Så långt jag kan minnas har jag alltid velat bort. Bort bort. Lång bort. Jag åkte runt i Sydamerika i nästan 5 månader, och trots att det var jobbigt ibland kände jag mig fri på ett sätt jag inte känt tidigare. En frihet att bara vara. men sen bar det av till Sverige igen för universitetsstudier, och känslan kom tillbaka. Ännu kraftigare. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna vara lycklig, så länge jag stannade i Sverige…

Och sen kom jag bort. Och jag kunde andas igen. Eller bättre i alla fall. Under en termin i Tyskland mådde jag så bra som jag mått i Sydamerika. Och jag njöt av universitetslivet, vilket jag avskytt hemma. Sen var det vårlov i Sverige… Och ja, ni anar trenden. Efter jag tagit min examen försvann jag bort. Irland och sen Argentina. Ett och ett halvt år var jag borta.

Det finns ett uttryck på engelska, ”wherever you go, there you are”. Tanken är att vi flyr, inte från en plats, en viss grupp av människor, en samling förutfattade meningar om vem vi är, just där. Utan att det vi flyr från, är oss själva. Vilket är meningslöst, för vart du än går så kommer du att vara där. Vilket jag håller med om, till viss del…

Sista dagarna i Argentina spenderade jag på ett hostell i Buenos Aires, i samma rum som mig bodde en irländsk tjej i 30-årsåldern som hade bott där i några månader. På hostellet alltså. Som mig längtar hon alltid bort så fort hon kommer hem, som mi planerar hon ständigt nästa resa medan hon befann sig på denna. Och vi pratade om kliet i benen.

Hon hade bott på hostellet i två månader för att hon inte ville skaffa en lägenhet i Buenos Aires, trots atthon jobbade där. Hon ville inte känna sig fast i ens 6 månader på en plast hon rest över halva jordklotet, för då började det klia i benen. Direkt. Och vi pratade om hur ohälsosamt det är, att aldrig våga slå ner ens de ytligaste rötter. Att aldrig våga vara på en plats, med en viss grupp människor, att uppfylla förväntningar. Att vara skyldig mer än flyktiga kontakter.

Den där känslan av rotlöshet, av att inte kunna stanna. Och på så sätt låg väl felat hos mig, det jag försökte fly ifrån var inte Sverige utan hur jag kände i Sverige. Men å andra sidan tror jag att jag behövde just den distansen för att kunna bearbeta allt jobbigt, allt tungt, allt som skapade kli i benen behövde vädras ute i vida världen för att jag skulle kunna komma tillbaka, för att jag skulle kunna våga slö rötter, någonstans alls.

Och som jag sa till den irländska tjejen på hostellet, för första gången har jag inte panik över att åka hem. För första gången tror jag att det är ok. Det kommer vara ok. Och hon svarade: ”I’m almost there. I’m almost there. I just want to come back here, maybe next year, maybe go to Japan…”

När jag läste kulturvetenskap på universitetet fick vi lära oss om termen L’objet petit a, ett i översättning meningslöst ord som står för det ouppnåeliga vi hela tiden strävar efter, men som inte bör, och inte kan uppnås. Jag tänkte på mina vänner som längtar efter barn, eller att gifta sig eller mina föräldrar som hela tiden intalar sig att allt kommer bli underbart bra bara man renoverar ett till badrum. Om att man fäster sina förhoppningar om att en dag ska känna tillfredsställelse på en dröm. Men att jag själv skulle längta till någonting trodde jag inte. Så när jag i julas som belöning köpte en julklapp till mig själv blev jag en aning orolig när jag insåg att jag visste precis vad jag ville ha, nu hänger det en världskarta i färg över min säng. Stor som en fondvägg men med fettfläckar efter nyfikna fingrar längstmed kusträmsor, öar och berg. Jag blev orolig därför att jag lever mitt liv som om jag bara laddar upp för denna långa resan som en dag ska förändra mitt liv.  L’objet petit a tänker jag och låter skuggan av mitt finger falla på Kingston, New Founland, Johannesburg och Tule.

Jag hatar att resa men älskar att ha rest, som om jag för varje land jag besöker kommer närmare den plats som passar mig, som en dag ska bli mitt hem. Och jag vet redan nu att jag kommer bli förkrossad när jag inte hittar det. Det säger jag av erfarenhet, av logik och kunskap. Men trots att jag vet det vill jag inte inse det. För på min karta har jag sparat en plats dit jag vill men inte kan besöka. Så jag vet att jag alltid kan ha någonstans att läsa om, dit jag kan fly, som jag kan ha som sista utväg och slutlig destination. För det är viktigt att hoppas på tillfredsställelse, oavsätt om vi tror vi kommer hitta det genom vårt drömjobb, vår familj, våra färdigheter som dansare eller kock. Om det är vad vi kommer uppleva när vi skaffar en tatuering eller tillfrisknar från en sjukdom. För det är vad som driver oss framåt, får oss att skapa och förändra. Och hoppas. Och längta.

 

Linda följde drömmen, tog chansen och flyttade till London för att plugga. Du kommer att få följa hennes äventyr här på bloggen under hösten. För er läsare kommer hon att berätta om sin resa, sina upplevelser och sitt nya liv i London!

När man tänker på London tänker man Big Ben, Tower Bridge, Picadilly circus, fester, musikaler, glimmer och glamour. ”FAN VA HÄFTIGT ATT DU ÄR DÄR” Men…

Vardagen är annorlunda, vad gör man när man inte har sina vänner, nära o kära, sin vovve vid sej? När man är van att fika med vänner, träna, jobba, rasta hund. När man behöver prata om dan. Man sitter och glor på telefonen att någon hemifrån ska ringa, man bestämmer skypedejter och man facebookar mer än vanligt och saknar… allt och alla.

Det bubblar inombords när man inte kan uttrycka allt man vill säga, att känna sej dum när man inte uppfattar allt britterna med de olika dialekterna säger, inte veta hur sociala koder är, regler som man inte vet om, stå extra länge för att titta på vilken mjölk man ska köpa. Man blir trött samtidigt som man är så himla glad för att vara här.

Vilken underbar stad, med roliga människor, allt möjligt att göra. det är WOW.

Men när det fattas ord, och det tar längre tid för en att säga något, för att i huvudet måste man översätta från svenska till engelska, att inte va lika rapp i konversationer som man är hemma.

Allt gör en starkare. Det gör det. Man får kämpa, inte ge upp.

Blir arg o frustrerad över att det inte kommer nå vatten från dushen. Jag kan inte tvätta håret i mitt eget hus! Kallt i husen, ruggigt ute. Trångt i tunnelbanan o svettigt. Och tusen gånger om dan tänker jag- ”I Sverige är det här mycket bättre. I Sverige så skulle det här ALDRIG tillåtas” Jag saknar en vanlig dusch… jag saknar knäckebörd och kaviar! Töntigt? Ne…för den känslan går också över..och kommer tillbaka. Thats life.

Jag går mitt livs drömutbildning och jag är lycklig, men blir dubbelt så trött efter en halv dag här än en hel dag hemma.

Rädslan att säga något fel, att inte bli accepterad, tvånget att passa in i nya klassen, för att skaffa sig nya vänner…för jag kan inte komma hem o träffa mina vänner hemma, eller på helgen. Skapa sig ett helt nytt liv, för en stund. Vilken utmaning!

MEN jag ska INTE ge upp! För jag vill det här! Jag valde det här!

KRAMAR mina svenskasystrar!!:)

Bild.