Obekväm beröring

Att det kan kännas som ingenting. Att det borde vara följt av ljudet av kanoner och doften av skogsbrand. Av förstöring. Om det inte gör det har det inte hänt.

Att man tar ett steg bort och inser att ingenting har gått sönder. Att man känner efter och inser att ja, jag är fortfarande kvar. Ingenting är borta. Att det kanske inte var så hemskt. Att det kanske inte hände. Tio minuter, en timme. Man kanske känner att det bara är en fas att man gråter. Eller att man inte gör det. Att det som inte var någonting helt plötsligt blev proportionerligt stort.

Kroppen känns inte som min egen. Det liksom bränner in handformade fläckar utefter. Det blir svårt att separera äckel från ilska. Fast det är ju inte min börda att bära. Det händer andra, mycket värre och mycket oftare. Jag är inte en sån. Jag ska inte klaga. Det var säkert ingenting. Att det kanske var mitt fel. Att gränsen ju är så jävla svår att dra. Att det blir värre när man berättar det. Nej.

Nej. Sexuella övergrepp är aldrig acceptabelt. Oavsett vem, oavsett var, oavsett hur och oavsett när ska man ta sina egna känslor på allvar och reagera.

Det är när du känner dig obekväm och inte förknippar det med njutning och välbehag som det inte är OK. Och ta hänsyn till dina känslor, ta ditt eget värde, din egen lycka och din egen frihet på största allvar. Om du eller någon du känner utsätts sexuella övergrepp, oavsett form är du välkommen att kontakta Tjejzonens chatt där du naturligtvis kan vara helt anonym. Du kan också vända dig till fantastiska Novahuset

Bild

Alla gör motstånd

Vår nya bloggerska Azade har tagit reda på mer om omgivningens reaktioner vid ett övergrepp, och hur de spelar roll. Om du själv blir utsatt för kränkningar och övergrepp, känner någon som du misstänker far illa eller vill veta mer kan ni bland annat vända er till organisationerna HOPP och Novahuset. Och naturligtvis alltid prata om det på vår chatt!

Varje år anordnar Brottsoffermyndigheten den Internationella brottsofferdagen för att uppmärksamma brottsoffers situation i samhället. I år hade forskaren och terapeuten Allan Wade blivit inbjuden för att prata om sitt arbete med personer som varit utsatta för våld, övergrepp och tortyr.

Jag var där och lyssnade och det var utan tvekan en av de mest intressanta och inspirerande föreläsningar jag har varit på. Enligt Allan Wade är omgivningens reaktioner avgörande för läkningsprocessen hos den som utsatts för övergrepp. Det här gäller för alla som kommer i kontakt med den utsatta, alltså familj, vänner och bekanta, men också myndigheter och sjukvårdspersonal.

När det talas om övergrepp, talar det sällan om det motstånd som den brottsutsatte gjorde. Istället framställs ofta brottet som en gemensam handling. Omgivningen tror ibland att offret medverkat i det som hänt, eller att offret varit passivt. Det ger en skev bild av hur våldet ser ut och lägger ansvar och skuld på den brottsutsatte. Allan Wade menar att den här bilden inte stämmer, och att alla gör motstånd. Det är därför viktigt att lyfta fram brottsoffrets motstånd och lägga ansvaret för brottet på förövaren. Genom att brottsoffret ges möjlighet att tala om vad det faktiskt gjorde vid övergreppet kan man synliggöra att offret också hade en strategi utifrån sitt handlingsutrymme.

Allan Wade pratade också om språkets betydelse i bemötandet, och att sättet vi pratar om en brottshandling kan få konsekvenser får hur brottsoffret och förövaren, men även omgivningen, uppfattar det som har hänt. Vid en våldtäktsrättegång är det till exempel vanligt att säga “de hade samlag”, men så var det inte i verkligheten, i verkligheten blev en person våldtagen. För att ha ett samlag krävs nämligen samtycke, två personer som är med på det, och sex är alltid en ömsesidig handling. Det är alltså viktigt att beskriva saker som de är annars förmildras lätt den kränkande handlingen.

Som terapeut träffar han många personer som på olika sätt har utsatts för våld. I de samtal han har haft med dem, har dessa personer uttryckt olika sätt som de har gjort motstånd mot våldet. Vissa gör uttryckligen motstånd, verbalt eller fysiskt, men det är också vanligt att personer gör motstånd på mer subtila och dolda sätt. Som exempel nämnde han en ung pojke som brukade börja bråka med sin lillasyster när hans pappa slog hans mamma, som ett sätt att avvärja pappans uppmärksamhet och få våldet mot mamman att sluta. Ett annat vanligt sätt att göra motstånd vid exempelvis ett sexuellt övergrepp är att “frysa”, alltså att bli helt stel.

Många gånger är inte brottsoffer själva medvetna om det motstånd de faktiskt gör och genom att prata med personerna och hjälpa dem att identifiera och sätta värde på sitt subtila motstånd får de hjälp att må bättre. Det ger dem även kraft få bort känslan av att vara ett hjälplöst offer. Om offret ser sitt motstånd, vad denne faktiskt gjorde, så inser han eller hon att ansvaret till fullo ligger hos förövaren. Det ger en styrka och en möjlighet för offret att se på sig själv med medkänsla.

Du kan läsa mer om Allan Wades forskning och arbete här.

Bild

3. Jag borde ha lyssnat på omgivningen

Kränkningar och slag var något jag levde med under fem år, vi bodde tillsammans i nästan fyra år, det första året var rätt okej. Jag minns första gången han slog mig, mina barndomsvänner sa till mig då att “slår han dig en gång, så kommer han fortsätta slå dig”. Dum som jag var så lyssnade jag inte alls på dem utan jag försvarade istället honom och sa att det var mitt fel och att det inte kommer hända igen för att han grät av dåligt samvete för det som hänt. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar att jag hade lyssnat på dem den kvällen och att jag hade gått ifrån honom och lämnat honom och vårt förhållande. Men det gjorde jag inte. Jag får istället försöka se de  där fem åren som något som jag lärt mig väldigt mycket utav. Och det har jag gjort. Jag har lärt mig massor och blivit väldigt stark som person, men också en väldigt sårbar person som är svår att komma nära inpå och som lätt får för sig att folk försöker manipulera. Han var kung på att manipulera. 

Det där är något som kanske alltid kommer sitta kvar i mig. Jag är livrädd rent ut sagt för att jag ska manipulerad så igen. Och jag är livrädd för att prata med människor om saker och ting för att sedan få nobben. Jag visste att människor runt omkring mig visste vad jag gick igenom, de kanske inte visste vad som hände varje dag, men dem visste att jag fick stryk, men ändå så hände ingenting. Jag klandrar dem verkligen inte, mina vänner var barn som jag var då, dem hade inte kunnat göra någonting. Det vet jag. Inte min familj heller. Jag lyssnade inte på någon. Han hade mig runt sitt lillfinger, väldigt hårt.

De tidigare delarna av berättelsen kan du hitta här: Del 1Del 2.

När är det rätt?

En tjej frågade mig höromdagen när det är rätt att ligga första gången. Hon ville men var osäker på om hon var redo. Skulle hon göra det?

Om man inte är säker på att man är redo så är man nog inte redo. Om man får en klump i magen som inte känns som pirr, då är man nog inte redo. Lita på vad magen säger! :)

Mer sex åt folket!

Så skriver ett kommunalråd i Vallentuna i en debattartikel om att sexköplagen borde avskaffas. Sverige stoltserar nämligen med en unik lagstiftning om prostitution som gör det olagligt att köpa, men inte sälja sex. Det beror på att prostitution nästintill aldrig är frivillig. Alla kanske inte blir tvingade av en bordellmamma, med då handlar det om kvinnor som har hamnat i situationer där de inte har ett val. Ibland kan det komma artiklar i tjejtidningar om “Lyxhoror” som säger att det här är mitt val och jag trivs med det men enligt psykologer är det bara en försvarsmekanism. Det ligger inte i människans natur att sälja sin kropp. Jag kan berätta en sann historia som kommer från en tingsrättsdom jag läste förra sommaren. En kvinna, vi kan kalla henne för Olga, växte upp ute på Litauens landsbyggd. Hennes pappa utsatte henne för sexuella övergrepp innan han dog och hennes mamma drack. När hon var 15 år frågade en kompis till Olga om hon ville ha ett sommarjobb i Sverige. Kompisen som alltid hade så snygga kläder berättade att hennes kille ägde en resturang och att de skulle tjäna bra med pengar. När de kom till Sverige blev Olga inlåst i en lägenhet. Där förklarade en gubbe att hon var skyldig honom pengar för resan över, för passet, maten och för lägenheten hon skulle bo i. Det blev inget av med serveringsjobbet och hennes skulder växte. Hon fick ett ultimatum: betala din resa hem själv och be din mamma betala tillbaka skulden eller träffa ett par schyssta killar som betalar bra. Valet var ju egentligen inget val eftersom hon inte hade några pengar, och för att jobbet aldrig var ett serveringsjobb utan ett horjobb redan från början. Olga träffade upp till 10 kunder om dagen. För att orka gav de henne droger som hon blev beroende av och som ökade hennes skulder.

Efter ett år lyckades hon rymma och fick hjälp av polisen. Tack vare lagen hade inte hon begått ett brott, utan det var de som sålde och köpte henne som var bovarna. De åkte fast och Olga fick upprättelse.

Han som skrev debattartikeln frågar: Vem utnyttjar vem? Utnyttjar findus mitt behov av mat? Svaret på den frågan blir en motfråga: Har du hört talas om koppleri? Människohandel? 2 miljoner kvinnor och barn blir offer för trafficking varje år. Över 200 kvinnor kommer varje år till Sverige som offer för människohandel. Utredningen som gjordes inför införandet av lagen visade att ca 80% av de som prostituerar sig har blivit utsatta för sexuella övergrepp innan de sålde sig första gången. Den genomsnittliga ingångsåldern var 14 år. 57% hade blivit våldtagna som barn.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i det här ämnet men väljer att avrunda genom att framföra ett förslag till författaren bakom artikeln. Om du behöver betala en kvinna för att umgås med dig borde du kanske jobba med dig själv och hur du är som person, istället för en lagändring.

Tänk på alla verkliga Lilja.

Behöver du hjälp? Blir du utnyttjad eller har du sex som du inte mår bra av? Vänd dig till Tjejzonen eller Novahuset där du kan få någon att prata med. Det är inte ditt fel!

När jag var 15 år

”Jag har inget emot att de kallar mig hora. Jag är hellre en hora än ful, liksom.”

När jag var 15 år ställde jag upp på saker jag egentligen inte ville. Ganska många gånger. Jag hade ofta sex trots att det gjorde ont eller kändes fel. Ibland sa jag nej först men tog tillbaka det för att ”vara snäll”.

En gång gick jag med på att sova hemma hos en kille jag kände trots att det var hans födelsedag följande dag. Jag hade aldrig träffat hans familj och hade ingen vidare lust att vakna i hans säng av ”ja må han leva” och tårta till frukost. Men sånt gjorde de aldrig på morgonen i hans familj, påstod han. Jag gick motvilligt med på att bli handbojad och gick in i min, vid det laget ganska invanda, rutin. När smärtan (inte särskilt upphetsad + penetration = ingen bra kombo) blev som mest intensiv slog jag på ”stå-ut-knappen” och tänkte på annat. Stönade lite för den goda sakens skull. För att bekräfta honom. Efteråt sa han att det nog var bäst att jag åkte hem redan ikväll, för hans föräldrar skulle förmodligen vilja ge honom frukost på sängen. Det var ju hans födelsedag och så. Trots att jag minns att det här kändes otroligt förnedrande när jag satt på nattbussen hem reflekterade jag aldrig över vad som egentligen hänt.

Jag sorterade in händelsen, bland många andra, i kategorin ”dåligt sex jag haft”, och tänkte inte särskilt mycket mer på det. Flera år senare träffade jag honom på krogen då vi hade gemensamma vänner. Han sträckte fram handen och presenterade sig. Som om han aldrig sett mig förut. Så. Jävla. Förnedrande.

När jag var 15 år var jag ofta kär. Eller. Kanske var jag inte kär alla gånger. Kanske trodde jag att jag borde vara kär. Om jag var kär var det okej att vilja ligga. Mer okej än att bara vara kåt. Vi pratade aldrig om sex, jag och mina tjejkompisar. Vi pratade om kärlek. Och var man kär i någon var det ju inte så konstigt att vilja ha sex med honom. Samtidigt drev vi på varandra, att hångla med så många som möjligt. Vi var alla överens om att oskulden var någon man bara ”ville bli av med”. Det spelade inte så stor roll med vem. Eller var. Eller hur. Bara det blev av, helst igår.

Balansgången, mellan att vara en ”fin flicka” som var kär i alla killar hon var med och att vara en ”hora” som bara låg med allt och alla, var så otroligt svår. Jag har svarat på många mail under min tid på Tjejzonen som varit formulerade nästan på samma vis som min berättelse om killen med handbojorna. Då har det känts så solklart. Jag har alltid svarat på samma sätt. ”Det låter som att det du varit med om liknar ett sexuellt övergrepp.” Det är inte okej att tjata sig till sex. Det är inte okej att ha sex med någon som tydligt visar med kroppen att hon/han inte vill. Att ligga helt passiv utan att på något sätt visa, med munnen eller med kroppen, att det här är skönt, det här vill jag, är också ett sätt att säga nej på. Tycker jag idag. Jag förstod inte det då, när jag var 15 år. Att man faktiskt har rätt att säga nej och ändå – trots att man sagt nej till sex – har rätt att bli omtyckt och respekterad.

Vad är en gräns och vart går min?

Svaret på frågan får man ibland när man redan har gått över den. En gräns är subjektiv, det betyder att det bara är du som vet vad som är okej för just dig och vad du mår bra av. Därför kan man inte göra som alla andra och förvänta sig att man ska reagera på samma sätt som de gör.

Jag gick över min gräns en gång och insåg det inte förens det var för sent. Jag lyssnade inte på den lilla rösten i huvudet och bortsåg från klumpen i magen. Jag minns bara att jag var så trött att jag tänkte skitsamma. Det finns mycket annat som kan förklara varför jag gjorde det: jag var full, sjuk och trött. Han var väldigt på och struntade i att jag var motsträvig och drog mig undan. Men det har inte spelat så stor roll för mig i efterhand, för jag minns så tydligt den där klumpen och den där rösten. Jag var länge arg på mig själv för att jag inte lyssnade, men efter ett tag insåg jag att det inte var det som var felet. Jag lyssnade, men jag förstod inte vad som den sa. Jag fattade inte vad min kropp försökte säga. Jag borde ha gjort det, men jag gjorde inte det.

Vad jag vill ha sagt med det här är att det är viktigt att lyssna, en klump i magen betyder sällan något bra. Om du någon gång skulle känna den där klumpen hoppas jag att du kan stanna upp i en sekund och försöka förstå varför den är där. Vill du verkligen?

Första gången

Det var disco den kvällen på min skola, alla var där och de flesta hade lyckats smuggla med sig någon öl eller häxa hemifrån. Stämningen var på topp och förväntningar låg i luften, själv hade jag hur roligt som helst. Jag drack och skrattade och hade börjat lära känna de flesta på skolan när jag nu snart skulle börja nian. Jag spexade och provade snus av några skejtkillar som jag brukade hänga med. “Äh, det där var väl ingenting?” Plötsligt kom ett illamående över mig och jag var tvungen att smita iväg, fort. “Du, hur mår du egentligen? Du är helt grön i ansiktet?” frågade mina vänner. “Mår lite illa” fick jag fram och snubblade iväg mot några buskar.

En kille från vårt lilla partygäng följde efter, vanligtvis brukade han inte hänga med oss, men han var snäll. Han höll i mitt hår när jag kräktes och jag skämdes. Ögonen tårades och jag vacklade. “Du får inte berätta det här för de andra” tvingade jag honom att lova. “Nej då, svarade han. Kom vi tar en promenad istället!” Jag tyckte att det var en ganska bra idé trots att mina knän knappt bar mig, jag ville inte gå tillbaka till de andra när jag kände mig så full och äcklig. Vi promenerade en bit sen stannade vi. Jag kom ihåg att han kysste mig och sedan låg vi på marken. Plötsligt nyktrade jag till när jag insåg vad som hände, han var redan inne i mig.

Tankarna virvlade, smärta och total antiklimax. Skulle inte sex vara skönt? Hur hade han fått upp mina byxor? Var inte detta bra egentligen, nu slapp jag vara oskuld längre, min bästa kompis hade ju blivit av med sin för månader sen.

Det var över. Jag gick hem. Han var lycklig och frågade när han fick träffa mig igen? “Vet inte”. Jag fick hans nummer och “snälla kunde jag inte lova att ringa i morgon?” Jag gick hem med försökte skynda mig, det bubblade inom mig. Nu var den i alla fall äntligen förbi, oskulden. På en 100-meters bana med Xxxxxx.

Många säger att det ska vara speciellt

Inte bara själva sexet, utan killen, situationen, tillfället och allt runt omkring. Vad är speciellt egentligen? Förutom en kille man verkligen tycker om. Levande ljus, lugna favoriter, jordgubbar och rosenblad? Jag tror att den som bestämde att det skulle vara så var en person som ville få alla att vänta på det där speciella så länge som möjligt. Men det gör ju få, vi gjorde det i alla fall. Utan allt det där runt omkring, kanske med någon som inte alls var särskilt speciell. Vi kanske gjorde det för att få det gjort, för att det kändes rätt just då, för att vi var nyfikna eller för att han verkligen ville. Och sen var det över, den där gången som enligt myten är så viktig och som ska förändra en för all framtid. Kanske gick det fort, kanske gjorde det lite ont, kanske känner man sig lite snopen eftersom det inte alls var så som man trodde. Hade det varit annorlunda om man hade väntat, om man hade sett till att det var ”speciellt”? Hade man fortfarande känt sig så här…. tom?

Jag tror att den där tomheten ofta kan bero på att man hade så höga förväntningar och på att alla pratar om hur speciellt det ska vara, utan att säga vad speciellt egentligen betyder. Nu ska jag berätta en sak för er! Det enda som är viktigt när man har sex första gången är följande:

1) Du måste själv ha lust. Viljan ska komma från dig, inte från killen eller bottna i att ”alla andra har gjort det”. Om han slutar tycka om dig för att du inte är redo är han inte rätt kille! Och so what om alla andra har gjort det, en dag gör du det också och sen har du hela livet på dig att göra det så mycket du vill.

2) Använd skydd. Så många sjukt ovärda saker kan hända om du inte har det. Allt från vårtor på snippan till en bebis i magen. Som sagt: skydd, skydd, skydd!

3) Du måste själv ha lust! Jaha, hade jag redan sagt det? Okej, men det är skitviktigt!

Om du verkligen vill och om du gör det med en kille du tycker om så lovar jag att det inte spelar någon roll om det inte hände på en strand i solnedgången utan en romantisk låt i bakgrunden.

Fråga Hanna!

Glöm inte att ni kan fråga Hanna Fridén om sex och kärlek fram till kl 15 idag. Under helgen kommer Hanna att svara på era frågor här i bloggen. Vi har fått in många frågor, men vill ha ännu fler, så ta chansen du med – våga fråga!

Skicka din fråga till [email protected]!

Byxmyndig – varför?

Det är en stor sak att fylla 15 år. Inte nog med att du antagligen har fullt upp med puberteten och skolan. Du blir även byxmyndig. Men vad betyder det egentligen och varför finns det över huvudtaget?

Jo, det finns en lag som är till för att skydda barn från att bli sexuellt utnyttjade av vuxna. I lagstiftningen räknas man som barn fram till 15 års ålder – det finns alltså ett generellt förbud mot att ha sex med personer som är under 15 år.
En person som har haft samlag med en tjej eller kille som inte fyllt 15 år, kan dömas för våldtäkt mot barn även om inget hot eller våld har förekommit. Den som har begått övergreppet kan inte heller skylla på att killen/tjejen ville göra det.

I Brottsbalken finns en kompletterande regel om att den som är skyldig till bland annat sexuellt utnyttjande av barn “skall inte dömas till ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och barnet samt omständigheterna i övrigt.”
Med denna regel vill man egentligen bara skilja på ett brott och om en 14-åring och en 16-åring velat utforska sin sexualitet tillsammans – på bådas villkor.
Vem bestämde då att åldern skulle vara just 15? Det gjorde vår stat när man ville ha just denna lag som jag skriver om. Det ser väldigt olika ut i världen. I Jemen bli man byxmyndig redan vid 9 års ålder och man har krav på äktenskap för att få ha samlag. I Tunisien måste du ha fyllt 20 för att ha sex.

Vaginism & Vestibulit

Ålrajt. När jag blev av med oskulden reagerade jag inte på att det gjorde ont. Det kändes liksom naturligt, det var ju så alla sa att det skulle vara och på film gjorde det alltid ont för tjejen första gången. (Eller så var det precis tvärtom, allt var rosaskimrande och tjejen fick orgasm direkt. Det fanns liksom inget mellanting som låg närmre verkligheten på film.) Dessutom var jag ju, som sagt, inte speciellt upphetsad och därför inte särskilt våt heller. Och vi använde inget glidmedel. Men när det sen fortsatte att göra ont, gång efter gång, blev jag lite fundersam. Så här skulle det väl inte vara? Det liksom sved och brändes när killen kom in i mig och sen gjorde det ont heeela sexakten. Inte så kul. Jag försökte prata om det här med mina kompisar och några utav killarna jag hade sex med genom åren, men ingen fattade riktigt vad jag menade. Och jag var så osäker att jag inte riktigt vågade stå på mig. Sex ska ju vara skönt! Men då, när jag var sexton, sjutton år, tyckte jag nästan att det allra viktigaste var att killen hade det skönt. Hur jag själv kände kom i andra hand, vilket jag idag kan tycka var oerhört sorgligt. Men jag ville veta vad som var fel. Jag började alltså forska i saken och läste på om något som kallas “vaginism”. Jag fick aldrig någon diagnos, men idag gör det sällan ont när jag har sex. Om det beror på att jag verkligen är kär i min kille och att vi har det väldigt bra, eller om det är för att jag har bättre självkänsla och inte ställer upp på saker jag inte har lust med vet jag inte riktigt. Men en sak vet jag, och det är att det här inte är något att skämmas över.

VAD ÄR VAGINISM & VESTIBULIT?

Vaginism kallas också, något förenklat kanske, för “slidkramp” och det  innebär att musklerna i slidan “krampar”, alltså drar ihop sig, när något förs in. De här kramperna sker reflexmässigt och därför är det svårt att göra något för att förhindra det. Men, det går att få hjälp! Läs mer om vaginism HÄR och HÄR.

Vestibulit kallas ibland “brinnande vulva” och syftar alltså på att det känns som att det brinner i underlivet när man försöker ha sex, men kanske även i andra situationer, till exempel när man ska föra in en tampong eller till och med när man gör så vanliga saker som att cykla eller träna. Det här kan ju såklart vara väldigt frustrerande och så ska man inte behöva ha det. Misstänker du att du har vestibulit? Läs mer HÄR och HÄR.

Och glöm inte; det här är inget konstigt och absolut inget du ska behöva skämmas över. Jag skulle gissa att det är vanligare än man tror. Prata om det! Det finns hjälp att få!

Första gången

Jag gick i nian och vill minnas att jag hade något slags lov, höstlov förmodligen eftersom det var oktober. Det hade blivit kyligt ute och mörkret omslöt den lilla förorten jag bodde i tidigt om kvällarna. Han bodde inte i förorten, faktum är att jag nog aldrig riktigt visste var han kom ifrån, och det kanske var just det som gjorde honom spännande. Han var annorlunda på något sätt, men ändå precis som alla andra. Jag hade träffat honom igenom en killkompis och vi hade känt varandra i någon månad, men bara varit ihop i en vecka eller så.

Jag visste nog inte riktigt vad jag ville. Det var inte så jätteviktigt för mig att bli av med oskulden bara för att “bli av med den”. Men jag tyckte ju om honom, han ville ju så gärna och tja, vad hade jag för skäl till att säga nej, tänkte jag. Han hade sovit över hos mig förut utan att vi haft sex, men den här gången var det liksom underförstått att det skulle hända. Jag minns inte särskilt mycket mer än att det gjorde jävligt ont, förmodligen för att jag inte var särskilt kåt. Vi var tillsammans i två månader, eller kanske tre, och hade sex flera gånger. Det gjorde faktiskt lika ont varje gång.

Samma sak med killen efter det, och killen efter det. Till slut började jag undra om det var något allvarligt fel på mig. Så här skulle det väl rimligtvis inte kännas att ha sex? Jag gick till ungdomsmottagningen, men upplevde att mitt problem nonchalerades. Jag var ju så ung och sexuellt oerfaren, “det blir bättre när du blir äldre”, typ. Själv är bäste dräng tänkte jag då och började läsa på i olika böcker om sex och ramlade över begreppen “vaginism” och “vestibulit”. Det kommer jag att skriva lite mer om senare idag.

Fråga Hanna om sex!

Hanna Fridén är 24 år och jobbar som frilansjournalist, skribent, debattör och illustratör. Hon har också en välbesökt blogg där hon bland annat vädrar sin fascination för människokroppen. Hon skriver också mycket om sex och var tidigare redaktör för Nyheter 24’s sajt Sex & Blandat. Under nästa helg kommer hon att svara på era frågor om sex och kärlek. Maila din fråga senast kl 15, på torsdag i nästa vecka (4/11) till [email protected], skriv “Hanna” i ämnesraden för ditt mail. Ingen fråga är för stor eller för liten.

Att lära känna sin gräns

Det är lätt att säga att man ska ha sin egen gräns och inte göra saker som man inte vill. Men när man är ung är det inte alltid så lätt att veta var ens gräns går. När jag var yngre så hade jag inte kunnat säga var min gräns gick. Jag hade nog inte ens kunnat säga vad en gräns var för något. Idag kan jag säga att jag vet att ens gräns är när man känner i magen att man inte vill.

När jag var i tonåren så kände inte jag riktigt vad jag ville och inte i olika situationer. Jag var förvirrad kan man säga. Jag kände massa krav på mig som gjorde att jag inte lyssnade på min egen magkänsla och vilja. Jag kände krav att vara som alla andra – både till det yttre och inre. Och det gjorde att jag inte alltid kände vad jag ville utan gjorde som alla andra eller vad jag trodde förväntades av mig.

Ett bra exempel på det är grupptryck. Det är jättelätt att göra saker på grund av vad andra tycker och tänker. Men något som jag så småningom lärde mig, och som är mitt budskap, är att lära sig känna igen den där känslan i magen som skriker FEL och våga följa den. Men det krävs mod att göra sina egna val – så våga vara modig! Och tänk på att man kan behöva träna länge innan det kommer naturligt, så ha inte höga krav på dig själv. Träning ger färdighet.

Sex = Kärlek?

När jag var runt 10-11 år frågade mamma mig vad jag tyckte skillnaden mellan vänskap och kärlek var och utan att tänka så mycket så svarade jag ”sex”. Det verkade rimligt att man hade sex med den man älskar och att man älskar den man har sex med.  Men är det verkligen så enkelt?

Jag tror inte det. En del relationer jag har varit i har varit rent sexuella, och helt frivilliga, där jag inte älskat, eller ens varit kär i, killen. Det var sex och lite kroppslig närhet jag var ute efter bara. Sen finns det människor jag älskar men som jag inte alls är attraherad av och därför aldrig skulle ha sex med.

Sex kan fylla flera funktioner. Dels kan det stilla ett rent kroppsligt behov, kåthet, och vara helt frikopplat från andra känslor för personen man ligger med. Å andra sidan kan det också vara något av det mest intima man ägnar sig åt med den man älskar. Personligen tycker jag att det är i kärleksfull relation som sexet blir som bäst.

Allt sex är dock okej så länge man själv verkligen vill ha det och så länge den man ligger med inte blir sårad eller far illa. Om man däremot inte vill ha sex så ska man heller inte ha det, utan säga nej. Även om den som ber om det är den man älskar. Att göra något emot sin egen vilja leder sällan till något bra så varför sträva mot något dåligt när sex kan vara så fantastiskt?

Enligt mig är sex därför inte något bevis på kärlek. Vad tycker ni?

Att få lov att säga nej

När jag var 13 fick jag frågan första gången, “Är du oskuld?”.

Jag trodde att det var ett skämt och skrattade och sa “Ja, så klart. Är inte alla det?”

Frågan kom från klassens coolaste tjej, 1 år äldre än oss andra och självklart hade hon redan haft massor av sex. De andra tjejerna i den coola klicken såg upp till henne och hörde mitt naiva svar. Det var första dagen i en ny skola. “Åh, jag är också fortfarande oskuld” viskade en av de andra tjejerna till mig och log som att vi hade ett gemensamt uppdrag att lösa. Jag svalde, jag hade knappt ens kysst en kille.

På min nya skola var det ett extremt tryck att bli av med oskulden. I det tysta delades vi upp i två läger, de som hade oskulden kvar och de som inte hade det. Jag brottades med mig själv, jag var ju inte riktigt där än. Ett år senare blev jag tillsammans med skolans snyggaste kille. Jag var så nervös att han skulle komma på hur töntig jag egentligen var, inte alls lika cool som honom. Efter några veckor frågade han om jag ville sova över hos honom. “Ok” sa jag, supernervös, men tänkte att det kan ju inte vara meningen att vi måste ha sex. Han gillar ju mig och är så fin. Natten gick och ingenting hände, vi kramades lite och jag berättade honom att jag inte var redo riktigt än. På morgonen åt vi frukost med hans familj och han tittade knappt på mig. Två dagar senare gjorde han slut.

Åh, jag blev så arg. Så arg, så arg, så arg! Hur kunde han göra så? Han sa ju att jag var det finaste han visste, då borde han kunna vänta på mig. Ett par månader senare hade jag sex med en av hans bästa vänner.

Det kan vara ett stort tryck att bli av med oskulden. I vissa kretsar mer än andra. Kom ihåg att det är din kropp, du bestämmer. Även om dina vänner redan har haft sex 100 gånger så spelar det ingen roll, det är först när du är redo. Det kanske inte blir helt fantastiskt, fyrverkerier, det kan göra ont. Det är olika för alla, men just därför är det viktigt att känna själv att nu, nu vill jag.

Gränser

Det kan vara knepigt att veta hur man ska tänka kring gränser vid sex. Vad vill jag och vad vill min partner? Borde man inte ställa upp för den andres skull om man är kär i personen? Sådana frågor är inte alls ovanliga att ställa sig själv.

På Tjejzonens chatt dyker det ofta upp frågor om gränser, exempelvis om man ska gå med på analsex, även om det gör ont, bara för att ens kille vill det? Är det okej att killen vid oralsex är så hårdhänt att man får kväljningar?

Jag brukar ha som regel att man ALDRIG ska ställa upp på sådant som man inte vill eller som man känner sig osäker på. Det är din kropp och det ska kännas bra för just DIG. Om den andra personen inte kan respektera det eller försöker tjata på dig, då är han eller hon ingenting att ha. Sex ska bygga på att båda vill lika mycket och det ska kännas skönt!

Mitt självskadebeteende del 2

Vi hade en tävling, om vem som skulle bli av med oskulden först. Jag vann. Jag vann ofta då vi tävlande om vem som kunde hångla med flest killar på en termin och sånt som hade med sex att göra. I början var det rätt oskyldigt, allt var ju så nytt och spännande.

Men när jag blivit sjutton, arton år och min “sexlista” (ja, det är sant, jag hade en sån) överstigit ensiffrigt tappade jag kontrollen. Jag började träffa killar som jag chattat med över nätet och vi hade sex, jag tog hem killar från krogen, jag gick med på saker som jag ångrade efteråt. Och jag förstod liksom aldrig varför. Jag fattade att det var något som inte stod rätt till, att jag mådde dåligt, men eftersom jag själv ofta var den som tog kontakten med killarna, flirtade och kom med skamliga förslag kopplade jag aldrig själva sexet till att jag mådde dåligt. Det var ju jag som ville, eller hur? Tanken på att man faktiskt kan göra saker mot sin vilja på grund av taskig självkänsla eller upplevd press utifrån drabbade inte mig förrän flera år senare när jag fick panikångest och blev deprimerad. Det här behöver inte bara vara sex utan skulle lika gärna kunna vara att skära sig själv, svälta sig själv, kräkas när man ätit eller träna jättehårt jämt. Man vill ju inte, men ändå vill man.

Det må vara skillnad mellan att bli sexuellt utnyttjad och att tillåta någon att utnyttja en sexuellt, men jag tror att konsekvenserna blir ungefär desamma. Man mår jättedåligt i längden. Jag vet att ni finns där ute tjejer, du som skämtsamt garderar dig genom att kallar dig själv “hora” så att ingen annan ska kunna göra det. Du som tröstar dig själv med att du i alla fall är snygg till skillnad från vissa andra när kompisar kollar snett om du någon gång (mot förmodan) erkänner hur många du haft sex med. Du är inte ensam. Glöm inte det.

Vill du prata om det? Maila Tjejzonens mailjour, [email protected], eller chatta på Öppen linje ikväll kl 20-22, via Tjejzonens hemsida.

Mitt självskadebeteende del 1

Jag hade rätt låg självkänsla i både låg-och mellanstadiet. Jag var väl knappast en poppistjej, utan snarare den där lite tråkiga tönttjejen med glasögon och bångstyrig frisyr. När det var dags att börja högstadiet bestämde jag mig för att det fick vara nog – bye bye tönt-Ewonne, liksom. Nu skulle jag bli cool, snygg och populär. Jag övertalade mamma att få kontaktlinser istället för glasögon och färgade så småningom håret svart. Jag ville klä mig som en punkare men var för feg för att gå hela vägen, så jag såg inte klok ut – buffaloskor (platåskor som var hett i slutet av 90-talet), jazzbyxor, Niketröja, nithalsband och svart eyeliner i halva ansiktet.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort, det här med att bli populär. Min klass styrdes med järnhand av tre tjejer som var betydligt “tuffare” och snyggare än jag – tyckte jag då. Så här tretton år senare funderar jag ofta på vad denna tuffhet och snygghet bestod av, det faktum att de mobbade och misshandlade en tjej i vår klass, eller att de satte skräck i hela skolans lärarkår? Anyway. (Det är ju en helt annan historia).

Jag lyckades alltså inte bli populär i sjuan, utan var tvärtom rätt ensam. Faktum är att jag var så pass ensam att min lärare, utan att ha pratat med mig innan, berättade det för min mamma på ett utvecklingssamtal. Där satt jag, helt oförberedd, och skämdes så att jag höll på att sjunka igenom golvet. (Jag är snart färdigutbildad högstadie/gymnasielärare idag och skulle aldrig försätta någon utav mina elever i en så förnedrande situation!) Känner man sig ensam, kanske till och med utfryst, är man väl medveten om det själv och det kan vara otroligt skamfyllt, som vuxen måste man verkligen bemöta det med respekt. Nu hamnade jag visst off topic igen. Tillbaka till min poäng. I åttan blev det bättre, jag fick en bästis och så småningom blev vi tre. Tre fjortonåriga tjejer som höll ihop i alla väder. Ändå kände jag mig ofta ful, fel och ja, liksom sämre än dem. Tre fjortonåriga tjejer kan ge varandra villkorslös kärlek, över alla gränser, men har också en tendens att kasta ganska mycket skit på varandra. Och det gjorde vi. Jag tyckte oftast att det var jag som blev hårdast ansatt. Kanske hade jag sämst självkänsla.