifrån innan dess alltså, vilket inte var särskilt troligt. Så är det inte. 

Många av mina vänner pluggar på komvux, även såhär fyra år efter studenten. Det finns olika anledningar till det. Man kanske har en ny passion i livet som kräver att man har läst Fysik B för att man ska kunna söka in till drömutbildningen. Man kanske saknar grundläggande behörighet och tycker att det skulle vara skönt med ett avslut i bagaget eller så kanske man bara vill lära sig någonting nytt. Det är inget fel i det.

Komvux är en kommunal vuxenutbildning som är kostnadsfri, det finns möjlighet att läsa upp betyg som man tidigare inte fått godkänt i medan det däremot kan vara svårt att, som man har kunnat innan, bara läsa upp betyg man är missnöjd med. Man kan plugga på plats och på distans och det finns ofta ett brett utbud av kurser.

De av mina vänner, inklusive mig, som testat på vuxenutbildningar tycker att det är en underbar upplevelse! Lärarna är ofta kompetente, klasskompisarna inspirerande och man slipper mycket av det som gjorde det hela jobbigt på gymnasiet. Det är nya lokaler, nya människor. En ny start. Nästa gång att söka till komvux i er kommun är 2013- så gå in och kolla redan nu om ni hittar något intressant :)

Och såhär skulle jag gärna plugga om jag kunde, det enda som saknas vill jag tro är en strand, en snyggare dator och… ja… typ ett intresse för pynt och mys.

Bild

Vad ska man göra med sitt liv?

När jag berättar vad jag studerar (religionsvetenskap) får jag en av dessa två frågor:

-Ska du bli präst?
-Vad blir man då? Lärare?

Svaren på dessa frågor är nej, och utbildad. Det sista svaret väcker en mängd följdfrågor, för det är oerhört provokativt. Att inte ha någon långsiktig plan om vad jag ska GÖRA med all denna utbildning. Det finns saker jag kan göra, men poängen med att studera är inte att GÖRA något, i alla fall inte för mig. Poängen är att studera.

Några välmenande ord inför höstterminen

Snart börjar skolan igen. En mardröm för många.

Jag kan inte ge er några förstaklassiga råd och ni skulle bara hata mig om jag försökte. Vad fan vet jag, liksom?
Men snälla, snälla, snälla, får jag bara säga några saker som jag vill att ni ska veta, och så kan ni skita i dem om jag är helt keff nu:

* Var din egen bästa vän och försvara dig själv i alla situationer. DU är den viktigaste personen i ditt liv, ta hand om dig själv.
* Ta ingen skit, de som mobbar och säger elaka saker är dumma i huvudet och mår själva dåligt. Du är inte dum i huvudet. Du är bättre än vad de är.
* Jag upprepar: DE SOM MOBBAR MÅR SJÄLVA DÅLIGT, tyck synd om dem men ta ingenting de säger på allvar.
* Prata med någon. Om inte med läraren, föräldrarna eller kuratorn så vänd dig till Tjejzonens chatt.
* Vad medveten om att mobbing inte, någonsin, är okej eller rättfärdigat. Det är din rätt att inte utsättas för fysiska eller psykiska kränkningar, ta tillvara på den rätten. Det är mobbarna som gör fel, inte du. Låt ingen övertyga dig om något annat.
* Låt dem inte påverka dig. Gör ditt bästa i skolan, hänge dig åt dina hobbys och tillåt inte några utåtagerande personer med låg självkänsla att påverka ditt liv mer än nödvändigt, och helst inte alls.
* Förbered några svar på tal att ha på lager.
* Framförallt: Var beredd på att allt kanske har förändrats under sommaren, dina fiender kanske har mognat.

Och eventuellt har vi läsare som själva mobbar, kanske utan att verkligen vilja det: Lägg ner, fall inte för grupptryck (varför ska någon annan få bestämma vad du ska göra? Vill du verkligen vara vänner med folk som uppmuntrar till dåliga saker?), du mår inte ett dugg bättre av att få andra att må sämre, det är aldrig försent för att förändras

Av hela mitt hjärta önskar jag er en underbar hösttermin!

Livets matematik

“Men hallå, varför lär vi oss det här, det kommer vi aaaaldrig ha nytta av när vi gått ut skolan.”

Det börjar redan i mellanstadiet. Kanske tidigare. Ifrågasättandet om varför vi lär oss räkna matte. Visst, några grunder i plus och minus och kanske en och annan multiplikationstabell kanske kan användas i vardagen, men bråktal, ekvationer och senare derivata… Vad ska vi med det till? Vi som ville jobba med människor och kommunikation kanske aldrig skulle se en formelsamling igen. Därför var det alltid någon som ställde frågan. Frågan som jag, väl dolt i hjärtat, kände att jag hade svaret på. Det gick bara inte att formulera så att någon förstod. Kanske var det bara mitt svar, jag var ju plugghästen. Men nu tänker jag göra ett försök att dela med mig.

Matte är så mycket mer än siffror och uträkningar. Matematik är mönster som kan formuleras i bild eller i skrift. Det är koder för samband och förändring. All förändring! Sanningen är att svaret, den där siffran man stryker under och vill bekräfta med ett vackert R, inte betyder någonting. Det enda som är viktigt är den formel eller kurva som döljer miljoner svar beroende på vad man letar efter.

Okej, det där kan lärarna få svamla om bäst de vill. Nu till saken. Saken som är en formel i mitt liv. En formel som jag återkommer till allt oftare inför den läskiga framtiden. Minns ni hur varje punkt i en kurva har sin egen linjära riktning? Det är derivatan, lutningen vid ett specifikt tillfälle. Det är nuet! Just nu är jag trött. Nu är jag tröttare än i morse. Imorse var jag tröttare än igår. Människan är en logisk människa med ett linjärt tänkande. Därför får jag känslan av att jag bara blir tröttare hela tiden och att det kommer fortsätta. Det är troligtvis inte sant. Varför? För att jag vilar förr eller senare förstås. Någon gång vänder trenden och jag blir piggare igen. Jag har skapat en kurva. Kurvan, som bildar en hisnande berg-och-dalbana, kan illustrera lycka/sorg, hunger/mättnad, smärta/lättnad.

Vi vet att det går upp och ner i livet, men vi måste ändå ta avstamp i nuet. Det är oundvikligt. Just nu är jag enormt kär i min pojkvän. Min nu-kurva pekar mot giftemål och en drös med barn. Det gör honom lite rädd. Då påminner jag honom om att varje känsla är derivatan i en kurva (och han slutar lyssna vid ordet derivata). Det är en sanning, nuets sanning, men den avslöjar inte framtiden. Den säger bara ALLT om just nu. Därför vågar jag tacka jag till ett fysiskt tungt jobb om en vecka, även om jag inte orkar just nu och jag blir tröttare och tröttare hela tiden. Därför vågar jag följa min magkänsla även om den leder bort från ett långsiktigt mål.

Om du, mot all förmodan, tagit dig igenom denna teoretiska och filosofiska mattelektion så tackar jag för uppmärksamheten och hoppas att du förstod vad jag menade. Kanske har känslan ännu inte förvandlats till begripliga ord. Kanske är det bara andra obotliga plugghästar som hänger med. Men jag, jag är otroligt tacksam för alla lektioner i matematik!

Går man i skolan för att bli smart, eller för att bli rik?

Det är inte alltid en självklarhet att läsa på gymnasiet, högskola, komvux eller universitet. Men vad är det som driver oss att studera vidare? Evie har denna veckan skrivit en text om hur irriterad man kan bli när man förväntas plugga för att skaffa ett jobb, när man också vill studera för att förstå: 

Det som skrämmer mig med utvecklingen av nuvarande skol- och högskolepolitik är den eviga fokuseringen på användbarhet. Användbarhet uteslutande i betydelsen ekonomisk vinst. En universitetsutbildning ska leda till ett jobb, och inte endast det, till en karriär. Meningen med utbildning är, om vi ska tro på existerande liberala ideologiska strömningar, att den ska vara användbar på arbetsmarknaden. Vilket är orsaken att jag alltid får frågan “Men… vad ska du bli?!” när jag berättar vad jag ska studera. “Jag ska bli utbildad” “Jaja, men vad ska du bli efter det?”.

Det jag ska bli är väldigt utbildad. Sen kanske jag kan göra något med det eller inte, men det rör sig ju knappast om bortkastad tid eller pengar oavsett utdelningen. Poängen med kunskap är inte att förvandla den till stålar utan att expandera hjärnan. Att få en djupare förståelse för världen och människor. Kunskap är kommunikation med universum, med jorden, med svunna och främmande kulturer och tankesätt.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en essä i DN om invandrare och svenska språket som jag tycker är värd att läsa men om ni inte orkar tänker jag ändå citera den springande punkten:

“Jag funderar om och om igen: Vem i hela världen kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska? Självfallet inte de som kommer hit, och inte de som bor här heller, för vad är det för bra med ett samhälle där vi knappt kan prata med varann? Jag kan inte ens föreställa mig att rasister gillar det här, de som alltid klagar över invandrare som inte lär sig svenska. Men för dem som önskar sig en lättmanipulerad underklass är detta förslag guld värt.”

Det är endast genom språket och genom kunskap, så mycket kunskap som möjligt, som vi kan lära oss att se när vi blir manipulerade. Självfallet behöver inte den kunskapen komma genom skolväsendet, men jag förstår inte varför den modellen ska ersättas av en som är fokuserad på effektivitet och användbarhet. Ett effektivt samhälle kanske leder till ekonomisk vinst, men jag tror inte det kommer innefatta medmänsklighet.

Bild

Studenten

Vad har hänt med studenten? Jag åkte aldrig lastbil själv (för jag var så extremt alternativ, jag hade en svart klänning på mig till och med! OMG I know, right?!), men jag kan inte komma ihåg att det var så illa som det är nu, att man var tvungen att byta kläder för att kunna bada i öl. En kompis till mig från USA som bott här i några år frågade om jag kunde förklara fenomenet. Hennes slutsats var “So, it’s just a truck load of hormones and beer driving slowly around platying load music. That’s aaaal it is?!”

Ja, jag vet inte. Tog ni studenten i år? Åkte ni lastbil? Badade ni i öl? Jag känner mest att det måste vara jobbigt att komma hem stupfull och försöka kallprata med mormor över en tårtbit. Men jag kanske helt missat poängen med ungdomens glada dagar.

En liten text om skolan

Snart är det sommarlov men det gör inte håltimmarna färre. Jag tillbringade en kafferast med att klottra ner hur skolan får mig att känna, vad tycker ni om er?

Kaffe och linoliumgolv. Nötta stolar och lärare som aldrig svarar på email. Jag undviker ögonkontakt och går ett varv runt datorsalen. Bump. Duns. Jaha, hej på dig. Allt bra? Jodå din helg då? Kan du koden till datorsalen förresten? Nähä, jag frågar någon annan då. Hejdå. Ja, jag försvinner nu.

“Kaffet smakar skit. Mackorna är dyra. Gör något åt det! När har vi prov? MVH Amanda” Inget svar.

Slitna soffor och kletiga fläckar på cafeteriaborden. Metro överfuckingallt. Lektionen inställd. Eller flyttad eller något vad vet jag. Läser aldrig lappar. Trill trill skrammel bumpedibump. Jaha här sitter du. Vad är det för paj? Kan man köpa den i vegitarisk? Är det din telefon som ringer? Inte min heller. Jaha, nu försvinner jag.

“Det är för mycket folk i cafeterian och det finns ingen vegetarisk paj. Vem är pajansvarig? MVH Amanda” Inget svar.

Stor sal små elever. Inflation i handuppräckning. “Kan alla som inte har något intelligent att säga ta ner händerna tack!” vill jag skrika. “Han ser mig inte!”

Fniss snark. Jaha, är du här? Dålig luft här inne. Prov? När hade vi prov? Igår jaha. No worries, jag kontaktar honom.

Skickar ett pappersflygplan tvärs över rummet. MVH Amanda. Jag klargör att jo, jag försvinner nu. Inget svar.

Bild

Att förstå en annan människa

Kan man någonsin förstå vad som driver en annan människa? Evie har tänkt över varför hennes mod att konfrontera auktoriteter hjälper henne att erkänna att  man inte ens på universitetet kan lära sig att förstå någon annan…

Jag har ett ganska stort problem med auktoriteter. Jag är knappast ensam, jag tror alla mina systrar har ungefär samma attityd. Det faktum att någon placerats över oss i någon imaginär hierarki betyder inte, INTE, att de automatiskt förtjänar respekt som auktoritet. Missförstå mig rätt, jag gör allt som krävs av mig i skolan och på diverse jobb jag haft, men jag uttrycker nästan uteslutande om jag tycker att en uppgift är felkonstruerad, eller konstig, eller fel. Jag är nästan oförmögen att sitta där, få idiotiska order, och inte himla med ögonen. Vilket uppfattas som sådär lagom charmigt antar jag.

Poängen är, att om någon vill att jag ska hålla med om att de har rätt, måste de övertyga mig att jag har rätt. Vi har alltid diskuterat mycket i min familj, över matbordet, allt och inget. Och jag älskar att diskutera, att argumentera, bara för att det är roligt, inte för att jag nödvändigtvis vill ha rätt. Jag argumenterar ibland för motsatta åsikten, bara för att se om personen jag argumenterar med faktiskt har tänkt över sitt eget ställningstagande. Jag har mycket mer respekt för någon som tänkt över sina egna åsikter och kan argumentera för sin sak även om jag inte håller med, än för någon som tycker likadant som mig, men som inte kan försvara sin åsikt.
I min Vetenskapsteori- och metod kurs hade vi nyligen ett avsnitt med en lärare i Kyrko- och missionshistoria, det historiska tänkandet ligger ungefär så långt borta från mitt eget som är möjligt och fortfarande befinna sig inom samhällsvetenskapen. Eller i varje fall den typ av historisk ansats denna läraren representerar, en sån historisk ansats som sysslar med historiska biografier och försöka förstå sedan länge döda människor, som försöker titta på brytpunkter i deras liv, se deras livs “röda tråd”… Jag har aldrig pluggat historia bortom teologen i Uppsala så jag vet inte hur väl representerad detta perspektiv är på Sveriges historiska fakulteter i allmänhet men hursomhelst.
Hursomhelst är det som irriterar mig, och det jag spenderade cirka en timme att bråka med min lektor om, är att en historisk forskare kan anse sig veta vad som motiverar en annan människa, kan förstå någon bättre än de förstod sig själva, kan förstå en annan människa som levde under förhållanden vi endast kan konstruera som hypoteser. Det som irriterar mig är att vi någonsin kan helt och fullt förstå en annan människa. För visst tycker jag att vi  bör försöka förstå andra, men att vi kan? Eller att det skulle finnas en “röd tråd” genom våra liv med klart spårbara brytpunkter som våra liv kan reduceras till? Det tycker jag är nästan skrattretande.
Varje gång vi gör ett avgörande val, varje gång vi konverterar till ett nytt sätt att uppfatta verkligheten, oavsett om det är för att vi upptäckt Kant, eller blivit frälsta, eller blir ateister… Oavsett vad valet gäller, så omformulerar vi hela vårt förflutna efter vårt nu. Att minnas är att omskapa sitt förflutna så att det passar in i den berättelse vi vill leva i nuet. Den berättelse vi tror oss leva. Och att okritiskt prata om sin egen tolkning av någon annans liv som en berättelse med röd tråd och viktiga brytpunkter, som att detta är det enda livet kan brytas ner till…
Historiska människor, andra människor, vi själva… Vi är mer komplexa än så. Vi är mer komplexa än enskilda val, än chansartade möten, än övergripande röda trådar. Våra liv är inte berättelser, i alla fall inte tillfredsställande sådana som kan tryckas in i en enkel ram. Vår livsgärning kan inte reduceras till en enda sak, en enda röd tråd.