Etikettarkiv: Makt

Psykisk misshandel

Postat av
Svara

Moa har läst på det här med psykisk misshandel, och har kommit med några starkt välkomna tips! Och kom ihåg att det aldrig är OK att känna sig nedtryckt och att du alltid ska känna dig respekterad och tagen på allvar. Om ni vill prata om ämnet kan ni kommentera, skriva en egen text och naturligtvis prata av er på tjejzonens chatt.

Jag vill tipsa om en sida där man kan läsa om psykisk misshandel här.

Om du själv tror att du kan vara utsatt för det, eller om du tror att någon annan kan vara utsatt för det, är detta en bra sida för att förstå saken bättre. Kom ihåg att psykisk misshandel kan göra minst lika ont som fysisk misshandel, och denna form av misshandel är precis lika illa

På sidan finns bland annat exempel på vad psykisk misshandel kan vara, men också vad du bör kräva (som minst!) i en relation.

Denna text är hämtad därifrån:

Dina grundläggande rättigheter

Du ska kunna känna dig trygg och respekterad i ditt förhållande. Här kommer en lista på viktiga saker som du ska kunna förvänta dig. Glöm inte att DU bestämmer dina gränser!

Känslomässigt stöd och uppmuntran.

Att verkligen bli lyssnad på och få stödjande respons.

Att få ha en egen åsikt och uttrycka den även om din partner inte håller med dig.

Att dina känslor och upplevelser tas på allvar.

Att få en uppriktig ursäkt om din partner sårat dig med t ex ett skämt.

Tydliga svar på dina frågor om saker som rör er båda.

Frihet från anklagelser och förebråelser.

Ditt arbete och dina intressen respekteras.

Frihet från känslomässiga och fysiska hot.

Ett liv utan vredesutbrott.

Att du aldrig blir kallad fula ord.

Att du blir tillfrågad, inte beordrad.

Att du har full frihet att umgås med familj och vänner.

Att du har tillgång till era gemensamma resurser.

7. Jag önskar att jag gjort någon påverkad

Postat av
Svara

Slutliga delen av Thireses Berättelse. För att läsa alla delarna, klicka på länken ”Thireses Berättelse” längst ner på sidan, och skriv gärna vad ni känner!

Det är mycket jag önskar att jag borde ha gjort annorlunda, att jag kunde ha insett vem han var, att jag kunde ha lämnat honom första gången han slog mig osv osv osv Men de där tankarna gör inte verkligheten annorlunda och jag kan inte påverka det som redan hänt. Men däremot kan jag skriva ut det här, nu, för att folk ska inse att allt inte tycks vara så som det ser ut att vara. Och att man framförallt inte ska klandra sig själv för sådana här saker, man ska ALDRIG tro att det är ens eget fel, för det är det inte. Och man ska heller aldrig förlora tron om sitt eget värde, den dagen man gör det, så är man fast i ett beteende och ett felaktigt tankesätt om sig själv. Man låter sig bli förödmjukad och manipulerad till den grad att man tror att man förtjänar all den smärta man får tilldelad. Jag har varit där, jag vet vad jag talar om. Nu börjar jag äntligen inse mitt värde, efter alla år, och jag vet att jag är värd att bli älskad och accepterad.

Jag hoppas och vill tro att jag på något sätt har hjälpt människor och önskar att någon, någon som sitter i den här formen av situation, som läser min historia, att jag på något sätt lyckats påverka dem genom min berättelse och mina sanna ord, och lyckats få dem förstå att det finns hopp och att man är värd som människa.

Under den här tiden jag skrev dessa inlägg gick jag hos en KBT-terapeut som heter Göran. Han var den som fick mig att öppna ögonen. Det är ett starkt råd till er tjejer som håller inne det ni varit med om. Prata, prata, prata eller skriv som jag, så länge man får det ur sig så välj vilket sätt som passar er bäst! Och för sjutton kom ihåg, ni förtjänar ALDRIG att bli behandlade på fel sätt! Det finns INGEN som har rätten att på något sätt få er att må dåligt! Det värsta som kan hända är att någon slår mig, det är den tanken jag har haft, men det är inte alls det värsta, det värsta är verkligen när man förlorar insikten om sitt eget värde och att man inte förstår att man förtjänar bättre än så.

Här kan ni hitta de tidigare delarna i Thireses berättelse:

Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6.

 

6. Hur jag släppte mig själv fri

Postat av
2

Näst sista delen av Thireses berättelse:

Jag kommer aldrig glömma den dagen jag lämnade honom. Jag hade varit i skolan en dag, på gymnasiet, det var eftermiddag och vi skulle åka hem med bussen. Jag stod och pratade med någon i klassen medan vi hämtade grejerna ur skåpen, och då slog det mig att jag skulle lämna honom. Vi pratade inte om honom eller vårt förhållande, utan bara om något allmänt. När jag satt på bussen tänkte jag fram och tillbaka, hur fan ska jag lyckas med det här och komma ut levande? Jag var livrädd men samtidigt så kände jag en enorm lättnad men också en stor sorg. Jag skickade ett sms till honom och bad honom komma till busstationen den tiden jag gick av. Jag skrev att jag var tvungen att prata med honom. Jag tror han kände på sig vad som skulle hända för när jag gick av stod han vid min cykel, som han lånat, med en bukett rosor. Mitt hjärta klappade så hårt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Helst hade jag bara velat springa därifrån. Jag tvekade en sekund på mitt beslut men tog sen mitt förnuft till fånga.

Jag minns inte hur jag sa det till honom, men jag sa att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. (jag valde självklart stationen för jag visste att det skulle finnas folk där, så han inte kunde göra mig illa) Jag minns heller inte exakt situationen men jag kommer ihåg när han cyklade iväg hem och jag stod ensam på stationen och kände en sjuk mix av blandade känslor. Jag var lycklig, jag var livrädd, jag var ledsen, jag var glad, jag kände mig tom, jag kände mig lättad, jag kände mig trygg samtidigt som jag kände mig som den ensammaste på jorden. De följande veckorna åkte jag aldrig dit själv, när jag skulle hämta alla mina saker och möbler så såg jag alltid till att ha någon med mig, annars visste jag vad som skulle hända, antingen skulle han slå mig gul och blå eller så skulle han på nåt vis övertala mig till att stanna kvar hos honom. Jag såg också till att vara mycket med vänner, och jag var ofta inne i stan, jag var fortfarande livrädd för att han skulle se mig, och jag visste att han sällan var inne i stan (om det inte var för att hämta droger) så jag umgicks väldigt mycket med en nära vän kommer jag ihåg och hon gjorde mig lycklig och trygg. Hon visste inte om allt, jag minns faktiskt inte ens OM hon visste eller VAD hon visste, men jag kommer aldrig glömma hennes vänskap, både under vårt förhållande och även efter.

Här kan ni hitta de tidigare delarna av Thirerses historia. Om det är något ni vill skriva till bloggen? Ja, då är det bara att maila [email protected] Vi älskar era läsartexter!

De tidigare delarna kan ni hitta här: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5.

5. Skolan var min flyktväg och mitt hopp

Postat av
Svara

Ännu en del av Thireses Berättelse har träffat bloggen. Detta är del 5 av 7.

Har du själv något att dela med dig av? Maila oss!

Jag vet inte om ni läst boken ”Pojken som kallades Det – Ett barns kamp för att överleva”. Jag läste den boken en dag och det finns en hel del situationer, tankar och känslor som jag så väl känner igen mig i. Det fanns meningar i boken som jag så väl känner igen mig själv i. Han blev misshandlad av sin mor, han blev slagen, kränkt och ibland torterad kan man nog uttrycka det.

Det finns ett par ställen i boken där han beskriver så här;
”Skolan var en fristad för mig. Jag var överlycklig över att vara borta från Henne. Under rasterna var jag sjövild. … Jag hade lätt för att få vänner och kände mig så lycklig över att vara i skolan.”

Det där känner jag igen så väl. Skolan var min fristad, både högstadiet och gymnasiet, där kunde jag vara mig själv utan hela tiden vara spänd och i försvarsposition. Jag stojade runt och var klassens clown och fick alla att skratta och släppa loss. Då var jag mig själv och behövde inte vara rädd utan jag kunde släppa alla spärrar som höll mig tillbaka och bara vara. Utan den här formen av flykt, så hade jag inte klarat av att leva under den här tiden. Och jag menar allvar när jag säger det. Skolan var min lycka och jag hatade helgerna. Visserligen så blev jag mer eller mindre mobbad i ett år under högstadiet, på grund av att en ”kompis” hittade på falska rykten. Även om jag fick höra glåpord efter mig under en tid så var det ändå bättre än att få slag.

Det finns även ställen i boken där han beskiver att han ville skydda sin mor, han försvarade henne fast hon slog honom blå. Jag försvarade alltid Honom, jag kan inte svara på varför men jag ville inte att folk skulle veta hur han var som person egentligen och jag låtsades ibland att han var bättre än vad han är. När jag pratade med människor om honom så kunde jag måla upp min egna lilla fantasibild på hur jag ville att han skulle vara. Det var även under dessa stunder som jag kunde fly bort från verkligheten för en stund.

Här kan du hitta de tidigare delarna i Thireres berättelse: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

4. Den sjuka svartsjukan

Postat av
4

Här kommer del fyra av Thireses text, dela gärna med er av era tankar och funderingar i kommentatorsfältet! För att läsa de tidigare delarna, klicka på länken ”Thireses Berättelse” längst ner på sidan

Jag har funderat lite på om svartsjuka smittar? Jag kan inte säga hur jag huruvida jag var svartsjuk eller inte innan jag blev tillsammans med honom, eftersom jag skulle fylla 13. Men han var så otroligt svartsjuk. Alltså utöver misshandeln så var även svartsjuka ett sjukligt beteende han hade. Jag fick inte ha några killars mobilnummer på telefonen, inte ens kusinernas telefonnummer. När det kom hem folk till oss eller om vi var iväg så fick jag inte ens kolla på en kille, och nu pratar vi alltså om hans bröder och vänner. Jag fick inte titta på dem när de pratade med mig, jag var tvungen att titta åt ett annat håll. Det här var något som gjorde mig galen inombords. Att inte kunna titta på en människa som pratar med en känns så sjukt respektlöst. Visst, många har svårt för att kolla i folks ögon, det har jag med i mellan åt men man ska åtminstone inte behöva titta åt ett annat håll.

Jag minns en händelse så väl. Hans ena bror var hemma hos oss och några av våra vänner, killar i det här fallet. De satt och spela tv-spel eller om det var film de tittade på i soffan. Vi bodde i en etta så sängen stod bredvid soffan. Jag blev trött vart efter så jag la mig i sängen för och sova. Jag somnade och blev väckt några timmar senare av att han började skrika på mig. Jag flög upp i sängen och var totalt livrädd och förstod ingenting, jag hade bara legat och sovit, vad hade jag kunnat gjort för fel den här gången? Han skrek att jag var kär i hans bror eller om det var hans vän, han menade att jag hade legat och tittat på dem när jag låg i sängen. Han var bombsäker på att jag hade gjort det och jag försökte försvara mig och säga att jag hade sovit och absolut inte tittat på dem. Han slet tag i mig och slet mig upp ur sängen och gav mig en käftsmäll och tog tag i min arm och slängde in mig mot väggen med en jävla fart. Jag var i chocktillstånd då och kände ingenting, jag var helt likgiltig och det kändes som om min hjärna hade slutat svara på kroppens reaktioner och smärta. Jag stod bara tyst med en svidande värk i ansiktet och en värkande kropp och visste inte vad jag skulle göra.

De tidigare delarna kan du hitta här: Del 1. Del 2. Del 3.

3. Jag borde ha lyssnat på omgivningen

Postat av
Svara

Kränkningar och slag var något jag levde med under fem år, vi bodde tillsammans i nästan fyra år, det första året var rätt okej. Jag minns första gången han slog mig, mina barndomsvänner sa till mig då att ”slår han dig en gång, så kommer han fortsätta slå dig”. Dum som jag var så lyssnade jag inte alls på dem utan jag försvarade istället honom och sa att det var mitt fel och att det inte kommer hända igen för att han grät av dåligt samvete för det som hänt. Det finns inte ord för hur mycket jag önskar att jag hade lyssnat på dem den kvällen och att jag hade gått ifrån honom och lämnat honom och vårt förhållande. Men det gjorde jag inte. Jag får istället försöka se de  där fem åren som något som jag lärt mig väldigt mycket utav. Och det har jag gjort. Jag har lärt mig massor och blivit väldigt stark som person, men också en väldigt sårbar person som är svår att komma nära inpå och som lätt får för sig att folk försöker manipulera. Han var kung på att manipulera. 

Det där är något som kanske alltid kommer sitta kvar i mig. Jag är livrädd rent ut sagt för att jag ska manipulerad så igen. Och jag är livrädd för att prata med människor om saker och ting för att sedan få nobben. Jag visste att människor runt omkring mig visste vad jag gick igenom, de kanske inte visste vad som hände varje dag, men dem visste att jag fick stryk, men ändå så hände ingenting. Jag klandrar dem verkligen inte, mina vänner var barn som jag var då, dem hade inte kunnat göra någonting. Det vet jag. Inte min familj heller. Jag lyssnade inte på någon. Han hade mig runt sitt lillfinger, väldigt hårt.

De tidigare delarna av berättelsen kan du hitta här: Del 1. Del 2.

1. Allt är inte alltid som det verkar vara

Postat av
8

Thirese är ny gästbloggare här på Tjejkraft, och detta är den första delen av hennes berättelse:

För ungefär ett år sen valde jag att berätta öppet om min upplevelse kring misshandel i min blogg. Anledningen till att jag valde att skriva ut det så öppet var helt enkelt ett sätt för mig att bearbeta det som hänt mig. Det har hjälpt mig otroligt mycket och jag hoppas att jag, genom att publicera delar av texterna jag skrev om händelserna, kan hjälpa er som varit med om samma sak eller känner någon som ni tror kan vara i en liknande situation. Allt är inte alltid som det verkar vara. Det är så lätt att dölja sin smärta och sitt lidande utan att någon märker något, inte ens folk man träffar dagligen.

Jag var hos Göran på KBT-möte i fredags. Vi pratade först om det vi alltid pratar om, mitt tvångsbeteende och han undrade hur det hade gått och jag visade stolt upp mitt schema och sa att jag är på väg till målet nu. Det har tagit tid och kommer fortfarande ta en massa tid men jag är i alla fall på vägen att bli kvitt tvångstankarna & tvångsbeteendet. Nog med det nu. På något vis så började vi prata om min uppväxt igen (vi har pratat lite löst om det när jag precis började KBT, och då sa jag att jag hade haft en jättebra uppväxt, dock berättade jag i efterhand om misshandeln, på något vis så har jag förträngt det men vi pratade lite löst om det då i alla fall och Göran undrade hur sjutton jag kunde säga att jag bara hade haft en bra uppväxt utan att tänka på misshandeln) Nåja.

Jag berättade för honom hur det var och lite om vissa händelser. Jag blev misshandlad när jag var mellan 12-17 år, och som Göran sa så var jag bara ett barn. Kanske det tänkte jag, men inget som jag någonsin har tänkt på tidigare. Göran reagerade väldigt starkt på det jag berättade för honom, hur ofta slagen och sparkarna osv. kom i veckorna och till vilka ”anledningar” han gjorde det och hur jag levde instängd i en lägenhet utan att knappt få träffa min familj eller mina vänner, bortsett från de dagar jag orkade pallra mig iväg till skolan. Men han hade koll, koll på klockslag när jag gick och räknade ut hur lång tid det tar för mig att gå från skolan och hem igen. Var jag borta för länge så visste jag vad som skulle hända, och så även när jag fick chansen att träffa kompisar och ta en glass eller liknande, när dem inte behövde komma hem till oss eller utanför på parkeringen. En minut betydde väldigt mycket för mig under dem åren. Kanske är det därför jag är väldigt punktlig idag och aldrig kommer försent?

En del av mina vänner visste vad som pågick då, men det fanns ingenting dem hade kunnat göra. Vad jag minns så var detta ingenting vi pratade högt om. Men jag kommer ihåg att det enda jag önskade mig var att någon skulle säga ifrån och kidnappa mig därifrån. Fast på något sätt så ville jag ändå vara kvar, jag älskade den där människan, på något vis så gjorde jag det, och jag gjorde allt för att han skulle vara nöjd. Tyvärr så var detta väldigt svårt, när jag alltid tog hand om disken och städningen och man råkat missa en fläck eller om brajet hade bränt in i någon tallrik och inte gick att få bort, då var det smäll man fick. Och jag vet att det låter som om ingenting när jag skriver om det ”då var det en smäll man fick”, det är svårt för er att kanske leva sig in i situationen men det är också svårt för mig att både skriva och tala om. 

Många gånger när folk skulle komma hem till oss, främst hans vänner, så var jag tvungen att sminka mig för att dölja blåmärkena i ansiktet, täckande kläder var ett måste. Jag minns ett par händelser väldigt starkt. Det var en morgon och jag hade ett blåmärke bredvid ögat, en kompis till honom skulle komma hem till oss och jag blev tillsagd att sminka mig för att han inte skulle ”se” vad som hänt (han visste redan vad som försiggick mellan oss), vilket fall som helst, jag sminkade mig så gott jag kunde men när jag kom ut på toan fick jag utskällning för att det fortfarande syntes, jag la på ännu ett lager av foundation och jag såg inte riktigt klok ut. Men jag hade inget val. En annan dag så skulle vi gå till Ica och handla mat, i förebyggande syfte så hade jag sminkat mig rätt rejält med foundation för att slippa få hotelser osv., när vi kom ut i dagsljuset och han tittade på mig så sa han att han skämdes över hur jag såg ut med allt smink och att jag inte såg riktigt klok ut. Men hade jag inte haft så mkt smink då så hade jag fått skit för det med. En annan gång så vaknade vi upp på morgonen, jag minns inte vad han sa, jag minns bara att han sa något elakt till mig, jag blev sur, på något vis så vågade jag fortfarande bli arg och sur på honom, det var det värt, även om jag fick stryk sen. Han krävde att jag skulle hålla om honom, men jag vägrade, det hela slutade med att han släpade ut mig, bokstavligt talat, naken ut i trappuppgången, jag hade enbart trosor på mig, han låste dörren och jag sprang ner till källaren och bad till gud att ingen skulle komma ner, efter någon timme så fick jag komma in igen. Då öppnade han dörren och sa ”älskling du får komma in igen.”

Lämna gärna era reaktioner. Har du en egen berättelse att dela med dig av? Maila: [email protected]

Värdet av en människa

Postat av
Svara

I den här texten berättar Evie om något som är väldigt vanligt: våld i nära relationer.

Min kompis Sarah ringer till sin pojkvän. Vi är utbytesstudenter, och han är kvar hemma, och hon saknar honom så, så, så mycket att hon ringer varje dag. Flera gånger. Denna dag ringer hon och berättar om något vi gjort, och han frågar om det var några killar där.

”Ja”, säger hon.

”Och flirtade dom med dig?” frågar han.

”Nej”, säger hon. ”Eller kanske”.

”Kanske? Du menar ja, du menar att dom flirtade med dig, du menar att du flirtade med dom! Du är en jävla slampa!”, säger han.

Eller säger, han skriker. Och hon håller ut luren så att det hörs ut i rummet. Medan han skriker förolämpning efter förolämpning, den ena värre än den andra. I säkert fem minuter skriker han, bara kastar ut sig de mest häpnadsväckande, fantasifulla, fruktansvärda, och kränkande orden jag någonsin hört. Sen lutar hon luren mot örat igen, och ber om ursäkt. För ja, hon flirtade säkert med de där killarna. Så förlåt, förlåt, snälla förlåt. Och hon lägger på, himlar med ögonen, säger ”Kan du tänka mig vad det är jag måste stå ut med?”

Innan vi återvänder, efter två terminer, hem igen. Precis sista kvällen vi träffas, står vi uppe på taket medan sommarsolen sänker sig vid horisonten och det är sådär vackert och magiskt och ljummet som det bara är på sommarkvällar, vänder sig Sarah till mig och säger

”Jag tänker göra slut med honom nu. Jag tror det. Jag tror jag kommer göra slut med honom nu.”

Hon tar ett djupt andetag, skakar på huvudet, tar kraft…

”Han är inte snäll.”

Han är inte snäll?! tänker jag, det är väl en oerhörd underdrift. Men det jag säger är:

”Du är värd så mycket Sarah, jag vill att du vet det, jag vill bara att du ska vara lycklig. För du är helt underbar.”

Och hon ler, i hennes leende ser jag att hon inte tror på mig. Två veckor senare skickar hon mig ett meddelande på facebook. Vi är i Bali! Det är helt underbart! Jag ska ge honom en sista chans, det är helt annorlunda nu!!! xoxoxox

Något jag reagerar starkt på är att folk tenderar att se på misshandel som något som är enkelt, svart på vitt. En stark person trycker ner och förgriper sig på en svagare person, fysiskt eller psykiskt, och den svagare stannar kvar för att… Tja, det är obegripligt! Det är alltid samma fråga, ”Men varför stannar hon?! Jag förstår inte!? Om det var jag…!”

Sarah tycker inte ens att det är något fel han gör, egentligen är det ju hennes fel:

”Men det är ju hursomhelst inte så farligt, jag menar alla par bråkar ju, han kanske är lite värre, jag vet inte… Men egentligen är det ju inte hans fel, han menar inte att vara så taskig!”.

För när man inte tror att man är värd något, när man inte kan se att man är värd något så kan man inte säga nej. Och då kan man inte lämna, varför skulle man ens lämna? Det är ju en själv det är fel på, egentligen. Man måste ju stå ut med sånt här, för man förtjänar ju inte bättre.

Och det gör ont i mig, det gör ont vare gång jag går in på hennes sida och ser en ny bild på henne, och han, hans arm beskyddande kring hennes axel. Tre år senare, och hon vet fortfarande inte att hon är värd mer än en kille som konstant misstror och förolämpar, som kontrollerar och beskyller. Men hon är värd mer. Vi är alla värda mer, men om vi inte kommer ihåg det själva kan vi inte ens se om någon behandlar oss illa. Och även om man ibland saknar makten att ge sig av, saknar makten att stå emot, saknar makten att hindra misshandel, förlorar vi endast vårt värde om vi tror på förövaren. Om vi tror att vi inte förtjänar mer än så.

Hur kunde du!

Postat av
2

”Hur kunde du vara så korkad att du gick hem ensam/liftade med en kille du inte kände/öppnade dörren för någon okänd/bjöd upp honom på en kopp te?”

”Hur tänkte du när du satte på dig den där klänningen?”

Det är många som tänker så, tyst eller högt, när någon har blivit våldtagen. En tjej borde veta bättre än att lita på män hon inte känner. En tjej borde akta sig för att vara för snygg. En tjej ska passa sig för att gå hem ensam i mörkret. För man vet aldrig vad som kan hända.

Att man säger så är fel på så många sätt. Först och främst förvandlar man alla killar och män i hela världen till möjliga våldtäktsmän. En möjlig våldtäktsman som inte kan kontrollera sina drifter. Och det är inte offret som gör det, hon utgick ju från att den trevliga killen faktiskt var så trevlig som han utgav sig från att vara, det är dem som ställer frågorna som gör det. För det andra lägger man ansvar och fokus på fel person, nämligen offret. Det är hon som ska passa dig, hon som måste se till att hålla sig borta från killar som kan vara farliga, hon som måste ta ansvar för killars sexualitet. Det är hon som får ”Skylla sig själv”. Den här bilden är väldigt talande tycker jag:

 

Bild

Jag uppmuntrar alla som faktiskt tycker att en våldtagen tjej får skylla sig själv att skriva ut den här listan och börja dela ut den till alla killar de känner. Era pappor, bröder, killkompisar och pojkvänner. Eftersom man i och med det ställningstagandet samtidigt förminskar alla killar till en våldtäksman på språng.

Så här undviker du våldtäkt!

1. Lägg inte droger i folks drinkar.

2. När du ser en kvinna ensam, låt henne vara!

3. Om du stannar bilen för att hjälpa en kvinna som har problem, kom ihåg att inte attackera!

4. Öppna aldrig en dörr eller ett fönster oinbjuden.

5. Om du åker hiss och en kvinna kliver på, ANGRIP HENNE INTE!

6. Kom ihåg att människor går till tvättstugan för att tvätta. Försök att inte antasta någon som är i tvättstugan ensam.

7. Om du känner att du inte kan kontrollera dina impulser, be en vän hålla dig sällskap och under uppsikt.

8. Var ärlig. Låtsas inte vara en vän som bryr sig och manipulera inte andra att lita på dig så att du sedan kan utnyttja tillfället att antasta. Om du inte är tydlig med dina intentioner så kan den andre få för sig att du inte tänker våldta.

9. Glöm inte bort att du inte får ha sex med nån som inte är vid medvetande.

10. Kom ihåg att kvinnor inte bär kort kjol för att du ska komma till lättare.

Från Lady Dahmer.

Listan är skrattretande, men stämmer överens men just den inställningen som många har. Tjejer får aldrig skylla sig själva och långt ifrån alla killar skulle kunna våldta någon. Den enda man kan skylla på när ett brott begås är gärningsmannen.

Slutwalk

Postat av
Svara

Den 24 januari 2011 delade en representant från Polisen i Toronto med sig av sin syn på sexuella övergrepp: ”I’ve been told I’m not supposed to say this – however, women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised”.

Som stadens säkerhetsgaranterande tjänst förstärker och cementerar man därmed myten och stereotypen ”Slampan”. Att använda sig av en nedsättande term för att legitimera ett oförsvarbart beteende bidrar till en miljö i vilken det uppfattas som ok att skylla på offret.

Offer för sexuella övergrepp (ett redan innan underrapporterat brott) har i och med detta än mindre anledning att rapportera övergrepp av rädsla för att själva skuldbeläggas.

Att bli utsatt för ett övergrepp handlar inte om vad du har på dig. Det handlar inte ens om sex.

SlutWalk Toronto föddes i och med känslan att man fått nog. I frustrationen efter Polisens uttalande gick Torontos invånare samman för att kräva en förändring: ”WE ARE COMING TOGETHER. Not only as women, but as people from all gender expressions and orientations, all walks of life, levels of employment and education, all races, ages, abilities, and backgrounds, from all points of this city and elsewhere”.

3000-4000 människor deltog i SlutWalk Toronto den 3 april 2011 och på tre månader har SlutWalk växt till en massiv, internationell rörelse. Det har genomförts 12 demonstrationer i Canada och USA och ytterligare 45 (!) är planerade. Till Europa kommer SlutWalk den 14 maj genom Scotland. Vidare är ytterligare 18 planerade i andra delar av världen.

Vill du vara med i Sverige!? Om du bor i Stockholm ska du komma till mynttorget IDAG klockan 15.00 annars kan du läsa mer HÄR eller säga vad du tycker i kommentarfältet, som vanligt.


Tjejzonen besökte regeringskansliet!

Postat av
Svara

I tisdags var jag och Lotta inbjudna till Regeringskansliet för att prata om hur ungdomar mår. Vi vandrade dit i regnet längs Norrmälarstrand och pratade lite om varför vi egentligen skulle dit. Väl framme fick vi sitta i en stor och ljus entre (där jag smög av mig strumporna jag hade satt på mig för att inte frysa i mina öppna skor, hehe) innan Melinda som hade bjudit in oss kom och guidade oss genom maktens korridorer till rummet där vårt möte skulle äga rum. Anledningen till vårt möte visade sig vara att även Statsministerns kollegor ville veta lite om hur ungdomar mår. Statsministern själv är ju ute och reser mycket och besöker skolor, fritidsresor etc och de andra på hans departement ville också ha lite koll.

Det var spännande att sitta där och få berätta för de som verkligen bestämmer hur våra tjejer mår och vad man kan göra för att hjälpa dem eller kanske de som riskerar att hamna i samma situation. Vi sa att det behövdes mer förebyggande arbete och mer rehablitering för de som var sjuka. Men det viktigaste sa Lotta, och det var att de enda som egentligen kan förändra något är vi vuxna: för det är vi som sänder ut ideal till barnen. Det är de vuxna som värdesätter prestationer och skapar små prestationsprincessor. Det är hos de vuxna ansvaret ligger.

Vad tror ni att man kan göra för att få ungdomar att må bättre?

Det är okej tills man säger nej?

Postat av
1

Den stora frågan när en våldtäkt utreds är hur tydligt, högt och OM hon sa nej. Förstod han det? Var hon tydlig nog? Sa hon ja innan? Sände hon ut dubbla budskap? Talade hon i gåtor?

Att det är så kan delvis bero på att lagstiftningen ser ut som den gör: en våldtäkt är när någon tvingar en annan person till något sexuellt genom att använda eller hota med våld. Man blir alltså inte våldtagen ur ett rättsligt perspektiv om förövaren inte behöver använda våld. Som ni förstår är bristerna i lagen stora och frågan är faktiskt föremål för utredning just nu. De har föreslagit att man ska införa ett samtyckes-krav, dvs. att man inte ska behöva säga nej, utan ja. Förslaget har fått en massa kritik: våldtar man alltså sin flickvän/fru/sambo som man har sex med rätt ofta om hon inte säger ja först?

Å andra sidan utgår man inte från att det är okej att ha sex med en tjej ända tills hon säger nej. Utan att det aldrig är okej att ha sex med en tjej förens hon säger ja.

Man brukar hänvisa till ”Jordbrofallet” där en 15årig flicka (som hade rymt från ett behandlingshem) blev inlåst och sexuellt utnyttjad under flera dagar. Eftersom de filmade övergreppen kunde hela rättsalen se hur flickan såg ut som en zoombie och knappt reagerade på det som hände runt henne.  Rätten kom fram till att hon inte var i ”hjälplöst tillstånd” men att hon inte hade varit i stånd att säga nej. Hade kravet på samtycke funnits hade de blivit fällda för våldtäkt.

Vad tycker ni? Är ett krav på samtycke bra eller dåligt och varför?

Att ta makten över sitt liv

Postat av
Svara

De två senaste veckorna har vi skrivit om makt och dess baksida, vanmakt, här på bloggen. Ikväll avrundar vi temat med en intervju jag gjort med Matilda. Hon mådde riktigt dåligt – men lyckades vända vanmakt till makt, över sitt liv.

Matilda Arnesson är 24 år och uppväxt i Kristianstad men bor i dag i Stockholm. När Matilda var 13 år började hon må dåligt. Hon kände sig alltid konstig och blev deprimerad och ångestladdad.  Hon beskriver det som om det pågick en revolution i hjärnan. Efter ett tag började hon förstå att hon var annorlunda, hon kände inget för någonting. Hon var alltid trött, tyckte inte det fanns någon mening i något – allt var bara för mycket.

De kommande 4-5 åren mådde Matilda dåligt dagligen. Skolan fungerade inte och som hon själv säger ”var det mycket självskadebeteende” och självmordstankar.

Hon hade ingen kontroll över sig själv och ville helst bara vara i fred. Dagarna gick ut på att hitta modet att ta livet av sig.

– Jag skar mig, brände mig, drack, snattade och ljög.

När Matilda blev 18 år började hon hitta lite styrka i sig själv och kunde se all den kärlek som fanns runt omkring henne.

– BUP kunde inte hjälpa mig, jag var tvungen att hitta styrkan själv.

Hon var trött på att vara en människa som ville ge upp allt och fokuserade på varför hon inte hade gett upp. Hon gjorde listor på vad som var positivt i hennes liv, och även om de inte blev så långa så gav det henne några få saker att lägga fokus på.

– Det var en lång kamp för att må bättre. Man blir väldigt ego när man bara tänker på vad jag vill, men det behöver man vara. Jag hade mina drömmar och ställde mig frågan om jag ville ge upp dem. Så hittade jag anledningar till varför jag inte tagit steget utan fortfarande fanns.

Hon tog studenten med dåliga betyg och bestämde sig för att fly till Stockholm för att följa drömmen om att bli musiker. Hon kom in på Rockmusikerlinjen och började sjunga på heltid.

– Men jag fick återfall hela tiden. Jag kunde stanna inne i min lägenhet och inte gå ut på länge. Då tänkte jag ”jag kommer sitta här till någon bär ut mig och det vill jag inte ska ske”.

Hon trivdes ändå i storstan och med allt nytt. Det fanns människor överallt, något hon behövde. Att hon klarade av att flytta till Stockholm gjorde henne strakare.

– Man är ofta starkare än vad man tror.

Men trots att Matilda började må bättre så kände hon fortfarande att hon inte passade in och kände ångest och rastlöshet. Hon började leta på internet om det fanns någon diagnos som passade in på henne.

– Jag hade ju ingen anledning att må dåligt längre.

Hon kontaktade sedan en läkare och fick diagnosen ADHD. Hon blev ledsen och förbannad över att ingen hade upptäckt det tidigare. Det hade möjligtvis räddat henne från mycket ångest.

– Men framför allt vet jag nu att jag inte är konstig och dum i huvudet – det finns en framtid för mig. I dag får jag stöd och förståelse.

I dag mår Matilda bra. Hon kommer alltid leva med svårigheter men har nu verktygen att hantera det. Hon har fortfarande drömmar och alla självskadetankar är som bortblåsta.

Matildas tips till dig som mår dåligt

– Försök hitta tryggheten inom dig

– Skriv ner hur du känner – då får du en bild på det du tänker. Mina föräldrar tjuvläste min dagbok, vilket jag hatade dem för då, men som jag idag kan förstå räddade mitt liv.

– När du mår bättre, kom ihåg det och tänk på den känslan när du mår dåligt igen.

– Min vilja att dö fanns alltid där, hur svårt det än kan vara så är det bra att uppmärksamma varför man inte tagit steget, ge dem tankarna plats.

– Berätta för någon – syskon, familj, ring anonymt till en jour.

Kan du känna igen dig i Matildas historia? Behöver du någon att prata med? Maila Tjejzonens mailjour, [email protected], du får svar inom 48 timmar av en erfaren och klok volontär.

När jag kände mig maktlös

Postat av
Svara

Vi har ju skrivit en del om makt de senaste dagarna här på bloggen. Därför tänkte jag dela med mig om när jag kände mig riktigt maktlös senast. Det var augusti och jag hade jobbat hela sommaren som samordnare för Tjejzonens chatt, världens roligaste och viktigaste jobb. Helt plötsligt dimper ett inbetalningskort ner i brevlådan hemma – CSN kräver tillbaka 11 645 kr av mig. Senast den 30 september ska pengarna sitta på deras konto. Till vardags pluggar jag nämligen, till lärare, och får studiestöd av CSN (Centrala studiestödsnämnden). När man tar studielån av CSN får man inte jobba hur mycket som helst vid sidan av skolan. Varje termin får man besked om vad man har för ”fribelopp”, alltså, man får veta hur mycket pengar man får tjäna den terminen. Om man tjänar mer pengar än så då får man betala tillbaka. Man ska helt enkelt inte få ha det så fett som student.

Jag hade alltså tjänat mer pengar än man får göra. Eftersom jag aldrig, under mina fyra år som högskolestudent, tjänat för mycket pengar hade jag liksom inte funderat så mycket över det där. Men det borde jag förstås ha gjort. Jag hade ju faktiskt gjort fel, brutit mot reglerna, oavsett hur tramsigt jag personligen tycker att det här fribeloppet är.

Men just då, när jag stod med det där inbetalningskortet i handen, kände jag mig så jäkla maktlös. Jag hade inte 11 645kr att plocka fram bara så där från ingenstans. Alla pengar jag tjänat ihop under sommaren hade hamnat på andra ställen, i hyresvärdens ficka, hos Telia, i mataffären och på en och annan restaurang. Det kändes så himla orättvist! Här krävde staten tillbaka pengar jag själv tjänat ihop, trots att jag, då jag är färdigutbildad lärare, kommer att ha en studieskuld på runt 200 000kr. Jag får ju bara en pytteliten summa av CSN-pengarna varje termin, resten lånar jag ju. Det är pengar jag måste betala tillbaka i framtiden. Jag fick panik och ringde (nästan) gråtande upp CSN.

Vi kom så småningom överens om avbetalningsplan, som sved ordentligt för mig, men nu är den snart ur världen. Och det känns jätteskönt. Ibland, oavsett hur orättvist och dumt det känns, får man bita i det sura äpplet. Det är bättre att ta tag i såna här saker, som man faktiskt kan göra något åt, än att skjuta på det. Det blir bara värre då.

Utan kaffe på en buss

Postat av
Svara

Jag sitter på bussen och ser hur det vita landskapet svischar förbi utanför fönsterrutan. Jag har inte fått något morgonkaffe i mig än, vilket känns lite så där. Men jag ska möta upp Matilda vid Slussen snart så jag var tvungen att skynda mig. Vi ska gå på en intressant föreläsning och det är ju inte så illa. Faktiskt tvärtom. Josefin Grände håller i seminariet, som kommer att handla om Våldtäkt, skuld och skam, på Alla Kvinnors Hus.

Jag skriver mer på vägen hem!

Kram på er

Ps. Missa inte julkalendern här på bloggen kl 10.

Bloggerska till salu?

Postat av
Svara

Jag har tänkt på det här Cecilia skrev för några dagar sen, om att unga tjejer tar makten på nätet, via bloggen. Jag började själv att läsa bloggar för fem, sex år sen – konceptet tilltalade, (och gör så fortfarande), verkligen mig med en gång eftersom jag tycker väldigt mycket om att skriva. Och jag tycker att jag är bra på det. Jag har haft lite skrivjobb till och från sen jag var 19 år, i tidningar som Chili, Gringo och Fighter Magazine (jag är även en kampsportsnörd). Men bloggen erbjöd ju något helt annat – ett eget rum på nätet. Ett rum där vissa av mina formuleringar inte riskerade att bli bortredigerade och ett rum där jag fick skriva precis vad jag kände för.

Nu när var och varannan ung tjej har en egen blogg har företag som riktar sig till unga tjejer och kvinnor fattat galoppen, här finns det pengar att tjäna. Jag har själv aldrig blivit erbjuden pengar för att göra reklam för något i min egna privata blogg, den är alldeles för liten och obetydlig i blogghavet. Men jag vet att flera bloggerskor med större bloggar får betalt för att skriva om olika saker, utan att upplysa sina läsare om att det faktiskt är reklam de sysslar med.

Företagen betalar med andra ord för ”fejkinlägg” där bloggerskan låtsas att hon använder en viss produkt, kanske hårspray eller ett visst klädmärke, så att läsarna ska vilja köpa. Och det här kan de tjäna flera hundratusen spänn på. Har ni någon gång funderat över hur vissa bloggerskor kan ha så sjukt mycket pengar att shoppa för hela tiden? Har du någon gång stött på ett blogginlägg som känns överdrivet ”säljigt”? Och, behöver det ens vara en dålig grej? Jag menar, reklam finns ju överallt ändå och om man får chansen att tjäna pengar på att skriva några rader ska man ju ta den, eller?

Clara och tretton andra bloggerskor har skrivit en debattartikel om det här, läs den och tyck till!

Unga tjejer tar makten på nätet

Postat av
Svara

De senaste åren har antalet bloggar ökat explosionsartat och det är unga tjejer som har tagit makten på nätet. Det är vi som bloggar mest! Mer än en tredjedel av alla tjejer har erfarenhet av att skriva blogg och två av tre läser andras bloggar.

Jag tycker att det är häftigt att en ung okänd tjej kan dyka upp från ingenstans och skaffa sig runt 1 miljon läsare om dagen, bli sponsrad av företag som gör reklam på bloggen, få göra intervjuer och pryda omslag i veckotidningar. Dessutom kan ju bloggen, om man har tur, leda till så mycket mer. Titta bara på Blondinbella som har startat flera företag, haft två webbtvprogram, skrivit en bok, har ett eget klädmärke och gud vet vad.

Många menar att dessa framgångsrika bloggtjejer blir som förebilder för unga tjejer. Deras åsikt räknas, alltifrån mode till politik. Men med makt kommer också ansvar. Kan man verkligen skriva vad som helst i sin blogg? Hänga ut sina vänner till höger och vänster? Skriva om dieter och bantningspreparat? Hylla alkohol och skriva om sitt festande på Stureplan 3 gånger i veckan?

Jag är i och för sig av den åsikten att jag inte tror att läsare går på vad som helst, utan att vi i dagens samhälle är ganska mediekritiska. Jag tror att de unga människor som läser dessa bloggar har ett eget huvud att tänka med. Det finns olika anledningar till att läsa en blogg, t ex kan man ju läsa en blogg för att man tycker att den är underhållande och provocerande. Men jag vet också hur lätt det är att dras med i konsumtionshetsen, utseende- och viktideal och att själv drömma om ett mer glamoröst liv.

Vad tycker ni?

Del 4: Tjejer som vågar

Postat av
1

MADELENE LINDERSTAM är 23 år och sin egen arbetsgivare. Hon bor i Mehedeby, strax söder om Gävle och frilansar som fotograf. Ser ni en bild på någon av Gefleortens mejeriprodukter är det hon som tagit den, men hon fotograferar även för tidningar, magasin och mäklarfirmor.

– Innan jag gled in på den banan så har jag bland annat testat på att jobba med funktionsnedsatta människor på gruppboende. Hela högstadiet och gymnasiet extraknäckde jag som lokalvårdare på ett mäklarkontor. Jag tror att idén att bli fotograf väcktes när jag var tolv år och hängiven hästtjej. Jag var på ridläger som jag hade sparat ihop pengar till hela året, men insåg redan första dagen att jag hellre fotograferade hästarna än red på dem.

Därefter köpte hon sin första kamera och när hon var 18 år sökte Madelene till bildjournalistprogrammet i Sundsvall. Två år senare startade hon sitt företag.

Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga starta eget istället för att skaffa ett vanligt 9-5 jobb, varifrån kommer ditt mod?

– I mitt fall tror jag att jag aldrig tänkte särskilt realistiskt. Jag tänkte aldrig ”jag kommer inte få jobb” eller ”är det här verkligen rätt bransch att ge sig in i?” som många kanske gör. Jag var 18 år när jag hittade utbildningen jag ville gå och tack och lov var jag nog rätt naiv. Jag insåg nog inte vilken konkurrens det finns kring den här typen av jobb. Modet har jag fått leta efter och hitta senare. Jag har alltid funnit drivkraften i att jag älskar det jag gör. Tycker att mitt jobb är nästan löjligt roligt även om det såklart finns dagar när jag hatar livet ur allt vad kameror och fotografering heter. Jag tror att nyckeln är att inte ifrågasätta sina drömmar. Du förlorar ingenting på att försöka.

Hon uppmuntrar tjejer som vill starta eget att våga.

– Du är grym på det du gör, du behövs! Tänk aldrig att ”det finns så många andra som gör samma sak”. Ingen gör på exakt samma sätt som du. Gå en kurs hos Skatteverket där du lär dig starta en enskild firma. Börja i liten skala och nätverka, hitta kunder och kontakter. Våga ringa läskiga samtal, sälj in dig själv stenhårt! Var inte rädd för att få ett nej, nästa samtal kan ju bli ett ”ja”…

Du jobbar inom ett mansdominerat yrke, hur har det påverkat dig?

– Jag har blivit van med en ofta tuff jargong som gör att jag vågar säga ifrån och uttrycka min åsikt. Alla andra gör ju det. Folk verkar tro att fotografer är av hårt virke, vilket jag inte har något emot. Men det händer ofta att jag blir klappad på huvudet och får dagligen kommentarer som ”oj, den där ser tung ut!” som jag tvivlar på att en man skulle få. Det stör mig lite. Jag tror absolut att man behöver mer skinn på näsan som, oavsett om du är man eller kvinna. Som fotograf kan du inte tvivla eller tveka, du är ofta den som bestämmer och måste vara beredd att ta snabba beslut. Var du inte tuff innan så blir du det. Det som är tacksamt med att vara tjej är att jag ofta möts av positiva reaktioner, just eftersom det kanske inte är så vanligt. En gång kom jag hem till en söt tant som hade varit så nervös hela dagen över att en stor karl skulle komma hem till henne och ta bilder. Hon hade inte för sitt liv kunnat föreställa sig att det var en 168 cm lång tjej som var fotografen.

Hur tänker du kring bloggar som ”maktmedel” för unga tjejer?

– Åh, jag är ett bloggfan av stora mått och jag älskar att tjejerna regerar. Det är så kul och befriande med ett forum där tjejer för en gångs skull får ta mest plats. Jag är övertygad om att sociala medier som twitter, facebook och bloggar kan användas på smarta sätt för att marknadsföra och sälja in grejer och tjänster. Vad det gäller skönhetsbloggar tror jag ändå att dessa bloggar är att föredra framför månadsmagasin, typ Veckorevyn, som säger sig tala någon slags sanning. Bloggarna är ju på riktigt och det är rätt enkelt att läsa mellan raderna.

Del 3: Tjejer som vågar

Postat av
Svara

VERONICA EDMUNDSSON flyttade hemifrån då hon var 16 år, hon har sedan dess pluggat till socionom, jobbat inom hotell/restaurangbranschen och bott lite varstans. En dag sa hon upp sig ifrån sitt jobb och flyttade till Thailand. Idag är hon smyckesdesigner och driver företaget Manoudetails.

1. Vem är Veronica?

­– Jag har en brokig bakgrund och karriär, jag gillar att prova på nya saker och det färgar nog hela min livsstil. Jag är socionom, läste media på gymnasiet, jag har jobbat inom hotell och restaurang och bott i flera städer, flyttade hemifrån när jag var 16. Sa upp mig från senaste anställningen som Affärsområdeschef till förmån för Thailand där min fästman har en yogastudio på Koh phangan. Jag älskar att resa, träna, mina vänner och datorn är ett stort intresse.

2. Du har ett eget företag, du designar och producerar smycken i Asien som nu säljs i butiker i Sverige. Hur började det? Hur gick du från dröm till verklighet?

– Idén kom under tiden jag jobbade som AC, jag tänkte att det måste finnas något bättre än det här och jag har alltid varit nyfiken på entreprenörskap. Jag började läsa på hur man skulle kunna utföra import och började leka med tanken om att producera något eget. Mode har alltid varit ett intresse, så vägen till en smyckeslinje var inte lång. Jag började leta efter tillverkare och fann några duktiga och min partner arrangerade det som behövdes i Sverige.

3. Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga ”bli sin egen” istället för att skaffa ett vanligt 9-5 jobb, varifrån kommer ditt mod?

– Jag tror att någonstans när jag var tonåring så kom jag fram till att man måste göra saker på samma sätt som killar gör. De tar på sig saker som de egentligen inte riktigt kan och lär sig på vägen. Jag tror att vi har en del att lära från dem. Ett exempel på en sån sak var att ansökte om ett riktigt socionomjobb redan under studierna. Jag fick jobbet och klarade av det bra och det är jag stolt över!

4. Vad skulle du ge för tips eller råd till unga tjejer som drömmer om att försörja sig som egen företagare?

– Har man en bra idé så ska man brodera ut och försöka tänka i ett mer konkret perspektiv. Man måste försöka föreställa sig vilka mål man har. Tänka positivt. Man lär av sina misstag, misstag är bra och alla gör dem. Våga satsa och skit i andra, kör hårt!

5. Är entreprenörskap ett maktmedel?

– Ja, alla som vill kan göra det och man kan göra precis vad man vill, bara man tror på det! Det är makt.

Del 2: Tjejer som vågar

Postat av
Svara

DIANA SVENSK är 22 år och driver, sedan år 2007, det egna företaget Svensk Fashion AB. Hon är uppvuxen i Halmstad, hon beskriver sig själv som en drömmare och idealist. Och hon tycker att det är så in i helvete onödigt att vara rädd.

1. Vem är Diana?

– En svår fråga som jag ska försöka svara på…jag är en 22-årig idealist, student samt grundare av varumärket SVENSK, Nordens främsta leverantör av stickade Fair Trade-accessoarer. Jag är en extrem tävlingsmänniska. Tror jag på något och tycker att det är värt att kämpa för så kör jag tills jag smakar blod och blir jag engagerad i något kan jag bli totalt konsumerad av det, oftast gäller det arbetet men det kan också gälla en person eller en löjlig hobby, så på det sättet är jag väl en nörd. Jag är en glad person som ler mycket. Jag är grymt duktig och utåtriktad när det kommer till SVENSK och försäljning, men privat är jag rätt blyg, vilket är lite av en motsättning i min personlighet. Mina vänner brukar kalla mig för flummig, men jag föredrar att säga att jag är en drömmare.

2. Du driver företaget Svensk Fashion och designar kläder med det egna märket Svensk. Hur började det? Hur gick du från dröm till verklighet?

– Jag kan inte sammanfatta det bättre än såhär: Jag tog ett beslut. Och jag gjorde. För mig var det ungefär som när jag var 11 år och för första gången jag skulle hoppa från fem meter på Sannarpsbadet i Halmstad. Jag stod på kanten och tittade ner och skakade av nervositet (höjdrädsla) och ville backa och skulle precis vända mig om och backa när en kille i kön bakom mig ställde frågan ”men hallå, vad väntar du på?” och det fick mig att ändra mig på en sekund och ta steget ut och hoppa.

När det kommer till företaget var det istället min egna inre röst som sa ”men hallå, vad väntar du på?”, så jag bestämde mig för att ”hoppa” och det var lika fantastiskt som det var att hoppa från femman på Sannarpsbadet: man vet inte vad som väntar, man tappar kontrollen och faller, man kanske råkar på ett magplask, man får kämpa ett tag för att ta sig upp över vattenytan, men när man lyckas ta sig upp på land igen är den första känslan alltid värsta adrenalinkicken och man tänker ”fan vilken grej, jag gjorde det!” och sen tänker man ”fan vilken grej, jag vill hoppa igen!”. Och sedan är man fast. Entreprenör 4-ever.

3. Det krävs ganska mycket mod och skinn på näsan för att våga ”bli sin egen”, varifrån kommer ditt mod?

– Rädsla är inte något som man övervinner. Jag är väldigt ofta rädd för väldigt mycket – men jag låter aldrig den rädslan styra mina val.  Jag menar att 99,99999 % av alla idéer misslyckas för att de aldrig blir till verklighet. Av de idéer som lämnar idéstadiet tror jag att ytterligare 90 % aldrig blir framgångsrika för att grundaren ger upp för tidigt eller inte vågar testa igen efter ett misslyckande. Jag har själv fått kämpa extremt hårt för att lyckas kommunicera vad mina produkter är och vad de står för. Jag grundade mitt företag 2007 och det är först i år som företaget blivit lönsamt. Idag har SVENSK mer än 120 återförsäljare i 6 länder och jag får dagligen in förfrågningar från olika butiker som vill sälja mina produkter, men för det har jag fått kämpa jäkligt hårt för och jag hade aldrig nått dit jag är idag om jag hade lyssnat på de människor som tyckt att jag varit orealistisk (korkad) i mina mål.

Många unga människor (och även äldre för den delen) verkar tro att det krävs någon typ av unik personlighet eller så för att bli framgångsrik företagare. Eller en unik produkt som landar på marknaden med ett PANG och sprider sig som svampsporer. Och så tror de att om de inte har alla de rätta kvalitéerna eller om folk inte omedelbart ställer sig på kö för att köpa deras idé eller tjänst så är det ingen idé att försöka för de kommer ändå att misslyckas. Här tycker jag att jag är ett bra exempel på en person som har lyckats trots att jag har gjort många tabbar och trots att det ibland har sett väldigt mörkt ut. Min styrka har funnits i min vilja och min passion, och känner man det för sin produkt kommer man att lyckas, om man bara tar steget.  Allting behöver inte vara perfekt och allting behöver inte bli perfekt på en gång.

Vad jag vill säga med detta: ATT VARA RÄDD ÄR SÅ IN I HELVETE ONÖDIGT!

Jag har väldigt svårt att tillskriva mig själv något extraordinärt mod för jag känner inte att jag har det, däremot har jag alltid haft en stark vilja, och det är en jag tror man måste hitta i sig själv för att kunna hitta modet att ta steget – och en oerhörd passion för sin idé. Så länge motivation är det starkaste drivmedlet får man vara rädd, men man ska aldrig låta rädslan styra sina beslut.

4. Vad skulle du ge för tips eller råd till unga tjejer som drömmer om att försörja sig som egen företagare?

– Jag kan inte sammanfatta det bättre än såhär: ta ett beslut. Och gör.

5. Många menar att ”bloggfenomenet” har gynnat unga, framför allt tjejer, eftersom de genom sin blogg kan ta makten över sina (yrkes)liv. De kan bygga upp sin karriär på bloggen eller marknadsföra sina produkter/tjänster via bloggen. Andra menar att bloggar är dåliga eftersom de kan påverka unga tjejer i negativ riktning (snedvridna skönhetsideal mm.). Hur tänker du kring bloggarna som ”maktmedel” för unga tjejer?

– En blogg blir precis vad man gör det till. Själva bloggforumet ser jag som värdemässigt neutral mark. Huruvida man använder utrymmet till sitt företags fördel eller inte är sedan upp till individen/individerna, och så tycker jag att det ska fortsätta att vara. Precis som du skriver ÄR bloggen ett maktmedel och vad skulle man egentligen kunna göra för att ”motverka” att bloggarna blir alltför utseendefixerade? Reglera? Förbjuda? Fördöma? Det skulle vara detsamma som att omyndigförklara en hel generation. Visst kan jag också titta på vissa av Sveriges mest lästa bloggar och bli mörkrädd. Men så blir det ju alltid när man släpper någonting fritt: det kommer finnas individer som utnyttjar sin frihet på ett destruktivt sätt (t.ex. genom att skriva väldigt utseendefixerat), men jag väljer att tro att det handlar om individer och inte något som går att tillskriva en hel generation unga kvinnor.

Jag känner flera 80- och 90-talister som bloggar och gör det på ett smart och konstruktivt sätt och på ett sätt som har hjälpt dem att nå ut med sina idéer.  På det stora hela får alltså bloggar som maktmedel det solklara betyget BRA från mig.