Det går inte att blunda för faktumet att livet inte alltid är lätt. För vissa är det till och med urjobbigt. Ett syfte med Tjejkraft är att prata om det som är svårt. Vi tror att det både ökar förståelsen bland de som inte har upplevt samma sak men framförallt att det hjälper de som mår uselt att förstå att de inte är ensamma. Att de inte är de enda som inte mår lika bra som alla andra verkar göra. För om man förstår att man inte är ensam, då är det lättare att tro på att det faktiskt blir bättre. Att ångesten kommer att lätta, att trycket i bröstet kommer att mildras och att det blir lättare att andas. Den här texten har vår läsare Hanna skrivit.
För ett tag sedan gjorde jag mitt tredje självmordsförsök. Det blev inte tredje gången gillt för min del, för jag lever ju fortfarande. Om det är något positivt eller negativt vet jag inte riktigt. Då var det negativt, nu känns det både och, men imorgon och resten av livet kanske det enbart är positivt. Jag hoppas på det i alla fall. Jag tänker ta med er genom de hemska dygnen som jag fick uppleva.
Det är måndag, dagen innan allt händer. Jag går till apoteket och köper tabletterna innan jag hinner ångra mig. Jag säger farväl till min älskade hund, innan min pappa tar med honom hem till sig. Jag kramar om min lilla prins och säger hur mycket jag älskar honom. Till svar får jag en slick i ansiktet och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att stänga bildörren med vetskapen att jag inte kommer träffa honom något mer. Det gör så ont att säga hejdå till den man älskar allra mest och jag känner ett sting av dåligt samvete för att jag bara lämnar honom. Jag överger honom, helt frivilligt. Allt jag kan tänka på är vilken urusel matte jag är.
Kvällen kommer fort och snart ligger jag i sängen och vrider mig i ångest. Jag mår oerhört dåligt och samtidigt som ångesten är total, känner jag en lättnad över att allt snart är slut. Aldrig mer kommer jag behöva kämpa mig upp ur sängen för att ta mig till skolan. Aldrig mer kommer jag behöva sitta på lektionerna och känna mig helt värdelös för att jag inte förstår. Aldrig mer kommer jag behöva känna mig dum när jag för tjugonde gången frågar samma fråga av läraren och fortfarande inte förstår vad han/hon menar. Aldrig mer kommer jag behöva sitta uppe halva nätterna och råplugga för att försöka förstå något och komma ikapp mina klasskompisar. Aldrig mer kommer jag behöva gråta i ångest och aldrig mer kommer jag behöva vara på massa möten och slåss för att jag ska få hjälp. Aldrig, aldrig mer kommer jag behöva kämpa för att orka leva.
Det är tisdag morgon och jag vaknar med en stor ångestklump i magen. Mina händer skakar när jag sätter kartorna med tabletterna i fickan och min röst spricker när jag pratar med min mamma och bror. Med tunga steg går jag till skolan och går på min första lektion för dagen, men också på min sista lektion i livet. När lektionen är slut följer jag med mina klasskompisar upp till fiket och där sitter jag en stund. Jag tittar på dem och känner en stor våg av värme forsa genom kroppen. Mina fina och knäppa klasskompisar som jag snart kommer att lämna.
Efter ett tag lämnar jag dem och när de frågar vart jag ska, blir mitt svar endast bort. Jag går till mitt skåp en sista gång innan jag går in i en toalett. Där trycker jag i mig tablett efter tablett, men det var inte särskilt lätt kan jag lova. Kroppen försökta stoppa mig genom illamående och det gjorde att jag inte tog lika många tabletter som jag förstå tänkt. När tabletterna var svalda, kom också paniken. Jag blev otroligt rädd och hemska scener spelades upp i mitt huvud.
Det var ett svårt beslut att ta, när jag bestämde mig för att berätta för min mentor vad jag hade gjort. Det var svårt att får fram de rätta orden, för vad säger man egentligen när man tagit en överdos? Jag var yr och mådde illa, men jag lyckades i alla fall få ut något begripligt och min mentor ringde efter ambulans. Jag fick åka ambulans till akuten och där blev jag bemött av jättefina sköterskor. De tog prover och jag blev tvingad att dricka ca 6 dl kol, något som var riktigt äckligt. Det tog lång tid innan jag fick i mig allt och jag vet inte om jag hade fixat det om det inte vore för den fina sköterskan som var med mig. Vi gjorde det tillsammans helt enkelt! Hon tröstade mig, peppade mig och visade en enorm omtanke. Den människan kommer jag aldrig att glömma.
Min pappa och bror kom snabbt till akuten och var med mig hela tiden. När jag sedan skulle åka vidare till ett lite större sjukhus ett antal mil bort, tog min pappa egen bil medan jag fick åka med ambulans. Jag har aldrig tidigare åkt ambulans, men det gick bra. Tjejen som satt med mig var jättetrevlig och visade verkligen omtanke. Jag blev illa till mods när vi började närma oss sjukhuset och just då ville jag bara stanna i ambulansen för alltid. Det var så tryggt och säkert där inne och i sjukhuset skulle jag bli tvungen att möta ny personal och ställas inför mer frågor.
Jag fick ta ännu mer prover när jag kom fram till sjukhuset och jag fick även prata lite med en jourläkare. På kvällen hade jag det enormt svårt att somna. Pappa sov som en stock, medan jag låg och vred och vände mig i flera timmar. Ångesten var enorm och just då ville jag verkligen dö. Till slut lyckades jag i alla fall somna och jag fick nästan 4 timmars sömn den natten.
Onsdagen bestod av mer prover och jag fick även träffa barnläkaren. Pappa var tvungen att åka hem och istället kom mamma dit. Jag fick aldrig vara ensam, så när mamma gick någonstans var alltid en sköterska tvungen att vara med mig. Det fanns en sköterska som var helt otrolig. Henne kunde jag prata om allt möjligt med och hon har verkligen satt spår i mitt hjärta.
Senare under dagen fick jag och mamma träffa BUP. Jag var riktigt nervös och det var ett jobbigt samtal. Vi kom i alla fall fram till olika saker, bland annat att jag skulle få åka hem, men inte bli lämnad ensam. Resten av veckan skulle jag få vara hemma, men på måndag försöka gå till skolan igen eftersom ett möte med mentor och skolkurator var inbokat.
I skrivande stund är jag hemma och jag mår sådär. Det är självklart otroligt jobbigt efter det som hänt och jag känner mig ganska svag. Samtidigt har jag en enorm vilja att börja må bättre och jag ska kämpa in i det sista för att ta tillbaka mitt liv. Jag har haft stort stöd från min älskade familj, vänner, klasskompisar, släkt och bekanta, utan dem hade jag aldrig orkat komma tillbaka. Jag har blivit lovad att något ska göras åt situationen i skolan och jag hoppas verkligen att det blir så. Jag är dock tveksam till att det kommer bli någon förändring, men jag slutar aldrig hoppas på att skolan tar sitt ansvar och hjälper mig!
Jag vill säga några ord till er alla som är i en liknande situation som mig. Sluta aldrig kämpa och ge aldrig upp. Jag vet att livet kan vara otroligt jobbigt och det kan kännas meningslöst, men bakom allt det mörka finns det alltid lite ljus. Det finns alltid människor som bryr sig om dig, även om du känner dig helt ensam. Det är inte alltid så lätt att få den hjälp man behöver, utan man måste verkligen kämpa för att få hjälp. Om skolan är jobbig så kräv att det blir ändring, det är din rättighet. Ibland kan man behöva prata flera gånger med lärarna för att de ska förstå, för kom ihåg att de oftast vill väl, men inte alltid vet hur det ska hjälpa just dig.
Jag är trots allt glad över att jag lever, eftersom jag inte vill missa allt det roliga som livet har att erbjuda. Jag försöker att tänka på allt bra med mitt liv och allt bra som kan hända i framtiden. Det vill jag faktiskt inte missa, så jag har bestämt mig för att ge livet en till chans. Jag ska vinna tillbaka mitt liv!
Jag vill avsluta med ett ordspråk som jag vet att det ibland kan vara svårt att tro på, men som verkligen stämmer, ”Efter regn kommer solsken”.
Ta hand om er! Kram/ Hanna
”
