På drift
Skrivet av Amanda
Inga kommentarer
När jag läste kulturvetenskap på universitetet fick vi lära oss om termen L’objet petit a, ett i översättning meningslöst ord som står för det ouppnåeliga vi hela tiden strävar efter, men som inte bör, och inte kan uppnås. Jag tänkte på mina vänner som längtar efter barn, eller att gifta sig eller mina föräldrar som hela tiden intalar sig att allt kommer bli underbart bra bara man renoverar ett till badrum. Om att man fäster sina förhoppningar om att en dag ska känna tillfredsställelse på en dröm. Men att jag själv skulle längta till någonting trodde jag inte. Så när jag i julas som belöning köpte en julklapp till mig själv blev jag en aning orolig när jag insåg att jag visste precis vad jag ville ha, nu hänger det en världskarta i färg över min säng. Stor som en fondvägg men med fettfläckar efter nyfikna fingrar längstmed kusträmsor, öar och berg. Jag blev orolig därför att jag lever mitt liv som om jag bara laddar upp för denna långa resan som en dag ska förändra mitt liv. L’objet petit a tänker jag och låter skuggan av mitt finger falla på Kingston, New Founland, Johannesburg och Tule.
Jag hatar att resa men älskar att ha rest, som om jag för varje land jag besöker kommer närmare den plats som passar mig, som en dag ska bli mitt hem. Och jag vet redan nu att jag kommer bli förkrossad när jag inte hittar det. Det säger jag av erfarenhet, av logik och kunskap. Men trots att jag vet det vill jag inte inse det. För på min karta har jag sparat en plats dit jag vill men inte kan besöka. Så jag vet att jag alltid kan ha någonstans att läsa om, dit jag kan fly, som jag kan ha som sista utväg och slutlig destination. För det är viktigt att hoppas på tillfredsställelse, oavsätt om vi tror vi kommer hitta det genom vårt drömjobb, vår familj, våra färdigheter som dansare eller kock. Om det är vad vi kommer uppleva när vi skaffar en tatuering eller tillfrisknar från en sjukdom. För det är vad som driver oss framåt, får oss att skapa och förändra. Och hoppas. Och längta.
•
