Idag är det så äntligen Internationella kvinnodagen, en alldeles speciell dag för att uppmärksamma orättvisor men också framgångar.
Vad tänker ni på idag?
Internationella kvinnodagen!
1
BEST OF: Mia Törnblom
I morgon är det internationella kvinnodagen, och vi på redaktionen har tänkt lite på vad det betyder för oss. Moa har lite konkreta tips för hur man ska må lite bättre, från bästa Mia Törnblom:
Internationella kvinnodagen handlar för mig om att lyfta upp kvinnors situation. Alla är vi människor. Detta innebär att om män ska få vissa rättigheter i egenskap av människa, ska kvinnor också få det. Lika lön för lika arbete, frihet från våld och förtryck, möjlighet att pröva sina vingar.
I anslutning till internationella kvinnodagen vill jag dela med mig av de huvudpunkter Mia Törnblom tog upp när hon höll föredrag för oss på Tjejzonen. Dessa punkter kan ge oss flickor, tjejer, kvinnor, guzzar, mer kraft i livet.
ASSA. Mental träning handlar om att stärka det som fungerar för dig. När du har gjort något bra, gör det som Mia kallar att ASSA. Det betyder att du gör en rörelse, hur stor eller liten du vill. Om du klarade provet i skolan, gör en segergest. Om du kom ihåg att ta hand om dig själv idag, gör vinnartecknet. Vi gör så mycket bra varje dag, hela tiden. Ta inte detta för givet. Kom ihåg hur mycket bra du gör, och se till att ASSA så kommer du ihåg allt lättare.
Misstag. Du är aldrig något misstag, du är cool! Men ibland gör vi misstag. Blanda inte ihop det du gör med den du är. Och har man minnen av sina bra prestationer (för att man till exempel har ASSAt) så är man mer eller mindre immun för sina misstag. Då känns de inte lika tunga.
Må bra-kontot. Ta hand om dig själv. Om du har tagit ut saker ifrån ditt må bra-konto, om du har haft en jobbig dag eller presterat massor, se till att fylla på. Om du har presterat, unna dig vila eller något roligt.
Vilja eller förväntningar. Gör du saker för att du vill, för att det förväntas av dig, eller för att du tror att det förväntas av dig? Tänk på detta. Gör mer av det du vill, mindre av det andra.
Jämförelsesjukan. Sluta jämföra dig med andra. Om du till exempel tycker att någon är vacker, tänk bara det. Därefter sätter du punkt. Du behöver inte dra in dig själv i tanken.
Tränad/otränad. Du kan göra mycket för att må bättre. Det handlar om träning. Om någon annan verkar må så himla bra, tänk på att det handlar om att personen har tränat, inte att personen är mer lyckad än du.
Visa dina behov. Andra kan inte läsa dina tankar.
Jag är bra. Om du är bra på något, omfamna det! Om du till exempel tycker att du är bra på att lyssna så är du bra på att lyssna. Det spelar ingen roll om du var lite sämre på att lyssna på en vän igår, det betyder fortfarande att du är bra på att lyssna. Tänk på det stora hela.
Sengångare
Jag har älskat Kristen Bell sedan hon spelade huvudpersonen i underbara Veronica Mars, och nu kan alla förstå varför.
Brev till mig själv, från Amanda
Vårt nya minitema på bloggen kallar vi ”Brev till mig själv” och handlar om att skriva ett brev. Långt eller kort, fint eller fult, roligt eller sorgligt. Som vi skulle vilja skicka till vårt yngre själv. Här är mitt bidrag, ett brev som jag verkligen hade behövt läsa när jag var fjorton.
Vad skulle du vilja höra när du var yngre, eller vad skulle du behöva höra just idag? Skriv ett brev och maila till oss på bloggen på adress: [email protected]
Hej Amanda, din skumgummidroppe!
Först av allt skulle jag vilja säga -skit i allt som gör dig ledsen. Så enkelt är det. Bara skit i det.
Sluta banta, sluta klaga, sluta spring i skogen när det regnar och sluta äta quinoasallad för det är ju så jävla äckligt. Och när jag säger sluta så menar jag det. Sådär pang-bom-just-i-denna-minut-sluta. Världen går inte under av en gnutta anarki. Andra kan få MVG i allt, men du behöver inte pressa in dig i magsår. Andra kan vara perfekta och ha vackert långt hår, men du får ha svartblå rufs om du vill det. Andra kan ha pojkvän, men det är en aning överskattat.
Sedan skulle jag vilja säga (och lyssna nu för detta är jätteviktigt) bry dig inte om andra. Tonåringar är ju trots allt tonåringar. Varför ska du lyssna på vad fjortonåringar säger, den de tycker att du är stämmer inte. Du kommer inte alltid vara den du är idag. Och det menar jag på ett bra sätt! Du kommer vara samma, fast våga mer, växa mer, tycka mer och prata mer!
I framtiden kommer du få jättefina vänner och om du inte får det är det helt OK. Man behöver inte passa in och man behöver verkligen inte göra det om man egentligen inte vill.
Sen skulle jag vilja säga: var inte rädd för att bli rädd. Det hör till livet, man ska känna någonting. Utmana sig. Man får lov att göra dumma saker. Man får lov att fucka upp och man får lov att ånga sig. Jag skulle faktiskt vilja säga till dig att göra fler misstag. Jag har aldrig mött en perfekt människa som dessutom är intressant, de som är spännande, inspirerande och älskvärda är alltid enligt samhället helt uppåt väggarna rubbade. Och det får man vara. Jag önskar fler var knäppa.
Vänta inte på att någon ska rädda dig, för människor som vill rädda dig är aldrig särskilt lämpade för jobbet i alla fall.
Dansa. Ja, jag vet att du är dålig på det, men det är ju jäkla roligt.
Krama din bästa kompis, du kommer sakna henne när hon är borta.
Skäms aldrig. ALDRIG.
Vill ni läsa andra vonontärers brev till sig sjäva? Här hittar ni Moas text:
6. Hur jag släppte mig själv fri
Näst sista delen av Thireses berättelse:
Jag kommer aldrig glömma den dagen jag lämnade honom. Jag hade varit i skolan en dag, på gymnasiet, det var eftermiddag och vi skulle åka hem med bussen. Jag stod och pratade med någon i klassen medan vi hämtade grejerna ur skåpen, och då slog det mig att jag skulle lämna honom. Vi pratade inte om honom eller vårt förhållande, utan bara om något allmänt. När jag satt på bussen tänkte jag fram och tillbaka, hur fan ska jag lyckas med det här och komma ut levande? Jag var livrädd men samtidigt så kände jag en enorm lättnad men också en stor sorg. Jag skickade ett sms till honom och bad honom komma till busstationen den tiden jag gick av. Jag skrev att jag var tvungen att prata med honom. Jag tror han kände på sig vad som skulle hända för när jag gick av stod han vid min cykel, som han lånat, med en bukett rosor. Mitt hjärta klappade så hårt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Helst hade jag bara velat springa därifrån. Jag tvekade en sekund på mitt beslut men tog sen mitt förnuft till fånga.
Jag minns inte hur jag sa det till honom, men jag sa att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. (jag valde självklart stationen för jag visste att det skulle finnas folk där, så han inte kunde göra mig illa) Jag minns heller inte exakt situationen men jag kommer ihåg när han cyklade iväg hem och jag stod ensam på stationen och kände en sjuk mix av blandade känslor. Jag var lycklig, jag var livrädd, jag var ledsen, jag var glad, jag kände mig tom, jag kände mig lättad, jag kände mig trygg samtidigt som jag kände mig som den ensammaste på jorden. De följande veckorna åkte jag aldrig dit själv, när jag skulle hämta alla mina saker och möbler så såg jag alltid till att ha någon med mig, annars visste jag vad som skulle hända, antingen skulle han slå mig gul och blå eller så skulle han på nåt vis övertala mig till att stanna kvar hos honom. Jag såg också till att vara mycket med vänner, och jag var ofta inne i stan, jag var fortfarande livrädd för att han skulle se mig, och jag visste att han sällan var inne i stan (om det inte var för att hämta droger) så jag umgicks väldigt mycket med en nära vän kommer jag ihåg och hon gjorde mig lycklig och trygg. Hon visste inte om allt, jag minns faktiskt inte ens OM hon visste eller VAD hon visste, men jag kommer aldrig glömma hennes vänskap, både under vårt förhållande och även efter.
Här kan ni hitta de tidigare delarna av Thirerses historia. Om det är något ni vill skriva till bloggen? Ja, då är det bara att maila [email protected] Vi älskar era läsartexter!
De tidigare delarna kan ni hitta här: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5.
Doo-Wop
Lauryn Hill har alltid varit en av mina största idoler. Och oavsett om hon rappar, sjunger eller bara ler till musiken så blir jag automatiskt lite gladare av att lyssna på henne. Vad gör er glada?
Jävla kroppshets och vikthets! Morr!!!
Läste nyss en söndags-bilaga som fanns här hemma hos mamma och pappa. Intervju med Anna Skipper. Å det som självklart står med stora feta bokstäver är: “Jag kan fortfarande ha mina jeans från när jag var 18 år – vilken annan kvinna kan det?”
Ja herregud vilken bedrift Anna Skipper! Det är ju verkligen vad vi alla längtar efter, att kunna ha de jeans som vi hade som artonåringar! Det är ju verkligen bland det viktigaste här i livet! Å så kan vi ju nu alla vi som INTE kan ha våra gamla jeans, känna oss lite extra dåliga och mindervärdiga!
Nä, jag skriver inga milda ord nu och jag vill det inte heller! För just nu är jag irriterad och ARG med stora bokstäver! Jag är så innerligt och förbannat jävla TRÖTT på detta budskap som vi matas med hela jävla förbannade tiden!
YTA YTA YTA YTA YTA YTA !!!!!!!!!!!!!! Som att det vore allt som räknades i denna värld?!?!
Har det inte varit nog med fokus på våra kroppar? Fokus på ett felaktigt sätt! Att vi ska kämpa och slita pressa oss, kämpa med allt för att vi ska se ut på något visst sätt, följa vissa ideal. Alla pressas in i en och samma form.
DET-ÄR-INTE-SÅ-DET-FUNKAR!!!!!!!!!!!!!!!!
Missförstå mig rätt. Det kan absolut vara trevligt att känna sig fin. Men allt det där börjar INUTI! Allt börjar med att älska sig själv precis så som man är med allt man är! SEN gör det sig av sig självt! Sen vill man ge sin kropp bra näring för att den MÅR BRA av det!
Röra på sig för att det är skönt, för att det är GLÄDJE! Det är i det jag vill att det ska börja! I glädje och lust! Inte i dåliga negativa tankar om oss själva, inte i dåligt samvete, kamp och hets!
Det är inte bra för oss! Å det är inte en hållbar livsstil! Mår vi gott så är det såklart något vi kan leva med! Jag har själv varit så inihelvete fast i det där! Jag har slagit så hårt så hårt på mig själv! Jag är inte perfekt på något sätt! Jag är knappast någon skavankfri människa varken kroppsligt eller själsligt. Jag är en MÄNNISKA – med allt vad det innebär! Å jag är fullkomligt fantastisk och fulländad just för att jag är JAG!
Jag önskar en förändring i detta. Jag tror att vi börjar bli rätt trötta på dessa budskap som vi matas med hela jävla tiden i media och från alla stackars hjärntvättade typer omkring oss! Jag önskar att det börjar i välmående. I något fint. Sluta kämpa – börja LEVA!
Jag köper sällan tidningar för på tamejfan nästan varenda framsida så ska det vara budskap om vikthets. Precis som att det är vad som skulle göra oss så jävla lyckliga. Vi är så lurade när vi tror det! Det finns mycket som inte är sunt. Övervikt kanske inte är sunt, men det är då inte så värst mycket sundare att hetsa på som ett skållat troll och ständigt jaga efter något. Jaga, kämpa, jaga, kämpa. Konstant jävla stress över en massa onödiga saker… Livet är HÄR och NU! LEV det min vän! Skratta! Älska! Njut!!!”
Detta är en läsartext från Suanne, som tidigare skickat in flera texter till oss. Tack Susanne!
Om du har någonting på hjärtat du skulle vilja dela med Tjejkrafts läsare, gör som många andra.
Maila: [email protected], så hörs vi!
Vänskapsdejting
Att träffa en person som jag gillar och vill bli vän med känns, för mig, ungefär som att dejta någon som man är romantiskt intresserad av. Bortsett från romantikdelen är det inte mycket som är annorlunda. När jag träffar en person som jag beundrar och som delar min humor, då är jag såld. Men att bli vän med någon idag är svårare än vad det var på lågstadiet då allihopa var bästisar med varandra enligt ett roterande schema, det är faktiskt väldigt mycket mer ansträngande nu. Folk har helt enkelt inte tid att hänga på ett naturligt sätt, de bor på andra sidan stan, de jobbar underliga tider, de har en sambo som de vill reconnecta med genom att gemensamt utnyttja tvättiden på fredag mellan 19 och 22. Och jag har ett jobb som jag lägger 110 % på, en familj som jag vill träffa så ofta det går och en förkärlek till att boka upp mig på alldeles för många pass, kurser och aktiviteter på kvällar och helger.
Så man går på lunch och hoppas att den andra också kände att det här var ju faktiskt jättetrevligt och det här borde vi göra oftare, jomenvisst, det borde vi.
Man skickar roliga Youtube-klipp till personen på Facebook och hoppas att man inte verkar för på, det är bara det att man hittade så många roliga klipp som vi skulle kunna garva åt tillsammans, för du sitter väl och garvar där på din sida av stan, va, va?
Man går ett stort gäng på olika tillställningar och tycker gruppdynamiken är fantastisk men att det är lite nervöst att ha en direkt dialog med objektet i fråga, vi har ju ändå baserat hela vår relation på en lunch och ett gäng Youtube-klipp på katter som gör underliga saker, och det kan man väl inte sitta och prata om, eller?
Man planerar in ytterligare en lunch, kanske en fika, en parmiddag, en bio, allt vars inträffande konstant skjuts upp av att vi växelvis är insjuknar i influensan, förkylningar och intensiva egoperioder då allt från yogapass till myskvällar med chips går före allt socialumgänge. Man kanske lyckas få till en träff med ett par månaders mellanrum.
Och det är uttröttande. Det handlar inte om att man misslyckas som person, utan att vi som människor på 2010-talet har exceptionellt svårt för att skapa nya relationer om de inte är av romantisk karaktär. Om man inte har en naturlig anledning till att träffas regelbundet, typ i skolan eller på jobbet, eller redan är nära vänner sedan flera år tillbaka är det svårt att motivera den tiden man måste lägga ner på att träffa och lära känna en ny människa utanför Facebook. Och det är synd, för det finns ju så oerhört många fantastiska själar där ute att lära känna.
Men jag tar mig samman, skickar några Youtube-klipp till och accepterar att allting har sin tid.
Försvarsmekanismer
En vän som var som en bror för mig har gått bort. Jag har fortfarande inte greppat hur en så ung kille bara kollapsar och rycks bort från livet, familjen och vännerna.
Det är svårt, omöjligt, att tro att det verkligen har hänt. Var på minnesstund för honom igår, jag var övertygad om att familjen hade samlat oss för att berätta att det bara var ett skämt, ett socialt experiment, deras son, bror, kusin, vår vän, mår bra. Men det kom aldrig, så jag väntar fortfarande på att ska dyka upp och säga ”april april i förskott, fan vad dumma ni är som gick på det”.
Chocken sitter fortfarande kvar, och jag har inte riktigt accepterat det som hänt. Så jag kan inte bryta ihop, han finns ju fortfarande, han bara gömmer sig och driver med oss.
Jag googlade ”förnekelse” och fick upp en wikipediasida om försvarsmekanismer. Kan ni inte berätta för mig vilka av dessa ni tycker stämmer bäst in på ert sätt att hantera situationer, stora som små?
Bortträngning
Förnekande
Reaktionsbildning
Rationalisering
Projektion
Identifikation
Förskjutning
Konversionshysteri
Självbestraffning
Regression
Isolering
Kompensation
Eskapism (Dagdrömmande)
Somatisering
Sublimering
Humor
Intellektualisering
Listan, med beskrivningar, finns här: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism
Söndag förmiddag
När jag bodde på Island lärde jag mig snabbt termen Gluggiveður. En term som inte finns på något annat språk.
Kortfattat betyder det fönsterväder, alltså väder som är tillräckligt fint för att man ska njuta av att se det från insidan av ett hus. Se strålarna skina på kullar och värma upp stenar. Men väder som är så pass dåligt att man inte vill gå ut. Regn är inte gluggiveður, Inte heller moln, dimma, solsken eller solnedgång. Det är liksom finfult.
För mig är söndagar gluggiveður, fast på insidan. Mer som en känsla och sinnesstämning än någonting man hör på väderleksrapporter. Jag har söndagsångest varje vecka.
Denna, enligt mig, oinspirerande dag som är i seriöst behov av lite umami, lite glitter och en fin ansiktsmålning. Om söndag var en roman skulle jag sälja den på loppis. Om söndag var en klänning skulle jag sy om den och om det var en maträtt skulle den behöva lite ketchup.
Och jag kan väl inte vara ensam! Så om ni som jag känner er uttråkade, lite deppiga eller kanske tvärtom inspirerade och levnadsglada, varför inte skriva några tips?!
Skriv vad ni har för er idag, ta bilder, tipsa om ett youtube klipp, en film eller en bra bok. Maila oss på tjejkraft så dyker det upp på bloggen!
Jag skulle älska att se lite bilder, några ord eller höra en låt. Lite tips för alla oss som vet vad man pratar om när man pratar om söndags-feeling!
Maila [email protected]
Brev till mig själv, från Moa
Vi har ett nytt mini-tema här på bloggen som vi valt att kalla ”brev till mig själv”. För visst har man ibland önskat att man kunde prata med sitt yngre eller äldre själv? Så mycket man skulle vilja säga, så mycket man skulle vilja veta.
Så om du har en stund över, varför inte göra som Moa och skriva ner en liten text till ditt yngre själv och skicka den till [email protected] så dyker den upp på bloggen!
Detta hade jag velat läsa för flera år sedan, när jag behövde det som mest.
Hej Moa!
Du är snart 18 år nu och en fantastisk person.
Jag vet hur jobbigt du har det just nu. Din pappa är cancersjuk, och han betyder så enormt mycket för dig. Du är rädd att han ska behöva lämna er när som helst. Så är även han. Kom ihåg att både du och han vill att du ska vara dig själv i det här. Lev livet som vanligt, våga vara glad, våga vara arg, våga vara ledsen. Var den du är, kväv inget av dig själv. Du har rätt att känna allt du känner. Du är älskad för att du är som du är. Fortsätt, som du redan gör, att ta vara på tiden ni har tillsammans. Lägg de små stunderna på minnet. Du kommer vara glad över dina minnen i framtiden.
Skolan. Livet är viktigt, men livet är inte bara skolan. Fortsätt att lära dig saker, men perfektion är inte detsamma som perfekt. Lägg märke till vad du tycker om att göra och lägg krutet där. Och om saker skiter sig ibland kommer det att ordna sig på något lagom konstigt men mycket bra sätt.
Den inre rösten. När något känns fel kan din kropp eller ditt huvud säga ifrån, för att skydda dig. Känns det fel så är det fel. En gång till, känns det fel så är det fel. Du behöver inte fråga andra om något är fel. Lyssna inte om någon annan försöker få dig att tro att du känner fel när det känns fel. Det du känner är din sanning, och din sanning har du rätt att följa. Låt aldrig någon få dig att tro något annat. Detta är det viktigaste du ska ta med dig, det enda jag verkligen vill att du kommer ihåg.
Håll ut nu, ha det bra när du kan, och lev vidare i vetskapen om att din framtid kommer att se hundra gånger ljusare ut. Du kommer att vara mycket starkare och ett lugn du inte kan föreställa dig kommer att sänka sig över dig. Det vet jag, jag som är du.
Kram till dig ifrån dig.
/Moa
Det här med kroppsideal
Det är ingen hemlighet att vi oftare ser kändisar i retuscherat tillstånd snarare än så som Gud skapade dem. Trots att vi redan har sett otaliga före- och efterbilder på välbekanta nunor är det svårt att greppa hur onaturligt det vi ser är, och hur lönlöst och fånigt det är att försöka sträva efter att själv uppfylla sådana ideal. Och det är inte bara Photoshop som bedrar våra sinnen: det är skickligt använd make up, underkläder som formar, löshår och massor av annat som gör ”snyggingarna” till sina bästa versioner av sig själva.
För alla som ändå tvivlar eller bara vill ha ytterligare bevis på hur lättmanipulerad ytan är vill jag rekommendera att ni går in på retuscheringsartisten Bianca Carisios sida (http://www.carosiofx.com/) och kollar igenom hennes portfölj. Håll muspekaren över bilden så ser du originalet. Och märk väl att det är inte bara människor som får digitala plastikoperationer – notera även hur färger, bakgrunder och rekvisita kan redigeras eller raderas för att göra en bättre bild.
Tänk på det nästa gång du önskar att du hade de avundsvärda attribut som tidningarnas omslagsflickor har.
Omslagsflickorna har inte ens själva de attributen.
5. Skolan var min flyktväg och mitt hopp
Ännu en del av Thireses Berättelse har träffat bloggen. Detta är del 5 av 7.
Har du själv något att dela med dig av? Maila oss!
Jag vet inte om ni läst boken ”Pojken som kallades Det – Ett barns kamp för att överleva”. Jag läste den boken en dag och det finns en hel del situationer, tankar och känslor som jag så väl känner igen mig i. Det fanns meningar i boken som jag så väl känner igen mig själv i. Han blev misshandlad av sin mor, han blev slagen, kränkt och ibland torterad kan man nog uttrycka det.
Det finns ett par ställen i boken där han beskriver så här;
”Skolan var en fristad för mig. Jag var överlycklig över att vara borta från Henne. Under rasterna var jag sjövild. … Jag hade lätt för att få vänner och kände mig så lycklig över att vara i skolan.”
Det där känner jag igen så väl. Skolan var min fristad, både högstadiet och gymnasiet, där kunde jag vara mig själv utan hela tiden vara spänd och i försvarsposition. Jag stojade runt och var klassens clown och fick alla att skratta och släppa loss. Då var jag mig själv och behövde inte vara rädd utan jag kunde släppa alla spärrar som höll mig tillbaka och bara vara. Utan den här formen av flykt, så hade jag inte klarat av att leva under den här tiden. Och jag menar allvar när jag säger det. Skolan var min lycka och jag hatade helgerna. Visserligen så blev jag mer eller mindre mobbad i ett år under högstadiet, på grund av att en ”kompis” hittade på falska rykten. Även om jag fick höra glåpord efter mig under en tid så var det ändå bättre än att få slag.
Det finns även ställen i boken där han beskiver att han ville skydda sin mor, han försvarade henne fast hon slog honom blå. Jag försvarade alltid Honom, jag kan inte svara på varför men jag ville inte att folk skulle veta hur han var som person egentligen och jag låtsades ibland att han var bättre än vad han är. När jag pratade med människor om honom så kunde jag måla upp min egna lilla fantasibild på hur jag ville att han skulle vara. Det var även under dessa stunder som jag kunde fly bort från verkligheten för en stund.
Här kan du hitta de tidigare delarna i Thireres berättelse: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.
Vanessa
När böcker läser oss
”Att läsa är att resa”. Så stod det på inslagspappret till en av årets julklappar. Men bokresan är mer än en vanlig charter. Det är vägen in i en annan person. Resan jag, och säkert du också, alltid längtar efter. För hur skulle det vara att inte vara jag? Hur är det att vara DU?
Vem skulle du vara om du fick byta liv? Jag vill vara en levnadsglad person med en spännande, innehållsrik vardag och vänner jag verkligen kan lita på. Sådana lyckliga människor finns knappt i böckernas värld. Om dem är det tråkigt att läsa. Men, om jag fick byta liv under bara några få dagar, vem ville jag då vara? Någon som utsätts för prövningar. Någon som utmanas och växer. Någon med ett liv som kryddar vardagen, så länge kryddan inte är allt som finns. För den levnadsglades liv, det har jag redan. Det trygga livet som är så roligt att leva, men så tråkigt att läsa om. Ändå önskar jag att det fanns fler lyckliga vuxenböcker. Böcker som lyfte fram allt det magiska i livet. För annars kanske jag luras att tro att olyckan väntar bakom varje hörn.
”Det var en gång en flicka som växte upp i trygghet och glädje med sin mamma och pappa och en blommande trädgård. Hon lekte varje dag och var så lycklig som någon kan vara. Men en dag…” Ja, vad hände den dagen då lyckan vände? Vilken olycka drabbade det stackars barnet? Ingen kan leva lycklig för alltid. Det har sagorna lärt mig. Och det är när man har det som bäst som faran är som störst. Pang bom så är allt förbytt! Därför kommer jag på mig själv med att vänta på katastrofen. Eller grumla lyckan lite lagom med en eller annan livskris, för säkerhets skull. Känner du igen dig? Men i sagorna kan olyckan aldrig luras. Den måste genomlidas. För i slutet väntar en mirakulös räddning: ”När allt var som mörkast kom han ridande på sin vita häst.” Ibland kan jag fastna i olyckan, i väntan på mitt mirakel. Den där punkten då allt löser sig till det bästa så att jag kan leva lycklig i alla mina dagar. Den räddningen finns inte! Inte i verkligheten. Bara i böckernas förtrollade värld. Glöm aldrig det!
”Läser böckerna oss medan vi läser dem? Hur vet de annars allt om oss?” Jag älskar tanken på att boken läser mig. Åh vad den måste förundras över den saga som jag kallar verklighet. I min saga finns ingen början med brasklappar och presentation. Där finns ingen uppbyggnad inför den stora dramatiken. Inga misslyckade räddningsförsök som bygger upp stämningen inför den mirakulösa upplösningen. Mitt liv följer inga regler, det bara är! Och för att uppleva måste jag LEVA. Leva varje dag, varje känsla och varje tanke med samma spänning som vore de del av en roman. I min verklighet är lyckan det mest spännande som finns
Jag måste inte alls
Jag har alltid haft minst fyrtio, femtio saker jag måste göra. Ta bort nagellacket, svara på ett sms, träffa någon, diska, plugga, skicka ett mejl, ta tag i något jag har skjutit på, betala en räkning, träna och ja… You name it.
Sällan handlar det om stora grejer, men att ha något jag måste göra får mig stressad. Varje gång jag tänker på måstet hugger det till i magen, och min mage har tydligen tagit många hugg eftersom jag ständigt måste springa och köpa ingefärate mot magkatarr.
Häromdagen när jag berättade om ett av mina måsten sa mig pojkvän något väldigt klokt. Han sa: ”Måste är ett starkt ord Matilda”. Det låter kanske inte så speciellt, men hela min värld stannade upp och det var som att jag för första gången på flera år kom upp över ytan och tog ett djupt andetag med frisk luft. Det var som om jag äntligen verkligen fattade det. Jag måste kissa, äta och sova. Men resten gör jag för att jag vill. OCH JAG MÅSTE INTE ALLS!! Jag gör det för att jag vill. Jag vill!
Nu har jag bytt ut ”måste” till ”vill”. Jag måste inte börja träna, jag vill! Jag måste inte plugga, jag vill! Jag måste inte träffa honom, jag vill! Det har haft en stor inverkan på mig, för det hugger inte i magen längre och jag blir hela tiden påmind om att jag styr över mitt liv och faktiskt alltid har ett val. Jag måste inte alls. Jag vill!
Astronaut vid 50 års ålder?
När jag gick ut högstadiet och skulle välja gymnasielinje så fanns det ungefär 10 olika utbildningar att välja bland. Jag valde medialinjen, hade väldigt kul i tre år och var helt säker på att jag skulle bli journalist, programledare eller radiopratare. Så blev det inte alls. Idag är jag socionom och arbetar med barn och ungdomar som behöver hjälp på olika sätt. Till skillnad från när jag var 16 känns det nu som att det finns 100 olika linjer och utbildningar att välja bland och ungdomar verkar stressade över sina val. De verkar vara oroade för att de ska välja fel eller att de inte överhuvudtaget hittar någon linje som känns rätt. Till er som känner er vilsna och oroade vill jag bara säga att ni har hela livet OCH all tid i världen på er att bli det ni vill. Ni kommer säkert att ändra er flera gånger och det är helt okej. Vem vet, jag kanske blir veterinär eller astronaut när jag fyller 50?
4. Den sjuka svartsjukan
Här kommer del fyra av Thireses text, dela gärna med er av era tankar och funderingar i kommentatorsfältet! För att läsa de tidigare delarna, klicka på länken ”Thireses Berättelse” längst ner på sidan
Jag har funderat lite på om svartsjuka smittar? Jag kan inte säga hur jag huruvida jag var svartsjuk eller inte innan jag blev tillsammans med honom, eftersom jag skulle fylla 13. Men han var så otroligt svartsjuk. Alltså utöver misshandeln så var även svartsjuka ett sjukligt beteende han hade. Jag fick inte ha några killars mobilnummer på telefonen, inte ens kusinernas telefonnummer. När det kom hem folk till oss eller om vi var iväg så fick jag inte ens kolla på en kille, och nu pratar vi alltså om hans bröder och vänner. Jag fick inte titta på dem när de pratade med mig, jag var tvungen att titta åt ett annat håll. Det här var något som gjorde mig galen inombords. Att inte kunna titta på en människa som pratar med en känns så sjukt respektlöst. Visst, många har svårt för att kolla i folks ögon, det har jag med i mellan åt men man ska åtminstone inte behöva titta åt ett annat håll.
Jag minns en händelse så väl. Hans ena bror var hemma hos oss och några av våra vänner, killar i det här fallet. De satt och spela tv-spel eller om det var film de tittade på i soffan. Vi bodde i en etta så sängen stod bredvid soffan. Jag blev trött vart efter så jag la mig i sängen för och sova. Jag somnade och blev väckt några timmar senare av att han började skrika på mig. Jag flög upp i sängen och var totalt livrädd och förstod ingenting, jag hade bara legat och sovit, vad hade jag kunnat gjort för fel den här gången? Han skrek att jag var kär i hans bror eller om det var hans vän, han menade att jag hade legat och tittat på dem när jag låg i sängen. Han var bombsäker på att jag hade gjort det och jag försökte försvara mig och säga att jag hade sovit och absolut inte tittat på dem. Han slet tag i mig och slet mig upp ur sängen och gav mig en käftsmäll och tog tag i min arm och slängde in mig mot väggen med en jävla fart. Jag var i chocktillstånd då och kände ingenting, jag var helt likgiltig och det kändes som om min hjärna hade slutat svara på kroppens reaktioner och smärta. Jag stod bara tyst med en svidande värk i ansiktet och en värkande kropp och visste inte vad jag skulle göra.
Bucky Done Gun
Beach 2012? Näe Peace 2012!
Här kommer ytterliggare en läsartext från Susanne, detta är en repris från förra året. Men den håller än ^^
Nä i år är det inget jäkla ”beach nånting”!
I år har jag plockat bort den meningen och jag tänker inte sätta tillbaka den heller!
I år är det peace 2011! I år finns det sköna lilla ordet BALANS med! I år är det frid och ro!
I år är det njutning och glädje! Glädjen i att röra på sin kropp! Det sköna i att vila och samla ny kraft!
Det fina i att älska sig själv! Det värdefulla i att acceptera och uppskatta mig själv för allt jag är!
Jag vet vad som får mig att inte må bra: måsten, tvång, förbud, hets, obalans, ondskefulla tankar om mig själv – och därmed även om min omvärld. Hunger, orkeslöshet, förlorad livskraft och livslust. En sjuk och svag kropp och själ. Förlorad eld, förlorad glöd.
Jag vet vad som får mig att må bra: Glädje, njutning, acceptans, balans, kärleksfulla tankar om mig själv – och därmed även min omvärld. Energi och kraftfullhet, förnyad livskraft och livslust! En frisk och stark kropp och själ. När jag glöder och brinner! Valet har blivit så enkelt och självklart! Jag lever, skrattar, njuter, älskar! Det är så fint att finnas och leva! Jag vill leva och njuta av varje sekund, här och nu!
Jag önskar MIG och DIG och DIG och DIG en underbart fin dag! 
<3″