Sanne heter en ny gästbloggerska här på Tjejkraft, och jag hoppas att ni finner hennes första inlägg om framtiden lika inspirerade som jag gör!

Är du verkligen säker på detta? Tänk på din familj, du kan inte vara egocentrisk utan måste tänka ett steg längre och att ni behöver en stabil grund att stå på! Jaha det betyder alltså att jag är egocentrisk bara för att jag har drömmar och mål med mitt liv?

Att drömma är otroligt lätt men sedan är det att göra det till en verklighet som oftast får människor att tänka om. Det är dem som tror det kan glida genom allt utan att kämpa som blir besvikna, vill man uppnå sina drömmar får man kämpa och inte ge upp när man faller. Det är bara att resa sig upp och göra ett nytt försök.

Jag brinner för att skriva, att med ord få uttrycka sig och forma det man vill ha sagt på ett fyndigt och vacker sätt. Jag drömmer om att kunna skriva sådant som andra vill läsa, att mitt namn ska kunna förknippas med texter som människor faktiskt uppskattar att läsa.

Anna Loverus som är frilansjournalist skriver i sin krönika Jag ska bli världens bästa journalist att hon möts av många negativa åsikter när hon berättar om hennes mål. Det är något jag känner igen själv, bara för att jag är ensamstående mamma måste jag då släppa allt och fokusera på att bli undersköterska, jobba i butik, hemtjänsten och listan kan bli lång på sådana saker som folk tycker man kan utbilda sig inom som är bätte än journalist.

Jag förstår inte varför man inte kan stötta folk i deras mål, varför måste de alltid finnas människor som måste säga sådana saker även fast de vet att man inte vill höra. Ibland kanske det bästa man kan göra är att vara tyst, just för någon annans skull.

Självklart är jag inte dum, jag vet om att det är en svår bransch att lyckas inom, finns många duktiga inom detta område. Jag vill inte se det som något negativt utan istället får det mig att bara vilja mer, lyckas dem kan även jag göra det.

Tror man inte på sig själv kommer det aldrig att funka men har man en stark tro och man kämpar för det man vill, då kommer det gå. Du kommer lyckas!

I höstas gjorde jag något vågat. Det hör faktiskt till det topp-tio-mest vågade saker jag gjort! Jag skickade ett mejl till en person som jag har drömt om att jobba hos i över sex år, och jag är bara 23 år, så sex av de är ganska länge.

Den här personen har varit den jag har beskrivit när något frågat vad jag vill arbeta med. Det är hennes arbete som har satt ord på min drivkraft och mina mål. Hon är den mest framgångsrika på det hon gör i hela Sverige och hon är den absolut bästa man kan tänka sig att få lyssna på och lära sig av.

Det där mejlet som jag skickade hade mitt CV som en bifogad fil. Jag skickade det mest för att göra mig hörd och skapa en kontakt. Jag kunde aldrig drömma om att hon skulle anställa mig. Men så kom samtalet, om att jag verkade som en trevlig tjej, och hela min värld ställdes på ända. För helt plötsligt var min dröm så nära att jag kunde nudda den, kanske till och med fånga den, men också så ömtålig att minsta lilla felsteg skulle kunna krossa den för alltid.

Men allt gick väl, så väl att jag under ett par dagar gick runt och väntade att en meteorit skulle landa på mitt huvud. Det var så overkligt att det jag så länge drömt om var verklighet! Jag kunde inte förstå att jag försökt och lyckats. Att någon jag såg upp till kunde föredra mig tillbaka.

Allt har fått mig att känna att sant engagemang och verklig ambition lyser igenom. Att man inte behöver vara världens bästa eller duktigaste så länge man verkligen, verkligen vill och vågar visa det.

Så om du drömmer om något – FÖRSÖK! Det värsta som kan hända är att det inte går vägen och då står du kvar i samma ruta som du gjorde från början utan att ha förlorat något. Men om du lyckas kan du få allt du någonsin drömt om!

Rutig. Det är det min kompis tantvagn ska vara.

Vi gick tillsammans över det hala övergångsstället in i villaförorten och hon fortsätter: ”Jag har tänkt på sånna, ja, du vet, sånna där me’ grå hjul och ett praktiskt ytterfack”. Jag stannar och griper mig för magen när fnisset börjar sprätta. Inte för att hon kommer se rolig ut när hon drar in pensionärskassen på universitetet full med skolböcker och någon återförslutningsbar kasse med rooibos thé, utan för att jag helt enkelt förstår vad hon menar.

Jag är knappt över tjugo men är ändå, nästintill tveklöst, en tant. Och då menar jag inte en såndär modern hipster tant:  inte en såndär rundkindad tjej med lugg som är skitduktig på att baka bullar och håller båda händerna runt kaffekoppen.  Inte en såndär tjej som klär sig i vintagekläder och stickar strumpor åt alla. Nej, jag är en annan typ av tant. En typ av tant, som enligt mig, är djupt underskattad.

Om coola tant-tjejer är lyckliga och leende med fingrar som luktar kardemumma och med huvuden fulla med Movitz!-texter så är jag en typ av stressad medelålders tant som glömmer namnet på väninnornas barnbarn. Jag är den typ av tant som letar fram plånboken först när ICA kassörskan sagt summan och som envisas med att stå kvar och packa ner kvittot i facket med den minimala dragkjedjan. Jag är tanten som tror att David Guetta är en sås och som klipper sig själv med köksaxen i badrummet. Jag dricker inte öl och jag somnar alltid innan midnatt. Jag läser inte klick utan bara författare med förnamnet Gunilla. Jag dansar aldrig när någon annan ser men alltid när folk tittar bort. Jag är tanten som glömmer östrogen- pillerna hemma i Sverige och efter solsemestern inte drar hem souvenirer utan blåmärken efter ett slagsmål med en spansk busschaufför.

Anledningen till att jag berättar detta är inte bara för att jag som vilken tant som helst behöver ventilera mina krämpor och brister, utan för att jag tror det finns en bra mening bakom min kompis uttalande om den stora tantväskan. Vi behöver inte alltid vara bundna vid vår ålder. Vi behöver inte gilla Idol när vi är sexton, utan kan lika gärna avguda det när vi är fyrtio eller femtio. Jag behöver inte ha pojkvän bara för att jag är tjugoett utan jag får lov att fantisera om att någon dag få tävla i På spåret. När jag var fjorton gillade jag inte korta kjolar och smink, jag gillade Simon & Garfunkel och gamla filmer.

Vi måste inte känna krav om att passa in i en bild. Vare sig om det handlar om vår ålder, vårt kön, vår sexualitet eller etnicitet. Vi borde alla bryta lite regler ibland och sluta tänka på vad vi borde vara. Det har sagts en miljon gånger men det tåls sägas igen.

För lycka, känner jag, behöver inte vara att passa in i en roll. Lycka, kan lika gärna vara ett par riktigt mjuka inneskor.

Bild

Till bråk, svek, eller till livet… När man glider isär, och glömmer hålla fast i varandra. Och det är lätt att bara se den sorgen, svårt att minnas att människor sällan försvinner ur våra liv för gott, att vänskaper sällan bryts helt och hållet, att om vi vill kan vi hitta tillbaka till varandra, bygga något nytt. Även om den vänskap vi hade aldrig blir exakt samma, inte precis så som det var…

Min allra bästa vän när jag var liten, vi hade en hel värld tillsammans. Vi matexperimenterade (chokladbollar med oboy och klippspaghetti var favoriterna, om ej tillsammans), vi ägde en kanin tillsammans, vi skapade ett helt menageri av sagofigurer som vi döpte till finurliga namn och ritade kryptiska symboler i snön.

Men sen i 8:an var vi helt plötsligt inte kompisar alls, pratade knappt med varandra 9:an ut, sågs inte förrän 5 år senare på klassåterträffen. Där vi knappt pratade heller, men kanske utbytte email adresser, eller jag la till henne på facebook… Hursomhelst, ett år senare sågs vi och tog en fika, och började träffas igen lite sporadiskt, närhelst vi båda råkade befinna oss i Sverige samtidigt.

Det som förvånar, eller i alla fall slår mig, efter att ha tappat och återupptagit kontakten med en gammal, riktigt bra vän. Är att det alltid känns som det var igår, bokstavligt talat igår man sågs, som om ingen tid alls har förflutit. Så det jag försöker minnas när vänskaper glider isär, är att det i slutändan finns så få saker som är oförlåtliga, oöverkomliga, vänner emellan.

Bild

Jag fullkomligt älskar och dyrkar The Streets musik och enligt mig är Mike Skinner ett lyriskt geni. Ibland kan hans vardagsbetraktelser bara vara allmänt sköna att lyssna på men allt som oftast ger de mig inspiration eller kanske bara en tankeställare.

Behöver du en boost för att följa dina drömmar, eller känner du kanske att det är dags att ”ta tag i ditt liv” som vi alla kan känna någon gång? Känner du att du behöver en förändring men inte riktigt vågar satsa på den? Har ditt liv blivit slentrian och du försöker uppbåda styrka för att göra något åt det? Låt Mike Skinners röst leda dig.

It put it into focus, things became clear

I had to plan something I handed in my notice

Even though to most it looked random

My heart had left, I was just going in tandem

Jag älskar personlighetstest, det är något av ett beroende. Nog för att jag är medveten att de inte stämmer särskilt bra, eller ens ger samma svar två gånger, men jag vet inte… Det är något som fascinerar mig. Jag vill på nått sätt veta hur andra människor ser mig, hur jag tycks från utsidan, hur jag uppfattas. Hur ÄR jag, liksom?

Smått relaterat har jag precis återupptagit mina universitetsstudier och har så smått börjat med Vetenskapsteori, vilket ungefär är navelskådning för forskare. och med ungefär menar jag att det är precis vad det är… Som regisörens DVD-kommentarer, eller författaren som skriver böcker om skrivkramp, eller valfri intervju i programmet ”Inside the Actors Studio”.

Men teoriserar helt enkelt över vad forskning innebär, vad det är, vad det bör vara, hur det bör angripas, vem forskaren är, hur detta påverkar hennes forskning, och i längden: vilka personer dras till forskning? Vilken typ av människa har forskning som kall? Just det där med kall är kanske särskilt aktuellt inom Religionsvetenskapen eftersom vi ständigt placerar oss i sammanhangen Martin Luther (som just betonade vikten av att se sitt yrke som en ”kallelse” från gud) och Max Weber (sociologins ”fader”, som föreläste och författade texter kring just Vetenskapen som kallelse).

(Som en sidnotering vill jag bara påpeka att Luther gick på Erfurts Universitet, den stad där (mycket senare) Weber föddes, vilket även är den stad där jag hamnade som utbytesstudent, vilket kan få en att undra över mystiska mönster i ens liv men som egentligen är motsatsen till mystiskt…)

Men hursomhelst, jag ville återkomma till det där om vem som blir forskare, för under vår första föreläsning smäcker lektorn upp en power point som inkluderar en punktlista över ”Forskarens personlighetsdrag”: vilka tydligen inkluderar introversion, noggrannhet, öppenhet, dominans, självdisciplin, skepticism, gott självförtroende…

Ungefär det bästa personlighetstest jag någonsin tagit del av, men som alltid kvarstår en känsla av… ”Jaha, men ville jag verkligen veta så mycket om mig själv, egentligen…”

Bild

En dag ropade min kombi Moa till mig från sitt rum. ”Sara, jag måste bara berätta en sak. Jag läste nyss ett brev från mig själv…”

Det brevet! Det är rosa och doftar starkt av parfym. Hela kuvertet är fullt av kärlek. ”Utan dig skulle jag inte funnits!” ”Puss (på kinden)” ”Du är bra!”. Brevet börjar: Hej Moa, sitter du och drömmer nu igen, istället för att göra läxor…” Moa skrattade när hon läste det. Vissa saker förändras inte trots att åren går. Innerst inne är man samma oskuldsfulla barn som man en gång varit. Ibland behöver man få besök av det barnet!

Jag önskar att jag också skrivit ett pepp-brev en dag för länge sedan, när jag var klok och full av kärlek. Ja, jag ska faktiskt skriva ett en dag om inte allt för länge. För jag är ju fortfarande klok och kärleksfull och tillfället inte gått mig ur handen. Jag tycker att alla ska göra som Moa. Hon är en av de klokaste, gladaste och mest omtänksamma personer jag känner, och hon ska ha stort tack för att jag fick skriva om hennes alldeles egna brev här. Tack Moa!

Ibland tittar man på en film och tänker att sånt där händer inte i verkligheten, människor beter sig inte så, att det är en gnutta orealism i den realism de försöker porträttera. Då är det en väldigt underlig känsla när man själv hamnar i en sådan situation där man relaterar till filmernas uttryckssätt.

Exempel: Den nyblivna änkan som sammanbitet städar allt som kommer i hennes väg, plockar, tvättar, diskar, ingenting undgår henne när hon nitiskt går igenom boendet. Hon verkar inte bry som något annat än att huset är fläckfritt. Sonen som är uppenbart förtvivlad över sin fars död får ett psykbryt och skriker på henne: ”men lägg av, vem fan bryr sig om det är rent eller inte?!”. Änkan sjunker ihop på golvet med gråten i halsen: ”Jag vill bara inte tänka på att han är borta.”

Och man bara ”Please, VEM går omkring och leker oberörd och blir städgalen när hennes man går bort?”

Sen hamnar man själv i någon liknande situation. Min mor var med om en olycka och när jag fick veta det kändes det som att det var jag själv som var nära döden. Så ok, jag grät av chock och hela köret. Sen blev jag underligt besatt av en affärsidé som mamma haft ett tag, blev väldigt engagerad i att skapa en hemsida åt henne och planera en massa kring produkterna, leta upp bra leverantörer av material och hela köret. Sitter och känner hur hjärtat dunkar tre gånger för snabbt för att jag är uppe i varv och tänker att jag måste lugna ner mig, måste våga vara här och nu. Måste våga tänka även om jag vet att tankarna kommer snudda vid vad som kunde ha hänt och ångesten är given.

Men det känns skönt att tänka på någonting annat och jag är ingen dålig människa för det. Och nu vet jag också att jag aldrig igen kommer att himla med ögonen åt en städgalen änka på TV.

När jag läste kulturvetenskap på universitetet fick vi lära oss om termen L’objet petit a, ett i översättning meningslöst ord som står för det ouppnåeliga vi hela tiden strävar efter, men som inte bör, och inte kan uppnås. Jag tänkte på mina vänner som längtar efter barn, eller att gifta sig eller mina föräldrar som hela tiden intalar sig att allt kommer bli underbart bra bara man renoverar ett till badrum. Om att man fäster sina förhoppningar om att en dag ska känna tillfredsställelse på en dröm. Men att jag själv skulle längta till någonting trodde jag inte. Så när jag i julas som belöning köpte en julklapp till mig själv blev jag en aning orolig när jag insåg att jag visste precis vad jag ville ha, nu hänger det en världskarta i färg över min säng. Stor som en fondvägg men med fettfläckar efter nyfikna fingrar längstmed kusträmsor, öar och berg. Jag blev orolig därför att jag lever mitt liv som om jag bara laddar upp för denna långa resan som en dag ska förändra mitt liv.  L’objet petit a tänker jag och låter skuggan av mitt finger falla på Kingston, New Founland, Johannesburg och Tule.

Jag hatar att resa men älskar att ha rest, som om jag för varje land jag besöker kommer närmare den plats som passar mig, som en dag ska bli mitt hem. Och jag vet redan nu att jag kommer bli förkrossad när jag inte hittar det. Det säger jag av erfarenhet, av logik och kunskap. Men trots att jag vet det vill jag inte inse det. För på min karta har jag sparat en plats dit jag vill men inte kan besöka. Så jag vet att jag alltid kan ha någonstans att läsa om, dit jag kan fly, som jag kan ha som sista utväg och slutlig destination. För det är viktigt att hoppas på tillfredsställelse, oavsätt om vi tror vi kommer hitta det genom vårt drömjobb, vår familj, våra färdigheter som dansare eller kock. Om det är vad vi kommer uppleva när vi skaffar en tatuering eller tillfrisknar från en sjukdom. För det är vad som driver oss framåt, får oss att skapa och förändra. Och hoppas. Och längta.

”Kappo: You can’t live in an imaginary world and find something real”

Jullovet har jag spenderat i sällskap med HBO serien How to Make it in America. En serie om att följa sina drömmar även om en miljon människor delar dem. Om att göra allt för att lyckas och fira när man gör det. Och visst är det smittsamt och lite oroande när man vaknar efter ett TV maraton och inser att man helt plötsligt vill flytta till New York och starta ett klädmärke. Inte för att jag är intresserad varken av det ena eller det andra, men det verkar ju så roligt. Eller varför inte köpa en villa och börja odla sina egna tomater längst en övertrafikerad genomfartsled i en sjuklig förort? Eller bli inredningsdesigner med en fäbless för dekadens? Det är farligt, jullov, konstaterar jag när jag går in i vardagsrummet och ser min mamma och mormor försjunkna i Game of Thrones. För vi är samma skrot och korn allihopa. I morgon kommer jag kolla upp hur mycket en enkelbiljett till JFK Airport kostar medan min mamma ligger på soffan och försöker återhämta sig från en särskillt hetsk svärdfight. Jag längtar tillbaka till verkligheten, även om den är långt från gula taxibilar och perfekta leenden.

Inför ett nytt år tenderar jag att bli superinspirerad av livets alla möjligheter och lägger upp planer för allt jag ska lära mig, göra och uppleva under nästkommande 365 dagar. Mitt problem är att dessa ”planer” inte alltid är helt verklighetsförankrade, jag menar alltså att jag sällan tar hänsyn till det praktiskt genomförbara. Jag är en stor optimist när det gäller ”personlig utveckling” och blir alltid besviken över att jag inte hinner med mer än hälften av de löst formulerade mål jag satt upp inför det nya året. 

Jag kom på mig själv med att göra samma misstag även detta år. Under 2011 hade jag räknat med att: hinna lära mig ett nytt språk, ta körkort, åka till USA på en road trip, bli en mästare på att sticka, söka och komma in på en mastersutbildning, bli en baddare på grafisk design, läsa juridisk översiktskurs på distans, börja sy mina egna kläder, alltid ha med mig hemmalagad matlåda till jobbet, börja med yoga åtminstone ett par gånger i veckan, besöka Liseberg, volontära lite, åka på åtminstone en cityweekend, springa Vårruset (mobba mig inte, det finns en gräns för hur optimistisk en otränad själ får vara), ha en fast date night med min sambo, odla egna grönsaker på balkongen, förhoppningsvis hitta och flytta till en ännu bättre lägenhet, lära mig allt om svensk historia, läsa oändligt många böcker, åka på skidsemester, ha filmkväll åtminstone en gång i månaden, regelbundet göra något kul med mina brorsdöttrar, gå en buggkurs med mina vänner, hitta ett innebandylag att spela med, gå på ett antal konserter… ja, ni fattar.

Och det är väl säkert så att man klarar av att göra allt det här samtidigt som man arbetar heltid, men det kräver lite planering. Alltså realistisk planering. Ni vet där man sätter upp tydliga mål och delmål, lägger upp strategier, går igenom resurser, kanske budgeterar lite…  Att man åtminstone gör någonting mer verkligt av det hela än att bara tänka tanken. Oftast är det ju på så sätt man finner sig själv sittandes där utan bokad biljett och bara en löjlig längtan efter den där efterlängtade solsemestern som nu är för dyr att köpa.

Så jag ska försöka dra ner på antalet punkter och försöka satsa helhjärtat på de viktigaste, så får de andra helt enkelt komma som en bonus. Är inte det ett ganska hälsosamt sätt att starta det nya året på?

Vad har ni för planer för 2012?

Hur känns det när man lyckas och hur vet man att man valt rätt? Måste man ens välja rätt? Läs Thereses funderingar kring framtiden!

För ett tag sedan skrev jag om framtidsdrömmar, och hur svårt det kan vara att hitta dom och också förverkliga dom. Jag hade sökt en sjuksköterskeutbildning och var så nervös över att inte komma in, men så kom resultatet. Med stora gröna bokstäver stod det ”ANTAGEN”, wow, jag kom in! Men vänta, borde jag inte vara gladare? Det blev ju som jag ville nu, men ändå känns det bara som en axelryckning, jaha, och nu då? Under den här hösten har jag läst en kurs i Teatervetenskap, den kursen var den roligaste kursen jag hittills läst, teatervärlden är magiskt, jag kanske borde bli en del av den nu, istället för vårdvärlden?

Vet man när det är rätt? Hur vet man när det är rätt? Usch, det är verkligen svårt att veta, och det är jag inte ensam om att tycka. De flesta i min vänskapskrets har, precis som jag, helt bytt rikting flera gånger. Flyttat till andra sidan Sverige och sedan tillbaka hem igen. Men det kanske behövs en tid av ”prova på”, för att hitta rätt. Nu ska jag ge sjuksköterskeutbildningen en chans, jag kanske kommer trivas. Och om jag inte gör det så finns ju teatervärlden där.

Lagom tills årsskiftet vill Linda dela med sig av sina tankar, hon är ju ändå gammal och vis nu när hon är hela 23 år

Jag fyllde nyss 23 och precis som åren dessförinnan kom ångesten som ett brev på posten.

Framförallt dessa två tankar tar stor plats:

Vad har jag gjort med mitt liv hittills? 

Snart är jag för gammal för att kunna göra saker ”som man bara kan göra när man är ung”! 

Och jag blir så fruktansvärt trött på mig själv för att jag tillåter mig själv att må dåligt över sådana här småsaker. Jo, visst, det är klart man ska reflektera över sitt liv emellanåt och visst hör det lite till födelsedagar att få en tankeställare eller två. Men jag har hållit på så här sedan jag fyllde 17 och det börjar bli jäkligt tradigt.

Även om jag själv med svårighet pressar undan min åldernoja vill jag ta chansen att säga till er yngre läsare: Ta vara på er ungdom men noja inte heller över att ni blir äldre. Det är inte så farligt faktiskt, och om det är någonting jag har lärt mig efter 2011:s så är det att jag ska gnälla mindre och göra mer. Så att jag inte har något att må dåligt över nästa år.

Jag brukar aldrig ha nyårslöften, men i år kanske det är dags.  För just det här nya året börjar ett nytt kapitel i mitt liv, förhoppningsvis det bästa och roligaste hittills. Visserligen är det så jag tänkt när jag varje gång  påbörjar ett nytt ”kapitel”, lika övertygad om att nu blir det rätt.

Det här året som gått har inte varit lätt, och vissa dagar har varit värre än andra.  Även om det har hänt saker jag inte kunnat styra så märker jag att jag lägger stor skuld på mig själv, och det är en fruktansvärd tyngd att ha på sina axlar. Det är lite som att gå omkring med en alldeles för tung ryggsäck, en ryggsäck fylld med händelser och erfarenheter, alla inte värda att spara. Så för att återgå till nyårslöftet, 2012 ska jag göra mitt bästa för att inte tunga ner mig själv, inte vara så självkritisk som jag vet att jag kan vara. Och den där tunga ryggsäcken, den kanske det är dags att släppa taget om. För nu börjar ett nytt kapitel.

”Livet är en lång väg med mängder av tecken. Så när du åker runt ska du inte kompliceras allt. Fly från hat misslyckanden och avundsjuka. Begrav inte dina tankar, gör din vision till din verklighet. Vakna upp och lev!”

- Bob Marley

Att inte uppskatta sig själv är nog med på topp-5-listan över vad som är det jobbigaste som finns. Förr var mitt självförtroende bra mycket sämre än vad det är idag och jag hatade det verkligen. Man tänker oftast att det handlar mycket om att man inte vet vem man är, vad man står för och vad man vill i livet. Antingen det eller utseendet. Det kanske är så med endel, men jag tror att det är långt ifrån alla. Jag vet att mitt dåliga självförtroende inte kom ifrån att jag inte visste vem jag var, vad jag stod för eller vad jag ville i livet. 

Det är så sjukligt mycket hets kring vem man skall vara, att man måste stå för vissa saker och att man ska veta vad man vill i livet. ”Jag vill bli läkare, jag vill bli artist, jag vill bli hockeyproffs, jag vill skriva böcker”. Jag ville inte bli läkare, jag ville bli delfinskötare. Jag ville även bli simproffs, bäst i världen på trummor, författare, skådespelare, filmproducent, jobba med djur, volontärarbeta och mest av allt leva i djungeln precis som Tarzan. Jag ville resa överallt. Jag har även haft perioder då jag velat jobba inom kriminologin, ibland inom brandkåren. Mycket av det här vill jag fortfarande, plus tusen andra saker.

Det här med att kategorisera sig.. Jag kan förstå att man vill hitta någon slags gemenskap, för det är ju oftast så att de som är exempelvis ”rockers” gillar samma musik. Men sen då? – Det var mest det som var i vägen för mig. Jag försökte komma på vad jag var, vilken musik jag gillade bäst och vad jag ville allra mest av alla de olika sakerna jag nämnde nyss. Jag bestämde mig för att jag inte behövde ingå i en kategori. Jag hatar kategorier. Varför skulle jag begränsa mig för något sådant obetydligt? Jag vill mycket olika i livet, jag drömmer om tusen olika saker och vad jag vet öppnar det fler dörrar för mig att drömma om allt istället för att hålla mig till vad en ”kategori” har att erbjuda. Jag är en salig blandning av allt och det är jag mer än stolt över. Det ger mig mer glädje än någonting annat att vara så pass fri att jag kan göra vad jag vill, tycka vad jag vill och umgås med vem jag vill.

Så, det jag vill komma fram till är följande:

Du behöver inte ingå i en kategori. Du får klä dig i vad du vill och du får lyssna på vilken musik du vill. Du får tycka precis vad du vill och du har samma rätt som alla andra att drömma och vilja bli allt du kan bli. Det gör ingenting om du märker att du valt fel gymnasielinje och det gör ingenting om du vill tusen olika saker och inte kan bestämma dig för ett utav dessa. VÄLJ ALLT.

Jag älskar den här låten med den här gruppen även om jag inte kan identifiera mig med texten. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör nu, 23 år gammal med egen lägenhet och ansvar. Det är så skönt att ens humör slipper stå och falla med familjens. När jag var i tonåren kunde jag komma hem och vara hur glad som helst och fem minuter senare känna mig botten, bara för att ett syskon eller en förälder var ilsket eller ledset. Jag är som värsta känslobarometern och tar jätte illa vid mig när någon annan är upprörd och därför är det så skönt att få komma hem till tystnad. En annan sak som är bra med att vara vuxen är att jag får bestämma över mig själv, även om jag kanske inte alltid fattar det bästa besluten. Men huvudsaken är att jag får göra det själv. Så trots att den här låten enligt min mening är fantastiskt bra behöver ingen fasa inför framtid och vuxenvärld. Det är som att vara ung, på sina egna villkor

En känsla som ofta infinner sig i mig är tveksamhet. Har jag gjort rätt? Kommer jag fixa det här? Hur ska jag tolka det som någon säger?

Idag hade jag ett möte med min chef och han sa att jag är hård i mina samtal. Hårdare än de flesta. Efter en stunds tvekan frågade jag ”Är det något negativt?”. Han svarade ”Om du är för hård så säger jag till och om du är för mesig så säger jag till”.

Han avslutade med ”Paulina, du är en enda som står i vägen för dig själv”

Jag läste någonstans att det finns en term inom psykoanalysen som beskriver den mänskliga vanan att se sitt liv som en berättelse. Att man betraktar sig som en del av en historia med en genomgående huvudperson. Sig själv. Ibland kommer jag till insikt om att det är vad jag gör alldeles för ofta. Jag tänker saker som att jag ska göra vad som förväntas av mig. Jag ska vara konsekvent. Det jag gör idag ska en dag leda fram till den där personen jag en dag ska bli. Jag kan inte göra bort mig. Jag kan inte förlora mig själv. Jag kan inte ändra mig. 

Det är farligt, tror jag, att växa fast i en ide om vem man är. Och jag kan dessutom intyga att det roliga ligger i att prova motsatsen. Bryta sina regler, utmana sina förutsättningar. Göra bort sig, ändra sig. Umgås med folk som inte är som en själv. Lyssna på musik som man inte lyssnat på förut. Lära sig ett nytt språk och glömma bort det igen. Förändras!

Filmen Im Not There handlar om Bob Dylan. Men ändå inte. Det är en film om flera ögonblick, flera män och flera liv, och jag har svårt att tänka på något levnadsöde som inte är som hans. Vi faller, vi stiger, vi vill leva, vi vill dö. Det finns tider då man har ambitioner. Det finns tider då man vill gömma sig. Vi är alla fula och vackra på samma gång. Och ingen är huvudperson i en berättelse utan vi är alla huvudpersonen i tusen olika. Och jag tror, att enda sättet vi kan bli hela, är om vi inser att det finns en häpnadsväckande skönhet i splittringen. En frihet i att veta att vi alla lever tusen liv och dör tusen gånger.

Så jag fick komma hem en vecka, från allt pluggande i London, från de kalla duscharna, kalla elementen, skitiga toaletterna och ruggiga vädret. Kom hem njöt, tog långa varma bad, tvättade håret ooordentligt(vi har det bästa vattnet), åt skorpor, mannagrynsgröt, messmör. Inte i hela fridens namn tänkte jag att jag gillade så mycket svenskt. Det har jag aldrig tänkt förut. Men sååå som jag sakande lakrits. Tookigt va? När jag precis vänjer mig vid det bekväma, alla mysiga fikor med vänner, mys i soffan med vovve, så plötsligt är det söndag och jag ska tillbaka till London….PANIK! JAAAG VIIIIL IIIINTEEE!!!

Och jag frågar mig själv ”varför åker jag ens tillbaka?” Jag har ju mitt liv här. Min vardag. Mina vänner, min vovve. Allt sådant som jag så mycket klagat på när jag väl bara varit hemma. Tänkt att jag vill ha förändring, att det är så tråkigt, att man egentligen inte har så mycket vänner, o allt är bara triiist.

När man tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men är det inte bara grönare från långt håll? Och sen när man kommer närmre, så finns det faktiskt massa ogräs, skit, och det var inte alls så grönt som det var från långt håll. Ibland behövs det att få vara ifrån sitt liv för att uppskatta det mer. Att få stampa lite i grannes trädgård för att komma fram till att ens lilla gräsplätt egentligen inte va så pjåkig;)

Men, jag är här för min utbildning. Och jag ska slita, jag ska kämpa, pusta och frusta. För vem har sagt att livet är så enkelt? Att man kan äta kakan och ha den, eller var det nu heter. Jag får ge upp mitt lilla trygga liv, med vänner, skogspromenader och mannagrynsgröt i soffan för att komma dit jag vill.

Jag vet att det är värt det!

Jag tycker så mycket om årets Idol och inte eftersom jag gillar själva programmet utan för att i år har vi där Amanda F och Moa. De är inte riktigt som typiska artister förväntas vara, de vill inte snacka massor och de känner inget behov av att vara väldigt sociala, den känslar har jag fått. Amanda får så mycket kritik för att vara för blyg.

Men vad spelar det för roll när själva grejen handlar om musiken, att ha sin egen stil och visa att man brinner för musik? Alla behöver inte ständigt prata, överhuvudtaget vara väldigt sociala och visa upp sig för att bli ”godkända”. Amanda har sin egen stil och det känns ju i hela kroppen när man lyssnar på henne att hon ÄLSKAR musik, hon älskar att sjunga och hon är sjukt bra på det; trots det får hon mycket kritik för sin personlighet.

Hon vill göra sin grej, likaså Moa, och jag är så glad över att de finns med på Idol för att de visar till alla andra att man inte behöver vara den typsiska utåtriktade artisten för att lyckas med det man älskar att göra.

Det finns så många människor runtomkring oss som är duktiga på någonting speciellt, som älskar det de gör och som brinner för det men som inte vill av olika anledningar ”visa upp sig”. Man ska inte bedöma folk efter det hur sociala de är. Ge folk en chans att visa vem man är som person, vi alla är så olika och jag tycker det är så fint!

Bild