“Jag älskar att läsa!”

Bokbanner

Jag älskar att läsa, och det har jag alltid gjort! Jag kommer ihåg att när jag var ungefär åtta år kunde sitta fastklistrad i en spännande bok, och under mellanstadiet kunde jag lätt sluka en bok per dag om jag var ledig. Många ser läsandet som något ansträngande, och tittar ofta hellre på tv. När jag studerade sa många av mina vänner att de inte orkade läsa, eftersom man redan läser så pass mycket när man studerar. Men för mig är en skolbok och exempelvis en skönlitterär bok, som man på fritiden läser för skojskull, vitt skilda saker som jag därför inte förknippar med varandra över huvudtaget. Har jag pluggat på dagen, kan jag också läsa på kvällen.

Tyvärr finns en hel del tråkiga böcker därute, men ganska ofta får man tag i riktiga guldkorn! Just nu läser jag en underbar bok i genren “chiclit” som heter “Sista natten på Chateau Marmont”. Författaren heter Lauren Weisberger, vilken är densamma som skrivit “Djävulen bär Prada” (som förövrigt är grymt bra den med!). Lauren Weisberger kan verkligen få mig att fastna i en bok!

“Brooke och Julian lever ett lyckligt liv i New York – hon är den som står för brödfödan genom sina två jobb och han är musikern som kämpar för att slå igenom. Men när Julian blir en stjärna förändras allt.

En dag blir Julian upptäckt av en chef på musikjätten Sony och gör succé över en natt – och deras liv förändras för alltid.
Snart befinner de sig i de exklusivaste kretsarna, äter på de lyxigaste restaurangerna, går på de häftigaste festerna och syns på de hetaste ställena i stadens djungel.
Men Julians nyvunna berömmelse betyder också att Brooke måste tampas med den brutala uppmärksamheten från helt hänsynslösa paparazzifotografer. Brookes värld vänds upp och ned när en skandalbild landar på tidningarnas förstasidor. Kommer hennes äktenskap att överleva den där ödesdigra natten på Chateau Marmont? Det är hög tid för henne att bestämma sig, en gång för alla, vad det är hon verkligen vill …

Filmtips! A Walk to Remember

Filmtips102

Det finns en film (förutom Titanic) som jag ALDRIG tröttnar på. Den heter A Walk to Remember. Huvudrollerna spelas av Mandy Moore och Shane West och den sistnämnda blev efter den här filmen min stora kändisförälskelse i flera år.

Grundstroyn är egentligen rätt ordinär. Landon (Shane West) är skolans populäraste kille och Jamie (Mandy Moore) är skolans ”tönt”. De blir efter en hel del om och men kära i varandra. Som sagt, rätt ordinärt. Men i den här historien finns en twist som gör den kärlekssagan helt annorlunda. Jag tänker dock inte berätta vad det är, det får ni se själva ;)

Filmen har hursomhelst träffat mig rätt i hjärtat. Personkemin mellan Shane West och Mandy Moore är så bra att jag fortfarande är helt övertygad om att de hade i alla fall en liten fling vid sidan om kameran. Förälskelsen mellan dem kändes så jäkla äkta!

Jag tycker dessutom Mandy Moores karaktär, Jamie, är helt fantastisk. Så trygg i sig själv vid en sådan ung ålder. Hon är liksom helt okej med att många i skolan tycker att hon är konstig. Underbart!

Speltips “Journey”

Det var min kille som tipsade mig om ”Journey”. Jag brukar inte spela så mycket tv-spel egentligen. Minns att jag och några kompisar älskade att lira ”Crash Bandicoot” på fritids men på senare år har det mest blivit ”Guitar Hero” och ibland något bilspel. Inte alltför spännande med andra ord. Men efter bara några minuter in i ”Journey” var jag fast. Detta underbara spel, skapat av That Game Company, är något alldeles särskilt.

Din karaktär, en namnlös liten figur i röd kappa, befinner sig i ett vackert landskap som skiftar mellan vidsträckta ökenlandskap och snötäckta bergstoppar. Mellan en känsla av mellanöstern och östasiatisk kultur. Varken text eller tal vägleder spelaren utan istället visar ljud och ljus vägen till målet.

Jag vill nog inte säga mer än så. Rädd för att säga något som skulle spoila er upplevelse. För det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Och slutet, det är så vackert. Jag grät en lång stund för att det var så fint.

Oavsett ni gillar tv-spel eller inte så tycker jag ändå att ni ska ge ”Journey” en chans. En resa genom en förtrollande värld genom sandstormar på flygande mattor. Har du tur så blir du kanske inte ensam på färden.

Ät med mig

Detta tipset fick vi in till bloggen för ett tag sedan, en poddcast med redaktionens egen Marja!

I veckan var jag med i mitt livs första podcast (Ät med mig), vilket förstås är otroligt roligt och något som kommer att vara ett minne för livet! Podden är helt ny, och jag blev dess första gäst. Jag pratar där om min blogg och allt bakande, och själva temat på avsnittet är att nyttigt faktiskt ofta också är gott!

Skaparen av podcasten är en Maria (Bypogosjan), en ung tjej (född 91), vilket gör mig peppar över att unga tjejer kan! Det gör mig även sporrad att själv våga pröva nya saker! Lite tjejkraft med andra ord!

Konsten att döda zombies

Igår var en stor dag för mig – jag fick äntligen börja spela det nya tv-spelet The Last of Us. Efter nästan ett år av väntan har det släppts, och jag var dessutom tvungen att vänta på en ny hårddisk till mitt playstation innan jag kunde skaffa spelet! Otålig och förväntansfull satt jag alltså där på en lördagskväll och spelade till klockan två på natten – och det var värt all väntan. För er som inte hört talas om The Last of Us innan, så handlar det om en man vid namn Joel och fjortonåriga Ellie, som måste ta sig igenom en värld där människor blivit smittade av ett zombieliknande virus, eftersom Ellie kan vara nyckeln till att hitta ett botemedel. Att en cool ung tjej är en av huvudrollerna gör det ännu roligare att spela!

Men det var inte bara faktumet att spelet var fantastiskt välgjort som gjorde mig så glad. Det var det att jag, för första gången i mitt liv, inte mest satt bredvid och tittade på. Jag har alltid älskat att vara med när folk spelar bra spel; det är som att titta på en riktigt spännande film, och samtidigt få vara med och påverka. Att få peka ut skatter eller redskap som den som spelar inte lägger märke till. Vara med och lösa gåtor eller pussel av olika slag. Men nu var det alltså jag som skulle gå runt och skjuta på infekterade zombies, och smyga upp bakom fiender för att komma vidare. Och jag kan väl konstatera att jag inte är någon naturbegåvning när det kommer till att hantera playstationkontroller – att jag faktiskt fick iväg ett skott i rätt riktning (eller alls) hörde till ovanligheterna, och min spelkaraktär lyckades jag döda oräkneliga gånger. Men det gör ingenting, för nästa helg smäller det igen, och då kommer jag att vara lite bättre än igår!

Spelar ni några spel, och i så fall, vilka är favoritspelen?

När jag volontärarbetade

Jag tror aldrig jag har haft så mycket ångest som när jag slängde sista blicken över axeln på mina föräldrar innan jag gick igenom säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats den sensommardagen 2011. Jag hade länge känt en rastlöshet i mitt liv och hade några månader tidigare beslutat mig för att åka och arbeta som volontär på ett barnhem i Argentina. Idén hade slagit mig som en blixt från klar himmel och det hade inte dröjt länge förrän jag hade ordnat allt med en organisation som anordnar den här typen av resor.

Men att jag verkligen skulle spendera 3 månader på andra sidan jordklotet utan att känna någon och inte heller kunna språket flytande hade jag inte förstått förrän jag stod där och vinkade av mina föräldrar. Jag, som vanligtvis gråter över allt, kände mig helt förlamad och grät inte en tår. Det kändes som en säkring hade gått i min hjärna på grund av känslomässig överbelastning.

Det var en lång resa med flera mellanlandningar. Jag hann gå igenom alla möjliga skräckscenarion innan jag äntligen landade i Cordóba, Argentina. På flygplatsen möttes jag av en kille från organisationen jag åkte med. Han skjutsade mig till min värdfamilj och gick igenom lite praktiska saker jag behövde veta, var man köpte ett argentinskt simkort, hur man tog sig runt kommunalt, lite vett och etikett osv. Jag försökte suga åt mig så mycket information som möjligt, trots att allt han sa överröstades av min ständigt återkommande tanke: Vad i H**VETE har jag gett mig in på?!

Första arbetsdagen var hemsk. Av organisationen visades jag till ett förfallet, unket doftande hus där sammanlagt 16 barn bodde. Personalen bestod av 4 kvinnor. Jag var så nervös att den spanska jag kunde var som bortblåst. Jag hälsade på alla en och en. Jag gick en rundtur på barnhemmet och chockades av det jag såg. Allt var så förfallet och slitet. Det såg ut som väggarna skulle rasa in vilken sekund som helst. I de olika rummen stod våningsängar tätt in till varandra för att så många barn som möjligt skulle få plats. Lakanen var smutsiga. Toaletterna var smutsiga. Köket var smutsigt. En hälso- och miljöskyddsinspektör skulle ha stängt igen hela stället utan att tveka. Inte konstigt att både barnen och personalen (och även jag så småningom) var sjuka HELA tiden, bakterier frodades ju i den ohygieniska miljön.

Barnen var nyfikna och ville direkt veta allt om mig och Sverige. Personalen var dock inte lika förtjusta i min närvaro. När jag satt mig tillrätta på golvet för att försöka förstå mig på en lek som några barn lekte kom en av kvinnorna fram till mig och knackade mig på axeln. ”Ingen vill ha dig här, bara så du vet. Ni européer kommer hit och tror att ni är bättre än oss och stirrar på oss som djur i bur.”

Vad skulle jag svara på det? Jag kände gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att svälja den och svarade ynkligt: ”Jag är ledsen att du känner så”. Eller jag hoppas att det var vad jag sa på min stapplande spanska.

Barnen var vid första anblick väldigt mysiga och härliga. Men det dröjde inte många timmar på min första arbetsdag innan jag märkte av hur de påverkats av sina mörka bakgrunder. Kan ni minnas tiden då ni inte visste att det är fel att slå någon? Förmodligen inte, för vi lärde oss det i väldigt tidig ålder. De här barnen har aldrig lärt sig sådant. Personalen orkade bara ta hand om de basala sakerna, som att laga mat och liknande. Så hur man ska behandla andra människor har aldrig varit en aktuell diskussion för barnen. Det var som att kliva direkt in i en krigszon, fast med barn istället för vuxna.

När min första dag var över satte jag mig på en bänk utanför barnhemmet och grät. Jag grät tills tårarna tog slut. Sedan satt jag bara och stirrade rakt framför mig en stund. Sedan reste jag mig upp och gav mig iväg på en lång promenad för att försöka processa allt som hänt.

Det som var så fantastiskt med mitt psyke var att jag faktiskt kom till en punkt då jag klarade av alla svårigheter jag mötte under mina 3 månader i Argentina (och tro mig, jag stötte på en hel del). Hade jag varit i min hemmamiljö är jag inte säker på att det hade gått. Men nu var jag helt ensam i den tuffaste miljön jag någonsin varit i, och jag tror att mitt undermedvetna sände ut en hel del ”nödstyrka” till mig. Jag hade ingen att luta mig emot, så jag klarade mig igenom varje dag själv för att jag inte hade något annat val. När jag verkligen måste klara av att stå på mina egna ben, ja, då gör jag det. Till min enda hjälp hade jag min blogg. I den skrev jag av mig och fick fina kommentarer av familjemedlemmar och vänner som följde mig. Det var en enorm styrkekälla för mig.

Jag vet inte om jag gjorde någon skillnad. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag har gett barnen några härliga barndomsminnen bland alla hemska. Jag hoppas att jag, genom att visa kärlek och omtanke, inspirerat dem att visa kärlek och omtanke mot andra och förhoppningsvis kan det bli till en god cirkel. Jag hoppas att jag vidgat deras vyer och visat dem att det finns mer i världen än det kvarteret de bor i.

Jag skulle aldrig orka åka tillbaka. Men jag är så lycklig att jag gjorde min volontärresa. För jag fick se något jag aldrig skulle sett under en vanlig semester. Jag träffade människor vars vägar aldrig skulle korsats med min under vanliga omständigheter. Jag träffade barnen vars livssituation jag tidigare bara hört talas om på nyheterna och i reklamfilmer för välgörenhetsorganisationer. Sist men inte minst lärde jag mig att vi alla är mycket starkare än vad vi tror.

Teatertips: De oskyldiga

Om du bor i Stockholm eller har vägarna förbi vill jag tipsa om pjäsen “De oskyldiga” som spelas på dramaten nu under hösten. På Dramatens hemsida sammanfattar de pjäsen såhär:

I Lillian Hellmans klassiska thriller (som filmatiserades 1961 med Audrey Hepburn och Shirley MacLaine) möter vi väninnorna Karen och Martha. De har satsat allt på sin internatskola för flickor, och äntligen går skolan så bra att Karen vågar tänka på att gifta sig med sin fästman. Men då har de inte räknat med överklassflickan Mary, som inte drar sig för att ljuga för att få sin vilja igenom. Avslöjad och förödmjukad av sina lärarinnor bestämmer hon sig för att krossa dem.

Snart går ett rykte om att Karen och Martha är mycket mer än bara vänner. Och det får omvälvande konsekvenser.

De oskyldiga är en spännande pjäs om kvävande normer, längtan efter kärlek och lögnens makt. Den utspelar sig på en flickskola under första halvan av 1900-talet. Författaren Lillian Hellman (1905-84) skrev De oskyldiga (The children´s hour) redan 1934, och pjäsen blev en omedelbar skandalsuccé. På grund av det lesbiska temat förbjöds dock pjäsen på flera håll. Hellman är inte bara känd för sin dramatik, utan också för hur hon öppet gjorde motstånd mot kommunistjakten i 1950-talets USA.

Så om ni är intresserade av att se en pjäs om tjejer, makt och kärlek så sväng förbi! Om du dessutom är under 26 så får man rabatt :)

Osynliga trådar

Konstnären Sean Mahan har gjort en serie bilder som under namnet “Invisible Threads” föreställer unga tjejer försjunkna i att skapa. Oavsett om det handlar om att pyssla, sy eller vika så är alla tjejerna fantastiskt försjunkna i sitt arbete. Jag tycker personligen att bilderna är supervackra och inpirerar mig, både att sy, måla och kanske tänka mer på hur vackert det faktiskt är att göra något själv. tjejkraftbild879847119128tjejkraftbild98847918421112

sean-5

Min resa: Andrea i Argentina

Under hösten 2011 volontärarbetade jag på ett barnhem i Argentina. Det finns naturligtvis mycket att berätta om mina upplevelser av barnhemmet (kommer skriva om detta i ett senare inlägg), men just det här vill jag dedikera till allt som jag upplevde som himla konstigt under min vistelse:

  • Man måste stoppa bussarna. Man får gå ut en bit på gatan och sträcka ut handen.
  • De öppnar dörrarna på bussen innan de stannat.
  • De har inga busstidtabeller. Man får helt enkelt gå till en busshållplats och hoppas på att en buss dyker upp inom kort. Undrar om detta är anledningen till att alla jämt är försenade i Argentina…
  • Det argentinska folket verkar ha Dulce de Leche (en sorts chokladkolaröra) till ALLT. Min värdmamma (som jag bodde hos) ställde en kväll fram den skumma kombinationen: Kyckling, potatis, pasta, sötpotatis, bröd, lök och Dulce de Leche på middagsbordet. Hur hade hon tänkt sig att jag skulle kombinera detta?
  • De tycker det är kallt när det är 22 grader och sol ute.
  • Bilförarna tutar utan någon uppenbar anledning. Även när det knappt är några andra bilar på vägen.
  • Jag upplever att det argentinska folket gestikulerar mycket. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då någon har sagt en nekande mening utan att vifta på pekfingret.
  • En etikettsgrej jag fick lära mig tidigt var att när man frågar om man ska hjälpa till med något och personen svarar nej är det oartigt att inte insistera. Så man vet liksom aldrig om de säger nej för att de faktiskt inte behöver hjälp, eller om de väntar på att man ska insistera.
  • I vart och vartannat hörn området där jag bodde finns det små minihus där vakter sitter om nätterna. Husen är verkligen jättejättesmå. Knappt så att det går att vända sig om där inne. Men där sitter de i alla fall och stirrar misstänksamt på en när man går förbi nattetid. Ibland står de utanför husen med bärbara strålkastare istället. Very interesting…
  • Det finns ett örtte som heter ”mate” som är väldigt populärt i Argentina (eller ja, i Sydamerika överhuvudtaget har jag hört). Jag har nog aldrig sett så många personer vara nästan som besatta av något som jag såg dem vara av detta te. De har med sig termosar med mate överallt! Det dricks ur speciella muggar som ser ut såhär (det finns massor av olika designs på muggarna):

Andrearesamugg

  • När man beställer in kött på en restaurang får man verkligen…kött. Bara kött. Man får se till att säga till om sallad och sås, annars får man en tallrik som ser ut såhär:

Andrearesakött