Etikettarkiv: Framtiden

Just do it!

Postat av
Svara

Lagom tills årsskiftet vill Linda dela med sig av sina tankar, hon är ju ändå gammal och vis nu när hon är hela 23 år :P

Jag fyllde nyss 23 och precis som åren dessförinnan kom ångesten som ett brev på posten.

Framförallt dessa två tankar tar stor plats:

Vad har jag gjort med mitt liv hittills? 

Snart är jag för gammal för att kunna göra saker ”som man bara kan göra när man är ung”! 

Och jag blir så fruktansvärt trött på mig själv för att jag tillåter mig själv att må dåligt över sådana här småsaker. Jo, visst, det är klart man ska reflektera över sitt liv emellanåt och visst hör det lite till födelsedagar att få en tankeställare eller två. Men jag har hållit på så här sedan jag fyllde 17 och det börjar bli jäkligt tradigt.

Även om jag själv med svårighet pressar undan min åldernoja vill jag ta chansen att säga till er yngre läsare: Ta vara på er ungdom men noja inte heller över att ni blir äldre. Det är inte så farligt faktiskt, och om det är någonting jag har lärt mig efter 2011:s så är det att jag ska gnälla mindre och göra mer. Så att jag inte har något att må dåligt över nästa år.

Jag brukar aldrig ha nyårslöften

Postat av
Svara

Jag brukar aldrig ha nyårslöften, men i år kanske det är dags.  För just det här nya året börjar ett nytt kapitel i mitt liv, förhoppningsvis det bästa och roligaste hittills. Visserligen är det så jag tänkt när jag varje gång  påbörjar ett nytt ”kapitel”, lika övertygad om att nu blir det rätt.

Det här året som gått har inte varit lätt, och vissa dagar har varit värre än andra.  Även om det har hänt saker jag inte kunnat styra så märker jag att jag lägger stor skuld på mig själv, och det är en fruktansvärd tyngd att ha på sina axlar. Det är lite som att gå omkring med en alldeles för tung ryggsäck, en ryggsäck fylld med händelser och erfarenheter, alla inte värda att spara. Så för att återgå till nyårslöftet, 2012 ska jag göra mitt bästa för att inte tunga ner mig själv, inte vara så självkritisk som jag vet att jag kan vara. Och den där tunga ryggsäcken, den kanske det är dags att släppa taget om. För nu börjar ett nytt kapitel.

”Livet är en lång väg med mängder av tecken. Så när du åker runt ska du inte kompliceras allt. Fly från hat misslyckanden och avundsjuka. Begrav inte dina tankar, gör din vision till din verklighet. Vakna upp och lev!”

- Bob Marley

Välj ALLT!

Postat av
1

Att inte uppskatta sig själv är nog med på topp-5-listan över vad som är det jobbigaste som finns. Förr var mitt självförtroende bra mycket sämre än vad det är idag och jag hatade det verkligen. Man tänker oftast att det handlar mycket om att man inte vet vem man är, vad man står för och vad man vill i livet. Antingen det eller utseendet. Det kanske är så med endel, men jag tror att det är långt ifrån alla. Jag vet att mitt dåliga självförtroende inte kom ifrån att jag inte visste vem jag var, vad jag stod för eller vad jag ville i livet. 

Det är så sjukligt mycket hets kring vem man skall vara, att man måste stå för vissa saker och att man ska veta vad man vill i livet. ”Jag vill bli läkare, jag vill bli artist, jag vill bli hockeyproffs, jag vill skriva böcker”. Jag ville inte bli läkare, jag ville bli delfinskötare. Jag ville även bli simproffs, bäst i världen på trummor, författare, skådespelare, filmproducent, jobba med djur, volontärarbeta och mest av allt leva i djungeln precis som Tarzan. Jag ville resa överallt. Jag har även haft perioder då jag velat jobba inom kriminologin, ibland inom brandkåren. Mycket av det här vill jag fortfarande, plus tusen andra saker.

Det här med att kategorisera sig.. Jag kan förstå att man vill hitta någon slags gemenskap, för det är ju oftast så att de som är exempelvis ”rockers” gillar samma musik. Men sen då? – Det var mest det som var i vägen för mig. Jag försökte komma på vad jag var, vilken musik jag gillade bäst och vad jag ville allra mest av alla de olika sakerna jag nämnde nyss. Jag bestämde mig för att jag inte behövde ingå i en kategori. Jag hatar kategorier. Varför skulle jag begränsa mig för något sådant obetydligt? Jag vill mycket olika i livet, jag drömmer om tusen olika saker och vad jag vet öppnar det fler dörrar för mig att drömma om allt istället för att hålla mig till vad en ”kategori” har att erbjuda. Jag är en salig blandning av allt och det är jag mer än stolt över. Det ger mig mer glädje än någonting annat att vara så pass fri att jag kan göra vad jag vill, tycka vad jag vill och umgås med vem jag vill.

Så, det jag vill komma fram till är följande:

Du behöver inte ingå i en kategori. Du får klä dig i vad du vill och du får lyssna på vilken musik du vill. Du får tycka precis vad du vill och du har samma rätt som alla andra att drömma och vilja bli allt du kan bli. Det gör ingenting om du märker att du valt fel gymnasielinje och det gör ingenting om du vill tusen olika saker och inte kan bestämma dig för ett utav dessa. VÄLJ ALLT.

Föralltid ung

Postat av
Svara

Jag älskar den här låten med den här gruppen även om jag inte kan identifiera mig med texten. Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör nu, 23 år gammal med egen lägenhet och ansvar. Det är så skönt att ens humör slipper stå och falla med familjens. När jag var i tonåren kunde jag komma hem och vara hur glad som helst och fem minuter senare känna mig botten, bara för att ett syskon eller en förälder var ilsket eller ledset. Jag är som värsta känslobarometern och tar jätte illa vid mig när någon annan är upprörd och därför är det så skönt att få komma hem till tystnad. En annan sak som är bra med att vara vuxen är att jag får bestämma över mig själv, även om jag kanske inte alltid fattar det bästa besluten. Men huvudsaken är att jag får göra det själv. Så trots att den här låten enligt min mening är fantastiskt bra behöver ingen fasa inför framtid och vuxenvärld. Det är som att vara ung, på sina egna villkor :)

Tveksamheten och jag

Postat av
1

En känsla som ofta infinner sig i mig är tveksamhet. Har jag gjort rätt? Kommer jag fixa det här? Hur ska jag tolka det som någon säger?

Idag hade jag ett möte med min chef och han sa att jag är hård i mina samtal. Hårdare än de flesta. Efter en stunds tvekan frågade jag ”Är det något negativt?”. Han svarade ”Om du är för hård så säger jag till och om du är för mesig så säger jag till”.

Han avslutade med ”Paulina, du är en enda som står i vägen för dig själv”

Alla pratar om frihet

Postat av
Svara

Jag läste någonstans att det finns en term inom psykoanalysen som beskriver den mänskliga vanan att se sitt liv som en berättelse. Att man betraktar sig som en del av en historia med en genomgående huvudperson. Sig själv. Ibland kommer jag till insikt om att det är vad jag gör alldeles för ofta. Jag tänker saker som att jag ska göra vad som förväntas av mig. Jag ska vara konsekvent. Det jag gör idag ska en dag leda fram till den där personen jag en dag ska bli. Jag kan inte göra bort mig. Jag kan inte förlora mig själv. Jag kan inte ändra mig. 

Det är farligt, tror jag, att växa fast i en ide om vem man är. Och jag kan dessutom intyga att det roliga ligger i att prova motsatsen. Bryta sina regler, utmana sina förutsättningar. Göra bort sig, ändra sig. Umgås med folk som inte är som en själv. Lyssna på musik som man inte lyssnat på förut. Lära sig ett nytt språk och glömma bort det igen. Förändras!

Filmen Im Not There handlar om Bob Dylan. Men ändå inte. Det är en film om flera ögonblick, flera män och flera liv, och jag har svårt att tänka på något levnadsöde som inte är som hans. Vi faller, vi stiger, vi vill leva, vi vill dö. Det finns tider då man har ambitioner. Det finns tider då man vill gömma sig. Vi är alla fula och vackra på samma gång. Och ingen är huvudperson i en berättelse utan vi är alla huvudpersonen i tusen olika. Och jag tror, att enda sättet vi kan bli hela, är om vi inser att det finns en häpnadsväckande skönhet i splittringen. En frihet i att veta att vi alla lever tusen liv och dör tusen gånger.

Att få vara hemma en stund och njuta

Postat av
1

Så jag fick komma hem en vecka, från allt pluggande i London, från de kalla duscharna, kalla elementen, skitiga toaletterna och ruggiga vädret. Kom hem njöt, tog långa varma bad, tvättade håret ooordentligt(vi har det bästa vattnet), åt skorpor, mannagrynsgröt, messmör. Inte i hela fridens namn tänkte jag att jag gillade så mycket svenskt. Det har jag aldrig tänkt förut. Men sååå som jag sakande lakrits. Tookigt va? När jag precis vänjer mig vid det bekväma, alla mysiga fikor med vänner, mys i soffan med vovve, så plötsligt är det söndag och jag ska tillbaka till London….PANIK! JAAAG VIIIIL IIIINTEEE!!!

Och jag frågar mig själv ”varför åker jag ens tillbaka?” Jag har ju mitt liv här. Min vardag. Mina vänner, min vovve. Allt sådant som jag så mycket klagat på när jag väl bara varit hemma. Tänkt att jag vill ha förändring, att det är så tråkigt, att man egentligen inte har så mycket vänner, o allt är bara triiist.

När man tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men är det inte bara grönare från långt håll? Och sen när man kommer närmre, så finns det faktiskt massa ogräs, skit, och det var inte alls så grönt som det var från långt håll. Ibland behövs det att få vara ifrån sitt liv för att uppskatta det mer. Att få stampa lite i grannes trädgård för att komma fram till att ens lilla gräsplätt egentligen inte va så pjåkig;)

Men, jag är här för min utbildning. Och jag ska slita, jag ska kämpa, pusta och frusta. För vem har sagt att livet är så enkelt? Att man kan äta kakan och ha den, eller var det nu heter. Jag får ge upp mitt lilla trygga liv, med vänner, skogspromenader och mannagrynsgröt i soffan för att komma dit jag vill.

Jag vet att det är värt det!

Gör din grej!

Postat av
Svara

Jag tycker så mycket om årets Idol och inte eftersom jag gillar själva programmet utan för att i år har vi där Amanda F och Moa. De är inte riktigt som typiska artister förväntas vara, de vill inte snacka massor och de känner inget behov av att vara väldigt sociala, den känslar har jag fått. Amanda får så mycket kritik för att vara för blyg.

Men vad spelar det för roll när själva grejen handlar om musiken, att ha sin egen stil och visa att man brinner för musik? Alla behöver inte ständigt prata, överhuvudtaget vara väldigt sociala och visa upp sig för att bli ”godkända”. Amanda har sin egen stil och det känns ju i hela kroppen när man lyssnar på henne att hon ÄLSKAR musik, hon älskar att sjunga och hon är sjukt bra på det; trots det får hon mycket kritik för sin personlighet.

Hon vill göra sin grej, likaså Moa, och jag är så glad över att de finns med på Idol för att de visar till alla andra att man inte behöver vara den typsiska utåtriktade artisten för att lyckas med det man älskar att göra.

Det finns så många människor runtomkring oss som är duktiga på någonting speciellt, som älskar det de gör och som brinner för det men som inte vill av olika anledningar ”visa upp sig”. Man ska inte bedöma folk efter det hur sociala de är. Ge folk en chans att visa vem man är som person, vi alla är så olika och jag tycker det är så fint!

Bild

Kvällsmys

Postat av
Svara

Vi fick många fina kommentarer på Thereses inlägg om vad man ska bli när man blir stor. Det fick mig att tänka lite. Ibland kan livet kännas tungt, vi har alla våra ledsna stunder och mörka ögonblick. Ibland kan man ifrågasätta vad faaaan meningen med allt är egentligen och undra nääär det ska lätta lite. Livet kanske bara snurrar runtruntruntrunt, och mitt i allt står du och funderar på vad du egentligen ska ta dig till.

Då kan man kolla på det här klippet och bah: VA?! Helt plötsligt inser man att det finns tusen saker man kan syssla med! Och att det krävs ganska lite för att man ska dra på läpparna. Och att om allt mot all förmodan skulle gå åt pipsvängen, ja – då kan man alltid åka till andra sidan jorden och hjälpa små pingviner. Och det är inte kattskit!

Stickar%20tr%C3%B6jor%20till%20pingviner

När jag blir stor…

Postat av
3

Vad vill du bli när du blir stor? Något vi nog alla funderar på ett par gånger om dagen, och vars svar vi kanske ändrar lika ofta. Här kommer en Thereses historia som fortfarande inte är slut.

Om någon för ett år sedan hade sagt till mig att jag skulle söka en sjuksköterskeutbildning så hade jag tittat lite konstigt på personen. För ett år sedan skulle jag nämligen bli Kock, det var jag starkt övertygad om, tills för ungefär två månader sedan. Jag hade kommit in på vad som då var min drömutbildning, en treårig universitetsutbildning som skulle göra mig till Kock. Skolan låg utanför Örebro, och eftersom jag bodde i Stockholm var jag tvungen att flytta. Jag fick snabbt en lägenhet och allt var perfekt. I alla fall ett litet tag. Jag märkte ganska snart att det här med kock var ingenting för mig, och helt plötsligt stod jag där, utan framtidsdröm och tillbaka i Stockholm.  Vad skulle jag göra nu?

Under gymnasiet ville jag bli sjuksköterska men av någon anledning glömdes den drömmen bort. Ända fram tills nu. Jag har sökt en utbildning i Stockholm och nu känns allt så där perfekt igen. Den här gången hoppas jag att känslan håller i sig längre än ett par veckor.

Att veta vad man ska bli ”när man blir stor” är svårt, svaret är inte så självklart som när man var 5 år och ville bli prinsessa. Det tar lite tid att komma fram till, men om bara är beredd att ge det den tiden som det tar är jag säker på att man hittar rätt.

Jag är precis som du, fast på mitt sätt!

Postat av
1

Hej! Jag är en av de fjorton tjejerna som precis börjat blogga här på tjejkraft. Ni kan kalla mig Eli, det är mitt andra namn och jag älskar det. Vem är jag då? Jag är precis som du är, fast på mitt sätt! Jag är rädd för att vara ensam hemma, jag önskar mina vänner förstod mig bättre och mitt hjärta har blivit krossat minst tio gånger.

Jag drömmer om att ha en egen lägenhet här i Stockholm där jag kan göra precis vad jag vill och när jag vill. Jag letar fortfarande efter en ny bästa vän sedan T & jag inte längre klickar (men det tar vi en annan gång). När jag har mens tror jag att jag kommer dö varje gång för jag har så ont. Plus att jag går upp minst 2 kg varje gång. Jag jobbar med mode och drömmer om att arbeta inom hälsa, en dröm som ska bli sann.

Jag har bra koll på mycket som gäller vänskap, killar (du är endast värd den bästa), hur det är att vara blyg, att välja fel linje på gymnasiet, att känna sig ensam i en stor stad där alla är anonyma (typiskt stockholmare?), utseende (den viktigaste ingrediensen är ditt leende), hur det är att ha en kompis som mår dåligt och hur det känns när man inte har sin familj nära och stöttande, eftersom jag är tjej så har jag även bra koll på allt som händer med tjejers kroppar i tonåren (och det är mycket, vill jag lova).

Jag hoppas att du och jag kan göra världen och vardagen till en underbar plats genom att dela massa tankar, ord & känslor här, för visst är det coolt med bloggar, man får skriva precis vad man vill, när man vill (så länge man inte sårar någon). Jag bollar gärna tankar och kommentarer och pratar med dig i mina inlägg. Och du får fråga mig precis vad du vill, när du vill!

Avslutar detta inlägg med texten nedan,det finns överallt på nätet. Det är en tankeställare och den ger mig inspiration.

Se på dig! Du är ung. Och du är rädd. Varför är du så rädd? Sluta vara paralyserad. Sluta svälj alla dina ord. Sluta bry dig om vad andra tänker. Klä dig i vad du vill. Säg vad du vill. Lyssna på musik du vill lyssna på. Höj volymen som tusan och bara dansa. Var ute sent och strunta i att du har skola nästa dag. Sluta vänta. Sluta vänta på att fredag ska komma. Lev nu. Gör det nu. Ta risker. Berätta hemligheter. Det här livet är ditt. När ska du inse att du kan göra precis vad du vill?

Vi hörs snart igen,

/Eli

En gammal dagbok…

Postat av
Svara

Vilka saker kommer du att brinna för om fem-tio år? Vad kommer att vara viktigt och vad kommer att vara preskriberat för länge sedan? Vår nya bloggerska Amanda vet sitt svar.

Jag tittade igenom en av mina gamla dagböcker nyligen. Den gamla, slitna, fuktskadade boken som överlevt fler smällar och kyssar än något förhållande någonsin kunnat. Den där som ligger i rummet och som jag inte vill slänga och definitivt inte låta den ligga någonstans där den kan hittas. Jag trodde det skulle bli pinsamt att bläddra igenom den. Att jag skulle rodna och skämmas när jag var tvungen att genomleva all skam, alla nästan-pojkvänner och musikfixeringar som kunde klämmas in i de episkt långa, på många sätt hemska men på fler sätt underbara åren 2007- 2010. Men tvärtom.

Visst blir man lite trött på sig själv när man sitter och glor på en fyra sidor lång utläggning om hur hemskt det är att min MP3 gick sönder sommaren när jag fyllde arton, eller hur dum i huvudet han där killen var som inte ringde mig när han sa att han skulle, eller hur min mammas beslut att inte köra mig till den där festen i skogen vid någon märklig sjö månaden innan studenten var ett uttryck för total och oförlåtlig ondska. Det som fick mig att skämmas var allting som jag tog på så stort allvar. Alla stunder som jag ,när jag var sjutton, trodde skulle definiera mig, som jag trodde jag skulle minnas resten av livet. Alla saker som inte hände som jag trodde jag skulle se tillbaka på och ångra, men som jag såhär i efterhand inte kunde bry mig mindre om.

Att jag missade den där viktiga festen, att jag inte blev ihop med den där killen som så uppenbart gillade mig, att jag inte fick godkänt på matteprovet eller inte tog ett studieår i USA. Allt det är grejer jag hade glömt bort idag, och som jag inte borde haft ångest av då. Festen visade sig bara vara pinsam, för det är inte, och har aldrig varit coolt att dricka japansk importöl i en skogsdunge när man egentligen bara vill ligga hemma och sova. Den där killen blev aldrig konstnär och dejtar idag bara tjejer som köper solbränna på burk, matteprovet som jag fick sån ångest över spelade ingen roll och har sedan något år tillbaka reinkarnerats som en äggartong eller ICA påse. Och det där studieåret i USA som jag kände förväntades av mig spelar ingen roll. Jag har inte mer respekt idag för de som verkligen tog chansen som de som struntade i det och stannade hemma, eller de som rent av inte fick någon chans.

Så det jag försöker säga är, att även om det gör ont just nu. Just idag. Så får det lov att göra det. Men må aldrig dåligt över något du tror kommer påverka din framtid. Känn aldrig stress eller ångest för något som du tror kommer komma tillbaka när du är äldre. För man vet aldrig. Livet har ett sätt att ordna upp sig. Det är aldrig för sent att ändra sig, byta bana eller göra allt det man inte hann då. Inte hann där. Och fortsätt skriv dagbok. Om du inte har någon – börja! Det du skriver måste inte vara vackert, det behöver inte ens vara sant, men skriv i alla fall. För en dag hoppas jag att jag kommer hitta den där blå boken jag skriver i idag, titta på de problem jag har idag, och de pojkar jag gråter över och skrattar med idag och le lite grand över hur löjlig jag kunde vara, hur naiv jag är, och hur lycklig jag egentligen borde vara.

Jag går min egen väg!

Postat av
5

Vår läsare YoXx läste om tjejerna på Magasinet Tjejliv som gått sin egen väg. Det motiverade henne att skriva en text om hennes väg, som hon vill gå. Hon ville få ut sina tankar till världen samtidigt som hon ville att de skulle hamna på ett bra ställe. Och som hon skrev, Tjejzonens blogg måste vara det ultimata stället :)

Jag läste nyss inlägget om tjejtidningar och sådant. Det fick mig att tänka på mitt framtuda yrke som designer, som jag verkligen hoppas på att nå. Jag har bestämt mig att alla som ska vara modeller för mig, de ska komma till mig, väga sig och mäta sig för de får inte vara underviktiga men de får gärna vara jättekorta och små. Jag ska inte ha ett krav på en felfri kropp, om de, liksom jag, är fulla av ärr, är det okej, då är de ju originella, de är perfekta, helt underbart. Eller om de kanske har något annat som utmärker dem, då ska de få vara modeller hos mig. Helst ska de kunna proppa i sig av godiset jag ska ha framme överallt.

För min största dröm är att bli modell, men när jag hört av mig till agenturer, så har jag varit för tjock och för kort trots att jag haft exakt de storlekar som eftersöktes. Det tycker jag är riktigt fel. För de skriver med stora bokstäver att de söker tjejer och killar med dessa storlekarna och proppagerar mycket om att de vill att deras modeller mår bra. Men med kraven de har så kan modellerna garanterat inte må bra.

Därför är jag riktigt stolt över att jag ska skaffa mig ett märke som Designer och modell. YoXxiiFied ska det heta. Jag ska bli större än Dolce and Gabana, Gucci, Prada och alla andra sådana märken. Jag ska bli den nya trenden, alla ska gå runt med mina grejer överallt. Och jag ska inte bara bli en designer som slänger på modellen kläderna under en halvtimme, utan jag ska träffa mina modeller en och en, prata med dem för att se hur de mår och har det. Jag ska bli den bästa som finns. Jag ska ha billiga saker, men vissa grejer ska vara dyrare och bara finnas i ett fåtal exemplar, eftersom pengarna för de ska gå direkt till barn som behöver dem.

Jag drömmer om att kunna ge bort saker. Det är vad jag vill arbeta med, det vill jag sprida.

När jag berättat detta för mina lärare, föräldrar, kompisars föräldrar, så har det bara varit TVÅ lärare av 100 som trott på mig, bara Mina vänners föräldrar som tror på mig, inte mina föräldrar eller något. För det är ju de andra som ser den jag verkligen är när jag tror på mig själv. Det finns för många tjejer och killar där ute som går samma väg som deras föräldrar, jobbar inom familjeföretaget och såvidare. Det ska bli slut på det. Jag tycker verkligen att alla tjejer där ute ska tro på sig själva. För de kan mycket mer än vad de tror. Ofta är det så att har man haft en jobbigare uppväxt, så vet man hur livet kan vara och blir starkare.

Tjejen på bilden är min bästa klasskompis Mellanie, hon, liksom jag, har ett halvjobbigt liv, men hon är tamafasen den positivaste människa jag någonsin träffat. Detta kortet togs en dag när hon var hos mig och vi myste ute i skuggan, hon älskade mina väskor jag gjort, så hon fick agera modell. För mig, så är hon den vackraste modellen jag sett. Hon är perfekt!

Människan är ett mirakel!

Postat av
Svara

Sara har sktivit en text som peppade oss på Tjejzonen otroligt mycket. Den handlar om vad allt vi kan göra, alla möjligheter vi har och allt vi kan lära oss.

Tänk så mycket vi kan lära oss. Tänk att vi kan förändras. Tänk att vi är oss själva, men ändå så många personer, på en och samma gång. Fascinerande! Fast lite skrämmande. Det hade varit så mycket lättare om allt var svart och vitt. Om vi levde i mumindalen där hemuler alltid är hemuler (stressade men handlingskraftiga ordningsmänniskor) och alla förändringar skedde inom rimliga gränser. Även om vi, tack och lov, inte lever i en mumindal kan det ibland vara skönt att skapa sig en identitet. Är det inte det vi ständigt försöker när vi går in för en kultur? Människor engagerar sig i religion, idrott, yoga, pelargoner, tuffa gäng och andra aktiviteter som ger dem den där stämpeln. Du är en hemul, du är en yogi, du är en skitunge. Varsågod – här är regelboken. Lev din roll och lev den bra!

I sagornas värld är det lätt att leka med karaktärer. Det är fler än Tove Jansson (mumintrollen) som utnyttjat typiska roller i sina berättelser. I Guldkompassen låter Philip Pullman människans själ vandra vid sidan om sin människa i form av ett djur. Det är en lockande lek med personligheter. Böckerna (och sedan filmen) skapade många diskussioner i min vänskapskrets. ”Vilket djur skulle du vara?”. Jag älskade den frågan. Vilket djur, vilket träd, vilket väder, vilken sång… det finns oändligt många lekar och spel på temat. Tänk så skönt om man kan knäcka koden. Upptäcka hur ens daimon (själ) ser ut och sedan veta hur man ska handla. En katt är ju alltid på ett visst sätt, en hund på ett annat. Bara människan lär om. Bara människan förändras. Bara människan har fler sidor än hon själv förstår.

Så lilla, komplicerade människa. Leta efter likheter om du vill. Lek att du är en fågel. Känn dig som en riktig fotbollsspelare. Kalla dig för en ohjälplig drömmare. Men glöm aldrig bort att du egentligen är en människa. Ingen annan kan tala om för dig hur du är. Det vet du inte ens själv. För hur det än är, kommer inte alltid att vara. Allt förändras!

Mina föräldrar

Postat av
Svara

Sara har skrivit en text som fick oss på Tjejkraft att le och bli varma i hjärtat. Alla har inte sån fantastisk tur att ha två trygga och lyckliga föräldrar som Sara har, men alla kan nog dra lärdom från den vishet hon väljer att dela med sig av idag.

När jag var 17 år gick mina föräldrar igenom en tuff period. De jobbade mycket, var ofta trötta och började glida ifrån varandra. Vi hörde dem aldrig bråka, men såg inte heller några tecken på den värme och tillgivenhet jag minns från tidigare år. En dag kom skilsmässan på tal. Mamma letade till och med boende på nätet. Jag förstod att det var allvar. Försiktigt suddade jag ut min föreställning om framtiden och målade in delat boende, två julfiranden och eventuella plastföräldrar. Jag är en planerande person och man måste ju vara förberedd.

Det blev ingen skilsmässa, ingen flytt och inga plastföräldrar. Istället för att separera valde mina föräldrar att göra upp med roten till att de glidit isär, dvs. slitiga arbetsförhållanden och skilda intressen. De pratade om behov och besvikelser och hur ett bättre liv kunde se ut. Jag tror att de insåg hur viktiga de var för varandra. Ingen av dem hade kvar kontakten med gamla vänner. Familjen hade blivit allt.

Den vintern förändrades mycket. Jag minns att jag gav mamma en hårpermanent i julklapp. Hon kom hem, snygg och fräsch, efter det första frisörbesöket på många år. Efter det började hon sminka sig ibland, köpa kläder till sig själv och unna sig själv att må bra. Hon och pappa skrev in sig på en buggkurs och när den tog slut skaffade de gemensamt gym- och simkort. Båda tog upp kontakten med gamla vänner och de umgicks allt oftare med arbetskamrater och grannar.

Idag lever mina föräldrar ett underbart liv tillsammans. De har arbeten de trivs med men ser till att lägga mycket tid och fokus på att vara lediga tillsammans. Veckorna är fulla med yoga, trädgård, inredning och utflykter. De reser utomlands och inomlands, löser korsord och läser deckare. Jag blir så glad och stolt varje gång jag ser dem. Det riktigt lyser om dem; två fria, friska och lyckliga människor.

Mamma och pappa har lärt mig mer än jag någonsin skulle kunna skriva ner ens i en tjock bok. Här får jag bara plats att dela med mig av några av klokheterna: Lär dig vad i livet som betyder mest för dig och håll hårt i det. Våga förlåta. Våga förändras. Livet är inte slut efter 50, det har bara börjat! Jag har haft turen att få två föräldrar som kommit att bli mina främsta förebilder i livet. Tack vare dem är min värld en möjligheternas värld.


What you wanna do?

Postat av
Svara

Igår var jag på The Arks sista spelning ever. Det var en väldigt stor och fin upplevelse, trots att jag trängdes med 15 000 personer, hamnade bredvid världens suraste familj och stod alldeles för långt bort från scenen. Jag tycker om The Ark mycket och oavsett om man håller med mig eller inte så vill jag dela med mig av ett par ögonblick som var så fina att jag fick stora tårar i ögonen. Kolla på de här klippen jag hittade!


Om du inte orkar lyssna på hela så spola fram till ca. 4 minuter.

Do do do do,
What you wanna do?
Don’t think twice – do.
What you have to do,
Do do do do,
Let your hart decide.
What you have to do,
That’s all there is to find.

Tycker du om att läsa?

Postat av
Svara

Sara ville berätta om varför hon utbildar sig till jägarmästare, spännande och annorlunda läsning!

Tycker du om att läsa? Önskar du som jag att böckerna aldrig skulle ta slut eller att författaren hade utvecklat vissa detaljer lite mer? Det finns en fantastisk saga som berättas för alla som har tid att lyssna och alla får höra om det de är som mest intresserade av. Vill ni läsa ett utdrag ur den? Jag lovar, det är fantastiskt, men inte för bra för att vara sant.

Kom, slå dig ner på kullen där borta, vid en av de stora solvarma stenarna. Sätt dig bekvämt men blunda inte, håll ögonen vidöppna så ska jag berätta en oändlig historia. Det är jag som är Moder jord. Du känner mig redan, är faktiskt en del av mig, men min berättelse kan du aldrig höra för mycket av, den är alltid ny. Idag har vi hittat en vacker plats att läsa, det blir ett spännande kapitel.

Det här är ett böljande landskap, fyllt med stora stenbumlingar så som den du nu lutar dig mot. Hur tror du stenarna kom hit? Kan du föreställa dig att jorden för 11’000 år sedan var täckt av 3km tjock is? Den var högre än Kebnekaise. Det var en kall tid för mig. Isen gav mig en rejäl make-over. Den flyttade nämligen på sig och på sin färd tog den med sig stora stenblock. De formade sig efter dess tyngd och fastnade i dess kalla grepp. Sakta men säkert smälte isen till ett jättelikt hav. Vatten forsade genom tunnlar och sprutade stora stenbumlingar ut i det stigande havet. På så sätt bildades rullstensåsar och klapperfält som fortfarande formar Sveriges landskap. Din sten har slungats ut ur en sådan flod och rullat runt på havets botten. Det är därför den är så rund och skön. Ja, isen formade verkligen min kropp. Den pressade ner mig flera meter med sin tyngd. Sen dränkte den mig nästan. Bara små toppar stack upp ovanför vattnet. Ser du berget där borta? Det ser ut som om det har en munkfrisyr, en grön hårtuss omgiven av en flint av sten. Hårtussen är träd som växer på mark som stack upp ur det stora havet. Stenhällarna var en brant, klippig strand som svallades av vågorna. All sand och jord spolades bort, ut i havet. Sanden samlades i skyddade vikar och den finaste jorden landade på havets lugnaste botten. Allteftersom vattnet sjönk och jag kunde resa mig igen spolades nya branta klippor kala och mer jord hamnade i de djupaste dalarna. Med en gnutta fantasi kan du nog se allt det här; stenarna som färdats med isen, de renspolade klipporna, sandstränderna och de stilla djupen.

Vill du fortsätta sagan in i nuet? Vi ger det ett försök. Du sitter alltså på ett klapperfält som spolades ut ur en tunnel för mer än 10’000 år sedan. Under dina fötter ligger sand som har sköljts bort från klipphällar. Skulle du tro mig om jag sa att den sanden är randig? Det är faktiskt sant, här i norr är min hud vackert brun, vit och rödrandig. Hade du haft en spade kunde jag visat dig, nu får du lära av det som syns på ytan istället. Tallarna berättar att jorden är torr, sur och – just det – randig. Det är väte från tallens rötter tillsammans med regnvatten som rinner genom sanden som får jordens mineraler att bilda ett vackert mönster. Tallarna berättar även om bränder som präglat landskapet under många år. I norra Sverige brinner skogarna faktiskt minst 1 gång på hundra år om ni människor inte släcker bränderna. Utan bränder, eller skogsbruk, skulle tall ersatts av gran på många ställen.

Nu kanske du inte tycker att randiga jordar, stenar eller vatten är så intressant. Vem bryr sig väl om en gammal gummas torra, rynkiga hud? Men jag lovade dig en oändlig historia och så länge du har ögon och öron öppna så ska jag fortsätta berätta. Jag ska tala om sorkar som nöter ut stigar i mossan och lämnar högar av blåbärsris vid boplatsen. Jag ska beskriva skalbaggarnas stjärnformade gångar och visa dig pärlugglans näste. Jag ska berätta hur vindarna snurrar över jordklotet och får moln att födas och dö och hur molnen påverkar svalan som påverkar flugan som påverkar…

Ja historien är oändlig men ett A4 bara 29,7 cm långt. Utdraget är slut men sluta aldrig läsa! Det är livet du läser om och det finns inget större eller mindre eller mer betydelsefullt än det.

Just do it!

Postat av
1

Ett halvår efter studenten insåg jag att mina betyg från gymnasiet inte kunde ta mig dit jag ville. Under en kort period övervägde jag att ta den enkla vägen och välja en annan utbildning än den jag drömt om så länge. Då sa en vän till min mamma som aldrig utbildade sig till det han ville, att vad gör ett par tråkiga år nu – om du får arbeta med det du älskar resten av ditt liv? Tre månader senare satt jag ensam på Arlanda och försökte att svälja tårarna. Utanför säkerhetskontrollen stod min älskade pojkvän och min mamma som jag frivilligt hade lämnat för att göra något så dumt som att lära mig franska. För det var de där franskabetygen som gjorde att jag inte kom in på juristprogrammet.

Jag ville lära mig den där franskan en gång för alla och jag ville göra det snabbt. Jag hade inte så mycket pengar och hade därför inte möjligheten att bara sticka till Paris, plugga ett par timmar i veckan och sedan bara vara och jag kunde inte språket så pass bra att jag kunde söka jobb. Min utväg var att bli au-pair. Jag hittade en familj via hemsidan aupairworld, en smula vågat men magkänslan sa ja och Paris kändes så pass hyggligt nära att jag ju alltid kunde sticka hem om de varena riktiga knäppisar. Jag fick bostad, mat, metrokort och 70€ i veckan och i utbyte passade jag deras tvillingpojkar mån-fre mellan halv fem och halv nio.

Att vara au-pair är mycket speciellt jobb! Jag bodde ju hos min familj (mina chefer) och var därför tvungen att hålla en god min dygnet runt. Jag hade en fantastisk tur och hamnade hos en familj som var helt underbara och som jag faktiskt har kontakt med än idag och som har lånat ut sina soffor och lägenheter under mer än ett återbesök i staden. Pappan pratade engelska och mamman var fransyska, pojkarna var dubbelspråkiga och överenskommelsen var att dem skulle prata engelska med mig och jag franska med dem. Barn är så fantastiskt enkla i sitt språk och dem lärde mig mer än mina lärare gjort hemma.

Skolan hittade jag genom att googla, det var inte svårare än så. Det svåraste var faktiskt att hitta vänner, framförallt för mig som inte är så social. Min första och bästa vän fick jag genom att innan avresa gå in så resedagboken och leta efter dagböcker från personer boende i Paris. En tjej skrev så fint och målande att jag blev varm i magen. Ja, så pass varm att jag var tvungen att berätta det för henne. Hon svarade med att skicka över sitt telefonnumer och bad mig att ringa när jag kom ner. Vi träffades två dagar efter min ankomst och vi blev Paris med varandra och vi är, trots att hon bor kvar där nere, fortfarande goda vänner.

När man är utomlands utan kontaktnät måste man våga! Vad har du att förlora på att sitta hemma ensam? Inget! Vad har du att vinna på att leta vänner? Mycket! Kolla resedagboken, leta upp svenska kyrkan (eller andra ställen där svenskar hänger), googla bloggar, berätta på Facebook vart du är och be folk tipsa om andra som är där.

Vill du berätta hur du gjorde för att ta dig dit du ville? Eller om du drömutbildning? Eller om en resa du har gjort? Eller vad du ska bli när du blir stor? Mejla in din berättelse!


Ett utvecklande jobb

Postat av
1

Sara ville dela med sig av vad hon tycker och tänker om frasen ”ett utvecklande jobb”.

En av de saker som har stått högt upp på min önskelista i livet ”ett utvecklande jobb”. Det ligger i tiden att sträva efter att arbeta med någonting som är intressant, varierande, stimulerande och utvecklande. Inte så konstigt egentligen . 40 timmar i veckan drygt 40 veckor om året tillbringas ju på jobbet. Det är ca 30 % av årets vakna tid. Tänk att gå och ha tråkigt en tredjedel av livet! Jag haaatar att ha långtråkigt. Men måste det vara tråkigt att arbeta med någonting som är enformigt, okomplicerat och utan utmaningar eller karriärmöjligheter? Det har jag gått och funderat på under årets sommarjobb.

Jag har arbetat på en av Sveriges häftigaste platser, Tjeggelvas (se tidigare inlägg). Vi har blivit nedsläppta med helikopter, bott i tält och vandrat mellan historiska boplatser. Ett riktigt äventyr! Det är dock inte helikopterfärden, tältandet eller upptäcktsfärderna som varit mitt arbete. Det jag faktiskt har gjort är att gå i tysthet flera timmar om dagen för att sedan sitta i tysthet och räkna och sortera löv. Hur utvecklande låter det på en skala? Ungefär i samma klass som att gå med en hacka eller lie på en åkerlapp som gemene man för 100 år sedan kan jag tro. Det är bara ett par generationer tillbaka som folk spenderade timmar varje dag med ett fysiskt krävande och mentalt okomplicerat arbete. Man knogade på i tysthet, utbytte enstaka fraser och pratade om vädret på kafferasten. Tänk vad mycket man måste ha hunnit tänka på den tiden! Verkligen tänka menar jag, inte bara koppla på intelligensen för att slänga ur sig smarta fraser och imponera på kunder och vänner dagarna i ända. Jag kan inte låta bli att undra vad för slags inre visdom jag missar om jag fortsätter att vara tyst högst en timme om dagen (och den timmen har jag en talbok i öronen) snarare än åtta.

Det fanns en tid när jag var rädd för att bli ensam med mig själv och mina tankar. Det är skrämmande hur sårbar man blir utan referensramar och yttre bekräftelse. Tankar kan inte tystas, de kan bara överröstas. Vad händer när omgivningen inte längre distraherar dem? Kommer ångesten och stressen att ta över? Hur ska jag orka med mitt eget sällskap timme efter timme? Faktum är att tankarna får vingar och tiden bara flyger iväg. Mitt eget sällskap blir roligare och roligare för varje dag. På samma gång är jag totalt medvetet närvarande (försök vara annat när du klafsar genom en myr) och långt bort i fantasin. Helt utan ansträngning! Det är meditation i rörelse. Jag har lärt mig nu att inte vara rädd för att ha långtråkigt. Det är frånvaron av tristess man ska akta sig för! En stressad hjärna kan inte uppskatta tystnaden, då börjar den älta och problematisera. Numera är jag övertygad om att städerskor, industriarbetare, bärplockare och andra med tid för eftertanke är orakel jämfört med alla lyckade karriärjägare. Att kommer att ägna resten av mitt liv åt att räkna löv eller kratta grusgångar är fortfarande osannolikt, men ödmjukheten inför det enkla i livet kommer jag alltid att ta med mig. Likaså lärdomen om att ”tystnad måste skyddas så som sårbara saker måste skyddas, vårdas så som växande saker måste vårdas” som Camilla Lif så vackert formulerade det i helgmålsringningen i p1 den 6 augusti. (Lyssna gärna på den tänkvärda predikan vare sig du är troende eller ej.) Slutsats; var inte rädd för att ha tråkigt, du kommer att bli förvånad över hur roligt det kan vara.


Tankar och känslor

Postat av
3

Vi fick ett mejl med en text från vår läsare Felicia som ville dela med sig av sina tankar och känslor, och det är ju precis det bloggen är till för!

För två år sedan tog jag studenten, en mycket efterlängtad dag! Vi i klassen hade nedräkning från första dagen på vårterminen. Vi planerade denna dag hur länge som helst. När dagen äntligen kom, var jag mycket spänd och förväntansfull. Dagen blev precis så bra som den kunde bli. Att åka flaket var underbart, att få stipendium för att ha kämpat så bra var helt fantastiskt. Det var så skönt att skolan ÄNTLIGEN var över. Nu skulle livet äntligen börja. Jag hade sökt massor av jobb.  Trots att jag sitter i rullstol och trots att det var ekonomisk kris i världen och väldigt svårt att få jobb så fick jag det. Jag var timvikarie på flera olika skolor. Tiden gick och jag jobbade någon till några gånger i veckan. Fram tills november mådde jag bra, eller som vanligt. Sen började det jobbiga.

Vem är jag? Vad vill jag? Borde jag inte flytta hemifrån snart? Vad ska jag utbilda mig till? Kommer jag någonsin träffa den rätta? Borde man inte resa och må bra nu?? Vad är det egentligen jag vill och vad är det jag TROR att andra förväntar sig av mig?? Tankarna var många. De tankarna håller fortfarande i sig. Duger jag? Kommer någon vilja anställa mig? Kommer jag träffa en kille? VAD ska jag utbilda mig till? Hur mår andra i min ålder? Kanske är det så att jag inte är ensam? Kanske har många liknande tankar som mig? Det jag menar är att jag har en rädsla för vuxenlivet, jag antar att jag inte är ensam om dessa tankar. För kan man vara barn trots att man är 21 år? NÄR är man vuxen? Vem vill JAG vara? HUR blir jag den? Vad är det som är viktigt i livet?

Jag har så länge trott att livet handlar om att prestera: bara jag får jobb blir det bra. Bara jag kommer in på den utbildningen så blir det bra. Bara jag tar körkort så blir det bra. Bara jag träffar en kille så blir det bra. Bara jag flyttar hemifrån så blir det bra. Men jag har kommit på att lycka kommer inifrån, allt det jag räknade upp är mestadels roliga saker, men om allt handlar om att prestera och visa att man klarar av det där, så blir det inte roligt längre. För mig är att känna kärlek det viktigaste, utan kärlek eller trygghet i sig själv blir allt det andra som att rymma från sig själv. Jag fick Anorexi när jag gick i nian, det stoppade min utveckling, men nu när jag nästan är frisk så vill jag börja leva.  Jag som så många andra trodde att livet skulle börja när vi tagit studenten, nu är vi många som inser att vi trots allt hade det rätt så bra på gymnasiet.