Läsarpepp!

Denna texten är en av de fantastiska läsartexterna vi fått in till bloggen – för syftet är ju att tjejer ska peppa andra tjejer i medoch motgång, dela med sig av sina tankar och känslor! Så om du har något du vill dela med dig av – med namn eller anonymt- skriv ner det i ett mail och skicka till [email protected]!

Ja, ibland så vill jag bara gömma mig, jag vill bara gå under jorden vissa dagar, det känns omöjligt ibland.
Men I will survive, yeah I will survive! 

Läsartext om ätstörningar: “Tillbaka till gymmet”

Ja, för flera år sedan började jag träna.
Den här 15 åriga tjejen som för det mesta bara satt hemma och latade sig masade sig iväg till gymmet.
Men tyvärr hade hon fel människor omkring henne.
Den matglada tjejen blev tjejen som blev rädd för mat.
Och viktresan blev en plågsamma bergodalbana, och en skräck växte fram för att gå till gymmet.
Men till slut efter flera år av terapi så lyckades jag återvända till gymmet.
Konstigt nog så kände jag lycka och glädje. Det var som att träffa en gammal vän.

Texten är skrivet anonymt av en läsare och mailat till [email protected] Maila in din berättelse du med!

Läsarpepp! You can`t appreciate life until it has knocked you down a few times

Det är så konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle njuta så här mycket av livet för ett år sedan. Att livet kan gå från att vara skit till att vara helt fantastiskt.
Ja, det är sant som de säger: You can`t appreciate life until it has knocked you down a few times.

tejkraftbilc901280973209172

Bilden är tagen från DENNA bloggen

När smärtan kommer fram igen

Detta är en läsartext från en av våra otroligt starka läsare som valt att dela med sig av lite visdomsord, vad tycker ni? Stay at Peace?

Tårar rinner ner för mitt ansikte. Det känns som om jag knappt har kommit någonstans i mitt liv.
En halvårs depression som kostade mig ett år och som gjorde så att jag bara vill byta jobb.
Jag har verkligen ställt till det och det känns som om det aldrig kommer att bli bra. Mitt första jobb kommer att kosta mig många arbetsmöjligheter!
Samtidigt kämpar jag på i ett hem där jag knappt får något stöd.
Jag vet att jag inte är ett barn längre men alla vi människor förtjänar något stöd.
Jag älskar min familj men jag får gång på gång svar tom med ens familj kan svika en.
Men jag tänker inte tjata på min mamma om att hon ska bli en bättre mamma eller bråka med min syster om att hon ska bry sig mer om mig.
Utan jag tänker “stay at peace” för man vet aldrig, när som helst kan någon försvinna och jag vill inte leva frågan: Varför tjafsade jag så mycket?
Det finns varken tid eller energi till det.

tjejkraftbild87269871098201982

Bild

Min kamp för att kunna bli sedd som vilken människa som helst

Detta är ännu en text från en av våra underbara läsare! Vad tycker ni? Känner ni igen er?

Det känns som om det aldrig kommer sluta.
Orden ekar i mitt huvud: Autism, utvecklingsstörning.
Snälla varför kan du aldrig sluta tjata om min utvecklingsstörning och se mig som vilken människa.
Ibland undrar jag vad som är meningen med mitt liv ibland??
Det är som om jag vore ett skämt. Jag har aldrig höga tankar om mig själv men det är som ingen ser vad jag kan åstadkomma.
Men men, I know where I`ve been and the best is yet to come.

Läsartext: It may not be perfect but I tried!

Idag så avslutade jag äntligen min kurs på komvux. Det var en lång väg, jag ville så många gånger hoppa av, nu när jag ser tillbaka på det så önskar jag bara att jag hade kunnat göra det bättre. Och ändå nu när jag ser tillbaka min upplevelse så är jag ändå så glad att jag provade för jag lärde mig att uppskatta min fritid.
Nej, det blev inte alls perfekt, men jag försökte, jag försökte och jag lärde mig så mycket!

tjejkraftbild876218731927412

Bild

Läsartext om att gå vidare

Det är som om någon har gett mig ny styrka och ny kärlek till livet. Smärtan är fortfarande kvar men jag har lärt mig att acceptera att vissa saker eller människor kan man inte förändra.
Det är bara att inse det och acceptera det.
Men livet är för kort för att må dåligt och sörja över vissa människor som aldrig kommer att förändras no matter what.

tjejkraftbild9738327947239

Bild

Smärtan, sorgen, ilskan

Detta är en läsartext vi fått in anonymt, om du vill läsa mer om hur det kan vara att känna sig sådär bottenlöst ledsen och frustrerad så kan ni se mer under tjejkrafts tag llska och Må dåligt.

Det går upp och ner, ena stunden känns allt helt okej och jag kan acceptera allt.
Sedan kommer smärtan, sorgen och t.o.m ilskan som jag hade sa till mig själv att släppa.
För vad vinner jag på att vara arg?? Ingenting, ingenting.
Det enda jag kan göra är att forsätta, resa mig upp och fortsätta, bara fortsätta, acceptera det förgångna, acceptera även alla misstag och acceptera den jag är.

tjejkraftbild81632786211111

Bild

 

Läsartext: Livet kan verkligen förändras!!

Usch, hela min kropp skakar, samtidigt så är jag så ivrig för en av dem största äventyren i mitt liv.
Nästa vecka så åker jag till St Julians på ön Malta.
Så nervös även fast jag inte ångrar mitt beslut, det är något jag behöver för att bli ännu mer självständig.
Det är något jag har drömt om i några år. Men vem hade trott det för några år sedan???
Jag var alltid den tysta tjejen som inte vågade säga vad jag tyckte, jag var en riktigt people pleaser, jag brydde mig alldeles för mycket om vad andra tyckte om mig.
Och nu börjar mitt självförtroende smått komma tillbaka och jag vågar ta det stora steget.

Hur är det mer er? Har ni vågar er iväg på en resa ni inte hade kunnat föreställa er?

tumblr_lzi737EWW81qdqv28o1_500

Acceptera och se tillbaka med stolthet

Denna texten har vi fått in av en läsare, den handlar om hur det kan inse att man mår dåligt efter att man gjort det länge, ibland flera år. Men också hur det kan vara att se tillbaka på sitt liv och sin familj och känna allt annat än bitterhet: 

Ibland förstår jag inte hur jag klarat av det.
Har varit lite nere dem senaste dagarna.
När jag är nere så tänker jag ofta på mitt förflutna för att jag får sån styrka då och jag kan se klarare på framtiden.
I flera har år jag fått smälta att jag inte kommer att ha den familj som jag skulle vilja ha, jag har fått acceptera att mina föräldrar är som de är, jag har även fått acceptera att min pappa inte mår psykiskt bra och att vi inte kommer att kunna ha någon relation.
Men det var en hård kamp. Under flera års tid satt jag deprimerad, jag gick knappt ut, jag satt bara i mitt rum och gjorde inget speciellt, jag grät mängder av tårar.
Jag förstod inte vad meningen var med livet.
Jag trodde verkligen att this is it. Jag kommer att leva deprimerad hemma hos min mamma resten utav livet.
Men med tiden märkte jag att såren läker.
Jag insåg också sedan att jag inte behövde acceptera min depression utan jag kunde göra någon bättre utav livet.
Min förflutna skulle inte få hindra mig från den jag ville vara och den framtid jag ville ha.
Men det har varit en lång väg, jag fick många smällar.
Och det låter så konstigt men jag ångrar ingenting som hände, jag var tvungen att gå igenom det för att bli den jag är idag.

Känner ni igen er eller har en egen berättelse att dela med er av? Använd vårt kommentarsfält eller maila er text till [email protected]

Läsartext om skolidrotten

För några veckor sedan skrev vår bloggare Marja “jag HATAR volleyboll“, en text om skolidrotten – och inspirerad av just den texten skickade vår läsare Hanna in en egen berättelse: 

Jag gillade idrotten i skolan under låg- och mellanstadiet. Vi lekte mest lekar och det fanns inte några prestationskrav. Under högstadiet kom jag istället att AVSKY idrotten. Att vi hade en hemsk lärare och att i princip hela min klass var riktiga träningsmänniskor gjorde inte saken bättre. I högstadiet var jag en osäker tjej med dåligt självförtroende. Jag hade även ett självskadebeteende och mådde allmänt väldigt dåligt. Skolidrotten fick mig att må ännu sämre.

Det började med att vi skulle bli indelade i lag. Vår lärare valde antingen ut två stycken som skulle välja ut lagen eller så fick vi själva göra det, vilket ledde till att det alltid blev två stycken killar som valde lagen. Det var otroligt jobbigt att sitta där på en bänk och veta att man kommer bli vald sist eller nästsist. Det var alltid jag och två andra tjejer som blev valda sist, eftersom vi inte var särskilt duktiga i lagsporterna. Oftast var det ändå jag som blev vald sist, men jag låtsades att jag inte brydde mig, även om det gjorde så jäkla ont i mitt hjärta varje gång jag fick gå som sista person till ett av lagen. Vi brukade aldrig ha någon genomgång av sporten vi skulle hålla på med, utan vi började spela direkt. Vi spelade oftast innebandy, vilket jag verkligen avskydde och var ganska dålig på.

Det brukade oftast vara så att jag rörde bollen typ tre gånger under en match, eftersom det aldrig var någon, förutom tjejerna, som passade till mig. Killarna i mitt lag sa ofta bara hur dålig jag var, högt och tydligt inför alla, inklusive vår lärare, men han brydde sig aldrig. Om jag någon gång gjorde något bra, så fick jag ändå aldrig höra någon säga att det var bra gjort, inte ens av läraren. I början gjorde jag verkligen mitt bästa, men med tiden var jag mest där för att jag var tvungen att närvara. Jag deltog inte särskilt aktivt. Jag kämpade mig igenom de tre åren för jag ville verkligen godkänd. Jag låg hela tiden på gränsen till underkänd, men jag var fast besluten att bli godkänd, vilket jag också blev.

När jag skulle gå första gången på idrotten på gymnasiet var det med blandade känslor. Jag hade så dåliga minnen från gympan att jag helst inte ville gå dit, men jag gjorde det ändå. Vi hade idrott med en annan klass och var sammanlagt cirka 30 stycken. De flesta i den andra klassen var riktiga idrottsmänniskor, medan ingen i min klass höll på med någon idrott. Redan första dagen vi hade idrott tillsammans märkte jag en stor skillnad. Dels på vår lärare som var hundra gånger bättre än min förra, men också på attityden bland eleverna. Vår lärare delade ALLTID in oss i lag och vi fick aldrig själva välja lag.Han gick igenom grundligt reglerna och vi fick träna på skott och liknande innan vi började spela en match. Han var även väldigt peppande och ville alltid att vi skulle försöka och göra vårt allra bästa. Det spelade ingen roll om vi inte var så duktiga, utan han ville att vi skulle försöka. Att vi skulle våga prova och våga misslyckas.

Om jag gjorde något bra eller om jag verkligen kämpade, så var det alltid någon i mitt lag som sa ” Bra gjort Hanna!” eller ” Grymt jobbat Hanna!”. Vi peppade varandra och vi både vann och förlorade tillsammans. Som ett lag. Det var ingens fel att vi förlorade, vilket det hade varit på högstadiet, där det oftast var mitt fel att vi hade förlorat.

Det var verkligen en otrolig lättnad och glädje att delta på idrotten på gymnasiet. Jag tyckte för första gången på flera år att det var roligt med idrott och det var inte längre ett nödvändigt ont att gå på gympalektionerna. Idag tycker jag att det är hemskt att det fick gå till som det gjorde under min högstadietid. Elever ska ALDRIG välja lag själva, utan det ska läraren göra. En dag ska jag återvända till min gamla skola och förklara för idrottsläraren hur jag kände och hur dåligt jag mådde, även om jag egentligen bara har lust att gå dit och ge honom en rak höger. Men som tur för honom så är jag lite mer mogen än så.

Läsartext: ”Du förändrade mig”

Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan. (Från boken ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”)

Det här är ”jaget” kan vara vem som helst. Vår granne, lärare, kompis eller förälder. Vi vet inte vad som döljer sig där inne, men de flesta av oss bär på något som gör ont eller som har gjort ont. Krig som vi vunnit eller förlorat, har gett oss ärr som vi kan se tillbaka på. Som vi kan minnas och kanske lära oss något av. Ärren bär på olika historier som vi kanske vill glömma, men som vi måste komma ihåg, trots att vi inte vill.

Jag grät ofta. Inte så någon såg, men i min ensamhet. Jag fällde så många tårar. Mest av saknad, men också för att jag kände att det var mitt fel. Det var mitt fel att du lämnade oss. Jag klandrade mig själv för att du bara gav dig av, utan att se dig om. Du verkade inte bry dig om att du gjorde oss så illa när du tog steget och valde bort oss. Eller så trodde du att vi inte skulle bry oss. Men det gjorde vi.
Du gjorde min mamma så illa. Hon som kämpat för dig i så många år. Du högg massor med knivar i hennes hjärta och jag vet inte om hon någonsin kommer att bli hel igen. Du gjorde illa min pappa också. Och min bror och min syster. Du gjorde verkligen min familj så illa, att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna förlåta dig. Men det var inte bara min familj du lämnade i sorg, utan även hela vår släkt och dina vänner. Alla tyckte så mycket om dig och ville dig så väl, men du orkade inte kämpa för vår skull. Du orkade inte bry dig.

Jag vet att jag inte borde anklaga dig för någonting, men det är svårt att inte göra det, när jag ser vilken skada du orsakat. Jag blir arg på dig, för att du valde den väg i livet som du valde. Jag blir arg på dig när jag inser hur mycket du ljög för mig. Jag blir så fruktansvärt arg på dig för att du var så feg och valde den lätta vägen.
Mest arg är jag på dig för du lämnade mig. Jag som såg upp till dig. Du var min hjälte, förebild och mitt allt och så lämnade du bara mig. Det är något som jag aldrig kommer förstå hur du kunde göra, men jag hoppas att jag en dag kan få en rimlig förklaring. Men hur som helst, så förlåter jag dig. Jag förlåter dig för all sorg och smärta du orsakat mig och många andra. Jag förlåter dig, för jag vet att du egentligen inte ville lämna oss. Jag vet att du älskade oss. Jag vet att du älskade mig, precis lika mycket som jag älskade dig.

Det tog några år innan jag kunde inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan. Det tog några år innan jag äntligen kunde se med klara ögon igen. Jag höll på att kvävas av skuggorna när jag låg där på bottnen och knappt fick någon luft, men jag tog mig upp till slut. Jag lyckades kravla mig upp, men ärren finns fortfarande kvar.
Jag kommer aldrig bli den jag var förut, för du förändrade mig. Du förändrade oss. Men du förändrade mig på många positiva sätt. Du fick mig att bli en mycket mognare, ödmjukare och hjälpsammare människa och det är jag glad för. Det är jag tacksam för.
Istället för att bara känna sorg och ilska, som jag gjorde i början, känner jag mest kärlek, saknad och glädje. Många tror att jag ska bryta ihop om de nämner ditt namn, men det gör jag inte. Utan jag ler istället. Jag blir bara glad om någon vågar prata om dig eller nämna ditt namn. Det gör att du aldrig glöms bort.

Denna texten är skriven av vår läsare Hanna, vad känner du? Kommentera gärna eller  maila till [email protected]

Smärtan, sorgen, ilskan

Det går upp och ner, ena stunden känns allt helt okej och jag kan acceptera allt.
Sedan kommer smärtan, sorgen och t.o.m ilskan som jag hade sa till mig själv att släppa.
För vad vinner jag på att vara arg?? Ingenting, ingenting.
Det enda jag kan göra är att forsätta, resa mig upp och fortsätta, bara fortsätta, acceptera det förgångna, acceptera även alla misstag och acceptera den jag är.

Texten är en läsartext skriven anonymt. Vill du läsa fler läsartexter? Klicka HÄR.

Det är inte kört

Vår läsare Sara har skrivit till oss tidigare, och denna gången om någonting som många kan relatera till, att få sina planer rubbade, en stund att tänka efter och reflektera kring hur hårt man pressar sin kropp.

Skriver för mig själv, för att jag ska komma ihåg utgångsläget när jag börjar skolan. Komma ihåg att min kropp inte är i samma form som den har varit. Ni får läsa om ni vill.

Har börjat “träna” nu. Varannan dag. Känner efter. Stannar. Springer på. Verkligen inget intensivt. Det längsta jag sprungit i distans utan att stanna är runt kilometern. Det är ingenting mot vad målet är, en distansrunda ska ligga på runt 13-14 kilometer. Svårigheten ligger i att pressa kroppen lagom mycket. Känslan under träning har förändrats så mycket. Signalerna när det är nog, och när det bara är huvudet som säger ifrån är inte samma längre. Förstår att det är klurigt för otränade personer att komma igång. Kan säkert lära mig något utav att vara på botten. Samtidigt som jag är seg som ett sänke när jag ska träna, har jag numera extrema mängder energi till andra saker till skillnad mot vad jag hade för några veckor sedan. Jag flyger runt, gör saker, pysslar, cyklar till havet. Jag orkar saker! Det måste vara ett oerhört positivt tecken att den vanliga överaktiviteten är tillbaka.

Det finns så mycket negativt jag skulle kunna rada upp. Men samtidigt, vad fan. Såg precis en dokumentär om kvinnosituationen i Iran. Det är inte ens jämförbart med dagens Sverige. Här snackar vi om genus och jämställdhet, och visst ett problem skapas i den omgivningen det skapas. Men där snackar vi kvinnoförtryck! Unga kvinnor tvingas sälja sig själva på gatan för att försörja sig och sina barn. De tar heroin och andra tunga droger för att klara av vardagen. Förtryck är en del av lagstiftningen, det är så illa att kvinnors vittnesmål är hälften så mycket värda som en mans. I flerbarnsfamiljer gifts flickorna bort från att de är 9 år gamla med gubbar. Sliskiga jäkla gubbar. Flickorna måste fråga sin 60+ man om lov för att göra någonting överhuvudtaget. Det råder korruption i landet och polisen våldtar flickor som försöker göra en anmälan. Jag har det inte så illa i jämförelse.

När skolan börjar är jag inte i samma form som de andra. Det var jag inte innan heller. Jag är i min egen form och anpassar min träning efter det. Det viktigaste är att jag hinner bli besviken över min nedsatta prestationsförmågan redan innan skolan börjar. Jag vill inse, acceptera och förändra. Inte spara inseendet tills första veckorna då jag har mycket annat att lägga energi på såsom skola och att komma in i rutiner. Inga krav denna terminen vad gäller träning. Jag ska må bra och klara skolan, det ligger absolut högst på prioriteringslistan. Sen att det måste finnas med träning i det receptet är ju självklart. Och krav har jag alltid på mig själv. Lagom krav denna gången.

Förhoppningsvis kommer det falla sig naturligt men träningen och hur mycket jag pallar med. I tre veckor efter skolstart ska jag “chilla” som man kan uttrycka det. Min förhoppning är att jag slipper bakslag denna gång. Men får jag det så tar jag la itu med det också. Tänker på en av världens bästa kvinnliga orienterare Helena Jansson, de iranska tjejerna och han skidåkarn som gjorde en kompartmentoperation och åkte VM några veckor efter. Även de bästa skadar sig, det finns de som har det grymt mycket värre, och jag har klarat att komma tillbaka en gång innan (18 på natt-SM 6 veckor efter operation). Det är inte kört.

Att växa

Känner ni att ni växer ju äldre ni blir? När man får första jobbet, första egna boendet eller kanske första kontokortet? En läsartext om just det vill vi gärna dela med oss av: 

Det är verkligen konstigt hur mycket livet kan förändras på ett år, för ett år ville jag bara fokusera på ett mål, att vara social var något av det jobbigaste jag visste, men nej, idag är det verkligen förändrat. Jag älskar att prata med människor, jag känner att jag har fått lite hårdare hud, vilket har gjort att jag kan fokusera på flera mål, min kärlek till livet har vuxit, ja, jag har förändrats!

tumblr_mrfppdjly01rbmm94o1_500

Bild