Jag växte upp i en förort, som många andra barn så bestod min värld av just det, förorten. Att resa och se världen, bortom förorten, var något jag inte ens kunde drömma om. Kunde jag komma därifrån? Hur skulle jag göra för att komma därifrån hade jag ingen aning om. Jag fick vänta tills jag själv fick ordning på livet och kunde ha råd och tid för att se världen. Inte allt på en gång så klart, men lite då och då.
Det jag har funnit är att det är människorna och mötet med människor som gör platsen och kulturen. Det är lätt att man är rädd för det man inte känner till, men om man reser med öppet hjärta så kan man få uppleva fina möten mellan olika världar. Det finns andra sätt att kommunicera än med ord, tex med värme, med tecken, med kroppen, med leendet.
Den första kvinnan på bilden träffade jag på en busstation mitt ute någonstans i Vietnam. När folk väntar på bussen eller på något annat i Vietnam så istället för att stå upp som vi gör i här hemma, så sitter dom på ett speciellt sätt på huk. Jag var på en rastplats och väntade på min buss som skulle ta mig till Saigon (Hoshing city..). Jag tänkte att jag provar med att smälta in i miljön. Så jag satte mig ner och väntade på bussen. Efter ett tag så märkte jag att fler och fler satte sig bredvid mig och väntade, bland annat denna kvinna som verkar vara på väg till jobbet. Hon började prata med mig och jag förstod så klart ingenting, men jag log tillbaka. Hon pekade på en buss och då förstod jag att det är nog den hon väntar på, då skakade jag på huvudet och pekade på den bussen jag väntade på. Hon skrattade och jag passade på att fotografera henne där vi satt båda två på huk. Det är faktiskt inte helt lätt att sitta på det sättet för oss lite mer stela västerlänningar 
Ett annat möte jag vill minnas i Vietnam var den lilla flickan som satt stillsamt och njöt av dagen. När jag såg henne så såg jag dåtiden, nutiden och framtiden i henne. Hon utstrålade en klokhet och enkelhet. Det var en fiskarby jag hamnade i efter en lång resa på mopeden. Det var några barn som sparkade fotboll barfota så jag stannade till. Det slutade med att en massa barn från byn samlades och vi spelade boll tillsammans. Men den lilla flickan satt där hela tiden och tittade på, hon hade ett sånt fint lugn i sitt leende.
Kultur är det finaste jag vet, människor som lever på olika platser på är dom som skapar kulturen och miljön. Att identifiera sig själv och höra hemma någonstans verkar vara väldigt vilktigt för de flesta. Jag själv som är född i ett annat land men är uppväxt i sverige har det alltid varit lite förvirrande då jag fått frågan vart jag kommer ifrån. Under största delen av mitt liv så har jag automatiskt sagt mitt ursprungsland. Det intressanta blev då jag märkte att jag är en främling i det landet också. Jag har en brytning eftersom jag har växt upp i sverige. Plötsligt blev svaret på den frågan tvärtom, jag blev väldigt svensk helt plötsligt.
Istället, under den senaste tiden då jag har rest mycket, har jag funnit något ännu bättre. Jag fann en trygghet i mig själv och en samhörighet som jag kan identifierar mig med, vare sig den är svensk eller något annat. Det känns underbart och kanske kan kallas att man har ”funnit sig själv”, men jag tror bara att det är världens gränser som inte går att styra längre. Kulturer möts och man finner att det ”normala” finns kanske inte. Det finns bara en massa underbara människor och en hel värld där ute.
Maria