Läsaren har ordet! Sara var i Tanzania i fem månader och träffade så många spännande människor. I en mini-serie delar hon med sig av sina möten med kvinnorna i Tanzania.
Den här vintern var olik alla andra vintrar jag har haft. Så kan jag förmodligen skriva varje år, ingen tid är ju den andra lik, men det här året var jag i Östafrika från oktober till mars och fick en liten inblick i en annan värld. Så här kan livet se ut för en flicka i Tanzania.
Det var december månad och huset som från början känts så främmande började nästan kännas som ett hem. Livet i en tanzaniansk småstad var fortfarande nytt och krävande men nu blandade vi svenska julförberedelser med frukt och strandpromenader och allt tedde sig lite ljusare. Om det bara inte varit så tyst… så ensamt… Ensamma måltider och tidiga kvällar. På gården satt en liten flicka med nerböjt huvud och såg ut som min saknad personifierad. Jag ville så gärna krama om henne, leka med henne, men jag kunde knappt prata hennes språk och hon var blyg och tyst. Ett mörkt, tyst och ensamt Afrika.
Så en dag virvlade en ny gestalt in i vår tillvaro. Vår hyresvärdinnas dotter var hemma från internatskolan och henne kunde inget tysta. Hon pratade och sjöng på swahili och på engelska. Den lilla flickan som suttit tyst på sin bänk började sakta leva upp och det gjorde min tillvaro också. Under de tysta kvällarna vid köksbordet kunde fnitter tränga in från gallerfönsterna. Flickorna klädde ut sig, dansade, sjöng och busade. Snart hade jag engagerat dem i vårt luciatåg och morgon och kväll ljöd ”Tiptap Tiptap” genom huset. Under hela julledigheten var det de som stod för ljuset och glädjen, ständigt med nya upptåg. De hade dansuppvisning i ett träd, hjälpte till med pepparkaksbak och räddade oss på julaftons då vi lagade julmat på kol och gas. De agerade jultomtar och delade ut klappar och på lillejulafton dansade vi alla ut granen (ett stativ med glitter och smällkarameller).
Det sägs att lika barn leka bäst, men för den som är ensam behövs nog inget mer än leklust, för lika var de inte men ensamma, var och en på sitt sätt
Den 13-åriga dottern Comfort hade gick i internatskola och träffade sällan sina föräldrar. Föräldrarna var affärsinriktade, tidigare fattiga afrikaner som ansåg att det var viktigt att arbeta upp sig i den sociala hierarkin. Comfort var van att prestera men var sågs sällan som den flicka hon var och kom ofta in till oss för att få sitta och prata om drömmar, skolan, de höga kraven hemifrån och hur hon inte hade så många kompisar eftersom hon ofta bytte skola.
Nioåriga Rebecka var anställd som hjälpreda i hushållet eftersom hennes mamma inte kunde betala för hennes. Hon var en otroligt stark och livsglad liten och jag beundrar henne oerhört! Trots att hon bara var ett barn skötte hon hushållet exemplariskt och hanterade både sopkvast, handtvätt, knivar och eld med stort självförtroende. Tack vare hennes förmåga att lyssna och betrakta kunde vi prata på knagglig swahili. Det var en intelligent tjej som knappt kunde läsa eller skriva och inte pratade ett ord engelska.
I januari åkte Comfort tillbaka till skolan. Strax därefter rymde Rebecka men blev hämtad hem igen och bodde kvar ytterligare ett par veckor. Hon var då tystlåten och ledsen men kom ofta in till oss för att titta på film, träna läsning eller bara få lite sällskap och kärlek. Sen fick hon åka tillbaka till sin mamma, utan att ha tjänat ihop till skolavgiften, men glad över att få komma hem igen. I mars besökte vi Comfort på hennes skola och hon grät av glädje när hon såg oss men verkade må ganska bra på den nya skolan. Flickorna har båda en framtid full med hårt arbete och måste lära sig stå på egna ben. En kommer bli framgångsrik, den andra en fattig mor, men jag hoppas att de båda blir lyckliga. De är otroliga starka och modiga tjejer med mycket livsglädje och intelligens!
Författare: Sara
Vilken underbar text!! Vill läsa mer sånt här
)
Du är så duktig Sara, det går inte att säga det för mycket. Tack för att du vill dela med dig på Tjejktraft!
Lina: Det kommer