Etikettarkiv: Psykisk ohälsa

Den stora rastlösheten

Postat av
1

Här kommer en text av en tjej som föredrar att vara anonym, och visst kan man känna igen sig i det hon beskriver? Eller vad känner du?

Jag lider av en åkomma som i folkmun kallas kronisk rastlöshet. Den är inte farlig, men kan emellanåt vara lite obehaglig. Intensiteten av åkomman varierar från lättare anfall som att sitta och vifta på tårna under ett möte till svårare episoder då rastlösheten inkräktar på sömnen.

Den här rastlösheten är särskilt vanlig för ambitiösa människor eftersom den är ett resultat av ett sinne som hela tiden vill vara sysselsatt. Människor som lider av Den Stora Rastlösheten kan ibland vara smått bipolära i sin vardag genom att ömsom planera in alldeles för många saker på sin fritid och ömsom åtrå långa helgdagar framför TV:n då hjärnan får stå i stand-by några timmar.

Rastlösa människor har inga problem med att vara produktiva, bortsett från att de ständigt upplever känslan av att inte vara tillräckligt produktiva. När de får arbeta, lära sig eller skapa är de överlyckliga och outtröttliga. Men när arbetet, lärandet eller skapandet är slut för dagen infinner sig en olustig känsla i magtrakterna och den rastlösa börjar leta efter andra sysselsättningar.

Människor som lider av Den Stora Rastlösheten vill oerhört mycket med sitt liv, så mycket att det stundom känns överväldigande för individen. Den rastlösa kan ha svårt att somna om kvällarna därför att tankarna på nya uppdrag, planer och drömmar snurrar runt i huvudet med en brutal centrifugalkraft. Därför är det naturligt för den rastlösa människan att slutligen sätta sig vid skrivbordet klockan tre på morgonen och göra upp en hushållsbudget för nästkommande månad.

Den Stora Rastlösheten kan bottna i stress, ångest eller dålig självkänsla.

Men den kan också bottna i ambitioner, kreativitet och självförtroende. Därför är det farligt att fördöma denna åkomma som någonting negativt. Den är ofta ett uttryck för en fantastisk styrka som finns inuti individen och är ingenting att skämmas över. Det viktiga är att försöka samla den här kraften och göra någonting positivt av den och samtidigt lära sig hantera rastlösheten innan de svårare anfallen kommer.

Mitt tips för att besegra rastlösheten är att trötta ut mig själv fysiskt genom att träna. Det är också bra att försöka lära sig att vara mer närvarande i nuet, något man kan göra genom t ex andningsövningar.

Har ni några tips för att övervinna rastlösheten på lång sikt?

Sluta aldrig kämpa för dig själv!

Postat av
Svara

En av våra volontärer har anonymt skrivit en text om hur hon blev räddad när alla andra vände henne ryggen. Hon hittade den där personen som orkade hjälpa henne och som fick henne att må bra. Läs hennes historia, inspireras och kom ihåg att aldrig ge upp! Din person finns också där ute.

En kompis berättade för mig nyligen att en av hans bästa vänner som i sin ungdom blivit våldtagen gått till en psykolog för att prata om hennes ambivalens inför sex, och fick kommentaren ”Men du är ju snygg. Du borde ju inte ha något problem med sex.”

Vilket är en sån kommentar som är så vidrig och oförstående att det nästan inte går att tro att det är sant. Eller, snarare, jag vill inte acceptera att det är sant. Men visst tror jag på det, jag vet ju hur det ser ut i öppenvården, men det skär i mig att andra får stå ut med sånt här. För min kompis bästa vän, hon reagerade ju. Annars hade jag väl inte hört denna historien. Men det måste ju finnas lika många tjejer som inte reagerar, som ovanpå alla sår lägger den felaktiga insikten. Att de borde må bra egentligen. Att de är dumma som inte inser det.

När jag var 18 skar jag upp mina handleder. Jag var helt hysteriskt ledsen, det gjorde ont och jag kunde inte komma på någon annan lösning. Men när jag låg där på badrumsgolvet och endorfinerna började flöda in, insåg jag att det var ganska korkat. Och jag blev lite arg på mig själv för hur melodramatisk jag var. Och jag stoppade blödningen, tvättade av mig och klev ut ur badrummet.

Några dagar senare ringde jag till öppenvården. Beskrev vad som hade hänt. ”Jaha” sa mannen i andra änden. ”Blev du tvungen att åka till sjukhuset” ”Nej” ”Nähä…”. Och sen började han ställa frågor av typen ”Har du bra betyg?”, ”Har du svårt att komma upp på morgonen?”, ”Har du några vänner i skolan?”, efter det konstaterade han att jag inte var deprimerad. ”Nej”, sa jag ”det är jag inte”. ”Nej, men då finns det inget vi kan hjälpa dig med.”

Som att det är helt normalt att försöka ta livet av sig om man inte är deprimerad? Som att man inte behöver hjälp om man är olycklig bara för att man inte har en kemisk obalans i hjärnan?

Det löste sig för mig, jag gick från kurator till kurator till öppenvården, och hela vägen var de förskräckta över det bemötande jag fått i det där första samtalet. Och i efterhand är jag också förskräckt, för hur många fastnar inte där? Hur många slutar inte söka hjälp efter att ha blivit bemötta på det sättet?

bild.

Dina egna monster

Postat av
Svara

”Monsters are real, and ghosts are real too. They live inside us, and sometimes, they win.”

- Stephen King

[Monster är verkliga, spöken också. De lever inom oss, och ibland vinner dem.]

Jag är djupt fascinerad av monster, spöken, och demoner. De är som skuggor vi kastar, som visar på våra rädslor, inför det okända, och inför oss själva. Monstren representerar de egenskaper hos oss, hos människan, vi inte kan stå ut med, inte kan acceptera och därför beskriver vi de egenskaperna som monstruösa, animalistiska, omänskliga. Så benämner vi varulven, gasten, mördaren, och våldtäktsmannen. Berättelser om spöken, är berättelser om oss själva.

Härliga människor

Postat av
Svara

Paulina minns hur hennes ångest fick henne att undvika människor som hon bestämde sig för att tycka illa om. Idag insåg hon vad hon hade missat! Kom ihåg att ta hand om er och att sluta jämföra er med andra.

Idag insåg jag hur trevlig en tjej som jag jobbar med är. Hon är bara sådär cool och fullkomligt härlig som vissa människor är. Varför jag skriver om detta här är för att jag minns hur hårt jag arbetade för att inte lära känna henne i början.

Hon var inte den enda jag undvek. När jag mådde som värst och när jag hatade mig själv som mest försökte jag på alla sätt stålsätta mig mot all sorts interaktion med andra. Jag orkade inte. Min hjärna klarade inte av att hantera det. Alla intryck gick igenom en jämförelsekontroll i mitt huvud.

”Han pluggar på sidan av jobbet, det gör inte jag, jag är dålig, dålig, dålig”

”Hon vill plugga juridik, jag vill inte plugga juridik, det passar inte mig. DET BORDE PASSA MIG DET BORDE PASSA MIG DET BORDE MASSA MIG”

”De studerar och jobbar på helger och kvällar. Det gjorde inte jag. Jag är så jävla misslyckad”

Ångest som kryper genom hela kroppen. Det kliar nästan. Magen knyter sig. Jag sätter på musik i mitt headset för att inte höra. Jag går iväg själv på rasterna för att undvika allt. Jag vill inte må dålig. Jag kan inte förstå att jag finns till. Jag vill ju bara vara sådär som de. Normal. Utan en massa ångest. För allt.

Idag går jag aldrig iväg själv och jag lyssnar bara på musik när jag vill det. Jag är så glad att jag är frisk från ångest igen. För alla människor som jag möter i mitt liv bringar mig så ofantligt mycket glädje. Glädje som jag idag kan ta emot. För jag är glad i mig själv

”Har du någon gång varit så arg att du vill kasta ett glas i väggen?”

Postat av
Svara

Ja, det har jag. Jag har varit mycket när det kommer till känslor.

Jag har varit så arg att jag vill riva sönder något.

Så ledsen att jag inte kan stå upp.

Så besviken att jag nästan kräkts.

Så sårad att jag trodde livet var slut.

Så elak att jag velat krypa ur min kropp.

Så rädd att jag inte kunnat prata.

Så uppgiven att jag legat still i femton timmar.

Det är okej att känna. Om jag inte känt allt det där, hade jag då känt mig:

Så glad att jag skrikit rakt ut.

Så kär att jag trodde hjärtat skulle hoppa iväg.

Så lycklig att livet kändes fulländat.

Så älskad att jag inte tvekade en sekund.

Så förväntansfull att det inte gick att sitta still.

Så nöjd att jag aldrig skulle vilja vara någon annan.

Så bra att jag kramat mig själv.

Så orädd att jag kunnat göra precis vad som helst!

Dina känslor är äkta, ta vara på de. Det är känslorna som gör livet – utan de skulle allt vara enkelt och tråkigt. För går det inte ner, då kan det ju inte gå upp sen. Känn efter! Vad känner du?

Bilder från lelove.

Det finns ingen bättre tid än nu.

Postat av
Svara

Det finns ingen bättre tid att ta tag i alla dina problem än idag.

Ingen dag är bättre att börja ta hand om dig själv.

Det är aldrig för sent att försöka må bra.

Det viktigaste i världen är du!

Du har mycket större chans att hjälpa andra och rädda världen om du är frisk.

Idag kan bli början på din startsträcka.

Från och med nu kan du sträva mot det bättre.

Fundera på vad som kan göra ditt liv lite bättre.

Eller logga in på Tjejzonens chatt och be en volontär hjälpa dig.

Tänk om den där klumpen i magen kunde försvinna?

Vad hindrar dig?

I min kalender…

Postat av
1

I min kalender har jag ett kort på mig själv som barn. En liten tjej som är på väg hem från lekplatsen står och skrattar med hela ansiktet på kortet. När jag känner mig nere, när jag känner mig dålig eller när tvivlar på mig själv brukar jag titta på det kortet och minnas den glädje jag kände som barn. Den genuina glädjen utan en massa bekymmer. Jag brukar tänka att hon finns kvar inom mig. Min lilla glädjefyllda tjej. Hon är med på min resa fortfarande. Och det brukar göra mig glad igen.

Skuldkänslor

Postat av
2

Har du också ibland känt skuldkänslor för att du mår dåligt? Du lider och gråter och hela livet känns bara som ett svart hål. Ibland kanske du inte ens riktigt vet varför. Kanske började det med en elak kommentar om att du såg stor ut i ett par jeans. Kanske har du känt dig ensam och har börjat undrar vad det är för fel på dig. Kanske är det någon som slår dig.

Allt som du upplever som smärta är verklig smärta enligt mig. Oavsett om den är fysisk eller psykisk. Det kommer dock alltid finnas människor som inte förstår att det gör ont. Kanske vill de inte förstå eller så har de helt enkelt en annan upplevelse av smärta än du. Ibland kommer svaret som du får när du berättar för andra om det som gör ont vara ”att du inte borde bry dig så mycket”, ”att du borde ändra inställning”, ”att det där är väl inget riktigt problem”. Jag vill att du slutar lyssna på dessa människor. Ingen kommer att säga till dig att du inte förtjänar att få medicin när du har ont. Varför skulle du då inte få hjälp när din själ gråter?

För om du lyssnar kommer du till slut också att ifrågasätta din smärta. Du kommer att tänka att kanske har du det inte så dåligt. Kanske är det okej att du gråter i din ensamhet varje dag trots att du inte riktigt förstår varför. Andra har ju det värre än du.

Saker är att det inte spelar någon roll. Du kan alltid jämföra dig med någon som har det sämre. Du kan jämföra din situation med barnen i Afrika och tycka att du inte ska må dåligt men det spelar egentligen ingen roll. Det gör ju inte mindre ont för att någon annan lider.

Du förtjänar att må bra!

Vägen ut

Postat av
4

Det är ett helvete att må dåligt oavsett vad orsaken är. Om man en dag kommer på sig själv med att tänka att man inte ens minns hur det var när det var bra är det inte långt kvar tills hoppet ger sig av. Och den dagen vill man helst slippa. Att tappa hoppet är nog det värsta som kan hända en människa. Man blir blank som ett papper fast genomskinlig på samma gång. Känslor passerar utan reaktion och man känner av kroppens mekaniska funktioner utan själslig inblandning.

Jag vet att det finns en väg ut ur mörkret. Att du kanske trillar på vägen är säkert. Att du kommer famla runt i mörkret om och om igen innan du hamnar på rätt väg är självklart. Du kommer tappa bort dig flera gånger om och du kommer vilja ge upp.

Gör inte det. En sak jag vet är att det alltid finns en väg ut även om den är 50 mil under jorden och man måste gräva sig fram med en sked.

Bilden har vår läsare Emmi tagit och skickat in. Tack! ♥

Tjejzonen besökte regeringskansliet!

Postat av
Svara

I tisdags var jag och Lotta inbjudna till Regeringskansliet för att prata om hur ungdomar mår. Vi vandrade dit i regnet längs Norrmälarstrand och pratade lite om varför vi egentligen skulle dit. Väl framme fick vi sitta i en stor och ljus entre (där jag smög av mig strumporna jag hade satt på mig för att inte frysa i mina öppna skor, hehe) innan Melinda som hade bjudit in oss kom och guidade oss genom maktens korridorer till rummet där vårt möte skulle äga rum. Anledningen till vårt möte visade sig vara att även Statsministerns kollegor ville veta lite om hur ungdomar mår. Statsministern själv är ju ute och reser mycket och besöker skolor, fritidsresor etc och de andra på hans departement ville också ha lite koll.

Det var spännande att sitta där och få berätta för de som verkligen bestämmer hur våra tjejer mår och vad man kan göra för att hjälpa dem eller kanske de som riskerar att hamna i samma situation. Vi sa att det behövdes mer förebyggande arbete och mer rehablitering för de som var sjuka. Men det viktigaste sa Lotta, och det var att de enda som egentligen kan förändra något är vi vuxna: för det är vi som sänder ut ideal till barnen. Det är de vuxna som värdesätter prestationer och skapar små prestationsprincessor. Det är hos de vuxna ansvaret ligger.

Vad tror ni att man kan göra för att få ungdomar att må bättre?

Första gången

Postat av
Svara

Det var länge sen jag tänkte på min första gång. Jag minns att det var i februari och att jag tyckte så mycket om att vara med någon som tyckte om mig med. Vi skulle sova hemma hos en kompis. Jag kommer ihåg att båda liksom visste att något skulle hända, det hängde i luften. Så gjorde vi det och jag vet inte om det berodde på att jag var nervös, att kondomen var gammal eller att vi gick för fort fram men FY SJUTTON vad ont det gjorde! Så ont att vi slutade efter ett par minuter. Det är mitt starkaste minne. Det och en liten röd fläck på lakanet som hans kompisar skrattade menande åt. Då sa han att det var han som hade gjort illa sig på fingret och jag minns att jag tyckte om honom väldigt mycket för att han sa så.

Vacker läsartext

Postat av
5

Vi fick en otroligt fin text till [email protected] idag. Den lämnade inte ett öga torrt eller ett hjärta oberört hos oss allihopa på tjejkraft.se Vi tycker att den här texten avrundar temat psykisk ohälsa otroligt bra, hoppfullt och vackert.

Jag vet hur det är att leva tillsammans med en pappa som är alkoholist och en mamma som möjligtvis kan vara psykiskt sjuk. Jag vet hur det är att känna ensamhet, skuld, skam, sorg och framförallt ilska. Det var ingen som såg mig, som hörde mig och framförallt ingen som hjälpte till när min familj totalt rasade i bitar. Ingen såg pappas slag och alla höll för ögonen och öronen. Vår familjehemlighet var djupt gömd, vi hade ju inga problem. Vi var en ”normal” familj och anses fortfarande vara det. Men vad är egentligen normal? Det kan man ifrågasätta sig. Men alla trodde att bakom dörren var vi en perfekt liten familj, som älskade varandra. Men det var långt ifrån sanningen. Det var sällan jag kände mig älskad. Det gör ont att aldrig höra ”jag älskar dig” av sina föräldrar, även om pappa gjorde det så kunde jag inte tro på det, han svek mig gång på gång. Men det var ingen som såg vad som hände bakom vår dörr, de kanske såg men de valda att blunda. Jag har varit otroligt arg på min pappa, jag har hatat, älskat, hatat och älskat honom. Jag trodde att det var upp till mig att göra honom frisk och få honom att inse att han hade problem, att han var sjuk. Jag höll hans hand även fast jag föll till botten själv, jag tog mig själv i andra hand. Jag stängde in mina känslor, jag kände mig mest ensam på hela jorden.

Jag hade ingen tro på att i framtiden skulle allting bli bättre, varför skulle den bli det? Mitt liv hade ju bara varit ett helvete? Jag var väl inte värd att må bra? Ju mer jag tänkte, ju mer sjönk jag ner som en sten i ett bottenlöst hav. Jag har känt alla känslor som en människan kan känna. Jag har känt mig hjälplös och vilsen. Vem skulle hjälpa lilla mig? Jag glömdes bort mitt i all kaos. Jag kunde inte berätta hur det var hemma för jag skämdes något så fruktansvärt och jag ville inte att någon skulle veta, jag mådde ju bra. Det trodde alla i alla fall. I skolan skrek jag, jag bråkade och jag gjorde allting för att slippa prata. Jag fick stämpeln ”en stökig elev” istället för ”en elev som mår väldigt dåligt”. Jag trodde aldrig på mig själv, varför skulle jag bli något? Jag har och är fortfarande något destruktiv. Men man kan ta sig ur mörkret. Hur svart det än är så kan du tända ljuset, det är DU som sitter på tändstickorna. Det finns bara en av dig, du är unik!

Det tog 3 år att kunna släppa pappas hand helt och hållet och för att kunna acceptera honom och hans sjukdom. Det tar tid att inse att mammas hårda ord inte är riktade mot mig personligen, utan för att hon mår dåligt. Men jag sätter ett litet äggskal runt mig så hennes ord inte kan komma in.
Men jag har samma förutsättningar som alla andra, bara att det är lite svårare. Även jag har drömmar, drömmar som jag kan kämpa för så jag når upp till dem.
Jag sitter på nycklarna för att förbättra mitt liv. Jag kan älska livet precis som det är även om det är skitjobbigt! Jag kan skapa mig en ny familj, för man måste inte ha blodsband.
Det jag tycker att just du ska göra, som är i den situationen som jag varit i. Jag säger inte att du ska säga upp din kontakt med din förälder/föräldrar men du kan acceptera och inse att du inte kan förändra den/dem. Men du kan ändra ditt sätt att se på det. Du ska ta hand om dig, inte dina föräldrar. Du är värd att må bra!  Du ska känna alla känslor, må dåligt. Gråt alla tårar, skrik alla ord, få ur all din ilska och få ur varenda liten känsla som finns i din kropp. Men du ska inte fastna i att må dåligt, även om det är någon form av trygghet. Framförallt så ska du greppa tag i en hjälpande hand. Var inte rädd för att be om hjälp eller ta hjälp. Det finns så många fina och fantastiska människor runt omkring dig, du får bara välja att öppna ögonen och se.

Jag trodde aldrig att jag idag skulle ha en kurator som får mig att andas, som finns där i ur och skur, som stöttar mig även om jag mår bra eller dåligt. Hon håller mig vid liv, hon ger mig syre. Alla kanske inte har en kurator som jag har, men testa! Gå in till henne/honom, försök att prata. Du sviker inte dina föräldrar om du berättar hur du har det. Om kuratorn eller personen som du valt att berätta eller prata med inte går att prata med, även om du försökt. Så finns det fler, bara öppna ögonen. Man ska hellre berättat sin historia flera gånger än få gånger. Det är en del av bearbetningen. Välj att må bra, välj att idag ska du må bra. Le en liten stund i taget, älska livet en stund i taget. Långtsamt leder också någonstans.
Jag säger inte att det är lätt, för det är jävligt svårt. Men det är inte omöjligt. Gå in i det som är svårt, som det vore lätt. Gå in det som är lätt, som det vore svårt. För det är lätt hänt att det som är ”lätt” glöms bort, och bildas till en hög med massa problem. Flyg med dina vingar, för du är fri!

Idag så står jag på mina ben, jag andas, jag lever och framförallt.. JAG KAN ÄLSKA LIVET! Precis som det är. Jag har en framtid, jag har drömmar och jag går i första hand. Jag håller på och förändrar mitt liv, precis som DU också kan göra!
Jag säger inte att jag mår perfekt varje dag. För alla mår dåligt. Jag kan må jävligt dåligt, men jag kan också må jävligt bra. Jag ger aldrig någonsin upp!
Man måste må jävligt dåligt för må riktigt bra.

Celicia, 17 år

Var kan man få hjälp och vilken hjälp får man?

Postat av
Svara

Tjejzonen – förutom att det finns en chatt och en mail där du kan prata ut så har du också möjlighet att få träffa någon och prata. Du kan bland annat få en ”storasyster”. Det är en tjej som är max 12 år äldre än dig som du träffar ca 1 gång i månaden för att bara umgås och prata. Vill du veta mer ring och prata med Lotta 08 – 522 478 40 eller maila till [email protected] så hjälper vi dig.

BUP -  barn- och ungdomspsykiatri (BUP) är en specialistverksamhet inom sjukvården för barn och ungdomar med psykiska svårigheter. Till BUP kommer barn och unga under 18 år som är deprimerade, har mycket ångest eller till exempel skadar sig själva. Du kan läsa mer på bup.nu.

Shedo - föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd samt arbeta för en bättre vård för de som har problem med det. På deras hemsida shedo.org hittar du info samt tips som kan hjälpa dig när du mår dåligt.

När ska man be om hjälp när man mår dåligt?

Postat av
2

Alla mår dåligt ibland. Men alla mår dåligt på olika sätt, olika ofta och olika mycket. Hur ska man då veta när man ”ska ” be om hjälp. Vad finns det för tecken?

Det finns några tecken på att man kan behöva hjälp som gäller för nästan alla:

- Du går ned i vikt så mycket så att dina kläder börjar sitta löst.

- Du är trött och vill sova hela tiden.

- Du har ofta svårt att sova, trots att du vill.

- Du kan inte sluta tänka på något som gör att du blir stressad.

- Du känner inte för att göra något.

- Du har svårt att koncentrera dig, i skolan eller på läxor tex.

- Du känner att du inte har någon att prata med.

Stämmer någon eller några av dessa saker in på dig så kanske du behöver prata med någon som kan hjälpa dig att må bättre.

Tveka inte att prata med någon vuxen som du litar på. Du kan alltid vända dig till Tjejzonens mail, [email protected], eller chatta med en utbildad volontär och medmänniska på Tjejzonen. Där kan du vara anonym och fråga vad du vill.

Mysa med film ikväll?

Postat av
1

Hej på er tjejer!

För några nätter sen snöade det här i Stockholm, hur är det hos er, snöstorm eller höstruskigt? Jag tänkte tipsa om en schysst film som går på teve ikväll, en utav mina favoritfilmer i kategorin feel-good-film. Den heter Juno och går på fyran kl 21.25 och handlar om tuffa och modiga Juno, 16 år. Hon blir gravid och bestämmer sig för att behålla barnet och adoptera bort det. Handlingen kanske inte låter så spännande utan mest lite hemsk, men det är den sannerligen inte. Jag kan verkligen rekommendera den. Se den!

Rik = lycklig?

Postat av
Svara

Lycka är ett begrepp som ofta diskuteras i olika sammanhang. Men vad är lycka? Är det när man känner sig bättre eller lika bra som andra?

Att vara lycklig kan väl alla säga är att må bra helt enkelt – man är nöjd med vem man är och det man har. Men ibland är det så att lyckan ligger i att man har det som andra har, eller att man har mer än andra har – inte vad man själv skulle vara nöjd med. Man kan likställa det med att vara ute på en öde ö 7 dagar: om man hade en säng och ett kylskåp med mat så skulle man ändå vara ganska nöjd. Men om man var två personer på ön och den andre hade en finare säng och ett större kylskåp, då skulle man helt plötsligt inte vara nöjd länge. Alltså ligger en del av bristen på lycka i att man jämför sig med andra som har mer.

Det har till och med gjorts forskning som säger att lycka till stor del ligger i att man är lika bra som andra eller bättre. I en studie gav man deltagarna frågan – ”vad skulle du hellre välja: a) 50 000 kronor i månaden i lön hela ditt liv och alla andra fick 25 000 eller b) du får 100 000 kronor i lön och alla andra får 250 000?” På den frågan svarade de flesta att de skulle välja alternativ a), alltså mindre pengar till sig själv, men mer än alla andra.  Det visar på att de flesta värderar högt att ha mer pengar än andra.

Det är en tankeställare! Varför kan vi inte bara vara nöjda med det som gör oss nöjda istället för att snegla på andra omkring oss? Jämför dig inte med andra, utan ta reda på vad som är viktigt för dig. Gör vad som krävs för att uppnå det och var nöjd med det!