Fadimedagen

Idag är det 10 år sedan Fadime Sahindal dödades av sin pappa för att hon inte gjorde som han ville. Fadime ville jobba med det hon ville och framförallt, älska den hon ville. Vi har skrivit en del om heder är på bloggen, läsa gärna inläggen HÄR. Det är en viktig fråga som kan vara svår att förstå om man inte lever med problematiken själv.

Det finns en otroligt stark dokumentär om Fadime HÄR (och även en om Pela HÄR). Jag rekommenderar er varmt att lyssna på de!

Såhär sa Fadime:

- Min familj har förlorat sin heder och en dotter. Jag har förlorat mina nära och kära. Trots att jag fått betala ett högt pris för min frihet, så ångrar jag mig inte.”

Om du själv, eller någon du känner, är utsatt för hedersrelaterat våld finns hjälp att få. Kontakta en brottsofferjour (googla på BOJ) eller kontakta Tjejzonen så kan vi hjälpa dig. Du har rätt till din frihet!

Hjälp!

Enligt en skolenkät som redovisades förra året lever 4000 tonåringar, bara i Stockholm, i en hederskultur som bryter mot svensk lagstiftning.  Behöver du hjälp med att hantera hederskulturen du lever i? Vill du fly eller bara ha någon att prata med?

  • Kuratorn på din skola. Tänk på att hon måste anmäla om hon upplever att hotet mot dig är för stort.
  • Socialtjänsten. Du kan ringa och vara anonym! Kontaktuppgifter finns på din kommuns hemsida. Fråga vilken typ av hjälp de kan erbjuda.
  • Ungdomsmottagningen. På de flesta mottagningarna finns en kurator.
  • ELEKTRA. Fryshusets grupp som arbetar med att hjälpa utsatta ungdomar och utbilda de som kan stöta på hedersproblematik. De som arbetar där har ofta själv växt upp med heder i familjen.
  • Terrafem. Erbjuder allt från juristhjälp och stöd till skyddat boende.
  • Systerjouren Somaya. En jour som har specialiserat sig på att stödja kvinnor och tjejer som lever med heder. De erbjuder också skyddat boende.

På Tjejzonen kan då både få stöd i fysisk form och chatta med någon av våra volontärer över nätet. Kolla in www.tjejzonen.se eller maila till [email protected] om du har frågor eller behöver stöd.

Vägen ur hederskulturens väg

Melissa Delir är en ung, modig tjej som har varit med om mycket. För Tjejkrafts läsare berättar hon i två delar om hur det var att leva i en familj där deras heder var viktigare än hennes lycka och vad som händer när man vågar bryta sig loss. Vill du läsa mer av Melissa? Kolla in hennes böcker Vilsen längtan hem och Tack för att du finns. Missade du gårdagens del? Klicka här!

En framtid eller inte?

Varken den ena eller det andra är något man vill välja mellan, men vågen är alltid lättare på den ena sidan. Jag stannar kvar därför att föräldrarna hindrar och kontrollerar min framtid, medan myndighet bromsar min framtid. Genom att hitta min inre styrka och vara envis kan jag ta min framtid i mina egna händer.

Mina föräldrar förstod inte vem jag var, de ville inte eller vågade inte se mig. Myndigheterna förstod inte min bakgrund, de ville heller inte eller vågade inte se mig.  Men ändå fanns det eldsjälar och hopp i dessa få underbara människor som med deras omtanke blåste liv i mig varje gång jag trodde att jag andades mitt sista andetag.

Vägen ur hederskulturen befriade mig inte helt och hållet. Ibland var det mitt förflutna som gjorde att jag tappade bort mig själv när jag hamnade först på ett socialkontor, familjehem, skyddat boende, stödlägenhet, träningslägenhet, sjukhuset, psykakuten m.m.  Jag försökte hela tiden få ett tryggt hem medan familjen försökte dra mig tillbaka i tiden. Jag hamnade återigen mellan två världar som ingen förstod.  Förutom att jag hamnade i kläm mellan två världar, var ensamheten något jag aldrig kan beskriva utan att fälla tårar. Jag var ensam i den fysiska världen och övergiven i min allra inresta värld. Jag kände mig ibland som en produkt som tvingades stänga av mina känslor efter kontorstid eftersom min kontaktperson som jag kände mig trygg inte ville vara medmänsklig.  Många nätter, många helger stod jag ensam och skulle brottas med allt och alla. Hur skulle jag få min vardag fungera igen? Hur skulle jag lära mig att vandra i ett samhälle som jag har levt i 18 år men aldrig fått lära mig leva i? Jag hade bara fått lukta på kakan men aldrig smaka. När det var dags för mig leva i det svenska samhället som ”vanliga” svenska ungdomar gjorde kände jag mig som en treåring barn. Ett barn som släpps ut i en park där barnet ramlar, gör sig illa och därigenom lär sig hur de olika redskapen i lekparken fungerar. Vem tog hand om mig när jag gjorde mig illa som mest? Det var inte mamma och pappa, utan Lisa och Helen – två främmande person som faktiskt räddade mitt liv många gånger om. De lyfte upp mig och med kärlek och mod blåste de på såret.

Jag vågar säga, trots att jag inte alltid känt mig lycklig och levande, att de sekunderna då jag tog beslutet att vandra ut ur hederskulturens värld utan tvekan var helt de rätta! Trots all motgångar i båda kulturerna så har jag idag förverkligat min dröm att bli idrottslärare. Dessutom har mitt yrke gett mig kraft och makt att våga vända för att möta hederskulturen igen. Jag har skrivit två böcker om min kamp och hoppas att jag kan hjälpa någon annan som lever på samma sätt som jag levt.

Heder?

Enligt en skolenkät som redovisades förra året lever 4000 tonåringar, bara i Stockholm, i en hederskultur som bryter mot svensk lagstiftning.  Igår berättade vi lite inledande om kulturkrocken och idag har jag funderat lite kring begreppet heder och vad som är normalt för vem.

När man växer upp med något blir det ofta normalt. Det var som jag skrev i mitt inlägg om mina syskon som jag bråkade så mycket med. Vi ser ganska lika på mycket saker eftersom vi växt upp med samma värderingar och tankar. Jag tror att det är så för de flesta. I en bok där ett par tjejer berättar om deras uppväxt i en familj där hederskulturen har starka fästen skriver en av dem om en period i skolan då de pratade mycket om våld. Vid ett tillfälle sa läraren att man ju inte fick slå varandra och det höll hon med om, men när läraren berättade att det var en konsekvent reglel, att ingen fick slå någon, började hon fundera. Tillsist var hon tvungen att säga: Men föräldrar får väl slå sina barn? I hennes liv var våld så vanligt (i stort och smått) att hon aldrig ens hade funderat över om det var okej eller inte. Hon var 18 år.

Personerna man umgås med speglar en själv och ofta tar man till sig reflektionen som kommer tillbaka. En person som får höra att du är bra, du duger, du är duktig, du är värdefull växer och vlir stark. En person som får höra att du är en idiot, du är inget värd, du ställer till problem, du skämmer ut oss, du är en hora sjunker och tror att det är sant.

Heder är ett begrepp som är kopplat till en människas sociala status och människors uppskattning för ens personliga värde. Ens heder kan öka eller sjunka och blir den för låg riskerar individen att bli utstött från sin grupp. Vad som är hedersamt och inte skiljer sig mellan kulturer. Jag skulle ta avstånd från en person som gjort något ohedersamt som att våldta eller uppträda oärligt. Fundera på vilket beteende som du anser minskar någons heder?

Vill du veta mer om heder?

Enligt en skolenkät som redovisades förra året lever 4000 tonåringar, bara i Stockholm, i en hederskultur som bryter mot svensk lagstiftning.  Här vill jag tipsa dig som vill läsa mer om ämnet om ett par böcker jag tycker är bra.

1. Vilsen längtan hem och Tack för att du finns av Melissa Delir. Tills hon var arton levde hon i en ständig solförmörkelse – en vardag präglad av fysiskt och psykiskt våld, grundat i en kristen hederskultur. Så en oförglömlig dag fattar hon det kanske svåraste beslutet en människa kan fatta. Hon flyr från sin egen familj. Melissa kommer att gästblogga hos oss under helgen, håll utkik!

2. Hedersmordet på Pela av Lena Katarina Swanberg. Pelas lillasyster berättar om mordet på hennes syster, om rättegången och förklarar mer om vad heder innebär.

3. Vid 20 börjar den ruttna: om hedersvåld och modiga kvinnor av Maria Hagberg. Boken bygger på intervjuer med unga kvinnor av olika etnicitet som växt upp i Sverige. De berättar om barndom, ungdom, sexualitet, misshandel och utsatthet men framförallt om hur de orkade bryta sig loss för att leva ett självständigt liv.

4. En fråga om heder av Unni Wikan. Efter mordet på Fadime bestämde sig författaren för att undersöka företeelsen hedersmord. Boken ger en inblick i begreppets villkor och skildrar de kvinnor som kämpat mot det.

Vill du veta ännu mer?!

Då rekommenderar jag dig att lyssna på P3 dokumentär om mordet på Fadmie och att kolla in följade sidor:

Glöm aldrig Pela och Fadime (Länk: http://www.pelafadime.se/)
Tänk om! (Länk: www.tankom.net)

Hopklämd mellan två kulturer

Melissa Delir är en ung, modig tjej som har varit med om mycket. För Tjejkrafts läsare berättar hon i två delar om hur det var att leva i en familj där deras heder var viktigare än hennes lycka och vad som händer när man vågar bryta sig loss. Vill du läsa mer av Melissa? Kolla in hennes böcker Vilsen längtan hem och Tack för att du finns.

Vem är jag och i vems framtid lever jag i?

Allt är bara ord för en liten osynlig, värdelös individ. En individ som aldrig bad om att leva, i alla fall inte i ett liv där hon föds utan någon själ för att leva i männens värld.

Jag förstod inte vad kärlek, trygghet, tillit, respekt och acceptans kändes eftersom mina föräldrar aldrig riktade dessa mot mig utan bara mot deras omgivning. Om mina föräldrar sade, reagerade och agerade som det förväntas av omgivningen fick de allas respekt och blev de upphöjda på bergets högsta topp. Det talas, det jublas och dem kronas till ”hederssam familj”, bekostad på sin egen dotter.

Den enda gången jag kände mig fri från all isolering, kontroll och våld var när jag drömde att jag levde utanför den kulturen.  Jag fortsatte bygga upp mitt drömliv i den svenska kulturen. Jag skapade mig en trygghet och trygga föräldrar. Jag skapade mig kompisar, fritid, jobb och utbildning.  Det bästa av allt var att jag kunde vara mig själv, både själsligt och kroppsligt. Mitt liv var så fulländad som det bara kunde bli.  Men varje morgon vaknade jag och insåg att det endast varit en dröm. Jag klev upp med en isklump i magen. Jag tog på mig mina kläder och slog igen ytterdörren till längenheten och med tårar på min kind gick jag ensam till skolan. Ingen av mina föräldrar pratade med mig. De stötte ut mig och kallade mig för psykopat för att jag inte ville bli frisör utan idrottslärare.

Fattar du inte att folk kommer se ner på mig när alla kommer tala om att jag tillät min dotter plugga till idrottslärare som inte har ett värde.