”Om jag var tjej skulle jag ha urringade tröjor och sminka mig varje dag. Sådär jättemycket liksom” sa en killkompis till mig en gång för inte så jättelängesedan. ”Om jag var kille skulle jag ha skägg” svarade jag. Som om det var en erkänd sanning och en rättfärdigad användning av en y kromosom. ”Och spela gitarr” la jag till ”tjejer gillar gitarr”.
Jag tänkte inte så mycket på den där konversationen ens när vi hade den. Mest eftersom jag utgick ifrån att alla dessa sakerna egentligen inte spelar någon roll, det är ju bara yttre skillnader. Jag får ju spela gitarr och gilla tjejer om jag vill det, precis som han kan ha smink om han känner för det. Vi har ju egentligen samma förutsättningar. Men när jag satt i skolan häromdagen och mina gruppkompisar, alla killar, inte la märke till vad jag sa, så att jag fick säga det två, tre, fyra gånger innan någonting hamnade bland anteckningarna från mötet.
Eller när mina killkompisar utgår från att jag kan laga mat eller när min styvmamma sparar babystrumpor till ”när det är Amandas tur” trots att hon har en son som är äldre än jag, då, först då börjar jag känna att det finns en skillnad. För jag kan andra saker än att sminka mig och föda barn. Jag har humor, jag kan konfrontera folk, jag kan omformatera en dator och bränna vid cornflakes precis som vilken ungkarlsstereotyp som helst. Jag är bra på det jag gör och jag märker när någon nyper mig mentalt i kinden eller klappar mig på huvudet med blicken.
Så varje gång någon tittar ner på mig för att jag är liten och lockig istället för stor och musklig, för det händer faktiskt, så tvekar jag inte att låta dem veta att jag också kan. Och man ska ju vara förändringen man vill se i världen, så jag vill välkomna alla starka kvinnoberättelser. Jag vill se tjejer som kan, som vill och som vågar. Därför vill jag veta, vad tycker ni om med er själva och att vara tjej? Vilka är era förebilder och varför? Vilka hinder möter ni och hur överkommer ni dem? Och jag vill se förändring. Jag vill se er lyckas. För även om jag är lite deppig såhär efter motgångar så vill jag höra positiva berättelser. Och jag vill se dem, i verkligheten, varje dag.
Jag är driven, ambitiös, snäll, omtänksam och rolig! Jag försöker vara genusmedveten nog att inte lägga till ”tjej” bland mina egenskaper utan vara stolt över de jag faktiskt kan credda mig själv för. Tjej är jag ju oavsett jag vill det eller inte
Däremot är de flesta av mina förebilder kvinnor, just eftersom deras kön ofta är något som ligger oss till last. Jag tror att kvinnor tidigare har behövt kämpa hårdare för att ta plats än vad killar fått göra. Jag tror och hoppas att det håller på att förändras!
Jag ser upp till min mamma, för att hon har klarat sig själv trots hårt motstånd från omvärlden. Och så ser jag upp till en kompis som tagit sig ur ätstörningar och startat ett eget företag. Och till en annan vän som slutat med droger och börjat plugga. Människor som inte ger upp utan kämpar mot sina mål, trots att de trillar 150 gånger på vägen.
Jag är en kramgo kämpe som vill alla väl och är noga med att alltid visa de jag tycker om hur jag känner. Det roliga med att vara tjej är just det som man egentligen skulle kunna se som negativt, att vi ses som mindre värda i vissa situationer, för i de situationerna får jag chans att överraska, och bevisa att fördomar inte alltid har rätt.
Jag ser upp till många människor, men framför allt Nanne Grönvall, och en av mina vänner. Nanne, för att hon kämpar på i alla lägen. Trots sjukdom och motgångar är hon alltid lika glad och positiv till livet. Hon tror på att alla innerst inne vill gott, och hon vill att alla ska må bra och försöker hela tiden att få människor att förstå sitt eget värde. Har träffat henne över 10 ggr, och hon är verkligen en av de finaste personerna på jorden. Min vän, för att hon är så stark och trygg, för att hon finns där för alla, i alla lägen, men glömmer för den delen inte bort sig själv. För att hon berättade saker för mig om sig själv när jag mådde som sämst, som hon inte ens berättat för sina egna barn, för att hon ville visa mig att det går att få ett bra liv och det går att må bra och vara glad, trots motgångar och hemska saker som livet slänger på en. Min klippa i livet.
Jag är en stark tjej som levt livet i medvind. Jag har älskat att visa att liten är tuff, men numera finns det inte en enda kille som tror att jag kan mindre än de. Snarare tvärt om. Nästan en besvikelse! Jag är glad att jag är tjej, eftersom tjejer har lättare att gå utanför konventionerna än pojkar. Pojkar uppskattas om de följer mönstret, men utsätts för mycket tvivel. Män som älskar barn riskerar att dömas som pedofiler utan belägg. Kärleksfulla kvinnor hyllas. Män som är starka skrämmer. Tuffa tjejer respekteras. Män som är kvinnliga är lätta offer. Kvinnliga kvinnor förtjusar och pojkflickor imponerar. Jag är det kön som slår i underläge! Men jag vet hur det är att ”beskyllas” för att ha det lätt, och jag vill ha fokus på modiga killar likväl som modiga tjejer. Annars blir samhället aldrig jämlikt.
Jag ser upp till min mormor som är full av vilja, livsgnista och kärlek. Min underbara pojkvän som går sina egna vägar. Min fina inneboende som är så stark både fysiskt och som person. Min barndomsvän som vågade leka med tjejerna, komma ut som bög och lämna ett destruktivt förhållande. Och alla människor som ler så glittrande och övertygar mig om att världen är en bra plats att leva i!
Jag är noggrann, analytiskt, reflekterande och kanske framförallt medkännande, och jag har ett behov av att ständigt ifrågasätta i princip allting (i princip hela tiden). Jag har aldrig sett mig själv som först och främst tjej, i alla fall under uppväxten, men nu har jag börjat fundera över vad exakt det innebär, även om jag inte kommit fram till något än.
Mina främsta förebilder är min mormor, som arbetat sen hon var 6 och bott hemifrån sen hon var 13, och arbetat hårt hela livet för att ge hennes barn en bättre chans i världen. Och min mamma, som flyttade hemifrån när hon var 16 utan gymnasieexamen och arbetat och slitit, och som gett oss systrar allt hon kunnat. De kvinnor som lyft mig upp, och burit mig genom livet.
det värsta jag vet när det gäller att vara tjej är när min mamma går efter mig och anklagar mig för att lukta svett.
Min yngre bror behöver inte ens duscha när han tränat,
”killar luktar alltid svett ändå”
Jahapp. känner jag då.
Så jag får inte lukta eller?
Tydligen får jag inte heller vara kär i min flickvän, jag får inte skratta med killkompisar.
Men värst av allt är att jag inte får vara den jag är.
”det finns ingen tjej som går i kalsonger och pjamasbyxor i skolan, och glöm nu inte Y att ta på dig behån, dina bröst syns inte annars”
Jag hatar steriotyper.
Punktslut.
Jag spelade fotboll n