Krympa kvinnor

Jag är inte speciellt insatt i poetry slam för tillfället, men hittade denna video
där en grym tjej pratar om hur man som tjej ibland tar allt för lite plats, lär sig att krympa,
till och med fysiskt.

“My brother never thinks before he speaks;
I have been taught to filter. (…)
You have been taught to grow out,
I have been taught to grow in.”

Hon lyckas sätta ord på någonting, som vi är allt för många som känner igen oss i.

Filmtips: About Time

Filmtips102

Årets mest tankvärda, gulligaste och underbaraste film spelas just nu på biograferna!

Det här är berättelsen om 21-årige Tim upptäcker att han kan resa tillbaka i tiden och ändra sitt liv. Men att få allting att klaffa är inte så lätt som han tror att det ska vara. Skaparna av bland annat Love Actually har lyckats få till en brittisk komedi med en förvånande djup sensmoral. Det man tror ska vara en quirky film om en kille som försöker skaffa en flickvän blir i samma veva som eftertexterna rullar en ögonöppnare. Om du hade förmågan att gå tillbaka i ditt liv, vad skulle du ändra på? Och vad går att ändra på? Men framförallt handlar About Time om att uppskatta nutiden.

Det här är verkligen en film som är fantastisk på många sätt och det jag gillar mest är att den är rätt annorlunda från många andra filmer i samma genre. About Time klarar sig alldeles utmärkt utan Hollywoodiansk dramaturgi eller antihjältar. Huvudrollskaraktären Tim är en alldeles vanlig good guy som bara vill att alla ska ha det bra. Och det är faktiskt rätt trevligt att se lite sånt emellanåt.

Se den!

Läsartext om ätstörningar: “Tillbaka till gymmet”

Ja, för flera år sedan började jag träna.
Den här 15 åriga tjejen som för det mesta bara satt hemma och latade sig masade sig iväg till gymmet.
Men tyvärr hade hon fel människor omkring henne.
Den matglada tjejen blev tjejen som blev rädd för mat.
Och viktresan blev en plågsamma bergodalbana, och en skräck växte fram för att gå till gymmet.
Men till slut efter flera år av terapi så lyckades jag återvända till gymmet.
Konstigt nog så kände jag lycka och glädje. Det var som att träffa en gammal vän.

Texten är skrivet anonymt av en läsare och mailat till [email protected] Maila in din berättelse du med!

Vackra ord om kärlek

Jag älskar vackra texter, både låttexter och dikter. Jag har massor uppsatta lite här och var i min lägenhet! Nu tänkte jag dela med mig av en dikt om kärlek som jag älskar. Många tycker att den är lite cynisk, men jag tycker att den är rak och ärlig på ett fint sätt!

Förälskelse är tillfällig galenskap, den bryter ut som ett vulkanutbrott och avtar sedan. Och när den avtar måste du ta ett beslut. Du måste avgöra ifall era rötter har flätat ihop sig så att det är otänkbart att ni någonsin ska dela på er. För det är vad kärlek är. Kärlek är inte andäktig, den är inte upphetsning, den är inte löften om evig passion, den är inte lusten att älska varannan minut och den är inte sömnlösa nätter drömmandes om hur det känns när han kysser varje del av din kropp. Nej, rodna inte, jag berättar några sanningar för dig. Det är bara att vara förälskad, något som vilken dåre som helst kan bli. Kärleken i sig är vad som finns kvar när förälskelsen har brunnit ut, och det är både en konst och en lycklig slump.

Jag vill berätta för alla – trots att det kan gå åt helvete

Det här är ett inlägg om att våga satsa på sina drömmar, på vinst och förlust, och våga erkänna att man har ambitioner.

Just nu pirrar det i min mage. Jag är ute på en resa som snabbt och obevekligt närmar sig hållplatsen där jag måste stiga av. Stiga av för att fortsätta i en ny riktning. Hållplatsen heter ”Examen”. Resan går genom livet. En obeveklig rörelse framåt, utan ledstång och utan återvändo. Vart ska jag nu ta vägen? Jag har studerat i 19 år, det är vad jag kan! Eller? För några veckor sen tänkte jag efter. Vad är jag bra på och vad vill jag helst jobba med, om jag får skapa mitt drömjobb? Rita, skriva, lära ut om naturen. Jag skrev en lista på arbeten jag skulle passa bra för. Nästa fråga blev; finns det här på arbetsmarknaden, och i så fall var? Jag skulle ju kunna vänta och hoppas på att det dyker upp, men guuuud vad tålamodskrävande! Drömjobbet finns kanske inte ens?! Jag skulle ju också kunna leta bland jobben på arbetsförmedlingen och söka de som låter okej (fast de kanske inte är drömjobb) precis som alla andra. Istället bestämde jag mig för att leka detektiv. Jag skrev ihop ett mail där jag började med ”Hej, jag heter Sara … och jag skriver för att be om ett råd inför min framtida yrkesliv…” Sen beskrev jag min bakgrund och vilket slags jobb jag skulle utföra allra bäst. Jag slutade med att fråga om de kunde tipsa om ”en arbetsgivare som är behov av ovanstående kvaliteter”. Sen bifogade jag en hel bunt bilder jag är nöjd med. Ett long-shoot, och lite pinsamt, jag vet. Men det gav faktiskt resultat! På bara ett par veckor har jag fått kontakt med tre personer som visserligen inte erbjuder mig en fast tjänst, men som har frågat om jag vill illustrera åt dem eller möjligen arbeta med dem i framtiden =) =) =) Ingenting är klart, långt ifrån. Ändå blev jag så himla glad! Först tänkte jag att ”jag berättar inte för någon förrän jag faktiskt fått ett riktigt uppdrag, det är ju fortfarande så osäkert”. Sen ångrade jag mig. Vad har jag att förlora på att dela med mig av glädjen? Stoltheten om jag misslyckas och alla vet? Än sen! Får jag inte det här så kommer det något annat. Det är lika bra att berätta för alla som vill lyssna, så hinner jag känna efter under tiden om det här är något jag verkligen vill, eller om jag bara är glad att någon vill ha mig. Glad över beröm och uppmuntran. Ja, jag kan ju inte hålla tyst så jag måste få dela med mig av några fina svar jag fick =)

Vill bara säga – Våga Fråga, Våga Glädjas, Våra Vara Stolt! Det finns någon där ute som behöver oss.

”Hej. Tack för ditt mail med fina illustrationer. Jag hör efter om någon på vår organisation kan rådge dig.”

”Hej Sara! Intressant utbildning och erfarenhet du har. Illustrationerna är också jättefina… Jag skickar ditt mail vidare…”

”Hej Sara, intressant marknadsföring. Slå gärna en signal vid tillfälle.”

”Jag läste ditt brev och blev jätteintresserad av dina
meriter och dina ambitioner framöver [...] roligt om det kunde vara av intresse för dig! [...] Dina illustrationer fastnade jag verkligen för. [...] Det vore roligt om du skulle vilja vara en talare under detta evenemang.”

Sara är bloggare hos oss och hennes serier kan ni bland annat hitta HÄR och HÄR.

Speltips “Journey”

Det var min kille som tipsade mig om ”Journey”. Jag brukar inte spela så mycket tv-spel egentligen. Minns att jag och några kompisar älskade att lira ”Crash Bandicoot” på fritids men på senare år har det mest blivit ”Guitar Hero” och ibland något bilspel. Inte alltför spännande med andra ord. Men efter bara några minuter in i ”Journey” var jag fast. Detta underbara spel, skapat av That Game Company, är något alldeles särskilt.

Din karaktär, en namnlös liten figur i röd kappa, befinner sig i ett vackert landskap som skiftar mellan vidsträckta ökenlandskap och snötäckta bergstoppar. Mellan en känsla av mellanöstern och östasiatisk kultur. Varken text eller tal vägleder spelaren utan istället visar ljud och ljus vägen till målet.

Jag vill nog inte säga mer än så. Rädd för att säga något som skulle spoila er upplevelse. För det är verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Och slutet, det är så vackert. Jag grät en lång stund för att det var så fint.

Oavsett ni gillar tv-spel eller inte så tycker jag ändå att ni ska ge ”Journey” en chans. En resa genom en förtrollande värld genom sandstormar på flygande mattor. Har du tur så blir du kanske inte ensam på färden.

Läsarpepp! You can`t appreciate life until it has knocked you down a few times

Det är så konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle njuta så här mycket av livet för ett år sedan. Att livet kan gå från att vara skit till att vara helt fantastiskt.
Ja, det är sant som de säger: You can`t appreciate life until it has knocked you down a few times.

tejkraftbilc901280973209172

Bilden är tagen från DENNA bloggen

Gjort är gjort, och ibland kan man till och med skratta åt det

Ibland kan jag gå omkring och älta något tusen gånger om. Fundera på vad jag kunde ha gjort bättre, och vad jag borde ha gjort istället. Men på senare tid har jag allt mer kunnat lägga av med denna ovana. Jag har helt enkelt börjat acceptera att gjort är gjort, och faktiskt inte kan ändras – hur mycket jag än vill. Vad är det för mening med att överanalysera, gräma sig, och om och om igen tänka på en situation som bara var jobbig? Ta till exempel en arbetsintervju som jag var på för ett par månader sedan för en ekonomitjänst. Allt gick faktiskt bra till en början. Det vill säga, det gick bra ända till den stund då de två intervjuande personerna sa “vi har börjat med att ställa kunskapsfrågor på våra intervjuer, så vi kommer nu att fråga dig ca tio frågor”. Min hjärna skrek “AHHHH!” , och stängdes genast av i panik. Hur skulle jag kunna komma ihåg något jag läst i en kurs för flera år sedan, framförallt i en stressande situation som denna? Jag lyckas ändå få fram ett glatt “Jaha! Absolut!”. Jag kunde svara på ungefär två halvor av ett par frågor, även om jag som de så fint föreslog “fick gå fram till tavlan om jag ville, för att ställa upp en kassaflödesanalys”. Jag vet att jag inte är korkad, men detta gick helt enkelt käpp rätt åt h*vete.

Hade detta skett för ett par år sedan är jag övertygad att jag närmast skulle ha skämts ihjäl efter denna händelse. Men vet ni vad? Efter intervjun tyckte jag det hela mest var ganska komisk situation, och kunde tillsammans med mina kompisar skratta åt det!

Ät med mig

Detta tipset fick vi in till bloggen för ett tag sedan, en poddcast med redaktionens egen Marja!

I veckan var jag med i mitt livs första podcast (Ät med mig), vilket förstås är otroligt roligt och något som kommer att vara ett minne för livet! Podden är helt ny, och jag blev dess första gäst. Jag pratar där om min blogg och allt bakande, och själva temat på avsnittet är att nyttigt faktiskt ofta också är gott!

Skaparen av podcasten är en Maria (Bypogosjan), en ung tjej (född 91), vilket gör mig peppar över att unga tjejer kan! Det gör mig även sporrad att själv våga pröva nya saker! Lite tjejkraft med andra ord!

När smärtan kommer fram igen

Detta är en läsartext från en av våra otroligt starka läsare som valt att dela med sig av lite visdomsord, vad tycker ni? Stay at Peace?

Tårar rinner ner för mitt ansikte. Det känns som om jag knappt har kommit någonstans i mitt liv.
En halvårs depression som kostade mig ett år och som gjorde så att jag bara vill byta jobb.
Jag har verkligen ställt till det och det känns som om det aldrig kommer att bli bra. Mitt första jobb kommer att kosta mig många arbetsmöjligheter!
Samtidigt kämpar jag på i ett hem där jag knappt får något stöd.
Jag vet att jag inte är ett barn längre men alla vi människor förtjänar något stöd.
Jag älskar min familj men jag får gång på gång svar tom med ens familj kan svika en.
Men jag tänker inte tjata på min mamma om att hon ska bli en bättre mamma eller bråka med min syster om att hon ska bry sig mer om mig.
Utan jag tänker “stay at peace” för man vet aldrig, när som helst kan någon försvinna och jag vill inte leva frågan: Varför tjafsade jag så mycket?
Det finns varken tid eller energi till det.

tjejkraftbild87269871098201982

Bild

Våga tro!

Jag är en av de där som tror att man inte ska ge upp det man gillar att göra. Älskar du att skriva, skriv. Tycker du det är inspirerande att blogga, blogga! Bry dig inte om pikar från andra eller vissa råd från folk som tror sig veta bäst. Vem vet, i många fall kanske de bara är avundsjuka! Jag säger inte att man måste kunna leva på det man älskar att göra, men att ha en hobby som driver en tror jag bara gör livet roligare, om en sådan finns!

Jag har en nära vän som älskar att sjunga. För något år sedan pratade hon med en väninna till henne som sa att det nog ändå var bäst om hon inte lade upp allt för många klipp på Facebook med hennes sång, för att det skulle se “för mycket ut”. Min kompis blev därmed orolig över att folk skulle tolka det som att hon “trodde att hon var något speciellt”. Sedan dess har hon lagt ut kanske ett klipp per halvår. Och detta även fast hon sa att dessa klipp sporrar henne och gör henne bättre på sin sång. Gissa om jag blev bestört! Bestört över det brist på stöd som ofta finns, och bestört över den “jantelags”-mentalitet som så ofta finns i Sverige.

Själv älskar jag att baka hälsosamt samt att blogga, och jag tror jag rent ut sagt skulle bli tokig om jag inte fick göra detta. Och jag vet att jag är duktig på det jag gör. Det är jag inte rädd att både utnyttja och visa. Snälla, var inte det du heller!

tumblr_lc1nulBi3Y1qctazvo1_400_large

Bild