Konsten att döda zombies

Igår var en stor dag för mig – jag fick äntligen börja spela det nya tv-spelet The Last of Us. Efter nästan ett år av väntan har det släppts, och jag var dessutom tvungen att vänta på en ny hårddisk till mitt playstation innan jag kunde skaffa spelet! Otålig och förväntansfull satt jag alltså där på en lördagskväll och spelade till klockan två på natten – och det var värt all väntan. För er som inte hört talas om The Last of Us innan, så handlar det om en man vid namn Joel och fjortonåriga Ellie, som måste ta sig igenom en värld där människor blivit smittade av ett zombieliknande virus, eftersom Ellie kan vara nyckeln till att hitta ett botemedel. Att en cool ung tjej är en av huvudrollerna gör det ännu roligare att spela!

Men det var inte bara faktumet att spelet var fantastiskt välgjort som gjorde mig så glad. Det var det att jag, för första gången i mitt liv, inte mest satt bredvid och tittade på. Jag har alltid älskat att vara med när folk spelar bra spel; det är som att titta på en riktigt spännande film, och samtidigt få vara med och påverka. Att få peka ut skatter eller redskap som den som spelar inte lägger märke till. Vara med och lösa gåtor eller pussel av olika slag. Men nu var det alltså jag som skulle gå runt och skjuta på infekterade zombies, och smyga upp bakom fiender för att komma vidare. Och jag kan väl konstatera att jag inte är någon naturbegåvning när det kommer till att hantera playstationkontroller – att jag faktiskt fick iväg ett skott i rätt riktning (eller alls) hörde till ovanligheterna, och min spelkaraktär lyckades jag döda oräkneliga gånger. Men det gör ingenting, för nästa helg smäller det igen, och då kommer jag att vara lite bättre än igår!

Spelar ni några spel, och i så fall, vilka är favoritspelen?

Min kamp för att kunna bli sedd som vilken människa som helst

Detta är ännu en text från en av våra underbara läsare! Vad tycker ni? Känner ni igen er?

Det känns som om det aldrig kommer sluta.
Orden ekar i mitt huvud: Autism, utvecklingsstörning.
Snälla varför kan du aldrig sluta tjata om min utvecklingsstörning och se mig som vilken människa.
Ibland undrar jag vad som är meningen med mitt liv ibland??
Det är som om jag vore ett skämt. Jag har aldrig höga tankar om mig själv men det är som ingen ser vad jag kan åstadkomma.
Men men, I know where I`ve been and the best is yet to come.

Otroligt häftigt och lite läskigt!

Jag har just fått mitt första jobb som på riktigt är relaterat till min utbildning (civilekonom), vilket känns otroligt häftigt samtidigt som det är väldigt läskigt! När jag först sökte jobbet trodde jag aldrig i mina vildaste fantasier att jag faktiskt skulle få det. Eller ens för den delen komma på intervju! Detta på grund av att det är ett väldigt stort företag och att titeln på tjänsten lät väldigt avancerad. Men som tur är för mig ville de inte ha någon som var den mest kompetenta personen med längst erfarenhet, utan de ville ha någon med en personlighet och bakgrund som faktiskt passade för dom och för den specifika tjänsten! Det gjorde inget att jag just är utexaminerad, att jag inte jobbat med finans förut (som jag nu kommer att göra) eller att jag på fritiden inte handlat med aktier. Att jag är så pass ung var dessutom snarare en tillgång, istället för ett hinder som man annars kan tro!

Med detta vill jag säga att ni tjejer där ute inte ska tro att något inte ens är lönt att försöka göra, vilket jag själv trott och tänkt allt för många gånger, men som är en tanke jag oftare omvärderat. Är ni som jag i jobbsvängen, vill jag vidare peppa med att söka de jobben som låter som de absolut bästa, även om du först tror att chansen till att gå vidare är liten. Sist men inte minst vill jag dela med er av något jag just kommit på (bättre sent än aldrig!): arbetsintervjun är lika mycket till för dig som sökande som för arbetsgivarna. Du måste ju faktiskt trivas på jobbet!Jag har varit på intervjuer där jag fått en direkt olustkänsla efter en intervju. Då är det viktigt att fråga sig själv; vill jag faktiskt ens jobba här?

Läsartext: It may not be perfect but I tried!

Idag så avslutade jag äntligen min kurs på komvux. Det var en lång väg, jag ville så många gånger hoppa av, nu när jag ser tillbaka på det så önskar jag bara att jag hade kunnat göra det bättre. Och ändå nu när jag ser tillbaka min upplevelse så är jag ändå så glad att jag provade för jag lärde mig att uppskatta min fritid.
Nej, det blev inte alls perfekt, men jag försökte, jag försökte och jag lärde mig så mycket!

tjejkraftbild876218731927412

Bild

Får man vara nervös över framtiden?

“Men vad ska du göra med ditt liv? Jag menar, hur länga vill du leva så som du gör nu?”

När jag jobbar brukar jag äta frukost vid åtta. Matbordet på jobbet är precis vid fönstret och jag vet ungefär var jag brukar sitta. Vad jag brukar se. Lönnen som blir rödare eller grönare med årstiderna och bilarna över lidingöbron som blir fler och fler ju mer klockan går och ju mindre smörgåsskivan blir. Jag brukar sitta tyst och hoppas att min kollega inte ska prata med mig, för på den korta stunden brukar det fattas många viktiga beslut. 

Vid sidan av skolan jobbar jag som personlig assistent vilket innebär att jag hjälper en person med funktionshinder med sina dagliga bestyr. Jag älskar det, för det innebär helt och fullt att jag lever någon annans liv de dagarna. Tvättar någon annans kläder. Lyssnar på någon annans musik och lagar någon annans mat. Det är samma person jag jobbat med i två år vilket innebär att jag är som en liten version av henne nu. “Men vad ska du göra med ditt liv?” frågade hon härom dagen när jag vek hennes skjortor med en speciell ömhet jag sparar just till jobbet.

Jag tycker inte om den frågan, för jag brukade ha ett svar på det. Jag ville bli journalist. Jag ville leva ensam utan barn och partner. Jag ville skriva böcker om latinamerika och jag ville allt det som alla vill när de känner sig inspirerade. Jag ville leva så mycket som möjligt. Nu vet jag inte.

Vi har alla små kriser ibland när vi inte riktigt vet vad vi ska göra, oftast löser det sig. Man inser att man inte behöver leva sitt liv för andras skull och att det inte gör någonting om man inte har den bästa utbildningen, det mest välbetalda jobbet eller den mest romantiska pojk eller flickvännen. Man inser att varm choklad smakar lika gott fast man inte kom in på Handels och att det är lika roligt att måla trots att man inte fick jobbet man ville ha och att kyssar är lika goa trots att de inte kommer från Danne i 9B.

Och jag tänkte på det när jag åt frukost igår, om jag verkligen ville leva såhär, och insåg att anledningen till att jag tycker om att jobba så mycket inte bara är för att jag trivs eller för att det tillåter mig att lyssna på hennes folkmusik över en gryta rotfruktssoppa, utan för att jag för en kort stund lever ett liv där någon annan redan bestämt hur vardagen ska se ut. Jag tycker egentligen precis lika mycket om att leva mitt eget liv, det jag inte tycker om är tanken på att ha fattat fel beslut.

Vad känner ni? Är ni nervösa ibland över framtiden?

“Man får inte vara nöjd när man är ung”

Jag är 22 år gammal och därmed en ”ungdom”. Detta innebär att jag så gott som dagligen får frågan vad jag ska göra med mitt liv, vad jag ska bli när jag ”blir stor” samt råd om hur man ska leva när man är ung. Och när jag svarar att jag trivs så himla bra med mitt liv som det är och tar en dag i taget blir folk verkligen tokiga. De blir provocerade av att jag inte har storslagna planer på en häftig karriär i Paris, ett galet partyliv som surfinstruktör i Australien eller kanske ett par år som collegestudent i USA. ”Du har hela ditt liv på dig att vara nöjd” säger de till mig. ”Du måste passa på att LEVA nu!”

Jag förstår att de menar väl. Och jag vet att vi unga idag har så många fler möjligheter än vad våra föräldrar hade och de vill att jag ska ta till vara på det. Men herregud, folk undrar liksom varför ungdomar känner sig mer och mer pressade och stressade i dagens samhälle! Jag får känslan att jag i många fall inte riktigt FÅR vara nöjd och lycklig. För då slösar jag på min ungdom.

Jag säger bara: Alla har vi olika vägar i livet och bara för att vi inte är på samma väg betyder det inte att en av oss är vilse.

tjejkraftbild89q262918649

Källa

Alice, Discovery & Ingrid Marie.

Så heter några av våra svenska äppelsorter. En av de saker jag gillar med hösten är just all trädgårdsfrukt som kommer med årstiden. Jag fick en massa fina trädgårdsäpplen av min pappa tidigare i veckan och insåg idag att det var dags att ta hand om de jag hade kvar. Istället för att göra äppelpaj (som jag brukar) blev det äppelgelé. Funkar att ha både som marmelad eller i yoghurten. Kan verkligen rekommendera det om man gillar äpplen. Väldigt enkelt och sjukt smarrigt!
Vad tycker ni om hösten? Har ni några favoritaktiviteter som hör till årstiden? 
qsgKj8iixCffprc2biyn

Läsartext om att gå vidare

Det är som om någon har gett mig ny styrka och ny kärlek till livet. Smärtan är fortfarande kvar men jag har lärt mig att acceptera att vissa saker eller människor kan man inte förändra.
Det är bara att inse det och acceptera det.
Men livet är för kort för att må dåligt och sörja över vissa människor som aldrig kommer att förändras no matter what.

tjejkraftbild9738327947239

Bild

Smärtan, sorgen, ilskan

Detta är en läsartext vi fått in anonymt, om du vill läsa mer om hur det kan vara att känna sig sådär bottenlöst ledsen och frustrerad så kan ni se mer under tjejkrafts tag llska och Må dåligt.

Det går upp och ner, ena stunden känns allt helt okej och jag kan acceptera allt.
Sedan kommer smärtan, sorgen och t.o.m ilskan som jag hade sa till mig själv att släppa.
För vad vinner jag på att vara arg?? Ingenting, ingenting.
Det enda jag kan göra är att forsätta, resa mig upp och fortsätta, bara fortsätta, acceptera det förgångna, acceptera även alla misstag och acceptera den jag är.

tjejkraftbild81632786211111

Bild

 

Är ni också lite rädda för att vara kära?

När jag skulle börja dejta efter att jag och mitt ex sedan 5 år hade gjort slut var jag livrädd för hela grejen. Jag skulle på dejt med en kille och var så jävla nervös innan. Sa till mina vänner “Varför gick jag med på det här? Hur gick det här till? Det är ju skitjobbigt att träffa någon ny.” och ingen förstod varför jag panikade så mycket över hela grejen. Det var ju bara en träff.
Men liksom, det är jätteläskigt att utsätta sig för att börja gilla någon. Tänk om jag blir jätteintresserad av den här killen och han inte alls blir intresserad av mig? Då har man hamnat i ett väldigt utsatt läge. Och helt plötsligt måste man börja bry sig om vad en person tycker om en. Är jag intressant? Är jag rolig? Tycker han att jag är snygg? Hur kan man inte bli helt skärrad av det? Jag hatar att vara den som känner mest. Så om jag känner så vill jag egentligen bara säga “tack och hej” och gå därifrån, för det känns som att det mycket lättare att bara skita i det än att gå omkring och undra och känna och bry sig och kanske få sitt hjärta krossat.
Mina vänner sa i alla fall att jag inte skulle vara rädd för att bli kär i någon, för kärlek är ju faktiskt väldigt underbart. Och att jag inte skulle övertänka det hela. Så jag gick på den där dejten, och sen träffade jag honom två gånger till och sen blev det ingenting mer. Och det hela var inte så farligt som jag hade trott och jag är glad över att jag vågade.
Jag är fortfarande livrädd för den där känslan av att älska någon annan och (den inbillade?) hjälplösheten som kommer med det. Nu är jag tillsammans med en underbar kille som visar att han älskar mig hela tiden. Ändå får jag slängar av panik när jag tänker på hur mycket jag tycker om honom för det triggar igång de där hjärnspökena om att jag hamnar i ett utsatt läge.
Men sanningen är ju att det är rätt underbart att vara kär, om man bara tillåter sig själv att slappna av lite och fatta att den andra personen är kär i en tillbaka. Och att älska är att vara sårbar, men det är inte säkert att man blir sårad för det.

Sömnproblem?

Det finns en sak som jag verkligen avundas andra.
Alla andra verkar ha den där helt naturliga förmågan att somna utan problem.
Det där med att sova verkar inte ens vara ett issue. Kl 23 eller 24 är man trött och man vill sova så då lägger man sig och så somnar man rätt snabbt och sen sover man.

Jag är verkligen extremt avundsjuk på det här. Jag säger inte att jag lider av insomnia, men det här med att sova verkar inte falla sig riktigt lika naturligt för mig som för typ alla andra. Även om jag är trött så ligger jag i sängen och blir yr av alla tankar som far runt i huvudet. Eller så blir jag klarvaken precis när jag ska lägga mig. Och det spelar ingen roll om jag lägger mig tidigt, sent, efter 24 timmar av vakenhet… att somna går sällan riktigt smidigt för mig.

Jag tänkte att det kanske fanns andra där ute som också har svårt att somna ibland så jag tänkte dela med mig av de få tips jag tycker funkar, och jag tar gärna emot era tips:

* Yoga innan läggdags – 15 minuter räcker för att jag ska slappna av och somna lättare
* Johannesört – ett lätt ångestdämpande naturläkemedel som funkar super för mig men som inte alls funkar att kombinera med några andra läkemedel. Då menar jag typ absolut inga andra läkemedel alls. Viktigt! Johannesört kan minska effekten av p-piller så kombinera absolut inte dessa två!
* Att skriva av sig – om tankarna far runt i huvudet brukar det funka att gå upp, skriva av sig riktigt ordentligt och sen försöka lägga sig igen.
* Att planera saker i huvudet – jag gillar personligen att planera vilka hundar jag skulle skaffa om jag hade möjlighet eller vilka aktiviteter jag skulle låta mina framtida barn gå på. Det brukar hjälpa att samla och fokusera tankarna och går man in på detaljplanering blir hjärnan trött.

Sov sött!

tumblr_mu5qewaHws1rmhhnno1_500

Bild