Fråga chans

Postat av
1

Emellanåt, inte särskilt ofta, men ibland, längtar jag tillbaka till tiden innan vuxenlivet. En tid som inte bestod av deklarationer, bostadslån och löneförhandlingar. Till en tid då kärlek och relationer avgjordes av kryss på skrynkliga handskrivna lappar nedstoppade i bänken eller i jeansfickan. Jag minns ironiskt nog en tidslängtan redan då, dock en längtan som blickade framåt, längtan efter att bli vuxen. Kanske är vi alla ständiga tidsresenärer, längtandes efter en tid som har varit eller som komma skall, en längtan som berövar oss från att leva i nuet. Likväl kan jag ändå inte låta bli att längta tillbaka till den berusande känslan av att få ett ja på frågan ”får jag chans på dig”.

Psst. Om du vill veta mer om hur man frågar chans, vad man gör man när man är ihop eller hur man kan göra slut, kan du kika här.

En början till att ta plats

Postat av

Häromdagen läste jag en bra artikel som gav oss tjejer bra tips på hur vi kan ta oss fram och erövra världen. Här kommer dom…

  1. Säg vad du tycker, tänk inte enbart tankarna utan uttala dom. Många tänker något men säger något annat för att man bör säga så. Sluta upp med det!
  1. Du har rätt till din åsikt. Stå fast vid den. Ge dig in i debatter trots att du inte har någon erfarenhet (som många säkert kommer att påpeka) för du har ändå rätt till en åsikt, man får tycka saker.
  1. Tjejer har världens chans. Folk utgår från att kvinnor ska vara snälla, söta, känslosamma, omhändertagande, politiskt korrekta och förnuftiga. Har du då starka, kontroversiella åsikter sticker du alltså lätt ut. Där kan det vara lättare att som kvinna ta sig fram, synas och höras.
  1. Var sann mot dig själv. Folk kommer ihåg vad man sagt och därför kan det vara bra att ha åsikter som stämmer överens med en själv.
  1. Om folk anklagar dig för att du är för högljudd, kaxig och tar för mycket plats…låt dom göra det. Låt alla säga vad de vill, huvudsaken du inte tappar dig själv och det du står för.
  1. Säg förlåt. Om du har sagt saker som du egentligen inte menar eller om du inser att du har fel, be om ursäkt.

Brev till mig själv, från Matilda

Postat av
2

Familjen, kärleken och osäkerheten. Matilda har skrivit till vårt minitema ”Brev till mig själv” om consealer, hur det är att leva med klumpen i magen och varför man ska sluta jämföra sig med andra.

Hej Matilda,

Jag vet mer än någon annan vad du funderar på. Du undrar hur man någonsin ska kunna lita på en människa när alla stampar på ditt hjärta. Du tänker att du aldrig kommer att bli lika härlig som dina vänner. Du hoppas att din pappa en dag ska se dig. Och att din finniga hy ska bli slät och dina bröst större än små skott. Du tror att du kommer att vara ensam för alltid och att den där klumpen i magen som växlar mellan glädje, ångest, oro och självhat har flyttat in för att stanna.

Men du har fel! I varje fall till viss del. För vad du inte vet ännu har livet lärt mig. Lyssna noga, för jag har bara den här chansen att berätta det här för dig och det är mycket, mycket viktigt!

Vissa människor går inte att lita på, men efter flera svek kommer din mage att lära sig att skilja en falsk person från en sann. Lita på din magkänsla och se alltid till att gå ur en relation med hedern i behåll! Du måste sluta jämföra dig med dina vänner och alla deras bra kvalitéer ihopslagna. Lägg till deras dåliga sidor och du får en vanlig människa. Du är modig, ärlig, snäll och smart. Sluta bespotta dig och var stolt över allt bra du är!

Jag vet hur ledsamt det är med din pappa och jag kan bara be dig hålla ut tills du blir lite, lite äldre och inte är beroende av någon längre. Snart kan du själv bestämma vem som är värdig att få vara i ditt liv, det är bara att låsa dörren till den fina lilla lila lägenheten du kommer at bo i (spoiler!). Och tro mig: dina bröst kommer att bli precis lagom och även om finnar är något du kommer behöva lära sig att leva med är det inte så jäkla livsavgörande. Köp en bra consealer och lägg tid på att ha kul istället, du får inte låta en finne stoppa dig!

Men det här är det absolut viktigaste. Jag kan inte lova att du lever lycklig i alla dina dagar. Där är det, jag sa det och det är sanningen. För vissa dagar kommer det att hända ledsamma saker. Men jag kan lova dig det här. Att this too shall pass och att du alltid kommer att ha dig själv. Livet går alltid vidare och sorgen är aldrig lika stor som den var dagen innan. Så jobba på att tycka om dig själv, för det är den enda personen som aldrig lämnar dig. Och jag om någon vet vilken fantastisk liten femtonåring du är, så du har alla möjligheter i världen. Lycka till!

Matilda har skickat in sitt brev till [email protected], och gör det du med! Andra texter på minitemat kan du hitta här.

Kvinnor, media och knän

Postat av
1

Man ser så många bilder som är photoshoppade tills de inte ser mänskliga ut längre, men man ser dem så ofta att man inte reagerar längre. Tills någon påpekar något extra galet. Som att det inte längre är ok att ha knän längre, till exempel…

Fler exempel har Evie hittat här…

En saga, en häst och ett vackert slut

Postat av
Svara

Sara har tidigare skrivit flera av sina dagboksinlägg här på bloggen, och detta är en berättelse som hon sammanfattar att, det man inte förstår genom fakta, det gör man begripligt med hjälp av sagor:

Min saga handlar om en häst. En livlig fux som älskar att springa. Varje gång hon galopperar över de gröna vidderna njuter hon i fulla drag. Hovar mot mjuk mark. Doften av gräs och daggvåt jord. En vacker värld i rörelse. Höger, vänster, hopp, uppför, paus – nej inte en paus, någonting pressar henne vidare. En skogsdunge, en sjö, ett bad – nej det gjorde ont i munnen, hon hamnade på en äng istället, full med underbart gott gräs! Hon stannar för att fridfullt beta av gräset. En humla surrar störd upp från en ängsblomma. Axen vajar. Allt är stilla. Eller borde vara stilla. Men någonting irriterar i magtrakten. Sliter i huvudet. Ont, bannor, rädsla. Hon anar fara och är på språng igen. Härliga rörelse, men friden är störd. Hon känner sig styrd. Lurad. Hungrig. Någon sitter på hennes rygg. Någon som tagit kommandot och som pressar hennes lilla kropp för hårt. Mer träning, mindre mat. Hon bestämmer sig för att göra sig av med sin plågoande. Stegrar, bockar och konstrar. Det är jobbigt och gör ont.

Dagarna går, men så plötsligt blir det stilla. Kan det vara så att hon kastat av sin ryttare? Är hon fri? Hon tar några prövande glädjesprång. Springer en bit. Stannar. Tuggar. Rädslan över smärtan finns kvar, men allt är stilla. Hon är fri! Vad ska hon göra med all denna frihet? Hon springer åt höger. Åt vänster. Vad många val det måste göras! Den spegelblanka sjön lockar, men varför har hon aldrig fått bada? Det kanske lurar faror i vattnet? Hon tar in på den invanda stigen istället. Springer, hoppar, vilar. Skogen är full av ljud. Hon känner sig lite ensam. Har ljuden en ägare och är denna farlig? Hon skyndar sig ut på gräset. Äter så hon storknar. Magen känns svullen. Så det var därför hon inte fick äta?

En moloken häst vandrar tillbaka till sin plågoande. Bjuder den upp i sadeln. Det svider när sporrarna tränger in i hennes skinn. Hon springer genom skogen och tillåts varken känna trötthet eller smärta. I detta trygga tillstånd av styrning och passivitet låter hon sin ande sväva ut ur kroppen. Jaga över det vackra. Utan gränser tränger den igenom saftigt gräs, hisnande backar och väldoftande grenar. Den rusar över vattenytan. Klyver den och svalkar sig i en skimrande spegel. Anden känner aldrig hunger eller törst. Aldrig smärta eller trötthet. Aldrig ångest, förvirring eller skam. Hästen känner sig som en vinnare. Det gör ryttaren också.

Så slutar där min saga, med en häst som svettig och stapplande rids över backar och hinder. Lydig och lugn men med en ständig önskan om frihet bortom lydnad och bortom konsekvensen av att göra sina egna val. Från och med denna dag ligger hennes öde i ryttarens händer.

Slut.

Ps, så slutar inte sagan på riktigt. Bara denna dag, för knappt ett år sedan. Ds.

Bild

Att synas genom någon annan

Postat av
Svara

Emilie har denna veckan skrivit ett inlägg om att bli accepterad för den man är, och den självkänsla som ibland kan försvinna när man blir en del av en större helhet…

Jag satt och läste Amandas inlägg ”Att inte vara söt” här på bloggen och blev så himla inspirerad att jag bestämde mig för att skriva ett eget. Jag tycker nämligen att detta är något av det viktigaste man kan prata om, hur man blir definierad i andra människors ögon. 

Eftersom jag sedan flytten från Skåne tappat ganska många av mina egna kompisar har jag fått börja vara med min pojkväns, vilket till största del är killar. Detta leder till att jag ofta får lyssna på när de pratar om vilka tjejer de har dragit hem efter krogen, något jag kanske inte alltid uppskattar. Men det första som kommer upp är alltid hur de ser ut. Det handlar inte om vad tjejerna har för hobby, hur deras personlighet är eller om de har husdjur osv, utan bara om de är blondin/brunett, lång/kort och kanske framförallt snygg/ful.

Men en av de få tjejerna där första beskrivningen faktiskt handlar om att hon gilla att rida visa sig bli en flickvän i flera månader och även efter det tog slut en fortsatt nära vän. Jag tror nämligen att vilken typ av komplimang som ges först är en reflektion till hur personen uppfattar en. Jag tror att en person som verkligen ser en för den man är och som har intresse att fortsätta vara med dig väljer andra beskrivningar än utseendet. Det kan ju vara roligt att höra att någon tycker man ser bra ut, men det krävs inte att en person lär känna dig för att se det. Den finaste komplimang jag fått på länge var från en av min pojkväns kompisar. Han sa ”För mig är du inte ”Johans” flickvän. Du är Emilie!” Det låter kanske konstigt, men att flytta upp hit har gjort att jag fått mindre som är bara mitt. Även om jag trivs väldigt bra känns det ofta som att det är hans stad, hans familj och hans kompisar. Och att för en gång skull inte bli tänkt på som ”Johans flickvän” utan som Emilie, av någon som egentligen inte är ”min” gjorde att jag kände mig mer accepterad. Jag har någon som faktiskt är min kompis också, som inte bara får dras med mig för att jag är tillsammans med en viss person och det betyder mer än någon kan ana.

Bild

Brev till mig själv, Från Azade

Postat av
1

Ett brev till mitt yngre jag: Längtan efter en lillasyster kommer förvandlas till kärlek för en lillebror och andra värdefulla tips på vägen

Finaste illbattig!

Det här är jag, det vill säga du, som skriver till dig, det vill säga mig, från framtiden. Det är nu 2012 och mycket har hänt sen jag var i din ålder. För att göra resan från din tid till nuet lite enklare ville jag prata med dig om några saker och ge dig lite tips på vägen. Tro mig, du kommer tacka mig sen.

När du är 6 år vill du inget hellre än att ha en lillasyster. Du tjatar, ber, hoppas och längtar. Helt förgäves, för nån lillasyster kommer aldrig. Istället får du en lillebror när du är 12 år. Vid det laget har du släppt alla tankar på och förhoppningar om att bli storasyster och ankomsten av en ny familjemedlem känns inte alls lockande. Men tro mig. Han kommer vara världens finaste lillebror och du kommer älska honom så mycket att det ibland gör ont i hjärtat. Han kommer t.o.m. finnas inpräntad på din arm för alltid.

När du är 10 år blir du uppöveröronenförälskad i en kille som heter Jimmy. I smyg går du och trånar efter honom och på ett disko i femman (som du får tjata dig sönder för att få gå på) blir ni ihop. Ni dansar tryckare, han frågar chans och du är så nervös, lycklig och euforisk att du inte kan förmå dig själv att artikulera ett endaste ord så du nickar bara ja. Ni är ihop den sommaren men sen gör han slut (eller ja hans kompis ringer och gör slut åt honom) för att du inte ville kramas med honom en kväll. Du är så förtvivlad och skamsen över att han gjorde slut att du vill gå i tusen bitar. Lägg av med det! Om du bara visste hur många andra söta, smarta, snälla pojkar som bara väntar på att bli ihop med dig. Killar som inte gör slut för att du inte vill kramas och killar som inte behöver andra för att avsluta deras relationer (förvisso var han bara 11 år men ändå).

När du går på högstadiet är det mode med Adidasbyxor och Championtröjor. Hiskligt, jag vet. Det är rätt dyra märken och inget som våra föräldrar tycker är värt pengarna. Lyssna på dem. Du kommer aldrig använda de där fyra par tröjorna du tjatar till dig ändå och ett år senare är de ur mode men mamma kommer fortsätter älta hur dyra de var. I flera år. Det är inte värt det. Andra modemissar jag vill varna om är Buffaloskor (de blir mode igen men kommer för alltid vara stämplade som kickerskor), vita jazzbyxor (90-talets version av leggings), lågt skurna jeans (spelar ingen roll hur ”snygg” alla tyckte Britney Spears var i sina, de visar halva rumpan och det är varken snyggt eller särskilt praktiskt), klänning på byxor och det du kommer ånga allra mest att du någonsin ägde, våtdräktsjackor. Vansinnigt varma, oerhört obekväma och inte särskilt estetisk tilltalande.

Låt dig inte övertalas till att välja Naturprogrammet i gymnasiet när du går i nian. Du kommer hata varenda minut av det. Och efter ett års självplågeri byta till Samhällslinjen. Så spara dig själv en massa ångest över att du inte för fem öre kan förstå meningen i att lära sig Pythagoras sats eller vad poängen med massa teknikkunskap är, och välj Sam på en gång. Du är inte mindre smart för det. Och den som påstår nåt annat är bara korkad.

När du har gått ut gymnasiet kommer du jobba ett år innan du bestämmer dig för vad du vill plugga på högskolan. I slutet av det året kommer du behöva deklarera, något du aldrig gjort förut, vilket innebär att vår mamma hjälper dig gå igenom din inkomst under året. För att slippa förklara vad alla tusenlappar har tagit vägen under de senaste 12 månaderna (vilket du inte kan, eftersom du inte vet) så föreslår jag att du sparar en (stor) del av pengarna. Du kommer tacka mig för detta speciellt.

När du är 23 kommer ditt hjärta gå i tusen bitar. Du kommer avsäga dig från allt som har med pojkar att göra i ett år och allt hopp om kärlek kommer för en stund (för alltid tror du) vara förvunnen. Det gör inget. För du kommer längta efter att hångla igen, och hoppet kommer sakta men säkert komma tillbaka. Och när du minst anar det kommer du träffa honom. Han som pussar dig på huvudet, håller dig i handen när ni sover och som inte gör dig komplett (för det är du på egen hand) men som komplicerar och kompletterar dig. Och det som kommer vara allra roligast är att ni har känt varandra sen ni var 13 år. På den tiden när ni hade fula Adidasbyxor och för dyra Championströjor.

Några andra tips är att sluta oroa dig för att alla ska tycka om dig. Det kommer de inte. Vissa kommer ogilla dig, andra kanske t.o.m. hata dig. De flesta kommer vara likgiltiga. Men de som gillar dig, älskar dig villkorslöst och det räcker. Kom ihåg ditt egenvärde. Du är värd att älskas bara för att du finns. Låt ingen någonsin få dig att tro nåt annat. Ta aldrig på dig skulden för dina föräldrars konflikter. Deras bråk, är, har aldrig varit, och kommer aldrig vara, ditt fel. Kramas mer, säg till människor du tycker om hur fantastiska de är (de kommer uppskatta det mer än du anar) och kom ihåg att styrka ligger i att våga vara svag. 

Bild

Hunger Games

Postat av
1

Jag såg The Hunger Games på bio häromdagen. Filmen hade Sverigepremiär den 23 mars så när detta publiceras kanske denna recension inte känns helt aktuell, men det spelar ingen roll, vi kör ändå!

Katniss Everdeen är en fjortonårig tjej i det dystopiska framtidslandet Panem. Runt landets välbärgade metropolis Capitol finns tolv distrikt där svält och fattigdom är en normal del av invånarnas liv. Varje år arrangerar Capitol en brutal tävling där en pojke och en flicka ur varje distrikt kämpar för sitt liv i live-tv – bara en kan vinna. I Katniss distrikt blir det hennes älskade lillasyster Prim som tvingas delta, och det faller sig naturligt för Katniss är att själv träda fram som frivillig och ta Prims plats i tävlingen.

Filmen bjuder på en extrem dos spänning, fängslande handling och vettig sensmoral. Men det är en mörk film, och det förvånar mig att den är baserad på en ungdomsbok. Skådespeleriet överträffar definitivt förväntningarna, men så tycker jag att Woody Harrelson kan lyfta vilken film som helst. Man märker dock att filmen baserar sig på en bok, det känns som att det finns många luckor och att historien inte tillåts ta den plats som krävs för att på riktigt komma nära inpå kärnan av storyn. Det är 142 minuter av actionfylld yta, som kittlar nyfikenhetsnerven så mycket att du bara måste läsa boken därefter för att lära känna karaktärerna bättre och se om man kanske får svar på några av de stora gåtorna.

Min dom är: Det är ingen lättsam story, och om du är beredd på att förfasas i 2 timmar så ska du definitivt ta chansen att se den! Själv ska jag ta och läsa boken och hoppas att den fyller i luckorna som filmen lämnade.

Trailer till filmen hittar ni här

Bild

 

Sömn

Postat av
Svara

När man har sovit dåligt under en längre period står en god natts sömn högst upp på önskelistan. Tankarna går gärna dit, frammanar bilder av sovande bäbisar (finns ingenting som ser så rogivande ut som ett barn som sover) och moln (finns ingenting som man föreställer sig vara så skönt att sova i som ett fluffigt moln)… Man önskar inget annat än att få vakna upp utvilad och på gott humör, sådär som de gör på film.

Men det går inte att sova gott genom ren tankekraft. Det är väl en storm man måste rida ut, och när kropp, knopp och själ känner sig redo att slappna av ordentligt igen… ja, då kommer väl den natt då man får sova som ett litet barn.

Bild

Ärliga filmbeskrivningar

Postat av
Svara

Evie har hittat världens roligaste filmbeskrivningar här. För alla er filmofiler fär ute! Vi bifogar ett exempel: 

Så sant!

Smått relaterat (eftersom filmen finns där också…), om ni är intresserade av att läsa klassisk litteratur (eller är tvugna att välja en klassiker till svenskan eller engelskan) välj Mary Shellys Frankenstein. Den är extremt lättläst, underbart skriven, och oerhört fascinerande.

Brev till mig själv, från Sara

Postat av
1

Saras brev till sig själv är späckat med pepp för oss som kan känna oss lite nördiga, omogna och vågar vara ensamma. Fler texter, både från oss på redaktionen och läsartexter kan ni hitta här.

Fina Sara. Nu är du tretton år och redan så mogen. Nej, säg inte emot mig. Man kan leka som ett barn och vara mogen ändå. Så fortsätt leka, snälla du!

Dina kompisar behandlar dig som mycket yngre. De tisslar och tasslar om sex och svordomar och håller dig skenbart utanför. Men du gör rätt i att bara le och ta emot. Du förstår att de behöver göra dig liten för att själva känna sig stora. Du har tillräckligt bra självkänsla för att spela deras spel.

De tuffa i klassen kallar dig tönt, stude och fjäskis. För första gången lär du dig att ingen kan vara älskad av alla. Samtidigt vet du att det är de som är svaga, och du är bara ett trappsteg på deras väg mot toppen. Så du låter dem inte slå ner dig. Istället utnyttjar du friheten de ger dig. Det är genialt! Den som aldrig kommer bli den coola behöver inte låtsas utan får leka och ha roligt. Den som aldrig kallas snygg slipper försöka, så du njuter av hängslebyxor och myströjor. Ett noll till dig!

Fina Sara, förstår du hur modig du är som står upp mot dem alla? Som står upp för dig själv? Nej, det gör du inte. Du går till lärarna och protesterar när de utnämner dig till årets kompis. ”Man kan väl inte vara en bra vän med motiveringen att man vågar vara ensam?” Jo, Sara, det kan man.

Lilla kloka Sara, jag vill verkligen att du förstår hur tuff du är. För om två år, när du är snygg och omtyckt, kommer du bli rädd för att bli inte duga, du som aldrig varit cool. Ge inte upp då. Kom ihåg att du aldrig var ett offer, utan valde det liv som kändes rätt. Och om fem år, när du flyttat hemifrån och fått pojkvän, kommer du skämmas över tönten och önska att du inte klätt dig så fult. Men glöm inte bort att du aldrig behövde smink eller märkeskläder. Den enda du ville vara fin för var dig själv, och du visste redan att du var vacker innerst inne.

Nu, efter tio år vet jag allt det här. Nu är du en förebild för mig. Jag har prövat att klä upp mig. Jag har hittat vänner som är som jag. Cirkeln är sluten och jag leker precis som du. Leker och minns den kloka tonåring som aldrig slutade vara sig själv. För det ska du vara stolt! Var stolt över dig själv, för det är jag <3. Jag glömmer dig aldrig!

Att inte vara söt

Postat av
5

Jag har denna veckan tänkt på hur det är att inte vara sockersöt. Och kommit fram till att det, på riktigt, inte spelar någon större roll. Jag komponerade då denna självgratulerande texten om att vara bättre än man ser ut.

När jag var arton hade jag en pojkvän som sa att jag såg ganska bra ut i mörker. Jag har sällan skattat så mycket som jag gjorde då- nu när jag tänker tillbaka på det så låter det ganska elakt. Ganska brutalt. Men det var så sjukt roligt eftersom han faktiskt menade det. För honom var det en komplimang.

Jag är inte särskilt söt. Eller jo, jag är kanske söt på samma sätt som en trädgårdstomte eller en rakad katt, men inte på ett Molly Sandén eller Zooey Deschanel sätt. Jag menar, jag lever inte i någon form utav uppenbart förfall, men jag spenderar inte heller hundralappar i veckan på att rätta till naturens misstag. Med detta kommer dock ibland en känsla av att inte vara värd så mycket.

Det är inte så att jag har dåligt självförtroende. Jag uppskattar mig själv på gränsen till arrogans. Nu när jag är äldre blir jag bara arg när jag tänker tillbaka på mina tonår när jag gick runt och väntade på längre ben, fylligare läppar, klarare ögon och högre kindben. Men argare blir jag för alla som tutade i mig att det skulle spela någon roll. Jag blir nuförtiden lite smått irriterad på folk som beskriver mig efter mitt utseende. Oavsett om det är bra eller dåligt.

Mina föräldrar eller kompisar som slänger ur sig kommentarer om hur fin jag är i håret eller vad bra jag ser ut på en fest (Inte för att det händer särskilt ofta, men man måste ju trots allt gratulera folk för deras artighet) ”Jaså” vill jag svara ”du la tydligen inte märke till hur jäkla rolig jag precis var när jag presenterades för min systers pojkvän, eller vilket fint argument jag förde när någon sa att jag inte kan vara vegetarian och äta fisk samtidigt. Jaså, du har inte tänkt på att jag är helt jävla AWSOME på att hantera pinsamma situationer och att jag är sjukt jäkla begåvad på att göra powerpointpresentationer. Ja, nu känner du dig bra dum va?!”

Akadah och om att stå upp för sitt liv

Postat av
Svara

Evie har denna veckan skrivit en text om vad som får henne att tänka ett steg extra…

Det finns många tankar om vem som fyller en text (eller en film, eller ett fotografi…) med mening. Om det är författaren, om det är läsaren, eller om texten utgör en autonom identitet som bara kan läsas utifrån sina egna premisser, oberoende av både läsare och författare. Det kanske verkar vara en ganska meningslös fråga. Självfallet är det författaren, eller hur? Men om ni tänker er att ni hittar en dagbok från när ni var 7 år gamla, vet du varför du skrev just det där? Jag har svårt att veta vad jag menade med saker jag skrev för två dar sen. Eller är det läsaren som är betydelsefull, som fyller tom text med mening och gör den sin?

Jag tror att det viktiga inte är intentionen bakom texten, för den kan ingen komma åt. Inte egentligen. Det som är viktigt är hur vi använder texten. Ansvaret som läsare är oerhört, och det kanske tycks vara en liten sak när jag tjatar om vilket förskräckligt kärleksideal som finns i Skönheten & Odjuret… men texter har makt, på flera sätt. På omärkliga sätt, på det sättet de smyger sig in i våra inren och möblerar om, så att vi inte reagerar när någon säger att vi inte är ”riktiga” tjejer för att vi inte är ödmjuka eller sminkar oss eller whatever.

Men också på uppenbara sätt. Som religiösa texter. Texter som tolkats hit och dit, och som ibland kan betyda liv eller död, blod, lidande eller förlåtelse eller förskoning. Jag håller på att skriva ett litet fördrag om Akedah, det är ett litet avsnitt ur Första Moseboken (Gamla Testamentet i Bibeln). Akedah betyder ”bindning” på hebreiska, och denna vers handlar om hur Abraham prövas av Gud, att offra sin älskade son Isak för att bevisa sin tro.

Denna vers är extremt problematisk för många, och den har tolkats på extremt många sätt. Soldater har identifierat sig med Isak som offrats av sin grymme far, och martyrer har även de identifierat sig med Isak som någon som är villig att offra sig för sin tro. Jag tycker att Alice Miller har ett intressant perspektiv, hon menar att tolkningar där Isak betraktas vara ett barn som offras för att Gud prövar Abraham i längden legitimerar våld mot barn. Men hur skulle det vara, funderar hon, om Isak kämpade emot, tog kniven från Abraham?

”Han skulle inte längre ligga där som ett offerlamm utan stiga upp, våga använda sina ögon och se sin far sådan han är: osäker och darrande i färd med att utföra en för honom obegriplig befallning.”

Inte bara för att det är den enda konfrontationen av våldet som jag stött på i relation till Akedah, utan för att det är ett användbart perspektiv på läsning av alla typer av texter. Om vi stiger upp, vågar använda våra ögon så ser vi de fördomar och förutfattade meningar som döljs bakom texterna och vi kan välja att acceptera dem eller inte. Men vi kan välja.

Gör DITT bästa

Postat av
2

Vad menar vi när vi säger ”gör ditt bästa”? Det skulle kunna betyda att du gör vad du klarar av, utifrån den du är. Men det är lätt att tänka att det handlar om att göra något superduperduktigt, att göra något så superduperbra att du nästan spricker. För visst kan saker alltid bli lite lite bättre, om du bara sitter en timme till, eller en timme till. MEN! Fortsätt läsa… För det allra bästa är att du gör ditt bästa, men inom ramarna för vad du mår bra av. Att du ibland gör saker för att komma framåt, men inte på bekostnad av glädje, kärlek, relationer. Att du gör ditt bästa innebär att du ser till att du håller i längden, att du fortfarande mår bra i det du gör. Det är du värd! Alltid!

Att passa in

Postat av
3

Emilie har denna veckan skrivit en text om vår rädsla över att inte passa in, eller kanske lika gärna, vår rädsla över att inte sticka ut

När jag var liten och klanka ner på mig själv över att jag var konstig, tjock, eller vad det nu var den gången, bruka min mormor säga: ”Du är unik och det är det som gör dig vacker. För visst vore det tråkigt om alla var likadana?”.

För ett par dagar sen var jag och tittade när samerna hade indrivning av sina renar. Jag vet inte om någon av er har sett detta någon gång men det är väldigt fascinerande att se så många djur, som alla ser lika ut, på så liten yta. Så slog tanken mig, undrar om renarna ser sig själva som att alla ser lika dana ut. Jag små skrattar för mig själv vid tanken på alla gånger renen kanske kallat en annan ren vid fel namn. Mitt i havet av grått, vitt och brunt steg en ren fram till stängslet och titta länge på mig innan den försvann tillbaka in i klungan. Den här renen fastnade i mitt minne. Nu när jag tänker på det fanns det nog renar som var mer unika. Som var ståtligare, som hade större horn eller finare teckning, men det var ändå något speciellt med just den här renen. Jag tänkte då på det min mormor sa om att jag var vacker för att jag var unik, men den här renen var så vacker, trotts att den inte var speciellt unik.

Jag läste på Internet att när vilda amerikanska renar ska göra sin vandring slår de ihop olika grupper. Vid en vandring fanns det en grupp i USA som innehöll över 500.000 renar. När vandringen sen är slut går de tillbaka till sina smågrupper på mellan 10- 100 renar. I utsatta situationer går de ihop för att hjälpas åt att ta sig igenom hindret. De använder sig av att de är så lika som ett kamouflage mot rovdjur, likt zebrorna.

Detta fick mig att tänka på oss människor och vår inställning till att vara för lika varandra. Jag tror nämligen att vi i desperation försöker hitta något som gör att vi står ut ifrån mängden, som att vara unik är det enda som gör oss värda något. Om vi inte har en speciell musiksmak, ser ut på ett annorlunda sätt, reser jorden runt eller gör något annat som får andra att pratar om oss, betyder det då att vi inte är någon? Att vi inte finns och inte betyder något?

Men måste vi verkligen kämpa för att vara unika? Jag själv är en ganska vanlig tjej, med brunt lite halvlockigt hår, jag är inte speciellt snygg men definitivt inte ful, och jag gör egentligen inget som får mig att stå ut från mängden. Kan man vara unik och ändå vara som andra? Att någon annan har en lika dan tröja som du, gör det att tröjan inte är fin? Att någon annan lyssnar på samma låt, gör det att texten inte längre kan betyda något för just dig?

Jag skulle vilja säga att vi är värdefulla för att vi är en i mängden. Jag tror att vi så gärna försöker vara unika att vi ist stöter bort andra människor. Vi använder ofta meningar som ”du har ingen aning om hur det är att vara mig”. Och naturligtvis vet ingen det, bara du kan känna dina känslor. Men jag tror att om vi slutar se ”mängden” som något ont vi måste dra oss ifrån kanske vi kan hitta stöd i andra som upplevt liknande. Jag tror att vi är många där ute som ensamt strövar omkring och letar efter gemenskap. Naturligtvis finns det människor som blir utstötta till följd av att de inte passar in i mängden. Men liksom renarna som aldrig hade överlevt sina vandringar om de inte hade haft varandra, tror jag att vi har det svårare att klara oss om vi är helt själva. Jag tror faktiskt att det är lättare att uttrycka vår individualitet om det finns andra som kan stötta oss.

Vad jag försöker säga är att det finns bara en av mig, oavsett hur många jag är med. Att jag är med andra som kan fotografera, gör inte mig till en sämre fotograf. Att sjunga i en kör gör inte att din röst blir fulare, lika lite som att renarnas individuella mönster inte skulle vara värt något bland allt det bruna, gråa och vita.
Att slå oss ut från ”mängden” är inte det som gör oss unika, det isolerar bara.

Bilden har Emilie tagit själv

One Life

Postat av
Svara

”You say the more you think you know what’s right
The less you do what you feel inside
So I won’t pretend that I always know
I just follow my heart wherever it goes
And I may not always get it right but at least I’m living
‘Cause I’ve only got this one life
One life
I’ve go this one life”