Nu har vi en bokrecension här på Tjejkraft, och det är Linda som tittat närmare på den populära Hungerspelen, vad hon tyckte om filmen? Det kan ni läsa HÄR…
Jag har tidigare tipsat om filmen ”Hungerspelen” eller ”the Hunger Games” som den heter på originalspråket, och skrev då att historien var så pass intrigerande att jag bara var tvungen att läsa boken. Nu har jag läst ut den, och jag kan säga att den var dubbelt, kanske till och med trippelt, så intrigerande som filmen. Som vanligt när det gäller filmatiseringar blir det stora luckor i storyn, luckor som bara böckerna kan fylla.
Katniss Everdeen lever i det dystopiska framtidslandet Panem. Panem utgörs av den välbärgade huvudstaden Capitol som omges av 12 distrikt där invånarna har en, minst sagt, låg levnadsstandard. Misären i dessa distrikt tjänar som en påminnelse om det uppror som rebeller startade för många år sedan, och för att toppa detta har man varje år sedan Capitol vann kriget anordnat en tävling, Hungerspelen, där en flicka och en pojke ur varje distrikt väljs ut för att kämpa för sitt liv i direktsänd TV.
Detta år är det Katniss lillasyster Prim som blir vald från distrikt 12. Katniss anmäler sig som frivillig för att ta hennes plats och tillsammans med den jämnåriga pojken Peeta åker de till Capitol för att tävla mot 22 andra ungdomar. Bara en kan komma ut ur spelet med livet i behåll.
Handlingen är både mörk och fängslande, emellanåt på samma sätt som en bilolycka kan vara förskräckande med ändå lockande att titta på. Samtidigt balanseras detta upp av en fångande pusselbitshistoria och extremt fascinerande och välskrivna karaktärer. Till skillnad från filmen fylls nästan alla luckor i innan man till slut når sista bladet.
Katniss är en fantastisk karaktär: en stark och självständig ung kvinna som ändå tillåts vara mjuk vid rätt tillfällen utan att det blir klyschigt. Som alla hjältar drivs hon av en skyldighet att rädda alla som hon håller av, men författaren Suzanne Collins har ändå gjort henne mänsklig nog att emellanåt få ryck av ren och skär egoism. Det är skönt att Katniss inte är en alltigenom perfekt varelse. Det är skönt att alla hennes känslor inte måste vara helt rationella och självklara, för hur ofta händer det i verkligheten?
Relationerna som byggs upp känns verklighetstrogna och tillför mycket till handlingen. Och även om det är svårt att misslyckas med denna spännande handling kan mycket falla på att det blir hafsigt beskrivet och utan djup. Suzanne Collins, som faktiskt har skrivit en hel trilogi om Katniss, har lyckats undvika detta. Hon låter alla scenarion, känslor, tankar och handlingar ta alldeles lagom mycket plats och missar ingenting. Språket är på inget sätt banalt, utan moget men lättläst.
Men framför allt måste man beundra den samhällskritik som finns inbakad i allt detta. Det här är inte bara en spännande historia om att överleva på en arena. Det är en historia om orättvisa, maktmissbruk, uppror och det förbryllande i att vissa lever ett liv av överflöd medans andra svälter. Och inte minst en välriktad känga mot den förnedrings-TV som präglar många kanalers utbud.
Ja, jag erkänner att jag älskade denna bok och att jag direkt köpte de två uppföljarna eftersom jag inte fick nog av Katniss historia. Jag kan tyvärr inte, nu i efterhand, komma på någonting som är värt att klaga på. Kanske blev jag lite trött över den obligatoriska kärlekshistorian som vävdes in i berättelsen (ja, jag förstår att det är ett måste men ändå), möjligtvis tycker jag att Katniss var ytterligare ett bevis på att det bara är i fiktiva böcker och filmer som tystlåtna och socialt inkompetenta människor blir älskade och uppskattade in i absurdum (t ex som Bella Swan i Twilight-trilogin). Och missförstå mig rätt, tystlåtna och socialt inkompetenta människor är också fantastiska varelser som förtjänar kärlek, men hur ofta räcker verkligen en blick och en mening för att dessa ska bli dyrkade av alla sin närhet? Och kanske, kanske, tyckte jag att det emellanåt blev lite förutsägbart (men kan det vara för att jag har sett filmen?).
Men i det stora hela är det här en historia som är långt ifrån banal. Som är svår att inte fastna för. Som är snärjer en från början till slut.
Kort och gott rekommenderar jag denna bok för alla!
Bild
Dessutom gör sig deckare utomordentligt bra som ljudböcker, men om ni är lika mesiga som undertecknad så kan ett hett tips vara att lyssna på dem innan mörkrets inbrott. Låt höstmyset börja!
