Etikettarkiv: Läsartext

Sanningen VS Verkligheten

Postat av
Svara

Läsaren har ordet! Här delar en av våra läsare med sig av sina tankar. Vill du också göra det? Maila [email protected]

Det här kollektiva medvetandet eller vad vi nu ska kalla det, det kan vara bra att inte köpa allt alltid, allt som sägs, skrivs, allt ”hur det är och ska vara”. Om tusen människor säger att ”såhär är det” – blir det automatiskt till en sanning då? Nä, så behöver det verkligen inte vara! Det är bra att vi kan få reda på saker, finna inspiration och vägledning. Bra att få andra människors synpunkter på saker och ting, ta in dem, känna på dem en stund och ta till sig dem, eller kanske förkasta dem, eller något där mittemellan, eller kanske lite beroende på vilken period i livet man befinner sig i just där och då. Men lite vanligt sunt förnuft är alltid bra! Att inte alltid köpa allt vi hör. Att tänka till och ifrågasätta lite då och då. Är det verkligen så? Behöver det vara så? Och vad är rätt för just MIG? Det är också bra att tänka till såna gånger då människor kanske kommer med icke konstruktiv kritik. Om en människa talar om för dig att du är ful eller dålig, tror du på det då? För det behöver du ju verkligen inte göra! Minuten innan det sades och minuten efter är du fortfarande precis samma person! Varför då låta en sådan onödig grej komma åt dig och göra det till en sanning, då det inte har något med verkligheten att göra? Om någon säger konstruktiva eller bra saker till en, då är det dock bara att suga åt sig! Det kan aldrig bli för mycket av det goda på den fronten enligt mig! Ibland är det bra att ifrågasätta sina egna ”sanningar” också! De sanningar vi har i våra egna huvuden överensstämmer inte alltid med verkligheten! För att ta ett litet exempel bara: Om du går på stan och möter en människa du känner och hejar och den människan inte hejar tillbaka och du blir sur och tänker: Vafan är det med en där högfärdiga typen nudå? Stopp och belägg, så behöver det ju faktiskt inte vara bara för att du nu tänkte den tanken i ditt huvud! Människan i fråga kanske lyssnade på musik? Gick å funderade på nåt och inte ens noterade dig! Själv tycker jag mig märka att ju tryggare jag blir i mig själv, desto mindre av min tid och min tankeverksamhet kretsar kring det där egot! Desto mindre fastnar jag i det där konstiga tänket att ”hela världen kretsar kring mig”.

Författare: Susanne Löfgren

Var dig själv!

Postat av
2

Läsaren har ordet! Här delar en av våra läsare med sig av sina tankar. Vill du också göra det? Maila [email protected]

Ja! Var dig själv! Vem ska du annars vara? Jag kan faktiskt skryta lite med att jag har blivit rätt så jävla bra på det! För det mesta! För mig är det en enorm frihet att vara mig själv! Ordet frihet… mmm.. smaka på det! Visst är det fantastiskt!!! Det har inte alltid varit så! Jag har böjt mig åt alla möjliga håll å kanter. Försökt att passa in. Inte sticka ut. Men det är inte vad livet handlar om! Livet handlar om att vara de människor vi är och alltid varit ämnade att vara! Vi är alla unika! Kasta inte bort det! Vem ska du vara – om inte dig själv? Du! Ingen annan kan leva ditt liv! Ingen annan kan trampa din stig! Enbart du kan det! Enbart du själv vet! :-) Härligt va?

Författare: Susanne Löfgren

Litenheten

Postat av
3

Läsaren har ordet! Här delar en av våra läsare med sig av sina tankar. Vill du också göra det? Maila [email protected]

Ibland behöver jag få vara liten en stund för att kunna återvända till min storhet sedan. Även det lilla har sin plats i livet. Alla känslor är tillåtna. Ikväll är det lite tungt, ikväll gör det lite ont i själen och hjärtat. Det får vara så en stund. Bryt ihop och gå vidare liksom. Jag fastnar inte i det, det är när jag kan släppa ut det onda som det försvinner ifrån mig! Å man behöver inte vara glad bara för att solen skiner ute!

Författare: Susanne Löfgren

Läsartext!

Postat av
4

Den magiska floden

Om tankarna fladdrar som vilda fjärilar, från huvud till mage och genom hela blodomloppet, vad gör du? Vad gör jag? Ibland vickar jag på ena foten, snabbare och snabbare, skruvar mig på stolen, vrider och drar i mina fingrar… Ibland skyndar jag mig på med löparskorna och springer och hoppar. Är jag trött kan jag bli gråtfärdig, illamående, arg och förtvivlad, då växer fjärilarna stora och svarta och fladdrar upp i ögonen tills allt ser mörkt ut. Det är då jag surar, morrar, letar efter någonting att kasta och hittar en penna… och ett papper…

Det börjar med ett streck ———— Kanske lite mer böljande än så. Strecket blir till klotter, ilsket vassa piggar och cirklar runt runt. Sen växer klottret ut i figurer, de sipprar ut ur pennspetsen och ner på pappret. Små vackra bokstäver eller illustrerade känslor som strömmar ut med bläcket som om de bara väntat på att få släppas fria. De svarta fjärilarna vecklar ut sina vingar och landar avslappnat på pappret och i takt med att deras vingslag tystnar lugnas mina pulserande hjärtslag.

Jag suger lite på pennan och studerar pappret där allt det vilda landat, mer eller mindre oordnat, på ett för en stund sen vitt ark. Det känns vackert på något sätt att betrakta mina tankar. De gör sig bättre utanför huvudet, långt ifrån strömmande blod och ilande nervtrådar. Jag har mycket att tacka min tankebok för, den ger mig lugn och struktur och är min ständige bundsförvant, min väktare när jag är för trött för att springa ifrån fjärilarna och en vän som alltid bevarar en hemlighet.

Skriver du dagbok? Vad brukar du skriva om?

Kramar från Sara

Läsartext!

Postat av
Svara

Nu när våren är här i full grönska och sina strålar över Stockholm vet vi alla att nu kommer även slutspurten i skolan. Den hatar jag som pesten, den gör mig stressad och jag sätter press på mig själv att jag ska fixa alla prov galant. En klump i magen växer lätt till sig på dem slutsatserna. Känner ni inte detsamma?

Mitt i all stress vill jag påminna om att man ska tillåta sig att ta små stunder för sig själv för att hålla skenet uppe än, det är något litet som betyder rätt mycket för oss alla. Mina små stunder brukar jag spendera på det egentligen dummaste stället som man kan finna; Stockholms city på kajen vid slussen. Vill ni veta varför just det stället?

Det är för att precis vid kanten av all stress möts det av lugn från havet, där det mesta står still just där. Det påminner mig om all stress omkring, och gör att jag uppmärksammar min stund i lugnet: Enklare sagt så visar jag mig själv att det finns en lucka i stressen där jag faktiskt kan ta det lugnt för ett tag.
Det är ju faktiskt sol och värme ute nu, så lägg ner skolböckerna för iallafall en timme och gå ut, hitta din plats med kaffe latten eller glassen i handen och släpp problemen för en stund. Tänk istället på t.ex vad du ska göra i sommar, ska du på någon festival? Åka och tälta med vänner? Tänk på allt som INTE har med dina nuvarande problem att göra, dem löser sig ändå snart.

För er som känner er sugna på att ta en paus men inte vet vart ni vill vara så ska jag ge en kort lista på bra platser i Stockholm:
- Kungsträdgården – Finns kafé i närheten, Max och McDonald’s, många glasstånd och mjuka sköna gräsmattor i deras stora park!
- Kajen mellan slussen – slottet – Blicka ut över djurgården och vattnet en stund. Räkna hur många barn som ska till Gröna Lund med djurgårdsbåten.
- Tantolunden vid Zinkensdamm. I augusti brukar pridepark vara beläget där med härliga människor. Det bevisar ändå att Tantolunden är en skön vår och sommarpark som är stor och lugn. Mycket tyst.

Vårkramar till er alla!

Författare: Caroline
Från Tjejzonens hemsida

Läsartext!

Postat av
2

Sara tror att hon kan ha kommit på vad meningen med livet är!

Idag var jag på en föreläsning med författarinnan Monica Zak. Hon hann knappt öppna munnen förrän jag fått en ny förebild. Kvinnan (med pensionärspermanent, glasögon och klargrön kofta) tog för flera decennier sedan tjänstledigt från aftonbladet för att bli besättningsman en båt tillhörande en man hon dansat pas-aux-double med en kväll. Hon hoppade av på Kanarieöarna när danspartnern gick i konkurs, gifte sig med en annan besättningsman och seglade iväg med honom i en fiskebåt. Under seglatsen hann hon bland annat skriva om en skeppsbruten pirat, föda ett barn, leva med indianer och bli barnboksförfattare! Om detta berättade nu hon i en vardaglig ton, som om varenda människa flyter livet igenom i en båt och tar varje möjlighet till nya äventyr. Varför inte? Hon berättade även ett flertal anekdoter varav en fritt citerat löd;

”En dag blev hövdingarna i en indianby tillfrågade om meningen med livet. De drog sig undan till en grotta och satt där i stillhet medan de funderade och resonerade. Efter många dagar kom de ut, och då hade de faktiskt ett svar. Så här löd svaret; Livets mening är att berätta historier, och blommor!”

Vi i publiken skrattade, det måste jag medge, men sedan dess har jag tänkt efter. Kan det finnas ett så enkelt svar på en så omtalad fråga? Jag skulle inte ha något emot att låta berättelser och blommor ge mening åt mitt liv, för det finns två saker som tröstar mig när jag är ledsen, roar mig när jag är glad, lugnar mig när jag är stressad, ger utlopp för min ilska och uppmuntrar till kreativitet;  Att få prata med nära och kära och att ”bara vara” i vår vackra natur.

Så om livet någon dag känns meningslöst, give it a try, berätta en historia och beskåda några blommor, det kanske kommer att kännas bättre!

Författare: Sara

Vill du få dina tankar publicerade? Maila [email protected]

Läsartext

Postat av
1

Vi fick ett mail från Sara som ville skriva om ett viktigt ämne som säkert många kan relatera till. Har man en gång levt för träning kan det vara svårt att se sitt liv utan den. Vill du göra din röst hörd? Maila [email protected]

Vem är jag utan mitt lag?

Hjärtat dunkar och det kryper i benen. Jag tänjer ut musklerna, studsar för att öka blodcirkulationen och kastar en blick mot spegeln. I högtalaren ropas våra namn ut och sen fyller musiken rummet. Fjärilarna slutar flaxa runt i magen. Jag är full av energi, fokuserad och redo att prestera.

Jag har alltid, eller åtminstone i större delen av mitt liv, vetat min plats på jorden. Jag hade precis börjat i första klass när jag upptäckte sporten voltige (akrobatik på hästryggen). Två år senare tävlade jag mitt första SM och vid det laget var jag redan fast. Jag tror att det var kombinationen av lek och allvar tillsammans med den familjära stämningen i ett lag med tio års åldersskillnad som verkade så förtrollande på mig. Dessutom hade jag potential att bli bra och jag älskar fortfarande känslan av att få en tränares förtroende och motsvara förväntningarna. År 2006 vann mitt lag SM och sedan följde ett par år av elitsatsning, internationella tävlingar och ett liv med träning och lagkänsla. Det gick inte alltid bra, vi bearbetade förluster och löste konflikter, men på något sätt var livet enkelt. Jag visste vem jag var; en elitvoltigör i Sveriges färger, en god lagkamrat och någon att lita på.

Hösten 2008 flyttade jag långt bort för att plugga. Det var ett svårt beslut att lämna det hela min värld kretsat runt under så många år för en just då avlägsen framtid. Först nu, flera år senare, inser jag hur vilsen jag har varit efter att förlorat vad jag trodde var jag. Visst fortsatte jag träna; gymnastik, skidor, löpning och till och med lite nybörjarvoltige, men jag hade inte längre några mål. Jag tränade för att träning var en del av mitt liv och jag var rädd för vem jag skulle vara utan den, rädd för att bli tjock, osynlig, ensam.

Om jag nu påstod att jag funnit ”mitt sanna jag” och ”meningen med mitt liv” skulle jag ljuga. Jag kämpar fortfarande med föreställningen att jag måste träna för att få äta och rädslan för att släppa taget. Men igår när jag kom hem efter en underbar voltigeträning med mitt nya lag insåg jag någonting viktigt:

Voltigen kommer alltid att vara en del av mig, men jag är inte voltigen. En människa som gömmer sig bakom en titel är som en julklapp som fortfarande är klädd i vackert papper. Det kommer förmodligen ta hela livet att försöka komma underfund med vem jag är, men om livet är som att öppna en julklapp så måste jag säga att jag ser fram emot att leva vidare med öppna ögon!

/Sara

Bild från LÄNK!

Läsartext

Postat av
1

Det bästa citat jag läst är ”När allt går åt skogen, då går det åt rätt håll”. När jag är ledsen, orolig stressad eller glad för den delen går jag gärna ut i skogen. Där finns det ett lugn som välkomnar alla känslor, man behöver aldrig förställa sig eller bry sig om vad andra tycker. En dag när jag var ledsen och hade gått ut för att springa bort det tog jag ett skutt och kände hur vinden tog tag i mig, det kändes som om den ville att jag skulle flyga med den. Det gjorde jag inte, jag drogs till marken istället, den tyckte om min tyngd och ville ha mig nära. Då önskade jag att jag kunnat komma närmare naturen, inte behöva frysa, flaxa bort i tankarna eller skrämma alla djur omkring mig. Den kvällen skrev jag så här i dagboken:

Jag är så trött på att vara människa och inte höra till
att gå på jorden, inte i den
står så andäktig och lyssnar på en värld full av liv
men jag är tyst, för min röst den bryter friden

Jag är så trött på alla tankar om att jag är något mer
än vinden eller träden eller djuren
som om växterna de lever men jag, jag bara är
på andra sidan glaset till naturen

Nej, jag vill vara en fjällbjörk så smidig och slank
som formas i dansen med vinden
alltid trygg för jag omfamnar jorden så hårt
med min hunger, min rädsla, min kärlek
När det regnar så ringlar sig vattnet till mig
och jag välkomnar det törstig och tacksam
själva solljuset fångar jag, min varmaste skatt

Jag är liv, jag ger liv och jag lever!

Författare: Sara

Vill du att dina tankar ska synas på bloggen? Maila [email protected]

Att tycka om sig själv

Postat av
1

När man kommer så nära att man måste lita på varandra. Att h*n tycker om mig, att det är vi. I sure want to, men det är så svårt. Varför liksom? När det inte räcker med att alla andra bedyrar det, när inte ord och uttryck räcker till, när man måste vara säker. When it’s all on me. För vad kan h*n göra mer än att säga det och visa det? Man kanske måste tro på sig själv.

Inskickat av K.

Vill du att din text ska synas på vår blogg? Mailda [email protected]

Tror ni på er själva?

Läsartext

Postat av
3

Jag läser ofta er blogg och häromdagen skrev ni om föräldrar som dricker. Det finns många saker som jag inte tänker på av en enkel anledning: det är för jobbigt. Vissa minnen och personer väcker sånna känslostormar att jag blir rädd för mig själv. Eftersom jag alltid, eller så länge jag kan minnas, har tränat på att kontrollera mina känslor och trycka in dem en bit i mitt undermedvetna brukar det inte vara speciellt jobbigt. Vid enstaka tillfällen brister det men det är så sällan så det är okej. Jag tvivlar på att någon av mina vänner har en aning om hur det känns. Framförallt när det handlar om mitt livs största förlust: min pappa. Jag vet inte vad jag ska skriva eller hur jag kan klä alla ledsna, arga, svartsjuka, hatiska, kärleskfulla kännslor med ord för att förklara hur det känns. Jag är arg på honom för att han har lämnat oss. Jag älskar honom för att han är min lilla stackars pappa. Jag vill hata honom för att han inte finns i mitt liv. Jag intalar mig själv att jag hatar honom för att jag inte gör det. Jag föraktar honom för att han inte kan ta tag i sitt liv och se vad han har gjort. För att han inte förstår. Jag vill så fruktansvärt gärna att han skulle bry sig och vilja att jag har det bra. Jag önskar att jag slapp kämpa och att det var han som tog hand om mig och såg till att vår relation fungerade. Att jag fick vara pappas flicka. Att han ville att jag skulle skaffa körkort och hjälpte mig. Eller att han satt med mig på kvällarna och pluggade. Eller att han tjatade på mig att jag skulle vara hemma. Att han inte är i närheten av att vara en sån pappa gör så god-damit-ont. JÄVLA SKIT. Jag hatar att jag älskar dig. Jag hatar att jag måste stänga inne alla kännslor. Jag vill inte ens ha sånna här känslor. Jag vill ju bara ha en pappa.

Författare: Anonym

Vill du att din text ska synas på vår blogg? Maila [email protected]

Världens starkaste flicka

Postat av
Svara

I helgen hade jag ett pippi långstrump maraton med min lillesyrra och under båda filmerna kom jag på mig själv flera gånger med att önska att jag var pippi. Hon har såbra självförtroende, är jätte modig, gör som hon vill, säger vad hon tycker och är någon som alla litar på i alla lägen. Fast sen i slutet i ”pippi påde sju haven” berättade hennes pappa för henne att han inte ville följa med hem utan skulle fortsätta vara sjörövae, trots att hon nyss räddat honom. Då insåg jag en sak. Även om man är världens starkaste flicka kan man bli dizzad av sin pappa. Fast eftersom pippi är pippi accepterade hon det och sa att alla mår bäst av att göra som de vill. Bra eller dåligt?

Författare: Therese

Vill du att vi ska publicera DINA tankar? Skicka din text till [email protected]

Jag är grym, du är grym, vi är alla grymma! – låt folk få höra det!

Postat av
1

För ett tag sedan var jag överlycklig, jag hade precis fått sommarjobb.Inte vilket sommarjobb som helst, utan ett sommarjobb inom det yrke som jag utbildar mig till. Inge mer torka rumpor och spyor! (även om man kan lära sig mycket av det). Mina 80 högskolepoäng skulle komma till nytta.

Jag kände mig nöjd med mig själv, ville skrika till alla jag känner, ”jag är grym, jag har kommit någonstans, jag har lyckats”. Med risk för att låta skrytig gav jag mig ut bland mina vänner för att berätta.

Jag: Jag har fått sommarjobb.

Svärmor: Va kul. Du har ju sån tur.
Jag: Jag ska jobba hela sommaren.
Kompis: Roligt. Du har alltid sånt flyt.
Jag: Men när hade jag flyt sist?
Kompis: När du fick det där stipendiet, när du kom in på utbildningen, när du fick den killen som du alltid drömt om. NU.

Flyt och tur, det är ett ord som förföljt mig så länge jag kan minnas. Det kan låta skoj. Att ha tur. Men det blir lätt segt, i alla fall att få höra det ständigt, att man har tur.
Jag börjar fundera. Är det så enkelt? Att jag föddes med tur.
Det är faktiskt så att jag börjar tro på det själv. Att all min framgång beror på tur. Att jag lika gärna kan lägga mig ner och softa, för turen kommer till de tursamma.
Från att ha gått omkring på små rosa moln känner jag mig ganska olustig. Det står klart! Jag är den där tjejen som alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Tjejen som halkar in på ett bananskal. Alla kan inte ha fel.

Så mitt i all denna förvirring träffar jag en kvinna. Hon berättar om hur hon mot alla odds träffade Moder Theresa. Om hur hon reste till Indien, sökte, tjatade och kämpade. Och tillslut lyckades hon få möta sin förebild.
Hon: Jag tror inte att något är omöjligt. Vill man något tillräckligt starkt är det möjligt. Men man måste bara kämpa för det.
Och så är det?

Jag inser det nu. Jag har aldrig legat på sofflocket. Jag pluggade, ursäkta, arslet av mig i skolan. För jag ville komma in på den här utbildningen. Det var min dröm. Jag sökte en miljon stipendier. 
Satt i flera timmar på biblioteket, letade i fondböcker och skrev ansökningar. För jag hade en dröm att resa till Afrika.

Jag flörtade öppet med den där drömkillen och gav honom mitt nummer. 
Kanske kan man kalla det tur, om man vill, men jag vill inte tro på det. Det känns lika hopplöst som att tro på ödet. Det är så typiskt svensk att aldrig kunna säga.

Jag är bra! Jag är en grym tjej! Nej visst, jag är inte duktig ALLTID. Jag misslyckas ibland. Jag gör bort mig, klantar till det. Krockar med bilen och åker fast i tullen (lång historia).

Men oftast, så kämpar jag hårt för att mina drömmar ska gå i uppfyllelse.

Så håll för öronen när du hör ordet flyt nämnas om något bra du gör. Ingen har flyt jämt. Jag vet, precis som du, att det ligger mycket svett och tårar bakom din framgång! 
Jag är en grym tjej, du är en grym tjej, vi är alla grymma tjejer. Låt aldrig någon få dig att tro något annat.

Stina Gyldberg, volontär på Tjejzonen

Kastanjebruna ögon

Postat av
Svara

Mitt namn är Lisa jag är dag 14 och fyller 15 i sommar. Under 4år har jag kämpat med min kropp och att våga tro på mig själv. Det jag lärt mig idag är UNDERBART, jag lär mig något nytt varje dag.            Men framför allt att älska dagen och se vad som händer näst.

För lite mer en ett år sedan låg jag i sängen dagligen och grät skrek och hade ångest, ångest över allt , över mig själv, mina vänner, mitt liv, min familj, och mat,  ja i princip allt.

Jag hade svårt att gå till skolan att överhuvudtaget komma upp och ut ur mitt eget rum, jag var för ful för att vistas utanför det. Det ledde till mycket skolk och sjuk-dagar vilket gjort att jag fått mycket frånvara och missat skolan en del och det gjorde inte min vardag bättre. Jag såg att jag var inte värd något men min döds ångest var stor så stor att jag inte kunde leva normalt längre. Jag hade då under lång period kämpat med ätstörning och självskador. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen hur skulle jag leva hur skulle jag kunna leva så här, satte på min mask när jag gick till skolan hade det lagom roligt gick hem och grät timtals, mina föräldrar började se små delar av detta men om man är så inne i sig själv och självupptagen ser man inte sin omvärld så bra och är oerhört bra på att ljuga då speciellt för sina föräldrar. En dag fick jag en lapp i min hand, en lapp som ställde min vardag helt upp och ned det blev inte bättre utan något jag verkligen kämpat för att få bättre. Jag hade ett mål att bli frisk från dessa tankar jag var värd mer. Mina föräldrar fick reda på allt, det var ett helvete rent ut sagt speciellt som jag skämdes men om inte den lappen funnits et inte hur jag mått eller varit idag.  Jag gick då ner till min skolsyster var ganska stängd men hon hade ”verktyg” då hon öppnade mig och jag sa då en liten del till, henne men det fanns ju som sagt en hel djungel med hemligheter kvar. Mina föräldrar fick reda på det min skolsyster fått reda på, jag kunde ju inget annat än att lugna dem genom att ljuga. Men en dag hittade min mamma mig gråtande, vi hade ett samtal och jag berättade tårarna bara föll som en helt hav mot marken jag berättade ALLT och aldrig har jag trott att någon eller några har kunnat hjälpt mig som dem gjort. Det är jag oerhört tacklamm för. Mina föräldrar kämpade för att få mig gå upp och leva varje dag, jag hade hjälp från skola olika psykologer och nu började mitt liv få en ändring jag hade även fått ett ansvar som fick mig att stiga upp varje dag min hund Zigge.

I dag är jag jätte tacksam över all hjälp jag fått, den hjälp jag även fått från Tjejzoonen, Anorexi bulimi kontakt. Så det jag vill säga till er som mår eller har mått dåligt det är VÄRT det men framförallt NI ÄR VÄRDA det! Alla som mår dåligt där ute är värda att få hjälp och att även om föräldrar är det hemskaste man kan tänka sig när man mår dålig så förstår dem mer än vad man tror, dem vill förstå det är det viktigaste.                                                                                                                                                             Idag lever jag som vilken människa som helst mina ärr gör mig och absolut inget jag vill bli av med men det klart jag ångrar det men det är något får jag leva med men idag är det min historia.

Mina föräldrar brukar godkänna att jag har det under KONTROLL men jag har blivit stark och älskad av mig själv och vill kliva upp på mornarna. Jag har långt kvar att gå men jag älskar att få nya små fina idéer som jag upptäcker att det är värt att få gå up klockan 5 på morgonen och kolla på soluppgången istället för att hård träna. Att få skratta med sina kompisar istället för att låsa in sig på en toalett är värt mycket. JA! Det finns listor som kan göras långa men jag ser det bara positivt ännu inte frisk men jag vet en dag går det jag hoppas på varje dag.  Det var en lång,lång historia som gjordes kort, hoppas om ni mår dåligt att ni hittar en kraft för det är NI värda!

Det vet ni väll? / Lisa

Vill du berätta DIN historia? Skicka ett mail till [email protected]

Långsamt farväl

Postat av
1

Det är nått som brister inom mig när jag ser en bild på dig, när jag ser ditt namn,
och när jag läser det du skriver till mig.
Det är inte det att jag håller på och glömma dig
Det är det att jag inte längre minns din röst, dina kramar och dina fina ord

Det är inte det att du inte skriver att du bryr dig om mig, eller att du tycker om mig.
För innerst inne vet jag att du gör det.
Det är det att jag aldrig kommer få höra dig säga de orden.

Det är inte det att du säger att det kommer att ta slut
för jag visste om det från början
det är det att jag inte är redo att släppa taget om dig..

Författare: Emma

Har du skrivit något som du vill få publicerat? Skicka din text till [email protected]

Kärlek gör ont

Postat av
Svara

Kärlek krossar mitt hjärta
Det är så det känns i alla fall
Den där pirrande känslan
är som en klump som gör ont
Förtjänar jag att ha någon?
Förtjänar jag att bli kär?
Jag vet inte
Jag vill ha en hand att hålla i
En famn att somna i
Men allting är en dröm
En dröm som aldrig blir sann
Jag vill ha dig
Men det här går för långsamt
Kommer du att krossa mitt hjärta?
Det gör ont
Har inget tålamod,
Har ingen ork
Men jag vill ha någon
Men vem vill ha mig?
Man måste älska sig själv
för att kunna älska andra
Det vet jag
Men ändå gör kärlek så ont
Ska försöka läka mitt hjärta
Du kanske blir min?
Men det är en dröm
En dröm som jag inte vet
om den blir sann.

Författare: Celicia

Har du skrivit något som du vill få publicerat? Skicka din text till [email protected]

Läsardikt

Postat av
Svara

TRON är inte KUNSKAP

Kan du flyga?
Har du testat, eller bara hört?
Hur vet du att du inte kan flyga
om du inte har testat?
Hur vet du att du är odödlig
om du aldrig har dött?
Uteslutningsmetoden?
Generalisering?
Du vet inte, du TROR!
Kan du gå?
Utan att testa, så vet du inte
Kanske kunde du gå förut, 
men kan du nu?
Du vet inte förrän du testat, 
du TROR!
Tro räcker inte för att veta, 
så säg för i helvete inte
att jag inte kan flyga!
Jag har inte försökt.
Det har inte du heller.

Författare: Rebecca

Vill du få din dikt eller text publicerad? Skicka den till [email protected]

Du lämnade inte bara mig

Postat av
Svara

Du lämnade inte bara mig
Du lämnade tårar, svek, sår och minnen
4 år har redan gått, bryr du dig ens om mig?
Du lärde mig att hata
Du lärde mig att inte lita
Du lärde mig att hålla allt för mig själv
Du lärde mig att inte gråta
Du lärde mig att inte visa mig svag
Du borde se hur mycket du orsakat mig smärta
4 år av ett rent helvete, var det detta du ville?
Fan pappa, varför gjorde du så här?
Jag får inte ens ett grattis på min födelsedag
Jag får leva mitt liv utan en fadersgestalt
Du skulle vara där för mig och lära mig att älska
Du lärde mig att hata och du lärde mig hur smärta känns
Jag litade på dig pappa men jag såg dig gå
Du valde flaskan framför mig
Du gjorde så att jag drunknade i mitt svarta hav
Du fick mig att sluta leva och sluta andas
Varför valde du ett liv med spriten framför mig?
Utan att du ens vet om det så rinner mina tårar
Jag kommer alltid att minnas, kommer alltid komma ihåg allt
Jag kan inte ens förtränga, för pappa det funkar inte längre
Hur kunde du? Betyder jag ingenting?
Hur kunde du svika och lämna din egen dotter?
Hur kunde du lämna mig i tårar?

Celicia, 17 år

Våldtäkt? Våldtäkt!

Postat av
3

Efter att vi skrivit om våldtäkt här på bloggen fick vi en text av en läsare via mail. Vi blev sjukt berörda av den och publicerar den här på bloggen idag.

Det var ingen våldtäkt. Nej. Jag var inte med på det, jag ville inte, men det
var ingen våldtäkt. Jag skrek ju inte, jag gjorde ju inget motstånd, jag låg
ju bara där. Visst, jag kanske försiktigt försökte visa att jag inte ville,
så gott jag kunde – och vågade, men det var fortfarande ingen våldtäkt.
Han var ju inte ens i mig. Inte med sin snopp i alla fall, men med fingrarna.
Han tog på mig också. Och tvingade mig att ta på honom, onanera åt honom.
Men nej, det var ingen våldtäkt, punkt!

Låter inte det lite fel förresten?
Okej, han tog på mig, han körde upp sina fingrar i mig, han tvingade mig att
ta på honom och tillfredställa honom. Lägg märke till att jag skrev tvingade.
Jag var inte med på något utav det, jag ville inte. Förresten så fick jag
aldrig ens någon chans att säga varken ja eller nej, för jag sov, ja till en
början i alla fall. Jag vaknade av att detta skedde.
När jag vaknade skrek jag inte, jag gjorde inget direkt motstånd, försökte
dock totalt paniksslagen att försiktigt dra mig undan, dra bort min hand, vända
mig om, det var allt jag vågade, allt jag klarade av. Annars låg jag
bara där. Rädslan, skräcken, oron, alla känslor som befann sig inom mig just
då gjorde mig paralyserad. Jag kunde ingenting göra, mer än att i princip bara
ligga där. Jag var skräckslagen. Livrädd.
Ambulans kom senare till plats och likaså polis. Det blev ett besök på
sjukhuset och dagen efter ett långt polisförhör.
Någon dag senare fick jag hem en kopia på anmälan.
Ärende: Våldtäkt.
Det var vad det stod i anmälan. Det var så polisen valt att rubricera det som
hänt. Våldtäkt. V-å-l-d-t-ä-k-t.

Hur i all sin dar? Nej. Eller, kanske? Eller, klart som fan rent ut sagt att
det som killen utsatte mig för var en våldtäkt.
Vad var det om inte en våldtäkt? För det var ju inget frivilligt. Det var
inget vi båda ville. Det var inget som jag ens fick en chans att tycka till om.
Det var inget som någonstan var okej. Han hade inte min tillåtelse att göra
så mot mig. På mig. Med mig.

Det tog tid innan jag över huvud taget vågade nämna för någon vad som hänt.
För jag skämdes. Jag skämdes?!
Och jag ansåg inte att det var frågan om någon våldtäkt.
Efter ett tag tog jag mod till mig och träffade en kvinna från kvinnojoren,
det var det bästa jag kunde ha gjort. Efter att ha träffat henne kunde jag
även börja berätta för volontärerna i tjejzonens chatt vad som hänt.
Och vet ni vad jag då sa? Jag var för ett tag sen med om en våldtäkt. Så skrev
jag. Och vet ni? Det kändes inte ett dugg fel. Tvärtom.
För sanningen är att det är precis vad jag var med om. Och det är inte jag
som ska skämmas. Det är inte jag som bär skulden. Jag har inte gjort något
fel alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån hur situationen såg ut.
Och hur min kropp valde att reagera, det kunde inte jag styra över. Att jag
blev paralyserad, det var min kropp och mitt psykes sätt att skydda sig på.
Jag kunde inget annat göra. Och vem vet vad som hänt om det var så att
situationen såg annorlunda ut, låt oss säga att jag skulle kunna ha skrikit, att
jag skulle kunna ha sparkats och slagits, vad hade hänt då? Det vet inte jag.
Kanske vill jag inte veta det heller.
Jag menar inte att det är fel att skrika och göra motstånd, verkligen
inte. Utan det jag menar är att, utifrån min situation, så gjorde jag det
som var bäst för mig.
Någon annans situation ser kanske helt annorlunda ut. Och sen är vi
också alla olika. Vi alla reagerar på olika sätt. När något sådanthär
händer så finns det inget rätt eller fel. Inget är mer rätt eller mer fel.

Med detta vill jag få sagt att, underskatta inte er själva tjejer. Ta inte på
er skam och skuld för något sådanthär, för det är inte erat fel. Det kan
omöjligt vara erat fel. Aldrig. Ni har ingen som helst anledning att
skämmas. Den som borde skämmas något grymt mycket, det är den känslolösa
människa som gör något sådanthär fruktansvärt emot er. Han ska skämmas så in
i bomben mycket.

Det tog tid innan jag kom så långt att jag förstod att det inte var mitt fel.
Det krävdes många samtal med tjejzonen, med min kontakt på kvinnojouren, med
mina närmsta vänner, innan jag på riktigt kunde ta till mig att det faktiskt
inte var mitt fel. Att det omöjligt skulle kunna vara mitt fel.
Men idag vet jag!
Så jag ber er, ni som tvingats igenom samma skit som mig, gör som jag, släpp
all skuld och skam, för den hör inte hemma hos er, jag lovar er. Den hör
absolut, devinitivt, verkligen INTE hemma hos er. Så släpp den på en gång,
här och nu.
Rikta den istället mot svinet som utsatt er. För det är DÄR den hör hemma.

Det går att hitta tillbaka efter att ha varit med om något så fruktansvärt
som en våldtäkt. Vägen kan vara lång och svår, men det går. Ingenting är omöjligt.
Jag kommer alltid att få leva med vad som hänt och det kommer alltid att göra
mer eller mindre ont. Men, den dagen då jag släppte all skuld och skam, då
hände det något. Det var som att en sten föll från mina axlar. En sten jag
inte behövde bära. Ni behöver inte heller bära den. Ni ska inte bära den.
Så, släpp den ni också, jag vet att ni kan! Jag tror på er.

Och ni, jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med en kvinnojour.
Jag ångrar inte en sekund att jag fick kontakt med dem. De är helt underbara,
och de finns där för dig! De lyssnar på dig, stöttar dig, peppar dig, och
de tror på dig!
Sen kan de också hjälpa till med praktiska saker, såsom anmälan tex.
Så tveka inte. Och tänk på att, de är till för dig!

Madde, 21 år

Vacker läsartext

Postat av
5

Vi fick en otroligt fin text till [email protected] idag. Den lämnade inte ett öga torrt eller ett hjärta oberört hos oss allihopa på tjejkraft.se Vi tycker att den här texten avrundar temat psykisk ohälsa otroligt bra, hoppfullt och vackert.

Jag vet hur det är att leva tillsammans med en pappa som är alkoholist och en mamma som möjligtvis kan vara psykiskt sjuk. Jag vet hur det är att känna ensamhet, skuld, skam, sorg och framförallt ilska. Det var ingen som såg mig, som hörde mig och framförallt ingen som hjälpte till när min familj totalt rasade i bitar. Ingen såg pappas slag och alla höll för ögonen och öronen. Vår familjehemlighet var djupt gömd, vi hade ju inga problem. Vi var en ”normal” familj och anses fortfarande vara det. Men vad är egentligen normal? Det kan man ifrågasätta sig. Men alla trodde att bakom dörren var vi en perfekt liten familj, som älskade varandra. Men det var långt ifrån sanningen. Det var sällan jag kände mig älskad. Det gör ont att aldrig höra ”jag älskar dig” av sina föräldrar, även om pappa gjorde det så kunde jag inte tro på det, han svek mig gång på gång. Men det var ingen som såg vad som hände bakom vår dörr, de kanske såg men de valda att blunda. Jag har varit otroligt arg på min pappa, jag har hatat, älskat, hatat och älskat honom. Jag trodde att det var upp till mig att göra honom frisk och få honom att inse att han hade problem, att han var sjuk. Jag höll hans hand även fast jag föll till botten själv, jag tog mig själv i andra hand. Jag stängde in mina känslor, jag kände mig mest ensam på hela jorden.

Jag hade ingen tro på att i framtiden skulle allting bli bättre, varför skulle den bli det? Mitt liv hade ju bara varit ett helvete? Jag var väl inte värd att må bra? Ju mer jag tänkte, ju mer sjönk jag ner som en sten i ett bottenlöst hav. Jag har känt alla känslor som en människan kan känna. Jag har känt mig hjälplös och vilsen. Vem skulle hjälpa lilla mig? Jag glömdes bort mitt i all kaos. Jag kunde inte berätta hur det var hemma för jag skämdes något så fruktansvärt och jag ville inte att någon skulle veta, jag mådde ju bra. Det trodde alla i alla fall. I skolan skrek jag, jag bråkade och jag gjorde allting för att slippa prata. Jag fick stämpeln ”en stökig elev” istället för ”en elev som mår väldigt dåligt”. Jag trodde aldrig på mig själv, varför skulle jag bli något? Jag har och är fortfarande något destruktiv. Men man kan ta sig ur mörkret. Hur svart det än är så kan du tända ljuset, det är DU som sitter på tändstickorna. Det finns bara en av dig, du är unik!

Det tog 3 år att kunna släppa pappas hand helt och hållet och för att kunna acceptera honom och hans sjukdom. Det tar tid att inse att mammas hårda ord inte är riktade mot mig personligen, utan för att hon mår dåligt. Men jag sätter ett litet äggskal runt mig så hennes ord inte kan komma in.
Men jag har samma förutsättningar som alla andra, bara att det är lite svårare. Även jag har drömmar, drömmar som jag kan kämpa för så jag når upp till dem.
Jag sitter på nycklarna för att förbättra mitt liv. Jag kan älska livet precis som det är även om det är skitjobbigt! Jag kan skapa mig en ny familj, för man måste inte ha blodsband.
Det jag tycker att just du ska göra, som är i den situationen som jag varit i. Jag säger inte att du ska säga upp din kontakt med din förälder/föräldrar men du kan acceptera och inse att du inte kan förändra den/dem. Men du kan ändra ditt sätt att se på det. Du ska ta hand om dig, inte dina föräldrar. Du är värd att må bra!  Du ska känna alla känslor, må dåligt. Gråt alla tårar, skrik alla ord, få ur all din ilska och få ur varenda liten känsla som finns i din kropp. Men du ska inte fastna i att må dåligt, även om det är någon form av trygghet. Framförallt så ska du greppa tag i en hjälpande hand. Var inte rädd för att be om hjälp eller ta hjälp. Det finns så många fina och fantastiska människor runt omkring dig, du får bara välja att öppna ögonen och se.

Jag trodde aldrig att jag idag skulle ha en kurator som får mig att andas, som finns där i ur och skur, som stöttar mig även om jag mår bra eller dåligt. Hon håller mig vid liv, hon ger mig syre. Alla kanske inte har en kurator som jag har, men testa! Gå in till henne/honom, försök att prata. Du sviker inte dina föräldrar om du berättar hur du har det. Om kuratorn eller personen som du valt att berätta eller prata med inte går att prata med, även om du försökt. Så finns det fler, bara öppna ögonen. Man ska hellre berättat sin historia flera gånger än få gånger. Det är en del av bearbetningen. Välj att må bra, välj att idag ska du må bra. Le en liten stund i taget, älska livet en stund i taget. Långtsamt leder också någonstans.
Jag säger inte att det är lätt, för det är jävligt svårt. Men det är inte omöjligt. Gå in i det som är svårt, som det vore lätt. Gå in det som är lätt, som det vore svårt. För det är lätt hänt att det som är ”lätt” glöms bort, och bildas till en hög med massa problem. Flyg med dina vingar, för du är fri!

Idag så står jag på mina ben, jag andas, jag lever och framförallt.. JAG KAN ÄLSKA LIVET! Precis som det är. Jag har en framtid, jag har drömmar och jag går i första hand. Jag håller på och förändrar mitt liv, precis som DU också kan göra!
Jag säger inte att jag mår perfekt varje dag. För alla mår dåligt. Jag kan må jävligt dåligt, men jag kan också må jävligt bra. Jag ger aldrig någonsin upp!
Man måste må jävligt dåligt för må riktigt bra.

Celicia, 17 år

Min speciella och underbara familj

Postat av
2

Vi fick ett fint mail från en utav våra läsare häromdagen. Hon heter Danni och undrade om hon fick skriva något om sin familj, det fick hon såklart.

Mina föräldrar är sådana där konstiga föräldrar som träffades när de var i 19-årsåldern och har levt ihop sedan dess. Vi är fyra barn i familjen, jag är 23 år, en bror är 20, en bror är 13 och lillasyster är bara fem år. Vi är helsyskon.  Att ha syskon som är i samma ålder är en helt annan sak än att ha syskon som är mycket yngre. Det blir en väldigt speciell relation när man har syskon som skulle kunna vara ens barn.

Min äldste lillebror och jag har lekt ihop sedan han föddes. Vi har skämt som bara vi förstår, de minnen vi har av barndomen är lika och även om vi bråkade galet mycket när vi var i tonåren så har vi alltid hållit ihop mot föräldrarna och omgivningen.

Den yngre av mina bröder föddes året då jag skulle fylla tio år. Jag var för stor för att leka med dockor och så fick jag plötsligt en bebis att leka med istället. Snacka om total lycka. Jag och den äldre lillebrorsan nästan slogs om vem som skulle passa honom, vi älskade att gå runt med barnvagnen och visa upp honom för våra kompisar.

Det var guld värt att ha honom som lillebror när jag var i tonåren, medan den äldre av lillebröderna retades med mig och gjorde mig galen var han den där som kröp upp i mitt knä och kramade sig och sa ”var inte ledsen” när ingen annan ens såg att jag var ledsen. Han var den som tittade på mig med idoldyrkan när jag klätt upp mig för fest och sa ”vad fin du är, du ser ut som en prinsessa”, hur bra är inte det för en tonårstjejs självförtroende?

Vi har alltid haft ett speciellt band, det är inte bara att vi är syskon, vi har någon form av ömsesidig förståelse för varandra. Nu när han har blivit tonåring hoppas jag att jag kan vara det speciella stöd han var för mig när jag var i hans ålder.

Jag fick till slut även en lillasyster, året då jag skulle fylla 18. Jag var glad, men samtidigt kände jag mig lite sorgsen, för jag var på väg att börja mitt vuxenliv. Jag visste att jag inte skulle bli en sådan som bodde hemma efter gymnasiet. Jag tänkte på att jag hade varit med om båda brödernas uppväxt, men hennes skulle jag bara få följa på avstånd. Hon var en underbar bebis och jag som sa att jag inte skulle hålla på och köpa rosa kläder till henne bröt det från första början. Hon föddes till prinsessa.

Jag var mest ute med vännerna under hennes första år i livet, men ibland så gjorde jag mig otillgänglig och var hemma och myste med henne. Så fort jag var hemma så tog jag in henne på mitt rum. Jag till och med sjöng för henne och är det något jag inte brukar göra så är det att sjunga så att någon hör.

Hon älskade att se på när jag sminkade mig, hon fick en puderborste och så stod hon bredvid och härmade mina rörelser. När jag skulle flytta hemifrån så skulle rensa ut bland mina saker, tog hon upp varenda grej ur papperskorgen och sedan gömde hon sakerna på sitt rum. Allt jag rört i vill hon ha.

Nu är hon en flicka på fem år. Hon blir överlycklig när jag låter henne få lite läppglans eller målar hennes naglar. Hon ringer till mig och berättar om dagis och för att ge mig dåligt samvete för att jag inte hälsat på henne på länge. Varje gång jag hälsat på så gråter hon i timmar när jag gått hem.

Hon har alltid känt att vi hör ihop, det känner jag med. Det är en väldigt förvirrande relation dock. Jag har en helt annan relation till mina bröder. Hon och jag har inte gemensamma barndomsminnen, vi har inte lekt ihop på samma nivå och vi har inte vuxit upp tillsammans, jag är ju redan vuxen. Samtidigt känner jag mig inte som hennes mamma, kanske mer som en moster? Jag vet inte, jag känner ju att vi har ett systerskap, men samtidigt så ser jag på henne som ett litet barn som jag ska ta hand om. Det är så svårt att definiera vår relation. Den är stark men det är inte en klassisk syskonrelation.

Det jag vet är att jag älskar mina tre syskon över allt annat. Om något händer dem vet jag inte vad jag gör. Jag älskar också att vara en del av en familj där vi alla är i så olika skeden av livet. Det är spännande. Jag älskar att komma hem till mina föräldrar och se lillasyster sitta där som familjens egen prinsessa, hon är så speciell för oss alla, den där lilla som ger oss så mycket ljus och glädje i livet. Särskilt oss syskon som är i skeden av livet där man kan behöva påminnas om hur det är att vara barn, att inte allt måste vara så stort och allvarligt.

Kolla in Dannis blogg här; http://danielinac.wordpress.com/

Vill du också skriva något om din familj på tjejkraft.se? Maila din text till [email protected]