Visst fan kan kvinnor vara roliga!

Det finns en väldigt märklig debatt om att “kvinnor inte är roliga”- två saker ligger bakom denna tesen, vad jag förstår:

1. Det finns brist på kvinnliga komiker, inte bara i Sverige utan även i länder som USA och England, där många av våra humorserier kommer ifrån.
2. Det finns en hel del människor som tror att detta är något form utan kulturellt faktum. Och att detta “faktum” har ett enormt värde.

SÅ- i samband med den amerikanska komikern Tina Feys 43 årsdag la sidan Flavorwite upp en lista på 43 citat från en av våra många favoritkomiker, där hon tar upp just det sorgliga faktum att många går runt och tror att kvinnor inte har humor:

“It is an impressively arrogant move to conclude that just because you don’t like something, it is empirically not good. I don’t like Chinese food, but I don’t write articles trying to prove it doesn’t exist.”

(“Det är imponerande arrogant att dra slutsatsen av att bara för att du inte gillar något så har det bevisats vara värdelöst. Jag gillar till exempel inte kinamat, men jag skriver inte heller artiklar där jag försöker hitta bevis för att det inte finns.“)

Men kolla in länken, här finns underbara citat om allt från hur det är att komma i puberteten, till photoshop och råd för hur det är att vara kvinna på en arbetsplats.

tjejkraft890802918221

Bild

Sport och ätstörningar

Sport och ätstörningar, det är inte alltid de hör ihop- men ibland gör de faktiskt det. Jag läste DEN HÄR underbara artikeln som Matilda mailat till mig för ganska länge sedan. Jag läste den, och det gjorde lite ont i mig.

Jonathan Hedström har spelat hockey sedan han var tonåring, efter att ha spelat för flera svenska lag har han under de senaste åren även gått över till internationella tävlingar. NHL, och i Ryssland. Men han berättar även öppet om andra resor. Resan fram och tillbaka till helvetet. Ätstörningarna som kom med viktras och stenhårda rutiner.

“Det har visat sig att tio procent av dagens elitidrottare lider av ätstörningar, enligt Riksidrottsförbundet. Studier inom ätstörningar bland ishockeyspelare visar att det inte är något vanligt problem, men att det förekommer. Att minska kaloriintaget kan resultera i minskad uthållighet, styrka, hastighet och försämra förmågan att koncentrera sig” Står det i artikeln, och jag tänker att jag nog inte är den enda som inte kände till detta alls!

Men för Jonathan slutade det bra, även om vägen tillbaka var kantad utav både fysiska sjukdomar och psykologbesök. Men någonting som märks när man läser texten är det som är allra läskigast: under tiden han hade problem med mat, insåg han inte att det var ett problem.

Vad tycker ni? Tävlar ni någon idrott, och märker ni av det Jonathan pratar om? Och om ni elitidrottar- finns det några bra känslor ni får av att sporta och tävla? Berätta gärna!

Vad tycker du?

Den amerikanska bloggerskan Jenna Marbles släppte för ett tag sedan en video där hon tog upp ämnet slampor. Vad tycker ni om det ordet? På vilket sätt speglar ordet hur vi tänker kring kvinnor och tjejer i allmänhet? Evie har skrivit ett inlägg om vilka hennes favoritsvar på videon är:

Det har postats en del svar till Jenna Marbles fina lilla video som hatar på tjejer som gillar att ha sex. The Coquette har min personliga favorit:

“Jenna is like most girls in this regard. She faults other women who rationalize their sexual behavior, but fails to recognize that her silly argument for the evolutionary superiority of monogamy is just a rationalization of her own sexual choices. She is blind to her internalized misogyny and totally unaware that she has been culturally programmed to judge a woman, as she puts it, ‘by the contents of her mouth, butthole, and vagina.’”

Laci Green hade även hon ett fint svar:

Du ska vara med i samtalet

Dan pratar om den senaste skottmassakern i USA

Han pratar om rättfärdigande, orsaker, och kontextualisering. För det räcker inte med att säga att det är hemskt, det går inte att säga att det är ofattbart. För den sorgliga tanken är att det är fattbart, våld är fattbart. Och vi måste fatta, för att kunna förändra.

“We haven’t done anything about it, because to do something about it would be to acknowledge that the way we are all living our lives, each and every one of us, is contributing to this culture of ostracization, to this culture of violence. But the time to own up to that is surely here.”

Och han vill att du ska vara med i samtalet.

Vad som inte är roligt att få i jul

Evie har hittat en artikel om presenter och pooulärkulturen, om vad som är OK att ge i till exempel julklapp till någon. Är det verkligen roligt att få det folk tror att det är roligt att få?

Åh vad jag älskar Linda Holmes!

“In addition to the fact that a pet is not the kind of thing you surprise someone with (“Surprise! This will be going to the bathroom somewhere in your house for the next 15 years!”), the match between pet and owner is such that nobody should be denied the opportunity to fall plainly and majestically in love with a pet and choose it on that basis. Otherwise, it has the potential to be like going on a bad blind date and finding out that you have to take the person home, feed him, wash him, clean his parts, and walk him on a leash till death do you part.”
- Linda Holmes

Jag känner att hon förstår mig. Det här har hänt mig, by the way. Efter att ha spenderat min födelsedag med familjen kom jag hem med ett sent flyg och en lång busstur till ett rum som luktade hamster. Jag övertygade mig själv om att min pojkvän inte köpt hamstrar till mig utan att han typ var hamstervakt, eller nått, och gick och la mig. På morgonen sa han ett halvhjärtat “Surprise…” Och ja sa. “Nu går jag till jobbet. Vi kan prata om hamstrarna sen”

tjejkraft28535152653

 

Bild

Jenny Johnson

Såg nån annan det här utbytet mellan Chris Brown och komikern Jenny Johnson?

Som svar på tal, när Johnson uttrycker allmänt äckel över Chris Browns publika misshandel av Rihanna, svarar han “Just ask Rihanna if she mad??????”

För det är ju poängen. Bara människor tycker att de förtjänar att bli påpucklade ska resten av oss bara gå vidare med våra liv och ignorera att sånt händer. Argh!

tjejkraft6727527017302

Diskriminering av pojkar och män – sanning eller myt?

I boken Mansförbjudet skriver samhällsdebattören Pär Ström att diskriminering mot kvinnor nästan inte existerar och att det istället är männen som diskrimineras. Han får mothugg av skribenten Kawa Zoleagary i en debatt på Tv4 Nyhetsmorgon.

Vad tycker ni? Är diskriminering av pojkar och män en realitet eller är Pär ännu en vit kränkt man?

Bild

En läsvärd text om vikten av vänskap

“It gets at something curious about adult friendships, which is that
the whole idea of “best,” of ranking people right up to the very top,
is not only sort of childish, but substantively false, particularly if
it’s intended to be permanent. People drift nearer and farther all the
time, and there are a million definitions of closeness — who knows you
best? Who’s there for you? Who do you trust completely? With whom are
you completely honest? With whom can youpass the most time?”

/Denna artikeln

De bråkar om Tintin

De bråkar om Tintins vara eller icke vara i bibloteken, eftersom Tintin är rasist.

“Han tillmäter det politiska innehållet avgörande betydelse. Ifrågasätter idealet om det suveränt isolerade konstverket. Ett litet antirasistiskt bibliotek – hur ser det ut?”
- Malin Ullgren 

Malin Ullgren frågar varför nya generationer ska skolas in i europeisk överordning, och visst är det en viktig fråga. Och visst är Tintin rasistisk.

“För mig som liberal finns biblioteken till för att tjäna allmänheten. Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument för att få männi­skor att tänka på ett visst sätt utan vara ett verktyg och en resurs för människor att tänka själva [...] handlar det om att kulturinstitutionerna ska forma människorna efter politiska kriterier.”
- Madeleine Sjöstedt 

Och det är väl lite där den stora skiljelinjen går. Ska unga socialiseras till rasisiter eller icke-rasister? Ska vi lära dem att tänka kritiskt och låta dem läsa vad de vill, att reflektera över de nidbilder som finns där?

“Hur ska ett samhälle kasta av sig oket av stereotypifiering om inte konkreta handlingar sker? I dagens Sverige lägger jag märke till att denna stereotypifiering snarare ökar än minskar. Tidsspannet från Tintin till Lilla Hjärtat visar också just det. Vi har som art inte rört oss många millimeter i frågan om att ta hänsyn till vilka bilder av svarta människor som vi finner socialt acceptabla.”
-Jason Dikaté

Frågan är väl där om vi kan politisera social acceptans ovanifrån. Utrotar vi rasism genom att utrota rasistisk konst? Eller utrotar vi rasistism genom att titta på rasistisk konst, för att sedan prata om varför den är rasistisk? Lite av båda?

“Intentionen är alltså god, men jag sympatiserar inte med den, eftersom jag uppfattar att konsekvenserna av att göra konsten till föremål för ett slags omröstningsförfarande kan bli orimliga – som jag skrev i form av en ängslig förhandlingskultur som i slutändan riskerar att upphäva både uttrycksfriheten och skyddet för densamma.
Om detta handlar alltså konflikten – som är densamma oavsett om det gäller religionskritik eller barnboksfigurer: förhandling före eller bråk efter? För mig är det senare svaret det självklara.”
-Björn Wiman

Tintin är inte rasistisk på så sätt att han förespråkar rasisim. Har är rasistisk på det sättet att han är placerad i en värld där det finns en klar skiljelinje mellan vita och icke-vita, där icke-vita är mindre mänskliga. Det är en smärtsam historia, det är vår smärtsamma historia. och det är vår nutid. Och det försvinner inte för att vi sopar det under golvet, det försvinner inte om vi inte pratar om det.

Politik och fördomar

Evie har skrivit en text med utgångspunkt i en artikel om Svenske diplomaten Raol Wallenberg. För visst finns det svårare ämnen som berör alla, och även om det ibland kan vara komplicerat att förstå alla sidor så uppmanar Evie till att intressera sig, till att reagera och tycka och anse. Om ni vill läsa mer har hon även skrivit DETTA inlägget på samma tema, fast lite längre. 

Det jag tycker är problematiskt med diverse fikasamtal kring Israel och Palestina är att kontentan i samtalet oftast känns som ett självgott “Men, de skulle ju aldrig gett Palestina till judarna” dels för att dessa samtal i mina öron tenderar att omedvetet reproducera antisemitisk retorik. Jag säger omedvetet eftersom det officiellt sätt inte är politiskt korrekt att hata judar, det är däremot politiskt korrekt att påpeka att det inte bara var judar som utrotades under förintelsen.

Vilket både är sant och viktigt att påpeka. Det jag försöker lyfta fram här är att vi inte får glömma varför just judar utrotades. Varför det inte tycktes så fruktansvärt just då. Varför judar betraktas som mindre värdiga, mindre mänskliga. Mer överflödiga. Föraktansvärda. Varför judar hatades på grund av att de var judar. Jag tror inte vi kommit tillräckligt långt för att bortfärdiga detta hat, detta hat grundar sig i en ganska grundläggande social funktion. Skapandet av det andra för att skydda det egna.

Gruppidentiteter är instabila, de är bräckliga. Oavsett vilken grupp vi tillhör, eller vilka, måste vi ständigt stabilisera denna gruppidentiteten. Som kristna europeer mobiliserade vi mot de andra, som judar, som romer (som förvissa kan vara lika kristna som alla andra europeer), som muslimer. Det här händer ständigt och jämt, ibland tillsynes harmlöst som när vi hänger gulblårandiga band kring studenters halsar eller hejar på “Sverige” under OS, eller nästan oförståligt fruktansvärt som när (bland andra) den europeeiska judiska befolkningen gasades ihjäl på löpande band under förintelsen.

Som nation beskriver vi oss själva, som nation har vi en historia. Jag tycker att Henrik Arnstads observation att den svenska nationalismen innefattar en syn på Sverige som tidigare moraliskt bakrutt, vi hånar vår påstådda “neutralitet” hej vilt och anser oss nu upplysta. Mot detta ställer vi hjälten Raoul Wallenberg som vi, till skillnad från hans moraliskt förkastliga samtid, vet att uppskatta ordentligt. Alltså, ensam hjältegestalt versus moraliskt förkastlig stat. Så otroligt romantiskt.

Verkligheten brukar dock vara lite mer komplicerad, mindre narratologiskt tillfredställande. Vilket ni kan läsa mer om HÄR.

Malala

Emmi tipsar denna veckan om Detta blogginlägg om den fjortonåriga pakistanska bloggerskan Malala. När ett barn utsätts för något så fruktansvärt som våld är det alltid lika hemskt och oacceptabelt. Oavsett var våldet kommer ifrån och det är viktigt att skriva om ett sånt här ämne med stor respekt och berömma det hon gjort bra, eftersom tanken på förtryck och våld kan få en att känna sig liten och sorgsen.

Malala bloggade om det hon fann orätt, vilket alltid, alltid ska accepteras och berömmas. Och det är värt att läsa för att förstå att det finns människor som inspirerar till stora dåd och riktar uppmärksamhet till det som är fel i världen.

Alla med späda tjejhänder – räddningen är här

När jag skriver mina inlägg till Tjejkraft använder jag uteslutande en dator för att producera mina texter. Det har aldrig hänt att jag skriver ett inlägg för hand. Jag har hela tiden trott att det är för att det är mindre tidskrävande att använda en dator, att jag lättare kan ändra och ta bort saker som blir fel när jag skriver, och för att bespara Amanda som är redaktör mödan att renskriva alla mina handskrivna inlägg till datorformat så att hon kan lägga upp dem på bloggen. Men NU, nu har jag insett att det är för att jag inte har haft en penna som är anpassad till mina späda kvinnliga händer. Så nu ÄNTLIGEN kan jag börja skriva mina inlägg för hand. Som jag har längtat! Tack BIC för denna revolutionerade idé! Jag vet inte hur jag har klarat sju års högskolestudier och en forskarutbildning utan er hjälp.

Nanna Johansson är lika tacksam hon! Undra hur hon har serietecknat i alla dessa år innan BIC kom till hennes undsättning…

Om Chris Brown

Det HÄR inlägget säger ungefär allt jag vill ha sagt om Chris Brown.

Innan vi som samhälle säger ifrån, att det inte är ok att misshandla folk inte på grund av hur det påverkar offrat eller vad offret känner inför sin gärningsman utan för att det helt enkelt inte är ok. Innan vi stöter ut människor som misshandlar, så säger vi, undermenat, mellan raderna, att det är ok.

 

“Du vet att du tycker om den också.”

“That’s the mindset I actually fear more than ironic distancing: the refusal to react at all until you know how your reaction will be received. That goes hand in hand with the insidious practice of using what you like and dislike to define not just your taste but your place. It’s a quieter, less conspicuous, but just as destructive failure to engage. It’s how people learn to substitute what they should think for what they actually think, to the point where they don’t trust their own reactions. (Thus the exploding popularity of the term “guilty pleasure,” which is designed to allow you to acknowledge what you actually like without making it appear that you don’t know what it’s correct to like.)”

Linda Holmes diskuterar hur vi förhåller oss till kultur, hur vi utvecklar “sofistikerade” kulturella smaklökar genom att bara tycka att allvarliga saker är bra, genom att alltid relatera vår smak till andra människors smak, eller till någon form av allmänt accepterad “bra smak”, innan vi reagerar. Istället för att tycka som vi faktiskt gör. Eller att relatera till vår smak som om det vore en del av vår person så att vi kan döma människor endast på grund av vilken musik de tycker om.

“What matters is that a reaction to a piece of art — or even just entertainment — be considered, not that it reach a final conclusion that is correct”

Jag kommer ihåg hur chockerad jag var när jag började utforska musik själv, utan vänner och välmenande expojkvänners input, hur chockerad jag var att man faktiskt kunde tycka om bra musik, att det man faktiskt tyckte om inte behövde vara separat från det som faktiskt var bra. Den tanken utvecklades så småningom till att det enda som krävdes av musik, eller kultur rent allmänt, var att man njöt av det. Jag skamlyste begreppet “guilty pleasure” och när min syster retade mig för att jag sjöng med i Iris av the Gogo Dolls så bara stirrade jag på henne och sa “Du vet att du tycker om den också.” “Ja” svarade hon. Skamset.

Guide till halvstora människor

Vad vill man egentligen titta på när man är halvstor? Sådär inte-vuxen och absolut-inte-barn? Nina Åkestam på tidningen Resumé har skrivit ett litet inlägg med tips på vad man ska titta lite närmare på i dagens mainstreammedia:

 “Ninas guide till media för halvstora människor som ska få chansen att växa upp till bra vuxna”

Teen Wolf

 Jag älskar precis allt med den här artikeln!
Om potentiellt homsexuella par i populära tv-serier och kampen mot stora heteronormativiserande mediaföretag i USA. Läs om ni är intresserade av Teen Wolf, queera läsningar av heterosexuellt färgad populärkultur eller två-vägskommunikation mellan fans och show runners för populära tv-program.

Evie om politisk korrekthet:

I skolan och runt matbordet kommer det ibland upp samtalsämnen som berör oss alla. Ämnen som kanske är lite svårare, som kräver att man tänker till lite extra. Ämnen som får oss alla att ifrågasätta våra egna värderingar. Evie har skrivit en text om vad som kan reta upp henne: 

Det finns en viss typ av politisk korrekthet som irriterar mig. Den typen av politisk korrekthet som övertygat sig själv om att vissa fel rättats till, och det därför inte är några problem att tala illa om vissa grupper som grupper, som dem. Som i diverse fikasamtal kring Israel/Palestina, allt som oftast summerade i ett självgott “Men de skulle ju aldrig gett  Palestina till judarna.”

Jag menar inte att det är politiskt korrekt att hata judar, men det är politiskt korrekt att glömma bort judehatet som genomsyrat Europa sen tidig medeltid. Det är politiskt korrekt att glömma varför just judar under tusen år i Europa, och mycket mycket längre i mellanöstern, betraktats som mindre värdiga, mindre mänskliga. Det är inte en historia vi kan bortse ifrån, som vi kan bortfärdiga. Det är ett hat som grundar sig i en ganska grundläggande social funktion. Skapandet av detandra  för att skydda det egna.

Gruppidentiteter är instabila, de är bräckliga. Oavsett vilken grupp vi tillhör, eller vilka, måste vi ständigt stabilisera denna gruppidentiteten. Mot andra, som tillexempelvis judar, eller romer, muslimer, eller bara “invandrare” rent allmänt. Det här händer ständigt och jämt, ibland tillsynes harmlöst som när vi hänger gulblårandiga band kring studenters halsar eller hejar på “Sverige” under OS, eller nästan oförståligt fruktansvärt som när den europeeiska judiska befolkningen gasades ihjäl på löpande band under förintelsen.

Som nation beskriver vi oss själva, som nation har vi en historia. Jag tycker att Henrik Arnstads observation att den svenska nationalismen innefattar en syn på Sverige som tidigare moraliskt bakrutt, vi hånar vår påstådda “neutralitet” (tex. under andra världskriget) hej vilt och anser oss nu upplysta. Mot detta har vi ställt får främsta nationalhjälte som framträdde under andra världskriget, Raoul Wallenberg, som vi, till skillnad från hans moraliskt förkastliga samtid, vet att uppskatta ordentligt. Alltså, ensam hjältegestalt i strid med en moraliskt förkastlig stat. Så otroligt romantiskt.

Men är det så? Och vad har det egentligen att göra med vår nationella svenska identitet? Läs vidare här:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/privatpersonen-wallenberg-raddade-inga-judar-det-gjorde-svenska-staten,
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bengt-jangfeldt-raoul-wallenberg-fattade-sjalv-besluten,

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ingrid-carlberg-raoul-wallenbergs-raddningsaktion-finansierades-av-usa