Jag tar alla mina råd från John Green. Om han lyckas charma er kan jag rekommendera hans böcker, särskilt Looking for Alaska
”The venn diagram of guys who don’t like smart girls andguys you don’t want to date, is a circle.”
Vissa låtar får hjärtat att gå sönder lite, men på ett bra sätt. Som Queen och David Bowie med låten Under Pressure.
Chippin’ around – kick my brains around the floor
These are the days it never rains but it pours
Denna veckan har Emilie tänkt på ensamhet. Vad innebär det, varför känns det bra eller dåligt och hur ska man göra för att erkänna för sig själv skillnaden mellan frivillig och ofrivillig ensamhet?
Ensamhet är en given del av livet, och enligt mig lika nödvändigt som att äta. Det kan vara skön att vara själv och jag älskar känslan av ensamheten som man vet kommer att ta slut. Men ensamhet och att känna sig ensam är inte samma sak. Att vara ensam handlar om mer än en fysisk tillvaro.
Jag är ganska lyckligt lottad när det gäller vänner. Jag har dessutom en kärleksfull pojkvän och en svärfamilj som känns som min egen. Men trots detta kommer jag på mig själv med att känna mig så fruktansvärt ensam även när rummet är fullt med folk, folk som jag skulle kalla mina vänner. Det är inte så att jag inte har någon att prata med när jag behöver det. De flesta av mina vänner vet att jag blev misshandlad av min styvfar och skulle jag vilja prata om det finns det många som lyssnar. Ensamheten handlar om något annat, något som inte går att beskriva. Därför har misshandeln blivit ett sett att bryta ensamheten utan att behöva säga att jag är ensam. För hur gör man det? Hur säger man till en kompis och att man helt enkelt är bara är ensam och att de tar det på allvar? Misshandel är en allvarlig sak som folk tänker att man kan behöva prata om, men ensamhet när någon annan redan finns där är svårt att förstå. Men jag behöver inte prata om misshandeln, jag behöver någon som ser mig, verkligen ser mig, vad det nu innebär.
Men jag har kommit fram till att även om kampen mot ensamhet inte kan vinnas själv måste den börja hos mig. Jag måste sluta använda misshandeln som en ursäkt för att få folk att prata med mig och erkänna att jag känner mig ensam. Börja göra något för mig själv varje dag för att känna mig mindre ensam när jag är ensam. Hur man går tillväga vet jag inte än men jag börjar resan idag med att dra täcker på mig i min fåtölj och titta lilla sjöjungfrun och känna att just idag är jag ensam för att jag vill vara det!
Det här med sex, alltså. Att man hetsar upp sig så mycket över det: när ska man ha det, hur ska man ha det, med vem ska man ha det?!
Den finns en sak som är mycket finare än det, någonting som borde vara naturligt och skönt för alla levande människor: onani.
Du hör ju själv: att älska med sig själv. Vad kan vara finare och mer självklart än det?
Onani borde vara den mest okomplicerade handlingen som finns, men tyvärr är det ju inte så. Det finns både mentala och fysiska spärrar som gör det svårt för tjejer över hela världen att njuta av sin egen kropp. Och inte heller ska man tvinga sig själv till att tycka att det är skönt eftersom allt sex – med eller utan sällskap – måste kännas bra för att vara okej.
Men vad du än har för spärr, eller om du kanske inte alls har någon spärr, så ska du veta att det är helt och fullt normalt, faktiskt till och med nyttigt, att ge sig själv lite kärlek då och då.
Och precis som sex med en partner inte måste resultera i att någon får orgasm så ska inte sex med dig själv vara prestationsfylld. Långt ifrån det: bara att du ger din kropp lite omtanke är faktiskt en väldigt bra medicin för själen.
TV-tips från Azade! Om dessutom vill läsa mer så kan ni kolla på vad Evie skrev om serien tidigare i år HÄR
En av de underbaraste serier som någonsin har producerats är My So-Called Life. Jag såg den för första gången på TV när jag var 11-12 år och har sett den om den ett dussintals gånger sen dess. Varenda replik, andetag och förvirrande blick träffar mig rakt in i hjärtat, lika starkt, varenda gång. Claire Danes spelar den finaste tonåringen i tv-historien och allt är så pricksäkert berättat om hur omöjligt det är att vara femton år och vara så kär att hjärtat nästan spricker och går i tusen bitar. Något jag speciellt tycker om är tystnaden och stillheten i serien. Och så älskar jag hur karaktärerna känns så trovärdiga och autentiska att jag känner deras vemod, besvikelse och glädje lika mycket som de själva. Att titta på serien väcker liv i känslan att vara tonåring och dela ett hem med syskon och föräldrar och hur dynamiken i en familj (med dess ensamhet och gemenskap) kan totaldominera ens existens. Och när Jared Leto och Claire Danes kysser varandra för första gången, färdas jag tusen kilometer i timmen tillbaka till en tid då allt var så himla nytt, spännande och skrämmande och hur jag trodde att jag skulle svimma eller rent av dö, nästan varje dag när han gick förbi i skolkorridoren. Se den, inte minst för Jared Letos himmelska blåa ögon.
Linda har hittat ett starkt rekommenderat klipp för alla er därute som gillar djur och gränslös, artövergripande kärlek
Det finns alltid eldsjälar där ute, folk som instinktivt hjälper de som har det svårt. Det värmer ganska bra i hjärtat att se att sådant också finns i djurvärlden, omtanke över artgränserna.
Azade har tänkt på media och normalitet. Är det bra eller dåligt att kvinnor med håriga ben uppmärksammas i media? Vad tycker ni? Kommentera gärna
Samtidigt som jag kan tycka att nyhetsartiklar som denna är intressanta och inspirerande kan jag bli väldigt trött, irriterad och uppgiven på att tidningar väljer att skriva om något så banalt som kvinnors kroppsbehåring. Hade det varit en manlig modell, eller vilken kille som helst, som inte rakade sig på benen, under armarna eller var som helst på kroppen, hade knappast någon nyhetstidning intresserat sig och intervjuat honom kring sitt val. Det hade inte kallats för nyhet överhuvudtaget, det hade varit helt ointressant. Och det är det jag saknar i vårt utseendefixerade samhälle som dömer, bedömer och fördömer kvinnors utseende och gör kroppsbehåring på kvinnor till nyhetsartiklar. Jag saknar att mitt utseende som kvinna inte får eller kan vara ointressant och jag längtar efter en tid när kroppsbehåring på kvinnor är lika trivial som mäns kroppsbehåring.
Hur tänker vi egentligen på människor första gången vi träffar dem? Vilka tror vi att de är och vilka olyckor glömmer vi att andra kan bära på? Linda har skrivit en text om hänsyn och förståelse. Vad tänker du?
En last som många människor har är att vi dömer varandra alldeles för snabbt och utan eftertanke. Själv kämpar jag med att öva bort detta beteende, att försöka utveckla min empati och träna mig i att sätta mig in i andra människors situationer innan jag drar en slutsats. Och det handlar inte bara om att försöka förkasta idén med första intrycket (som ju ofta är felaktigt men ack så bestående) utan att bara försöka förstå varför människor handlar som de gör.
Så om du stöter på någon som är tvär, avig eller tillbakadragen…Om din kompis kanske verkar vara frånvarande… Om du ser en människa som du vanligtvis skulle ha slängt en sned blick på…
…Ta då ett djupt andetag och fundera på om det inte kan vara så att dessa människor släpar omkring på lite extra tungt bagage just denna dag. Om det inte är så att de har pressat ner några kilo för mycket i sina väskor och att det kanske är därför inte fattar dina skämt, att det är därför kanske inte orkar ringa dig regelbundet, att det är därför de kanske inte prioriterade en proper klädsel och stolt hållning just denna dag.
Närhelst du känner att du börjar falla dit så tänker du tillbaka på en situation då du mått som allra värst, och så förutsätter du att personen du tänkte döma går igenom samma sak. Det brukar få en att tänka efter innan man drar en förhastad slutsats.
Hur var er påsk? Härlig och färgglad? Äggig och neggig? kanske till och med grå och mysig? Vi har fått in en text om hur det kan gå med familjehögtiderna när man har lite höga förväntningar…
(Har ni något att dela med er av? Maila [email protected] så kan er text dyka upp på tjejkraft!)
Påsken! Stundvis är min högsta önskan att ha en normal familj som gör normala saker. Typ firar högtider genom att samlas och äta traditionell mat och sånt där. Men av många anledningar är inte min familj en normal familj och sånt där är därför ganska kämpigt att få ihop.
Men påsken 2012! Den skulle bli normal!
Hälften av de inbjudna gästerna kunde inte komma, den genomtänkta påskbuffén reducerades i antal rätter i takt med planerings- och genomförandestadiet fortlöpte och när den väl skulle lagas tog den förstås mycket längre tid än beräknat att göra (och dagen innan bröt en mycket oroad värdinna ut i ångest över sin västerbottenpaj), och syskonbarnen hade redan påskpysslat hemma hos sig.
Men vet ni, trots att jag tappade alla förhoppningar om att fira påsk som en normal familj så blev det ändå väldigt lyckat och det var väldigt trevligt. Det gör så väldigt ont i hjärtat när man gör sitt bästa och det inte går vägen. Men om det faktiskt blir bra så mår man så väldigt bra och blir så väldigt glad, så det är ändå värt att försöka.
Och västerbottenpajen smakade förresten helt underbart.
Hur hanterar man sorg? Linda har skrivit en text om vänskap, bortgång och hur det kan kännas att gå igenom en kris
Jag befinner mig tydligen i en kris just nu. Jag vet bara att sedan min vän gick bort så känns allt, verkligen allt, tungt. Det låter vettigt att jag befinner mig i en kris men det är väldigt nytt för mig. Jag fick förklarat för mig att när man är i en kris så är det som att man har en kanna som är till kanten fylld med vatten. En endaste liten droppe till kan få vattnet att välla över kanterna, och då är det inte just den droppen som väller över utan en massa andra skvättar som legat där före.
Med andra ord blir minsta lilla sak förstorat till tusen, eller så känns det i alla fall. Och när det redan ligger en massa saker i kannan och vilar, så blir de helt enkelt för mycket och en reaktion är oundviklig. Men jag fick också förklarat för mig att en kris gör en starkare, för det är under kriser som människor omutvärderar sina liv och lär sig någonting om sig själva. Och jag fick förklarat för mig att man faktiskt kommer ur krisen, att det kommer att bli bättre.
Så jag hoppas att ni som också har till kanten fyllda kannor, att ni vet att era reaktioner är helt normala och att ni kommer att ta er ur detta och att ni då kommer att vara starkare än vad ni var förut. Tills den dagen kommer: låt det välla. Då blir ju kannan i alla fall tommare.
Jag är, vad otaliga amerikanska ungdomsfilmer lärt mig kalla, en quitter.
Inte mycket av det jag påbörjar avslutar jag. Jag kan inte spela något instrument eftersom jag hoppade av kommunala musikskolan. Jag kan inte tala något språk eftersom jag tyckte det räckte med att notera hur man säger ”hejdå” och ”jag förstår inte”. Jag har bara sett halva Schindlers List, bara första säsongen av Lost och på vägen mot mitt framtida yrke har jag befunnit mig på konstant genomfart genom fyra universitet och oräkneliga extrajobb. Jag har rest genom halva Europa och jag kan nynna halva Ice Ice Baby.
Alla har inte så himla lätt att se det charmiga i att inte avsluta saker man påbörjar. Men jag tror att stressen många känner, att man ska välja rätt utbildning på första försöket, att man ska vara bra på allt man gör oavsett om det är sport, hobbys eller talanger, stressar skiten ur en.
Jag är stolt över min förmåga att ifrågasätta om saker verkligen är värda min tid. Om boken inte är bra, lägg ner den! Om du inte trivs med det du håller på med, gör något annat. Om jag inte trivs i staden jag bor i flyttar jag, om jag inte vill simma mer går jag upp ur basängen. Så är det, och så ska det vara.
Så ett tips från mig till dig är kanske inte att ge upp utan anledning, för det är skönt att försöka ibland. Men gör ingenting för att det är pinsamt att hoppa av. Arbeta inte med något du inte trivs med, följ inte dåliga teveprogram och umgås inte med människor som behandlar dig som skit. För samma mod som fick mig att lämna tillbaka tvärflöjten till musikläraren på mellanstadiet har fått mig att säga till läraren när skolan inte lever upp till förväntningarna eller radera telefonnumret från den där dejten som inte var så där trevlig egentligen.
Sara har låtit sig tänka på misstag man gjort, och att de oundvikligen är en del av livet. Hon har så valt att dela med sig av ett citat hon läste i Kenya och bär med sig sedan dess…
”Fail early, fail often and fail forward.”
Evie har denna veckan skrivit en mycket intressant text om kvinnobilden och tankarna om varför man egentligen sminkar sig. Texten baseras på en artikel ni kan hitta här.
Det jag tycker är intressant är synen på smink, för att dölja eller för att framhäva?
Den där artikeln är ganska lång, men jag tycker ändå det är en ganska symptomatisk text för (oss) feminister som ändå då, rakar benen nån gång ibland. Särskilt då med tanke på det som hände med armhålan.
Det jag tycker är den springande punkten är det här avsnittet (för er som inte orkar läsa):
”One of the really interesting things about this is that even though many feminists will blame this phenomenon on ‘the patriarchy’, I have found WOMEN are far more likely to be the ones who guilt or shame their sisters who don’t pluck, tweeze, shave, conceal & highlight. (When I went without shaving my armpits, no man seemed to care. Women, on the other hand, reacted violently.)”
För det första vill jag bara påpeka att det här är en felaktig, om än vanlig, förståelse eller läsning av ordet ”patriarkat”. Patriarkat är alltså inte ett samlingsord för män eller manliga attityder, patriarkat är ett hierarkiskt tankesystem av kunskap och makt som existerar som del av (de flesta) sociala strukturer. Det innebär att det är internaliserat av BÅDE kvinnor och män. Man behöver inte vara man för att vara sexist, lika lite som man behöver vara vit för att vara rasist.
Jag är mindre intresserad över huruvida man kan vara feminist och raka benen, och mer intresserad för hur en viss form av kroppstuktning beskrivs som frihet i en kultur, och som barbariskt förtryck i en annan. Det jag refererar till är den kontrovers som råder kring slöjan i västerländska diskussioner. Professor Meyda Yegunoglu har följande observation:
”If veiling can be seen as a specific practice of marking and disciplining the body in accordance with cultural requirements, so can unveiling. In other words, the practice both of veiling and unveiling are culturally specific procedures of corporeal inscriptions, conditioned by specific cultural histories. What needs to be examined here is the presumption of the truth and naturalness of the unveiled body that the discourse of colonial feminism is predicated upon. However, if veiling is a specific practice of situating the body within the prevailing exigencies of power, so is unveiling.”
Det jag vill säga är inte att en beslöjad kropp är en fri kropp. Inte att en sminkad avhårad kropp är en fri kropp. Ej heller att en orakad, osminkad, naken kropp är en fri kropp. Snarare att det finns ingen naturlig, fri kropp. Kroppen existerar ohjälpligt i system av kunskap och makt, kroppen är en produkt av diverse kulturella kontexter och diskurser. En viss typ av kroppstuktning, även om det innebär ett motstånd MOT kroppstuktning (som att välja att inte raka benen för att man är feminist), är en produkt av vissa kunskaps och maktrelationer. Frågan om man kan vara feminist och raka benen, eller om man kan vara feminist och bära slöja, tycker jag är felinformerad. Frågan kanske snarare bör röra sig mot, vad är mest förtryckande, för vem, och på vilket sätt.
Om ni som jag blir sjukt provocerade av alla bantningstips som kastas på oss i tid och otid så kan det ibland kännas lite skönt med kvalificerad och rolig satir och LCHF kritik i P3s Tankesmedjan.
Malou, Katrin Zytomierska och Täppas Fågelberg får hålla i hatten:
Jag hittade denna bilden på nätet för länge, länge sedan men den gör mig fortfarande lika glad. Man ska alltid vara kritisk mot råd som ges av amerikanska collage-studenter med skyltar men i detta fallet tror jag att det kan hjälpa fler än mig att få perspektiv på saker och ting.
Vad tänker ni på när ni tänker på ensamhet? Frivillig, ofrivillig, hemskt eller mysigt. Moa har skrivit en text om hur det kan vara att vara ensam i en bubbla…
När du är ensam, och har valt att vara det, kan det vara riktigt skönt. Det kallas frivillig ensamhet. Tankarna kan kännas klarare. Du kanske plonkar på gitarren, tar poäng i ett mobilspel, eller tittar på molnen. Tiden kan stå mer still, du kan känna hur du andas. Du kan njuta av tystnaden, eller drömma dig bort.
När du är ensam, och inte har valt det själv, är det tungt att vara. Det kallas ofrivillig ensamhet. Det kan kännas som att någon har blåst såpbubblor och bestämt vilka som får vara i vilken såpbubbla. Vissa har tur, de får en bubbla med goda vänner i. Men har du otur får du en bubbla med ingen annan i. Du sitter där ensam, och de andra ser dig inte. Bubblorna svävar allt längre ifrån varandra, och du sitter som bakom en såpbubblehinna.
Hallå? Hallå? Ser ni mig? Under mina yngre år satt jag i en bubbla som flöt omkring. När det var dags för rast svepte min bubbla omkring i skolgårdens ytterkanter. Ingen kom fram och petade på den, ingen undrade vem som fanns i den. Det var väldigt tyst i min bubbla, och jag vågade nästan inte göra ett ljud. I andra änden av skolgården såg jag stora bubblor med många människor i, ibland studsade de. Jag ville vara i någon av de andra bubblorna, vilken som helst, men jag satt fast. Istället fick jag titta på träden jag passerade, på asfalten under mina fötter, på den stora väggklockan som i mitt huvud sade att om jag håller ut i tio minuter till behöver jag inte skämmas mer idag. Om tio minuter skulle jag kunna göra skolarbete och glömma att jag är bortglömd.
Oavsett hur bra du syns, har du ett lika stort värde som alla andra. Du har rätt att synas och bidra till världen med alla fina egenskaper du har. Ensamheten i en bubbla kan vara kvävande och göra så ont, men det som är fiffigt med såpbubblor är att de inte håller hur länge som helst. En förändrande vind kan blåsa och spräcka hål på den. Eller så åker din bubbla in i en annan, och blir till en ny och större bubbla där fler får plats. Nya möten kan ske, och kommer att ske. Du kanske känner dig osynlig idag, men du är en oupptäckt skatt. Du är ung, du är underbar, och du kommer att synas och skifta i lika många färger som såpa gör.
Hur känner ni inför sommaren? Sara är beredd, med ny frisyr och nytt självförtroende
Jag är ingen stilgud direkt. Faktum är att jag aldrig haft någon medveten stil. Personligheten får ta sig uttryck i annat än yta. Praktiskt och bekvämt har alltid varit ledordet för både skor, kläder och hår. I fina klänningar känner jag mig ofta olustig. Det är som om jag ljuger för folk när jag gör mig fin. Det är inte jag, den där uppklädda flickan med långt fixat hår och sminkade blå ögon som ler så generat i spegeln. Musklerna som spänner mot ärmar och strumpbyxor skvallrar om det.
Förra veckan tog jag ett modigt beslut. För första gången i mitt liv klippte jag håret kort. ”Har du gått igenom en livskris?” frågade min bästis. Nej, jag var mest nyfiken på hur jag skulle se ut. Nyfiken och lite rädd. Skulle jag likna en kille, jag som har ett fyrkantigt ansikte, mörka ögonbryn och breda axlar? Tänk för att jag inte gör det! När håret försvann trädde plötsligt en annan Sara fram, med mjuka former och lång hals. Ja till och med musklerna ser kvinnliga ut. För första gången i mitt liv tycker jag att jag är snygg. Inte gullig, söt, trevlig eller fin utan SNYGG! Dessutom kan ingen tro att jag är söt och flickaktig ens om jag klär mig i kjol. I min nya frisyr kan jag vara både kvinnlig och tuff i vilka kläder som helst. Så kom våren med linnen och bara ben. Kom sommaren med klänning och midsommarkransar. Jag är nyklippt, nysnygg och beredd!
Evie tipsade om denna sjukt roliga bloggvideon som handlar om vilka minnen som kan väckas när man inte kommer in på medicinlinjen…
Om att bli avvisad, och dumpad, och så vidare…
Vi på redaktionen önskar alla våra läsare glad påsk!
påsken kan vara en vacker familjehögtid men det kan också vara en tid då många känner sig sig lämnade eller obekväma. En helg då många märker av problem med omgivningen eller sig själva, det kan till exempel handla om alkohol, ätstörningar eller ensamhet.
Så skriv ett inlägg till tjejkraft vettja! skriv ner vad du tänker, känner och tycker idag. Skriv om påskägg, tipsa om filmer eller skriv av dig din ångest och dina tankar och maila [email protected] så dyker din text upp på bloggen. Om du känner för att prata med någon så kan du vända dig till Tjejjouren tills Tjejzonens chatt öppnar igen den tionde april.
Glad påsk på er!
