Här är en peppande text från en av våra läsare, Susanne. Läs och njut!

Det slog mig med kraft imorse när jag vaknade – en sådan underbar förändring som faktiskt har skett i mitt liv!

Så många år av mitt liv som är som stora svarta hål i mitt minne. Så många år jag mått så dåligt såväl psykiskt som fysiskt. Jag var mer sjuk än frisk. Själen var så ihopkrympt och allt gjorde så förbannat ont så jag orkade inte känna. Allt hänger ihop, det går inte att försöka separera kroppen och själen ifrån varandra, allt är ett.

Inte konstigt att min stackars kropp konstant ropade på hjälp. Men jag orkade inte där och då, jag kunde inte. Jag gjorde så gott jag kunde efter de förutsättningar jag hade där och då!

Jag är så innerligt glad och tacksam över att jag är frisk nu! Över att de där svarta dagarna är borta! Klart jag känner mig ledsen och sorgsen ibland. Men jag trampar inte omkring i den där tunga svarta tjäran som drog ner mig i varje steg och höll mig kvar där nere på botten och jag orkade inte bryta mig fri.

Livet idag är så vackert, ljust och fint! Så fyllt av glädje och kärlek!

Idag omfamnar jag mig själv med den sanna kärleken i mitt hjärta! Jag har slutat slå på mig själv och allt det där vilda vackra som är jag – har brutit sig loss ur mitt inre och skiner och strålar med full kraft!

Jag är så otroligt lycklig och tacksam! Jag är så glad över att finnas, vara, LEVA! Varje morgon vaknar jag med en sann och äkta kärlek till livet! Välkommen nya fina dag! TACK för att jag andas, lever och finns! TACK för att jag är frisk och stark! TACK för att jag är jag! <3″

Bild

Känner du för att skriva en text till bloggen? Eller bara berätta om vi gör ett bra eller dåligt jobb? Maila amanda.malmquist@tjejzonen.se. Och naturligtvis får du vara anonym om du vill det!

Vi fick en text från en läsare som heter Sofie som handlar om något vi på Tjejkraft tror att många kan känna igen sig i. Nämligen hur det är att vara barn i en familj som inte fungerar. Det här är en text som alla borde läsa!

När jag var liten mådde min pappa jättedåligt. Han hade ångest och den visade sig genom att han var arg, ledsen eller helt tyst. Som liten lärde jag mig vad som krävdes av mig för att ångesten hemma hos oss skulle minska, både bland mig och mina syskon och hos min pappa. Om jag packade deras gympapåsar eller fixade matsäck, glömde de inget och pappa slapp få ett utbrott över hur värdelös han var. Om jag dukade frukostbordet kvällen innan, eller om jag såg till att köket var fint innan han kom hem så visste jag att risken för att en massa känslor skulle svämma över var mindre. Jag kom att älska när det var tyst och lugnt och jag får än idag en hemsk magknip när jag hör hur någon smäller i köksluckor, mumlar högt och skramlar med disk. Jag var stor då och det kändes som om hela världen låg på mina axlar.

Nu när jag är ett par år äldre och inte bor hemma längre har jag bara ansvar för mig själv och min egen lycka. Jag behöver inte ta hand om andra och min insats är inte avgörande för att deras liv ska fungera. Trots det har jag otroligt svårt att lita på andra och deras prestationer, jag bär med mig en föreställning om att det bara är jag som kan ta hand om saker och ting. När jag ser tillbaka på hur lilla lilla Sofie stod där i köket och försökte hålla familjen uppe vill jag bara gråta. Det fanns ingen som höll henne om ryggen och som kunde stötta henne när hon föll, det var hon som var alla andras stötteplerare. Den duktiga flickan. Det var ingen som kramade henne och sa: du är en sån himla härlig tjej. Jag tycker så synd om henne!

Det bästa med den här historien är att den inte slutade där. Den lilla flickan blev stor, hennes ansvar krömp och blev litet. Och så sitter hon här idag, med världen framför sina fötter. Jag måste påminna mig själv om det ibland. Historien fortsätter och jag har alla chanser i världen att ta igen allt det som jag inte fick när jag var liten. Jag vill göra den där lilla tjejen glad och få henne att skratta som hon aldrig fått skratta förr. Jag vill få henne att känna sig älskad men framförallt att få den där klumpen i magen att försvinna. För den är inte min och den är inte hennes och den ska vi inte behöva bära runt på.

Jag vet att jag inte är den enda som var ett ledset barn och som fick växa upp på ett sätt som barn inte ska behöva växa upp på. Vi är många! Men vår tid finns där och vi måste komma ihåg att göra allt vi kan för att de där små barnen inom oss, med randiga kinder och stenar i magen, ska få blomma ut och vara glada. Nästa år ska jag flytta till Barcelona och lära mig spanska, bara för att det är kul, bara för min skull. Vad ska du göra för din skull, nu när du kan? Lova mig att ni tar ingen er barndom på det bästa sättet ni kan. Gör det DU vill göra! Och till er som fortfarande är mitt uppe i det, kom ihåg att allt går över. Livet slutar inte där ni är nu – det växer och blir bara bättre och värdefullare. Ge inte upp!

bild.

Ångest… Det är den där känslan vi kan få ibland. Vissa får det utan anledning, vissa får det på grund av mat eller för att de inte toppade det senaste matte provet. Nu hade jag inte tänkt att jag skulle lista hundra orsaker till varför ångest uppkommer utan jag hade tänkt dela med mig av ett tips för hur man kan lindra ångest.

Mitt tips är värme och vila. Det här har jag fått lära mig under min tid på den ätstörningsklinik som jag går på just nu. Värme och vila är ett sätt som gör att kroppen själv, på ett naturligt sätt kan lindra ångesten. Jag är ordinerad 30 minuters vila efter varje måltid. När jag är på kliniken så vilar jag i ett värmerum där det är cirka 30 grader varmt eller under en speciell värmefilt. – Men hemma, där går det minst lika bra med favoritfilten tillsammans med ett bra tv-program eller lite tid framför datorn.

Om en varm och go filt inte är tillräckligt, vilket jag själv ibland kan känna, så är en vetekudde alldeles perfekt att komplettera med (eller varför inte bara köra med vetekudden?). Det är bara att värma kudden, lägga den på magen och sedan lägga filten över. – Det blir riktigt varmt och det hjälper dig att slappna av.

Sen jag började med värme och vila så har jag kunnat dra ned på mängden medicin som jag innan åt för att hålla ångesten i schack. Nu behöver jag endast ett piller lite då och då. Jag tyckte att det var värt att testa denna metod, speciellt nu när jag ser att den hjälper!

Varför inte testa du med!

Vi fick en text från en läsare som helst ville vara anonym och det har vi på Tjejkraft ingenting emot. Hela redaktionen bloggade ju anonymt om sin första gång för ett år sedan (jo, det är sant! Klicka här så kan ni läsa). Vi tror att det är viktigt att prata om första gången och sex i största allmänhet. Hur ska man få veta om ingen berättar? Här kommer vår läsares bidrag till textsamlingen under temat första gången!

Första sexet. Det är då man blir av med oskulden. Oskulden! Den kommer att försvinna, för alltid. Jag var 19 år första gången. Det var dags. Jag hade träffat ”den rätte” och jag ville. Ville, ville, ville. Vi hade varit på ungdomsmottagningen tillsammans. För att fixa p-piller och kondomer. Jag var otålig och nyfiken. Han var lite mer erfaren. Redan en vecka tidigare hade jag viskat att jag ville ”göra det”. Den gången blev det mysigt pill och smek istället. Det var så otroligt skönt. Tänk, då måste det vara ännu bättre när det hände på riktigt.

Och sen, första gången… När är det egentligen första gången, undrar jag? ”Hur kan du fråga så?” tänker ni kanske. Eller så förstår ni precis. Jag trodde att han skulle glida in. Det skulle göra ont. Sen skulle det bli skönt. Men han fick inte plats! Jag var förväntansfull, nervös, helt torr. Han var omtänksam, mysig, försiktig och bökade utanpå. Jag blev så besviken! Han fick ju inte plats!!! Varför hade ingen sagt att det kunde bli så. Han var för stor helt enkelt (eller, vi säger så, då blir han smickrad). Men gillas den gången? Min debut där han inte ens kom in? Eller är det när han kom in litegrann, men bara lite? Eller nästan hela vägen? Då gjorde det ont. Det var inte riktigt smärtsamt, men inte heller skönt. Lite som att stretcha minns jag att jag tänkte. Det var pillandet jag såg fram emot. Sex tyckte jag var överskattat.

Tycker jag fortfarande det? Självklart inte! Efter ett tag går det. Kroppen lär sig fukta slidan. Man hittar punkter, rytmer, uttryck. Men sex kommer inte av sig själv. Inte heller orgasm eller favoritpositionerna. Man får leka sig fram, i ömsesidig respekt. Låta det ta tid. Låta det var ”som att stretcha” från början. Det är värt det tillslut! Och debuten är ju inte lika för någon. Vad jag förstår får vissa till det första gången. Men jag behövde lite tid =)

Känner du dig höstdeppig? Om du försöker se saker från vår läsare Saras perspektiv så lovar vi att hösten trots sitt mörker kommer att kännas lite ljusare.

Nu blåser vindarna i brandgula träd. Nu rullar mörkret in över världen och allt blir kallt och ruggigt. Känner ni hur världens tunga tid tränger sig på er? Sakta men säkert suger den ut glädjen ur kroppen… Men STOPP! Vad är det jag håller på med? Deppar ihop totalt, inför alla läsare, över lite vanlig vinter? Tja, det händer ibland, inte sant? Man borde ju vara beredd på mörkrets påverkan efter ett liv i Sverige. Ändå förstår man inte varför man plötsligt är så trött. Därför tänkte jag berätta det för er. Det är NU det händer. Var beredd, men var inte rädd. För det jag skrev tidigare, det var ju bara lite spökhistoria, så här är det ju egentligen:

Nu ryter naturens krafter utanför fönstret. Medan vindarna sliter löven av den färggranna naturen sitter jag i soffan med en filt, en kopp te och tända ljus. Jag bläddrar lite bland sommarens bilder. Tänk vad jag har sprungit, badat, firat och stojat. I sex månader har jag levt mitt liv i 110 procent. Jag har kvittrat ikapp med fåglarna, snurrat runt under molnen och brottats med vågorna. Nu förtjänar jag att vila. Nu kommer den mysiga tiden då jag kryper ner i min koja och drömmer ihop äventyr jag är glad jag slipper i verkligheten. Nu hamstrar jag apelsiner och mörk choklad. Nu har jag all anledning att sitta inne. Jag får deppa så mycket jag vill. Spöka runt i lägenheten och skylla på höstmörkret. Ett riktigt mysigt, höstigt otäckt humör som matchar mörkret utanför. Snart kommer julen med levande ljus och årets bästa dofter. Kanel, kardemumma, risgryn och nejlike-apelsiner. Då ska jag sjunga julsånger när jag dammsuger. Sen kommer snön och skidor på gnistrande spår. All världens anledning att skippa läxläsningen, till och med skolka, bara för att få insupa lite dagsljus.

Så blås på vilda vindar, blås in alla vita moln och det eviga mörkret. Dra täcket över huvudet på oss i Sverige så att vi ÄNTLIGEN får krypa ihop och bara vila, läsa, fantisera och kanske gråta en skvätt över allt elände i världen. Det behöver vi så väl.

(Ps, checklista: apelsiner, mörk choklad, minst 1 tim frisk luft, en bra bok, högst 1 tim i taget framför datorn för att inte tappa för mkt energi = riktigt mysig vinter, Ds)

Det går inte att blunda för faktumet att livet inte alltid är lätt. För vissa är det till och med urjobbigt. Ett syfte med Tjejkraft är att prata om det som är svårt. Vi tror att det både ökar förståelsen bland de som inte har upplevt samma sak men framförallt att det hjälper de som mår uselt att förstå att de inte är ensamma. Att de inte är de enda som inte mår lika bra som alla andra verkar göra. För om man förstår att man inte är ensam, då är det lättare att tro på att det faktiskt blir bättre. Att ångesten kommer att lätta, att trycket i bröstet kommer att mildras och att det blir lättare att andas. Den här texten har vår läsare Hanna skrivit.

För ett tag sedan gjorde jag mitt tredje självmordsförsök. Det blev inte tredje gången gillt för min del, för jag lever ju fortfarande.  Om det är något positivt eller negativt vet jag inte riktigt. Då var det negativt, nu känns det både och, men imorgon och resten av livet kanske det enbart är positivt. Jag hoppas på det i alla fall. Jag tänker ta med er genom de hemska dygnen som jag fick uppleva.

Det är måndag, dagen innan allt händer. Jag går till apoteket och köper tabletterna innan jag hinner ångra mig. Jag säger farväl till min älskade hund, innan min pappa tar med honom hem till sig. Jag kramar om min lilla prins och säger hur mycket jag älskar honom. Till svar får jag en slick i ansiktet och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att stänga bildörren med vetskapen att jag inte kommer träffa honom något mer. Det gör så ont att säga hejdå till den man älskar allra mest och jag känner ett sting av dåligt samvete för att jag bara lämnar honom. Jag överger honom, helt frivilligt. Allt jag kan tänka på är vilken urusel matte jag är.

Kvällen kommer fort och snart ligger jag i sängen och vrider mig i ångest. Jag mår oerhört dåligt och samtidigt som ångesten är total, känner jag en lättnad över att allt snart är slut. Aldrig mer kommer jag behöva kämpa mig upp ur sängen för att ta mig till skolan. Aldrig mer kommer jag behöva sitta på lektionerna och känna mig helt värdelös för att jag inte förstår. Aldrig mer kommer jag behöva känna mig dum när jag för tjugonde gången frågar samma fråga av läraren och fortfarande inte förstår vad han/hon menar. Aldrig mer kommer jag behöva sitta uppe halva nätterna och råplugga för att försöka förstå något och komma ikapp mina klasskompisar. Aldrig mer kommer jag behöva gråta i ångest och aldrig mer kommer jag behöva vara på massa möten och slåss för att jag ska få hjälp. Aldrig, aldrig mer kommer jag behöva kämpa för att orka leva.

Det är tisdag morgon och jag vaknar med en stor ångestklump i magen. Mina händer skakar när jag sätter kartorna med tabletterna i fickan och min röst spricker när jag pratar med min mamma och bror. Med tunga steg går jag till skolan och går på min första lektion för dagen, men också på min sista lektion i livet. När lektionen är slut följer jag med mina klasskompisar upp till fiket och där sitter jag en stund. Jag tittar på dem och känner en stor våg av värme forsa genom kroppen. Mina fina och knäppa klasskompisar som jag snart kommer att lämna.

Efter ett tag lämnar jag dem och när de frågar vart jag ska, blir mitt svar endast bort. Jag går till mitt skåp en sista gång innan jag går in i en toalett. Där trycker jag i mig tablett efter tablett, men det var inte särskilt lätt kan jag lova. Kroppen försökta stoppa mig genom illamående och det gjorde att jag inte tog lika många tabletter som jag förstå tänkt.  När tabletterna var svalda, kom också paniken.  Jag blev otroligt rädd och hemska scener spelades upp i mitt huvud.

Det var ett svårt beslut att ta, när jag bestämde mig för att berätta för min mentor vad jag hade gjort.  Det var svårt att får fram de rätta orden, för vad säger man egentligen när man tagit en överdos? Jag var yr och mådde illa, men jag lyckades i alla fall få ut något begripligt och min mentor ringde efter ambulans. Jag fick åka ambulans till akuten och där blev jag bemött av jättefina sköterskor.  De tog prover och jag blev tvingad att dricka ca 6 dl kol, något som var riktigt äckligt. Det tog lång tid innan jag fick i mig allt och jag vet inte om jag hade fixat det om det inte vore för den fina sköterskan som var med mig. Vi gjorde det tillsammans helt enkelt! Hon tröstade mig, peppade mig och visade en enorm omtanke. Den människan kommer jag aldrig att glömma.

Min pappa och bror kom snabbt till akuten och var med mig hela tiden.  När jag sedan skulle åka vidare till ett lite större sjukhus ett antal mil bort, tog min pappa egen bil medan jag fick åka med ambulans. Jag har aldrig tidigare åkt ambulans, men det gick bra. Tjejen som satt med mig var jättetrevlig och visade verkligen omtanke. Jag blev illa till mods när vi började närma oss sjukhuset och just då ville jag bara stanna i ambulansen för alltid. Det var så tryggt och säkert där inne och i sjukhuset skulle jag bli tvungen att möta ny personal och ställas inför mer frågor.

Jag fick ta ännu mer prover när jag kom fram till sjukhuset och jag fick även prata lite med en jourläkare.  På kvällen hade jag det enormt svårt att somna. Pappa sov som en stock, medan jag låg och vred och vände mig i flera timmar. Ångesten var enorm och just då ville jag verkligen dö. Till slut lyckades jag i alla fall somna och jag fick nästan 4 timmars sömn den natten.

Onsdagen bestod av mer prover och jag fick även träffa barnläkaren. Pappa var tvungen att åka hem och istället kom mamma dit. Jag fick aldrig vara ensam, så när mamma gick någonstans var alltid en sköterska tvungen att vara med mig. Det fanns en sköterska som var helt otrolig. Henne kunde jag prata om allt möjligt med och hon har verkligen satt spår i mitt hjärta.

Senare under dagen fick jag och mamma träffa BUP. Jag var riktigt nervös och det var ett jobbigt samtal. Vi kom i alla fall fram till olika saker, bland annat att jag skulle få åka hem, men inte bli lämnad ensam.  Resten av veckan skulle jag få vara hemma, men på måndag försöka gå till skolan igen eftersom ett möte med mentor och skolkurator var inbokat.

I skrivande stund är jag hemma och jag mår sådär. Det är självklart otroligt jobbigt efter det som hänt och jag känner mig ganska svag. Samtidigt har jag en enorm vilja att börja må bättre och jag ska kämpa in i det sista för att ta tillbaka mitt liv. Jag har haft stort stöd från min älskade familj, vänner, klasskompisar, släkt och bekanta, utan dem hade jag aldrig orkat komma tillbaka. Jag har blivit lovad att något ska göras åt situationen i skolan och jag hoppas verkligen att det blir så. Jag är dock tveksam till att det kommer bli någon förändring, men jag slutar aldrig hoppas på att skolan tar sitt ansvar och hjälper mig!

Jag vill säga några ord till er alla som är i en liknande situation som mig. Sluta aldrig kämpa och ge aldrig upp.  Jag vet att livet kan vara otroligt jobbigt och det kan kännas meningslöst, men bakom allt det mörka finns det alltid lite ljus. Det finns alltid människor som bryr sig om dig, även om du känner dig helt ensam.  Det är inte alltid så lätt att få den hjälp man behöver, utan man måste verkligen kämpa för att få hjälp. Om skolan är jobbig så kräv att det blir ändring, det är din rättighet. Ibland kan man behöva prata flera gånger med lärarna för att de ska förstå, för kom ihåg att de oftast vill väl, men inte alltid vet hur det ska hjälpa just dig.

Jag är trots allt glad över att jag lever, eftersom jag inte vill missa allt det roliga som livet har att erbjuda. Jag försöker att tänka på allt bra med mitt liv och allt bra som kan hända i framtiden. Det vill jag faktiskt inte missa, så jag har bestämt mig för att ge livet en till chans. Jag ska vinna tillbaka mitt liv!

Jag vill avsluta med ett ordspråk som jag vet att det ibland kan vara svårt att tro på, men som verkligen stämmer, ”Efter regn kommer solsken”.

Ta hand om er!  Kram/ Hanna

Ni vet när man får en sån där Aha-känsla? Det fick vår läsare Sara idag när hon läste i en av sina kurs-böcker. Och den ville hon dela med mig av till alla andra läsare på Tjejkraft. Här kommer därför ett litet inlägg om självförtroende.

Ibland tänker jag på Lilla Sara (det är jag, som barn) och måste skratta. Jag hade nog typ världens bästa självförtroende. Jag var helt övertygad om att allt som jag såg göras klarade även jag, med lite träning, minst lika bra. Att jag skulle bli något stort tvivlade jag inte på. Om det gällde att rädda världen, bli världsberömd idrottsstjärna, skriva omvälvande böcker eller få nobelpriset i medicin visste jag dock inte. Jag bara kände att jag var en otrolig varelse med all världens möjligheter. Skönt va? Ibland undrar jag var det självförtroendet kom från. Till viss del från mina föräldrar och en uppmuntrande omgivning såklart. Men idag hittade jag ett citat som ger en annan lösning på gåtan. Det är ganska så långt men jag försöker sammanfatta det så här:

Till en förälder… ”Jag vet inte vad du drömmer och hoppas för ditt barns räkning, jag vet bara, att om ungen har läshunger, så är han i livets alla skeden bättre ställd än om han inte har det. [...] Kanske du rent av rentav bär på storhetsdrömmar och vill att han en dag ska bli en av dem som omskapar världen och gör den till en bättre plats för människor att leva på? Några måste det ju bli för varje generation [...] Ja, men då måste du visa honom vägen till boken. Ty allt som sker, måste först ta form i någon människas fantasi. Hur ska det annars bli till? [...] du har kanske inte så högtflygande drömmar för ditt barns räkning. Du vill bara att han ska bli en någorlunda lycklig människa, var han än hamnar. Ditt barns lycka eller olycka kan du inte göra så mycket åt. Men en sak kan du göra. Du kan visa honom var det finns tröst att få, när han är ledsen, och glädje och skönhet, när livet är grått, du kan ge honom vänner som aldrig sviker … ja, du kan visa honom vägen till boken.”

Citatet är ur boken ”Det gränslösaste äventyret” av min stora inspiratör Astrid Lindgren.

När jag läste det klack det till i mig. Läshunger har jag haft sen jag förstod vad en bok var. Jag har omättligt sugit i mig sagor och historier. Ibland var böckerna verkligare än livet självt. Är det då så konstigt att jag lugnt litade på att jag var menat till något stort? Jag var ju huvudpersonen i mitt eget liv. Skapad för spänning, stordåd, beundran och uppmärksamhet. Livet var ett äventyr där allt kunde hända. Inte bara var förresten, är fortfarande! Folk undrar, eller förundras kanske, när jag naivt påstår att det ibland känns som om jag kan påverka tiden, vädret, världen. Som om allt utgår från mig. Tro mig, det är en underbar känsla och jag hoppas på att få behålla den en liten stund till. Känslan av att världen är min!

Vår läsare YoXx läste om tjejerna på Magasinet Tjejliv som gått sin egen väg. Det motiverade henne att skriva en text om hennes väg, som hon vill gå. Hon ville få ut sina tankar till världen samtidigt som hon ville att de skulle hamna på ett bra ställe. Och som hon skrev, Tjejzonens blogg måste vara det ultimata stället

Jag läste nyss inlägget om tjejtidningar och sådant. Det fick mig att tänka på mitt framtuda yrke som designer, som jag verkligen hoppas på att nå. Jag har bestämt mig att alla som ska vara modeller för mig, de ska komma till mig, väga sig och mäta sig för de får inte vara underviktiga men de får gärna vara jättekorta och små. Jag ska inte ha ett krav på en felfri kropp, om de, liksom jag, är fulla av ärr, är det okej, då är de ju originella, de är perfekta, helt underbart. Eller om de kanske har något annat som utmärker dem, då ska de få vara modeller hos mig. Helst ska de kunna proppa i sig av godiset jag ska ha framme överallt.

För min största dröm är att bli modell, men när jag hört av mig till agenturer, så har jag varit för tjock och för kort trots att jag haft exakt de storlekar som eftersöktes. Det tycker jag är riktigt fel. För de skriver med stora bokstäver att de söker tjejer och killar med dessa storlekarna och proppagerar mycket om att de vill att deras modeller mår bra. Men med kraven de har så kan modellerna garanterat inte må bra.

Därför är jag riktigt stolt över att jag ska skaffa mig ett märke som Designer och modell. YoXxiiFied ska det heta. Jag ska bli större än Dolce and Gabana, Gucci, Prada och alla andra sådana märken. Jag ska bli den nya trenden, alla ska gå runt med mina grejer överallt. Och jag ska inte bara bli en designer som slänger på modellen kläderna under en halvtimme, utan jag ska träffa mina modeller en och en, prata med dem för att se hur de mår och har det. Jag ska bli den bästa som finns. Jag ska ha billiga saker, men vissa grejer ska vara dyrare och bara finnas i ett fåtal exemplar, eftersom pengarna för de ska gå direkt till barn som behöver dem.

Jag drömmer om att kunna ge bort saker. Det är vad jag vill arbeta med, det vill jag sprida.

När jag berättat detta för mina lärare, föräldrar, kompisars föräldrar, så har det bara varit TVÅ lärare av 100 som trott på mig, bara Mina vänners föräldrar som tror på mig, inte mina föräldrar eller något. För det är ju de andra som ser den jag verkligen är när jag tror på mig själv. Det finns för många tjejer och killar där ute som går samma väg som deras föräldrar, jobbar inom familjeföretaget och såvidare. Det ska bli slut på det. Jag tycker verkligen att alla tjejer där ute ska tro på sig själva. För de kan mycket mer än vad de tror. Ofta är det så att har man haft en jobbigare uppväxt, så vet man hur livet kan vara och blir starkare.

Tjejen på bilden är min bästa klasskompis Mellanie, hon, liksom jag, har ett halvjobbigt liv, men hon är tamafasen den positivaste människa jag någonsin träffat. Detta kortet togs en dag när hon var hos mig och vi myste ute i skuggan, hon älskade mina väskor jag gjort, så hon fick agera modell. För mig, så är hon den vackraste modellen jag sett. Hon är perfekt!

Sara har sktivit en text som peppade oss på Tjejzonen otroligt mycket. Den handlar om vad allt vi kan göra, alla möjligheter vi har och allt vi kan lära oss.

Tänk så mycket vi kan lära oss. Tänk att vi kan förändras. Tänk att vi är oss själva, men ändå så många personer, på en och samma gång. Fascinerande! Fast lite skrämmande. Det hade varit så mycket lättare om allt var svart och vitt. Om vi levde i mumindalen där hemuler alltid är hemuler (stressade men handlingskraftiga ordningsmänniskor) och alla förändringar skedde inom rimliga gränser. Även om vi, tack och lov, inte lever i en mumindal kan det ibland vara skönt att skapa sig en identitet. Är det inte det vi ständigt försöker när vi går in för en kultur? Människor engagerar sig i religion, idrott, yoga, pelargoner, tuffa gäng och andra aktiviteter som ger dem den där stämpeln. Du är en hemul, du är en yogi, du är en skitunge. Varsågod – här är regelboken. Lev din roll och lev den bra!

I sagornas värld är det lätt att leka med karaktärer. Det är fler än Tove Jansson (mumintrollen) som utnyttjat typiska roller i sina berättelser. I Guldkompassen låter Philip Pullman människans själ vandra vid sidan om sin människa i form av ett djur. Det är en lockande lek med personligheter. Böckerna (och sedan filmen) skapade många diskussioner i min vänskapskrets. ”Vilket djur skulle du vara?”. Jag älskade den frågan. Vilket djur, vilket träd, vilket väder, vilken sång… det finns oändligt många lekar och spel på temat. Tänk så skönt om man kan knäcka koden. Upptäcka hur ens daimon (själ) ser ut och sedan veta hur man ska handla. En katt är ju alltid på ett visst sätt, en hund på ett annat. Bara människan lär om. Bara människan förändras. Bara människan har fler sidor än hon själv förstår.

Så lilla, komplicerade människa. Leta efter likheter om du vill. Lek att du är en fågel. Känn dig som en riktig fotbollsspelare. Kalla dig för en ohjälplig drömmare. Men glöm aldrig bort att du egentligen är en människa. Ingen annan kan tala om för dig hur du är. Det vet du inte ens själv. För hur det än är, kommer inte alltid att vara. Allt förändras!

Sara har funderat lite kring det här med att göra en revolt. När hon var tonåring var hon snäll och bråkade aldrig, men nu…

När jag var i tonåren fick jag alltid höra att jag var så snäll och duktig. Jag gjorde inte uppror. Jag har faktiskt aldrig bråkat med mina föräldrar. Det var jag stolt över. Mina föräldrar behövde minsann aldrig ”stå ut med” mig. Inte förrän nu, flera år senare, har jag börjat fundera över hur bra det egentligen var.

Kan det vara så att alla behöver en revolution? Här sitter jag nu, en ”genomsnäll” 22 åring, och känner att någonting saknas. Var är alla repor, de som på möbler kallas patina? Hur ska jag veta att jag är bra hur jag än är, om jag aldrig vågat testa gränserna? Var går gränsen för vad som accepteras?

Jag har allvarligt funderat på att ta tonårsrevolten nu. Göra något ”wild”, skolka, röka eller bara vara dum. Men jag är för smart. Jag har argument emot alla försök till dumheter. Det går inte att vara upprorisk bara för sakens skull. Jag vill ju inte såra någon. Den enda jag kan vända mig emot är mig själv. Det är då det blir farligt. Vänd dig aldrig mot dig själv!!! Risken finns att du inte protesterar. Risken finns att du krymper till ingenting. Vad är väl en revolt utan motstånd? Värdelös!

Men så fick jag en idé! Plötsligt visste jag hur mitt uppror skulle se ut. Det var så enkelt. Så genialt! Hur många gånger har jag inte tänkt ”Nej men jag ser ju förj*vlig ut! Alla andra är mycket snyggare.” eller ”Nu blev jag sådär pinsam/nördig/barnslig/snobbig igen, vad ska folk säga?” eller ”Borde jag verkligen sagt/gjort så?” Haha, om min omgivning misstycker, då är det en del av min revolt. Jag tänker banne mig inte passa in, jag ska göra precis vad jag vill. Okej, skratta ni, jag vet att det är den feges uppror. Som en mormor som lämnar teskeden odiskad för att markera att hon inte är pedant. Ändå gör det all skillnad. För mig! Sakta rinner floden av uppdämd protest ut genom min före detta osäkerhet. Sakta blir jag vuxen. Det känns skönt!

Vi fick ett mejl från en läsare som heter Linn. Hon berättade att hon läste vår blogg och kom att tänka på en sak som är väldigt viktig för henne när hon mår dåligt. Här kommer en text från henne med hopp om att den kan inspirera någon, och det tror vi på Tjejkraft alldeles säkert att den gör!

Jag är en tjej som haft väldigt svårt att få vänner, allra mest när jag var mindre. När jag började på dagis så kom känslan över mig på en gång att jag inte var välkommen där, jag var inte en del av gemenskapen. Det var svårt att se de andra barnen sprudla av glädje när jag själv fick stå bredvid utan en chans att få ta del trots mina väldigt många försök. Jag utvecklade då en massa negativa tankar om mig själv och ju mer jag tänkte på det så kände jag det som bekräftelse på vad jag tänkte varje gång de undvek mig.

Senare resulterade det hela i att jag drog mig undan, jag kände mig så fel, misslyckad, ful och allt annat negativt jag kunde komma på- för de ville ju inte vara med mig. Och när jag då inte klarade av att få känna att jag kunde få vara med på åtminstone en lek iallafall, eller att få ett hej, så kände jag mig ännu sämre ändå. Det dröjde sedan till senare tiden av högstadiet innan jag kunde tillåta mig att känna mig välkommen bland mina nyfunna vänner. Jag var helt ärligt, rädd, livrädd för att återigen bli avvisad och hånad så som jag tidigare blivit när jag trott att min högsta önskan slagit in- jag skulle få vara med en stund. Men det slutade med att jag stod där och grät när de skrattade mig rakt i ansiktet för att jag trott så starkt på att få vara en del om så bara för en stund.

Numera är jag den person som vunnit högsta vinsten eftersom jag har så otroligt fina vänner. Jag trodde inte att det skulle kunna bli så här bra, för även om man försökte hålla modet uppe så tvekade man fler än en gång under denna resa. När jag mötte några vänner där på högstadiet gav de mig tron tillbaka- det blir alltid bättre. Det hände flera saker unden tiden vilket satte vår vänskap på prov och jag fick bevisat att de var helt underbart goa tjejer. I och med att vår relation djupnade så fick jag även upp ögonen för de andra människorna, helt plötsligt så ville inte alla människor undvika mig. Jag kunde möta människor med leende och vänliga ord, samtidigt som jag visste om det skulle kännas fel så hade jag ju de närmare vänner vid min sida iallafall. Jag behövde därför inte bekräftelse från alla andra, vissa människor hade ett beteende som jag istället mådde bättre utan.

Jag har vänner som jag kan se som mina allra närmaste och flera andra kompisar däromkring också, de där som kan få dagen att skina lite extra. De vänner som föralltid kommer att ha en plats närmast hjärtat är de som jag känner att jag älskar att upptäcka världen tillsammans med positivt och negativt! Som varje dag kan få mig att känna tacksamhet för att jag får leva och uppleva så mycket fint även under de mörkaste stunderna. Sådana vänner som man på en gång vill berätta för om den jättesöta thé-mugg man sett och bara måååste ha, som man överlyckligt ringer till för att skrika ut sin lycka över att det svåra provet ändå gick så bra, berätta dagens knasigaste eller pinsammaste, för att ge kärleksfulla ord om hur värdefulla de är, som man kan blotta hela sitt inre- såväl ljust som mörkt.

Som tillåter att släppa alla hämningar och låta alla känslor och tankar ta plats utan att döma men som ändå inte är rädd för att lyssna på och ge några välbehövda ord. De finaste vännerna som göra de bästa dagarna ännu bättre bara genom att finnas till. Vi behöver inte pengar att göra dyra saker, vi behöver inte mycket alls, vi behöver bara varandras närvaro. Det som ger de enkla leendena, skratten och lyckan vilket gör att det värmer hjärtat lite extra och får det att växa till större. Vi delar livet med allt vad det innebär.

Jag vill därför säga till dig därute som likt mig tvivlat på att vara den tjej som är lyckligast i världen för att de finaste vännerna finns- jag lovar dig, DE FINNS DÄR och de väntar på att träffa en underbar tjej som dig! Och tänk på dig själv, omge dig av de människor som ger dig mer energi än de tar, alltså de du mår bra av. De som på riktigt och ärligt kan dela livets glädje och sorg.

Dessutom… kom ihåg att skina som den sol du är. Dela med dig av din glädje och du kommer att glädja andra vilket ger dig det samma tillbaka. Du är precis så bäst som du vill vara och människor i din närhet är superlyckliga för att just DU finns!

Sara har skrivit en text som fick oss på Tjejkraft att le och bli varma i hjärtat. Alla har inte sån fantastisk tur att ha två trygga och lyckliga föräldrar som Sara har, men alla kan nog dra lärdom från den vishet hon väljer att dela med sig av idag.

När jag var 17 år gick mina föräldrar igenom en tuff period. De jobbade mycket, var ofta trötta och började glida ifrån varandra. Vi hörde dem aldrig bråka, men såg inte heller några tecken på den värme och tillgivenhet jag minns från tidigare år. En dag kom skilsmässan på tal. Mamma letade till och med boende på nätet. Jag förstod att det var allvar. Försiktigt suddade jag ut min föreställning om framtiden och målade in delat boende, två julfiranden och eventuella plastföräldrar. Jag är en planerande person och man måste ju vara förberedd.

Det blev ingen skilsmässa, ingen flytt och inga plastföräldrar. Istället för att separera valde mina föräldrar att göra upp med roten till att de glidit isär, dvs. slitiga arbetsförhållanden och skilda intressen. De pratade om behov och besvikelser och hur ett bättre liv kunde se ut. Jag tror att de insåg hur viktiga de var för varandra. Ingen av dem hade kvar kontakten med gamla vänner. Familjen hade blivit allt.

Den vintern förändrades mycket. Jag minns att jag gav mamma en hårpermanent i julklapp. Hon kom hem, snygg och fräsch, efter det första frisörbesöket på många år. Efter det började hon sminka sig ibland, köpa kläder till sig själv och unna sig själv att må bra. Hon och pappa skrev in sig på en buggkurs och när den tog slut skaffade de gemensamt gym- och simkort. Båda tog upp kontakten med gamla vänner och de umgicks allt oftare med arbetskamrater och grannar.

Idag lever mina föräldrar ett underbart liv tillsammans. De har arbeten de trivs med men ser till att lägga mycket tid och fokus på att vara lediga tillsammans. Veckorna är fulla med yoga, trädgård, inredning och utflykter. De reser utomlands och inomlands, löser korsord och läser deckare. Jag blir så glad och stolt varje gång jag ser dem. Det riktigt lyser om dem; två fria, friska och lyckliga människor.

Mamma och pappa har lärt mig mer än jag någonsin skulle kunna skriva ner ens i en tjock bok. Här får jag bara plats att dela med mig av några av klokheterna: Lär dig vad i livet som betyder mest för dig och håll hårt i det. Våga förlåta. Våga förändras. Livet är inte slut efter 50, det har bara börjat! Jag har haft turen att få två föräldrar som kommit att bli mina främsta förebilder i livet. Tack vare dem är min värld en möjligheternas värld.

Hur är skolan för dig? Tycker du att det är jobbigt eller trivs du? Här berättar Sara om hur det var för henne under ett par av de 17 skolstarter hon har haft.

Skolstart. Ett laddat ord. Minns du första gången? En skolväska full med papper och pennor. Du var en av de RIKTIGA eleverna! Var du nervös? Förväntansfull? Blev det som du hade tänkt dig? Jag kan tänka mig att det har blivit en hel del nya skolstarter sedan dess. Hur många av dem har du längtat efter och inför hur många har du haft ont i magen? Alldeles för många elever går till skolan eftersom vi har skol-PLIKT i Sverige. Helst hade de velat slippa. Mobbning, prestationsångest eller bara ren tristess. Skolan kan vara ett helvete! Jag började för 17:e gången i måndags. SJUTTONDE! Helt otroligt. Ännu mer otroligt är det att jag har sett fram emot varenda en. Det är nog ganska så ovanligt, och det har inte varit helt självklart.

Ettan, tvåan, trean. Lågstadiet, mellanstadiet och sen kom h ö g s t a d i e t! Fruktat, och inte utan anledning. Det är då livets hårda skola är som allra hårdast. Jag hade precis förlorat min bästis. Hon började sminka sig, hänga med de tuffa tjejerna, följa modet. Jag förstod ingenting. Vi var ju inte sådär! Nu var det bara jag som inte var sådär. Jag och Johan. Vi var två småbarn i hängslebyxor. Två töntar med glasögon (jag) och tandställning (han). Vi byggde barkbåtar och gungbrädor, gick med i biblioteksrådet och hoppade hopprep. Vi hade en Harry Potter klubb, ett eget handslag och roliga ramsor. Jag var bäst i klassen. En stude och fjäskis. Vi var tretton år och alla andra ville vara vuxna. Vi var lovligt byte i en hård värld. En värld där lärare blev utmobbade och elever pissade ut genom klassrumsfönstret och blev jagade runt borden på lektionerna.

Ni förstår hur det kunde slutat. Grov mobbing. Kuratorer. Depression. Ensamhet. Det finns så många historier. De är inte mina. Jag hade roligt!  Vi, de överblivna, var starkare än tuffa gänget. De kallade mig stude. Jag tackade för komplimangen. De kommenterade våra brillor. Vi startade en ”glasögon- fanklubb”. Det var ett verbalt krig men de kunde inte nå oss! Vi var ju de goda och vi hade de vuxnas stöd. Vi var dessutom 10 stycken och tog oss an alla som inte fick vara med. En härlig brokig skara.

Under högstadiet lärde jag mig att man inte behöver vara omtyckt av alla. Jag lärde mig att de som bryter mot normen är de som har roligt. Jag lärde mig att de yngre såg upp till oss, inte de ”populära”. Jag lärde mig också att det finns vissa människor som är för coola för mig. Det där sista är inte sant. Det försöker jag fortfarande få in i huvudet. Det vore bättre om jag sluppit den läxan.

Skolan är en svår nöt att knäcka. För många är den onödigt svår. Vi kan hjälpas åt för att göra det lättare. Om du är vuxen: våga se de utsatta och ta deras parti. Om du är en kompis: våga erkänna även de som sticker ut. Om du är drabbad: våga leva livet, att ha roligt är fruktansvärt smittsamt. Viktigare ändå; våga be om hjälp!

Sara ville berätta om varför hon utbildar sig till jägarmästare, spännande och annorlunda läsning!

Tycker du om att läsa? Önskar du som jag att böckerna aldrig skulle ta slut eller att författaren hade utvecklat vissa detaljer lite mer? Det finns en fantastisk saga som berättas för alla som har tid att lyssna och alla får höra om det de är som mest intresserade av. Vill ni läsa ett utdrag ur den? Jag lovar, det är fantastiskt, men inte för bra för att vara sant.

Kom, slå dig ner på kullen där borta, vid en av de stora solvarma stenarna. Sätt dig bekvämt men blunda inte, håll ögonen vidöppna så ska jag berätta en oändlig historia. Det är jag som är Moder jord. Du känner mig redan, är faktiskt en del av mig, men min berättelse kan du aldrig höra för mycket av, den är alltid ny. Idag har vi hittat en vacker plats att läsa, det blir ett spännande kapitel.

Det här är ett böljande landskap, fyllt med stora stenbumlingar så som den du nu lutar dig mot. Hur tror du stenarna kom hit? Kan du föreställa dig att jorden för 11’000 år sedan var täckt av 3km tjock is? Den var högre än Kebnekaise. Det var en kall tid för mig. Isen gav mig en rejäl make-over. Den flyttade nämligen på sig och på sin färd tog den med sig stora stenblock. De formade sig efter dess tyngd och fastnade i dess kalla grepp. Sakta men säkert smälte isen till ett jättelikt hav. Vatten forsade genom tunnlar och sprutade stora stenbumlingar ut i det stigande havet. På så sätt bildades rullstensåsar och klapperfält som fortfarande formar Sveriges landskap. Din sten har slungats ut ur en sådan flod och rullat runt på havets botten. Det är därför den är så rund och skön. Ja, isen formade verkligen min kropp. Den pressade ner mig flera meter med sin tyngd. Sen dränkte den mig nästan. Bara små toppar stack upp ovanför vattnet. Ser du berget där borta? Det ser ut som om det har en munkfrisyr, en grön hårtuss omgiven av en flint av sten. Hårtussen är träd som växer på mark som stack upp ur det stora havet. Stenhällarna var en brant, klippig strand som svallades av vågorna. All sand och jord spolades bort, ut i havet. Sanden samlades i skyddade vikar och den finaste jorden landade på havets lugnaste botten. Allteftersom vattnet sjönk och jag kunde resa mig igen spolades nya branta klippor kala och mer jord hamnade i de djupaste dalarna. Med en gnutta fantasi kan du nog se allt det här; stenarna som färdats med isen, de renspolade klipporna, sandstränderna och de stilla djupen.

Vill du fortsätta sagan in i nuet? Vi ger det ett försök. Du sitter alltså på ett klapperfält som spolades ut ur en tunnel för mer än 10’000 år sedan. Under dina fötter ligger sand som har sköljts bort från klipphällar. Skulle du tro mig om jag sa att den sanden är randig? Det är faktiskt sant, här i norr är min hud vackert brun, vit och rödrandig. Hade du haft en spade kunde jag visat dig, nu får du lära av det som syns på ytan istället. Tallarna berättar att jorden är torr, sur och – just det – randig. Det är väte från tallens rötter tillsammans med regnvatten som rinner genom sanden som får jordens mineraler att bilda ett vackert mönster. Tallarna berättar även om bränder som präglat landskapet under många år. I norra Sverige brinner skogarna faktiskt minst 1 gång på hundra år om ni människor inte släcker bränderna. Utan bränder, eller skogsbruk, skulle tall ersatts av gran på många ställen.

Nu kanske du inte tycker att randiga jordar, stenar eller vatten är så intressant. Vem bryr sig väl om en gammal gummas torra, rynkiga hud? Men jag lovade dig en oändlig historia och så länge du har ögon och öron öppna så ska jag fortsätta berätta. Jag ska tala om sorkar som nöter ut stigar i mossan och lämnar högar av blåbärsris vid boplatsen. Jag ska beskriva skalbaggarnas stjärnformade gångar och visa dig pärlugglans näste. Jag ska berätta hur vindarna snurrar över jordklotet och får moln att födas och dö och hur molnen påverkar svalan som påverkar flugan som påverkar…

Ja historien är oändlig men ett A4 bara 29,7 cm långt. Utdraget är slut men sluta aldrig läsa! Det är livet du läser om och det finns inget större eller mindre eller mer betydelsefullt än det.

Sara skickade in en text som innehåller allt från roliga anekdoter och en målande beskrivning av en resa till ett toalettips och en påminnelse om något som vi mer än gärna upprepar här i ingressen: kom ihåg att vara en av de som hjälps åt med att skapa en bättre värld.

Har du vuxit upp på ett ställe där man springer in och ut hos grannarna för att fika och prata? Där det alltid finns någon, känd eller okänd, som håller upp dörren och hjälper till med matkassen? Där allt ordnar sig för att alla hjälps åt? Jag har inte gjort det, men jag har aldrig gett upp hoppet om att det ändå är så världen ser ut. Vet du vad, jag tror jag har rätt. Hör bara här.

En dag glömde jag min jacka på en bänk när jag skulle ta ersättningsbuss till tåget till Umeå. Väl vid tåget 10 mil bort upptäckte jag att jackan var borta. 10 minuter senare var båda konduktörer och stor del av perrongen engagerade i telefonsamtal och diskussioner. Det slutade med att en tågkonduktör hämtade jackan och lämnade den till nästa som förvarar den tills jag kommer och hämtar den. Absolut den bästa service jag någonsin har fått, utan att någon verkade tycka att jag var till besvär.

Under en annan resa till Kvikkjokk mellanlandade jag i Jokkmokk och stannade där (i tält) över natten. På morgonen tänkte jag unna mig frukost på ett fik. Tre vänliga kvinnor visade vägen till ett nyöppnat café. Jag bad om frukost och fick beslutsångest när det inte fanns ett färdigt frukostkoncept. Då säger konditorn ”Men vi kan väl plocka ihop en frukostbricka åt dig så slipper du välja.” 10 minuter senare får jag en kopp te, 3 sorters bröd (varav ett bakat på egenskördad tallbark), ost, ägg, skinka, smör, rädisor, gurka och juice. Så himla fint!

Från caféet vandrade jag runt i staden och blev snart invinkad på ett bokcafé. Här satt en man och en kvinna och drack te. Jag har aldrig sett ett bokcafé förut och blev nyfiken. Jag bjöds på te helt gratis och satt sedan och pratade och bläddrade i böcker i över en timme. Innan jag gick frågade om jag hade skoskavsplåster med mig. Annars skulle jag fått det av henne för utan det kan man inte vandra.

Så kom jag till Kvikkjokk och träffade en man jag beundrar mycket. Han föreläste för oss på en skolresa och jag blev så imponerad av hans allmänkunskap och glöd att jag skickade ett vykort när jag kom hem. Efter det har vi brevväxlat. Nu lånade han ut en stuga och kanot tog mig på guidade båtturer helt gratis. Han eldade åt mig varje kväll och var mycket mån om att jag hade det bra. Otrolig gästfrihet efter bara ett möte och två års brevväxling.

Slutligen vandrade jag från Kvikkjokk till Västerfjäll, en övergiven by vid sjön Tjeggelvas. När jag kom fram var batterierna slut på min telefon så jag kunde inte ringa efter båtskjuts. Jag hade tur, det fanns vänliga sommargäster i ett par av stugorna. De ringde båtkarlen och sen fick jag en grundlig guidning i byn och lärde mig mycket om samer, samiska och renskötsel. Dagen efter hämtades jag av en skäggig man och fick sedan lift till närmaste by av en pratglad lastbilschaufför.

Utan alla generösa människor hade min resa blivit svårare, dyrare och mycket tråkigare. Inte en enda gång kände jag mig hotad, avvisad eller ens besvärlig. Det var som om jag gjorde dem en tjänst när de fick hjälpa mig. Jag hoppas att du också har träffat människor som de här och att du träffar många i framtiden. Om inte så har jag ett tips. Sök dig till städer där toaletterna på tågstationen är gratis, alltid öppna och i bra skick. Där bor det hederliga människor. Dessutom hoppas jag att du, precis som jag, ser till att bli en av de som skapar en vänligare värld.

Sara har skrivit en dikt som vi får den stora äran att lägga upp på bloggen. Vad tänker du på när du läser den?

Jag sår ett frö. Som ska bli ett träd. Som ska ge en frukt. Som ska mätta min hunger.
Och trädet blommar. Vit oskyldig skönhet. Känner du doften? Det är doften av längtan.
Längtan som lockar. Längtan som lovar. Längtan som förenar och förskönar.
Jag sådde ett frö. Som blev ett träd. Som gav en frukt. Som mättade min hunger.
Men kände jag inte doften av blomman. Då skulle jag inte bli mätt.

Bilden har vår läsare Emmi tagit och skickat in. Tack!

Ni vet väll att den viktigaste delen av Tjejkraft är NI? Ja, just du! Den här bloggen handlar nämligen inte om en enda person och vad hon åt till frukost eller vad hon shoppade på lunchen. Den handlar om livet i stort och tjejer i allmänhet. Här är allas berättelser och talanger precis lika viktiga.

Tänker du på något? Har du skrivit en text? Tagit ett par bilder du är nöjd med? Skicka in allt till matilda@tjejzonen.se så publicerar vi det på bloggen. Kom ihåg att du är viktig och att vi behöver dina bidrag för att vår idé ska fungera.

Och HÄR kan du läsa andra läsares berättelser.

Sara delar här med sig av sina tankar kring att gilla någon man aldrig har träffat.

Kan man tycka om någon man aldrig träffat? Det tror jag att man kan. Jag tycker nämligen om Astrid Lindgren. Hon är inte min idol, det känns som fel uttryck. Kanske är hon en förebild, men mest en härlig gumma som jag tycker om. Även om jag inte träffat henne. Det har inte behövts. Som barn somnade jag till hennes röst som läste sagor ur bandspelaren. Både rösten och sagorna ingav trygghet. Hon hade ”ett förbund” med alla barn, och i det förbundet fick jag vara med. Som vuxen har jag lärt mig mer om både henne och hennes sagor, men jag kommer aldrig så nära henne som under kvällarna med högläsning ur Pippi eller Emil. För några dagar sedan skickade mamma hennes sommarprat från 1993. Jag lyssnade med välbehag på den kända rösten och kände att Astrid Lindgren tycker jag om. Programmet kan man höra HÄR!

Sara ville dela med sig av vad hon tycker och tänker om frasen ”ett utvecklande jobb”.

En av de saker som har stått högt upp på min önskelista i livet ”ett utvecklande jobb”. Det ligger i tiden att sträva efter att arbeta med någonting som är intressant, varierande, stimulerande och utvecklande. Inte så konstigt egentligen . 40 timmar i veckan drygt 40 veckor om året tillbringas ju på jobbet. Det är ca 30 % av årets vakna tid. Tänk att gå och ha tråkigt en tredjedel av livet! Jag haaatar att ha långtråkigt. Men måste det vara tråkigt att arbeta med någonting som är enformigt, okomplicerat och utan utmaningar eller karriärmöjligheter? Det har jag gått och funderat på under årets sommarjobb.

Jag har arbetat på en av Sveriges häftigaste platser, Tjeggelvas (se tidigare inlägg). Vi har blivit nedsläppta med helikopter, bott i tält och vandrat mellan historiska boplatser. Ett riktigt äventyr! Det är dock inte helikopterfärden, tältandet eller upptäcktsfärderna som varit mitt arbete. Det jag faktiskt har gjort är att gå i tysthet flera timmar om dagen för att sedan sitta i tysthet och räkna och sortera löv. Hur utvecklande låter det på en skala? Ungefär i samma klass som att gå med en hacka eller lie på en åkerlapp som gemene man för 100 år sedan kan jag tro. Det är bara ett par generationer tillbaka som folk spenderade timmar varje dag med ett fysiskt krävande och mentalt okomplicerat arbete. Man knogade på i tysthet, utbytte enstaka fraser och pratade om vädret på kafferasten. Tänk vad mycket man måste ha hunnit tänka på den tiden! Verkligen tänka menar jag, inte bara koppla på intelligensen för att slänga ur sig smarta fraser och imponera på kunder och vänner dagarna i ända. Jag kan inte låta bli att undra vad för slags inre visdom jag missar om jag fortsätter att vara tyst högst en timme om dagen (och den timmen har jag en talbok i öronen) snarare än åtta.

Det fanns en tid när jag var rädd för att bli ensam med mig själv och mina tankar. Det är skrämmande hur sårbar man blir utan referensramar och yttre bekräftelse. Tankar kan inte tystas, de kan bara överröstas. Vad händer när omgivningen inte längre distraherar dem? Kommer ångesten och stressen att ta över? Hur ska jag orka med mitt eget sällskap timme efter timme? Faktum är att tankarna får vingar och tiden bara flyger iväg. Mitt eget sällskap blir roligare och roligare för varje dag. På samma gång är jag totalt medvetet närvarande (försök vara annat när du klafsar genom en myr) och långt bort i fantasin. Helt utan ansträngning! Det är meditation i rörelse. Jag har lärt mig nu att inte vara rädd för att ha långtråkigt. Det är frånvaron av tristess man ska akta sig för! En stressad hjärna kan inte uppskatta tystnaden, då börjar den älta och problematisera. Numera är jag övertygad om att städerskor, industriarbetare, bärplockare och andra med tid för eftertanke är orakel jämfört med alla lyckade karriärjägare. Att kommer att ägna resten av mitt liv åt att räkna löv eller kratta grusgångar är fortfarande osannolikt, men ödmjukheten inför det enkla i livet kommer jag alltid att ta med mig. Likaså lärdomen om att ”tystnad måste skyddas så som sårbara saker måste skyddas, vårdas så som växande saker måste vårdas” som Camilla Lif så vackert formulerade det i helgmålsringningen i p1 den 6 augusti. (Lyssna gärna på den tänkvärda predikan vare sig du är troende eller ej.) Slutsats; var inte rädd för att ha tråkigt, du kommer att bli förvånad över hur roligt det kan vara.

Sara har en fråga, har du svaret?

Jag ska börja det här inlägget med en fråga. Tror du på ödet? Jag vet inte om jag gör det, men om det finns ett öde så tror jag att mitt är att bli författare och lärarinna i någon bemärkelse. Varför? Jo, när jag var liten visste jag att författare var det jag ville bli och alla omkring mig visste att jag skulle bli lärare. Jag kunde ha lyssnat på mina kompisar, lärare och släktingar och börjat på lärarutbildningen efter gymnasiet. Jag funderade allvarligt på det. Jag kunde också ha lagt alla andra intressen åt sidan och till fullo gått in för att skriva en bok. Jag gjorde inget av det. Jag tränade voltige, slutade skriva och började läsa till jägmästare. Hur blev det så? Ingen i min familj är naturvetare eller skogsägare. Var det därför skogsbranschen lockade? Jag hade hittat ett outforskat område och jag kände ett oemotståndligt sug att få lära mig mer om Sveriges skog och landskap. Efter två års utbildning är jag säker på att jag gjort rätt val. Jag älskar min utbildning, min skola, Umeå och träd! Vem kunde tro att träd var så intressanta? Ändå säger magkänlan att jag en dag kommer arbeta som lärare och författare och känna att jag hamnat rätt. Kan det vara så att vi har en förutbestämd livsväg, en mening med vårt liv som kan läsas i en handflata? Paulo Cohelo skriver i Alkemisten om hur vårt hjärta viskar om vår livsväg och att vi måste följa den för att bli lyckliga. Om det är sant är det viktigt att verkligen följa vägen, ett steg i taget, och inte bara se till slutdestinationen. Jag kunde ha gått en lärarutbildning, eller en författarskola, istället för att bli jägmästare. Då hade jag inte träffat min pojkvän, den bästa livskamrat jag kan tänka mig. Nu har jag svårt att föreställa mig livet utan honom. Kanske var han den verkliga anledningen till att jag tog vägen om skogen? Han och alla underbara äventyr jag upplever genom min utbildning. Så vad ville jag egentligen säga med det här inlägget? Förmodligen att det kvittar om du tror på ödet eller inte. Så länge du lyssnar till ditt hjärta och inte är rädd för att svänga av från den väg du tror är utstakad för dig så kommer du att nå målet ändå tillslut. Och vem vet, det är kanske inte det mål du trodde. Eller är det just vad det är!