Så långt jag kan minnas har jag alltid velat bort. Bort bort. Lång bort. Jag åkte runt i Sydamerika i nästan 5 månader, och trots att det var jobbigt ibland kände jag mig fri på ett sätt jag inte känt tidigare. En frihet att bara vara. men sen bar det av till Sverige igen för universitetsstudier, och känslan kom tillbaka. Ännu kraftigare. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna vara lycklig, så länge jag stannade i Sverige…

Och sen kom jag bort. Och jag kunde andas igen. Eller bättre i alla fall. Under en termin i Tyskland mådde jag så bra som jag mått i Sydamerika. Och jag njöt av universitetslivet, vilket jag avskytt hemma. Sen var det vårlov i Sverige… Och ja, ni anar trenden. Efter jag tagit min examen försvann jag bort. Irland och sen Argentina. Ett och ett halvt år var jag borta.

Det finns ett uttryck på engelska, ”wherever you go, there you are”. Tanken är att vi flyr, inte från en plats, en viss grupp av människor, en samling förutfattade meningar om vem vi är, just där. Utan att det vi flyr från, är oss själva. Vilket är meningslöst, för vart du än går så kommer du att vara där. Vilket jag håller med om, till viss del…

Sista dagarna i Argentina spenderade jag på ett hostell i Buenos Aires, i samma rum som mig bodde en irländsk tjej i 30-årsåldern som hade bott där i några månader. På hostellet alltså. Som mig längtar hon alltid bort så fort hon kommer hem, som mi planerar hon ständigt nästa resa medan hon befann sig på denna. Och vi pratade om kliet i benen.

Hon hade bott på hostellet i två månader för att hon inte ville skaffa en lägenhet i Buenos Aires, trots atthon jobbade där. Hon ville inte känna sig fast i ens 6 månader på en plast hon rest över halva jordklotet, för då började det klia i benen. Direkt. Och vi pratade om hur ohälsosamt det är, att aldrig våga slå ner ens de ytligaste rötter. Att aldrig våga vara på en plats, med en viss grupp människor, att uppfylla förväntningar. Att vara skyldig mer än flyktiga kontakter.

Den där känslan av rotlöshet, av att inte kunna stanna. Och på så sätt låg väl felat hos mig, det jag försökte fly ifrån var inte Sverige utan hur jag kände i Sverige. Men å andra sidan tror jag att jag behövde just den distansen för att kunna bearbeta allt jobbigt, allt tungt, allt som skapade kli i benen behövde vädras ute i vida världen för att jag skulle kunna komma tillbaka, för att jag skulle kunna våga slö rötter, någonstans alls.

Och som jag sa till den irländska tjejen på hostellet, för första gången har jag inte panik över att åka hem. För första gången tror jag att det är ok. Det kommer vara ok. Och hon svarade: ”I’m almost there. I’m almost there. I just want to come back here, maybe next year, maybe go to Japan…”

När jag läste kulturvetenskap på universitetet fick vi lära oss om termen L’objet petit a, ett i översättning meningslöst ord som står för det ouppnåeliga vi hela tiden strävar efter, men som inte bör, och inte kan uppnås. Jag tänkte på mina vänner som längtar efter barn, eller att gifta sig eller mina föräldrar som hela tiden intalar sig att allt kommer bli underbart bra bara man renoverar ett till badrum. Om att man fäster sina förhoppningar om att en dag ska känna tillfredsställelse på en dröm. Men att jag själv skulle längta till någonting trodde jag inte. Så när jag i julas som belöning köpte en julklapp till mig själv blev jag en aning orolig när jag insåg att jag visste precis vad jag ville ha, nu hänger det en världskarta i färg över min säng. Stor som en fondvägg men med fettfläckar efter nyfikna fingrar längstmed kusträmsor, öar och berg. Jag blev orolig därför att jag lever mitt liv som om jag bara laddar upp för denna långa resan som en dag ska förändra mitt liv.  L’objet petit a tänker jag och låter skuggan av mitt finger falla på Kingston, New Founland, Johannesburg och Tule.

Jag hatar att resa men älskar att ha rest, som om jag för varje land jag besöker kommer närmare den plats som passar mig, som en dag ska bli mitt hem. Och jag vet redan nu att jag kommer bli förkrossad när jag inte hittar det. Det säger jag av erfarenhet, av logik och kunskap. Men trots att jag vet det vill jag inte inse det. För på min karta har jag sparat en plats dit jag vill men inte kan besöka. Så jag vet att jag alltid kan ha någonstans att läsa om, dit jag kan fly, som jag kan ha som sista utväg och slutlig destination. För det är viktigt att hoppas på tillfredsställelse, oavsätt om vi tror vi kommer hitta det genom vårt drömjobb, vår familj, våra färdigheter som dansare eller kock. Om det är vad vi kommer uppleva när vi skaffar en tatuering eller tillfrisknar från en sjukdom. För det är vad som driver oss framåt, får oss att skapa och förändra. Och hoppas. Och längta.

Just nu befinner jag mig på Irland tillsammans med min vän som jag känt i hur många år som helst. Vi är i en stad som heter Carrickmacross och volontärarbetar på Carrick Dog Shelter, ett hundhem för herrelösa och vanvårdade hundar. Vi har varit här i exakt två veckor och det är verkligen så himla värt det. Människorna här är hur trevliga som helst och man kan inte annat än älska deras dialekt (trots att det tar ett tag innan man vant sig och faktiskt fattar vad de säger)! 

Våra jobbuppgifter här är ganska många. Det vi gör allra mest är nog att ”poop-scoopa”, vilket är ett annat ord för att skyffla bajs. Jag vet att det låter äckligt, men det är faktiskt inte alls så farligt. Speciellt inte när man har fokus på att hundarna ska ha det så bra som möjligt. Hur mysigt vore det om man själv bodde på en plats med bajs överallt? Inte särskillt, enligt mig! Så ja, det är värt det. Bortsett från det gör vi som sagt massa annat också. Skrubbar, matar, städar, borstar och vårdar. Det är lärorikt som bara den och verkligen en helt ny erfarenhet!

Självklart är det inte bara hundar vi träffar, utan människor också (de som jag skrev var så trevliga, ni vet?). Bara här om dagen umgicks vi med några ifrån stan som våra två andra rumskamrater – som har vart här i tre månader – lärt känna, och herregud, det var det roligaste på länge! Människorna här är verkligen genomtrevliga! En av dessa var dessutom så rolig att man var nära på att pinka i brallan varannan minut kändes det som, haha.

Jag har inte ångrat en enda sekund att jag åkte hit. Landskapet är hur fint som helst och ja, resten också, som jag nämnt några gånger haha. Vill nästan påstå att jag är i extas, trots att jag saknar mitt hem lite då och då.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om det här, men detta får räcka för nu.

När vi firade Krishnas födelsedag på mitt Ashram svämmade stället över av anhängare, vi fastade hela dagen, lagade mat, dansade fram och tillbaka i templet. Efter skymningen fick vi äta, men innan dess samlades vi i templet en sista gång för presentutdelningen. Altarpodiet svämmade över av paket, alla tillägnade Krishna. Ett efter ett öppnades paketen och varje gång kom jubelropen från anhängarna ”Ki Jay!”

Konsumtion är ok, så länge det görs av rätt anledning enligt anhängarna. Om man tillägnar alt sitt arbete åt Krishna, är allt arbete bra. Om man engagerar sig i kapitalism av rätt anledning är till och med kapitalism bra, så länge man gör det åt Krishna och inte åt en själv. Det är ju flrvisso vi som kommer använda den där stavmixern i köket, men vi gör det åt Krishna. Eller det är intentionen, i alla fall.

När jag sitter där och hurrar åt kökshanddukar och vispar känns det ändå ganska konstigt, och jag vet inte riktigt om jag tror på intentionen. Eller snarare, jag vet inte om jag tror att anti-kapitalism är en särskilt hållbar livsstil, alla kan inte isolera sig på en gård ute på landet och leva på sina egna odlingar.Sen är über-kapitalism inte hållbart heller, för vem behöver egentligen ett berg av guld och ädelstenar?

Men jag sitter där, och tänker att onyanserade förhållningssätt till världen inte hjälper så mycket, skapar mer konflikt än lösning. Det finns en naivitet här som jag beundrar, en önskad att totalt omvandla sig själv för att tjäna gud, att vända sig bort från världen. Svart och vitt, gott och ont. Det är så tryggt, men jag har förlorat förmågan att se världen som enkel. Det är något jag sörjer lite, den absoluta vetskapen, men samtidigt är det inget jag kan tänka mig att återvända till.

Det här är den främsta läxan jag lär mig om mig själv, folk kommer hit för att finna gud men allt jag finner är vetskapen att, i alla fall för mig, är gud och de moraliska absoluter som så ofta insveper honom, något jag inte längre har något intresse för. Men jag hurrar ändå när stavmixern öppnas, för ni anar inte hur jobbigt det är att mossa morötter för 50 personer med en potatispress…

Som ni vet…så har det varit upp o ner med vistelsen i London, i have 6 months to go!! Det har varit kämpigt i klassen…ni vet..med handuppräckning och jag får inte säga det jag vill säga. Handuppräckningsiden tyckets inte om av dem i min klass o det har varit lite allmänt kaosigt. Jag har varit så stressad över en uppsats som lämnade sin en månad sen. Känt mig så dålig, att min engelskan inte räcker till, att alla andra e sååå grymma. Ni vet.. bara massa klanka ner på sej själv.

MEN TVÅ BRA SAKER SOM HAR HÄNT!

Vi hade en gästlärare över som höll en workshop med oss. Och hon var så grym! Egentligen inte grym för det hon lärde oss. Men vet ni vad hon sa till gruppen? Att vi inte lyssnar på varann. Och att vara vuxen, betyder att faktiskt kunna lyssna på varandra. Och jag tänkte YES!! Någon som förstår mig. Och flera gånger som hon pratade så avbröt tjejer i klassen. Och hon var iskall och sa ”låt mig prata til punkt” eller ” jag är inte färdig”.

Jag tyckte bara det va så skönt att nån utifrån faktiskt såg att vi har ett problem med kommunikationen i klassen, så då e det inte bara jag som svensk som tycker det!!

Den andra bra saken: Jag var och hämtade min uppsats. Jag var så nervös, hade varit nervös i flera dagar innan jag skulle hämta upp den. De amerikanska tjejerna hade fått B på uppsaten Och jag bara BAD till nån där uppe, om att åtminstone få ett C, snälla bara godkänt. Jag öppnar upp pappret och där står det B. HOORAY! Jag börjde gråta och sprang ut från skolan och ringde ….mamma☺ Och det första hon sa: Varför tror du aldrig på dig själv?

Sant så sant.

Vi har kraften inom oss, att kunna tro på oss själva. För vem ska annars göra det? Att börja tro på sig själv, yssn apå sg egna röst, föreställa sig att JAG SKA KLARA DET HÄR!!! Enkelt? Ja egentligen, men man måste BÖRJA göra det..det e lite svårare!!!

Massa London kärlek till er tjejjor!!!!

Så jag fick komma hem en vecka, från allt pluggande i London, från de kalla duscharna, kalla elementen, skitiga toaletterna och ruggiga vädret. Kom hem njöt, tog långa varma bad, tvättade håret ooordentligt(vi har det bästa vattnet), åt skorpor, mannagrynsgröt, messmör. Inte i hela fridens namn tänkte jag att jag gillade så mycket svenskt. Det har jag aldrig tänkt förut. Men sååå som jag sakande lakrits. Tookigt va? När jag precis vänjer mig vid det bekväma, alla mysiga fikor med vänner, mys i soffan med vovve, så plötsligt är det söndag och jag ska tillbaka till London….PANIK! JAAAG VIIIIL IIIINTEEE!!!

Och jag frågar mig själv ”varför åker jag ens tillbaka?” Jag har ju mitt liv här. Min vardag. Mina vänner, min vovve. Allt sådant som jag så mycket klagat på när jag väl bara varit hemma. Tänkt att jag vill ha förändring, att det är så tråkigt, att man egentligen inte har så mycket vänner, o allt är bara triiist.

När man tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men är det inte bara grönare från långt håll? Och sen när man kommer närmre, så finns det faktiskt massa ogräs, skit, och det var inte alls så grönt som det var från långt håll. Ibland behövs det att få vara ifrån sitt liv för att uppskatta det mer. Att få stampa lite i grannes trädgård för att komma fram till att ens lilla gräsplätt egentligen inte va så pjåkig;)

Men, jag är här för min utbildning. Och jag ska slita, jag ska kämpa, pusta och frusta. För vem har sagt att livet är så enkelt? Att man kan äta kakan och ha den, eller var det nu heter. Jag får ge upp mitt lilla trygga liv, med vänner, skogspromenader och mannagrynsgröt i soffan för att komma dit jag vill.

Jag vet att det är värt det!

Linda har just flyttat till London och är med om kulturkrockar varje dag. Här är hennes senaste iakttagelse!

Det har varit jobbit på lektionerna, på seminariumen, under diskussionerna. Jag har inte kunnat säga ett enda PIIP, för att alla:

• Avbryter varandra när de pratar,
• ingen får prata till punkt,
• överröstar varandra,
• ingen hand uppräckning.

Och jag har suttit och laddat med en mening jag vill säga. Jag laddar laddar laddar men det blir aldrig av. Två timmar går…och jag sa ingenting under lektionen. Läraren kanske tror att jag inte har läst texterna, att jag inte har någon åsikt, att jag inte fattar eller kan nånting. Men jag har ju läst allt, har massa åsikter om saker o ting. Men kommer inte till tals. MORR!!!!

Vi är Sverige har det i ryggmärgen: räck upp handen om du vill säga någongting, vänta på din tur, låt personen tala till punkt, avbryt inte. Hur i hela världen ska jag ta mej igenom det här kaosdiskusionerna?

Jag pratade med min handledare, han tyckte jag borde ta upp det. Hur jag vill ha det.

Done! Mailade ena läraren och berättade hur jag är uppvuven, vem jag är. Inga problem!! Han sa att han ska hålla utkik efter min uppräckta hand och hålla ett öga på om det ser ut som att jag vill säga någonting

En annan lärare frågade hela klassen hur vi vill ha våra gruppdiskussioner. Jag sa ärligt hur jag vill ha det. Klassen förstod, och vi ska köra handuppräckning och att alla ser varandra och låter alla få komma till tals. EN befrielse! Så mycket bättre! Äntligen, jag kokar inte lika mycket inombords!

Jag är en person, med åsikter, med tankar, och jag har något att säga. Det kommer ta längre tid, lite krasslig svengelska-  men mitt ord är också viktigt. Och jag tänker inte skämmas över min uppfostran och det jag lärt mig under 25 år. Det är jag, det är min bakgrund. Det är min ryggsäck som jag har med mig varthän i världen jag befinner mig.

Här kommer ett inlägg från en av våra bloggare. Hon hade förmånen att resa första klass härom dagen och här kommer en liten rapport till de av oss som inte ens har vågat gå igenom den vagnen.

Det här skulle INTE vara mitt första inlägg på Tjejkraft. Jag sitter i skrivande stund på ett tåg på väg ner på Köpenhamn och jag har min färdiga text på en annan dator. Jaja, jag får bita ihop och skriva något nytt helt enkelt.

Det är tidig morgon och jag sitter som sagt på X2000 med destination Köpenhamn. Första klass. Sug på den ni! Andra klass var utsålt så jag hade inte så mycket att välja på. Därför tänkte jag avge en lägesrapport härifrån first class, tillägnad er som i likhet med mig sällan väljer annat än budgetalternativ.

Det är typ andra gången i mitt liv som jag åker första klass på ett tåg och det jag flippar ut mest över är att vi får frukost. Serverat vid platsen! Jag är så jäkla lättimpad, jag har hypat upp detta ganska rejält och berättat om det för alla som korsat min väg. Till råga på allt la jag till några kronor vid bokningen så att jag skulle få en större frukost för då ingick färsk frukt och yoghurt. Nu är jag ju i och för sig typen som är helt värdelös på att äta en stabil frukost till vardags, vilket kanske förklarar varför jag går helt bananas så fort det vankas frukostbuffé på hotell och sånt.

SJ:s frukost var hur som helst till belåtenhet, det var fräscha råvaror serverat på bricka och jag var glad över att vi fick riktiga bestick istället för plastalternativen som jag hade förväntat mig.

En annan utmärkande skillnad är de rymliga sätena med rejält benutrymme. Jag hade också tur och hamnade på den sidan av gången där det bara finns ett säte, vilket innebär att jag inte ens har någon jämte mig att ta hänsyn till. Jag vet inte hur ni gör när ni försöker sova på tåg, men jag vill helst dra upp benen under mig och krypa ihop lite, vilket är en omöjlighet i andraklass om inte grannen är OK med att ha en fot i sidan. Här i första klass känns allting bara så okomplicerat. Här ni första klass finns inga bekymmer.

Gratis internet! Nåja, det är väl inbakat i priset, men jag behöver i alla fall inte bry mig om att tränga mig in på den fullproppade bistron och köpa till tjänsten. Det går snabbt och smärtfritt att knappa in koden från biljetten och sen är jag ute i cyberrymden och lever livet.

Folket är väldigt blandat, en del har nog hamnat här på samma sätt som jag och andra åker väl aldrig någon annan standard. Det vilat en skön och tyst stämning över hela vagnen. Det är inget spring och stoj, alla bara halvligger i sina feta stolar och softar.

Vi har även en kaffe- och fruktbuffé i vagnen, så om lusten faller på finns möjlighet att typa duscha ner sig själv med kaffe och plocka med sig en liten regnskog av frukt hem.

Sammanfattningsvis vill jag väl konstatera att första klass inte är något jag ämnar åka regelbundet, men att det kan vara jäkligt skönt emellanåt. Det mest värda med uppgraderingen är frukosten och att slippa trängas.

Nu ska jag kura ihop mig på mitt säte och fortsätta njuta av resan.

Ha det gott!

PS! Berättade jag om frukosten? Att vi fick den serverad vid platsen? Är fortfarande i extas.

Linda följde drömmen, tog chansen och flyttade till London för att plugga. Du kommer att få följa hennes äventyr här på bloggen under hösten. För er läsare kommer hon att berätta om sin resa, sina upplevelser och sitt nya liv i London!

När man tänker på London tänker man Big Ben, Tower Bridge, Picadilly circus, fester, musikaler, glimmer och glamour. ”FAN VA HÄFTIGT ATT DU ÄR DÄR” Men…

Vardagen är annorlunda, vad gör man när man inte har sina vänner, nära o kära, sin vovve vid sej? När man är van att fika med vänner, träna, jobba, rasta hund. När man behöver prata om dan. Man sitter och glor på telefonen att någon hemifrån ska ringa, man bestämmer skypedejter och man facebookar mer än vanligt och saknar… allt och alla.

Det bubblar inombords när man inte kan uttrycka allt man vill säga, att känna sej dum när man inte uppfattar allt britterna med de olika dialekterna säger, inte veta hur sociala koder är, regler som man inte vet om, stå extra länge för att titta på vilken mjölk man ska köpa. Man blir trött samtidigt som man är så himla glad för att vara här.

Vilken underbar stad, med roliga människor, allt möjligt att göra. det är WOW.

Men när det fattas ord, och det tar längre tid för en att säga något, för att i huvudet måste man översätta från svenska till engelska, att inte va lika rapp i konversationer som man är hemma.

Allt gör en starkare. Det gör det. Man får kämpa, inte ge upp.

Blir arg o frustrerad över att det inte kommer nå vatten från dushen. Jag kan inte tvätta håret i mitt eget hus! Kallt i husen, ruggigt ute. Trångt i tunnelbanan o svettigt. Och tusen gånger om dan tänker jag- ”I Sverige är det här mycket bättre. I Sverige så skulle det här ALDRIG tillåtas” Jag saknar en vanlig dusch… jag saknar knäckebörd och kaviar! Töntigt? Ne…för den känslan går också över..och kommer tillbaka. Thats life.

Jag går mitt livs drömutbildning och jag är lycklig, men blir dubbelt så trött efter en halv dag här än en hel dag hemma.

Rädslan att säga något fel, att inte bli accepterad, tvånget att passa in i nya klassen, för att skaffa sig nya vänner…för jag kan inte komma hem o träffa mina vänner hemma, eller på helgen. Skapa sig ett helt nytt liv, för en stund. Vilken utmaning!

MEN jag ska INTE ge upp! För jag vill det här! Jag valde det här!

KRAMAR mina svenskasystrar!!:)

Bild.

Ett halvår efter studenten insåg jag att mina betyg från gymnasiet inte kunde ta mig dit jag ville. Under en kort period övervägde jag att ta den enkla vägen och välja en annan utbildning än den jag drömt om så länge. Då sa en vän till min mamma som aldrig utbildade sig till det han ville, att vad gör ett par tråkiga år nu – om du får arbeta med det du älskar resten av ditt liv? Tre månader senare satt jag ensam på Arlanda och försökte att svälja tårarna. Utanför säkerhetskontrollen stod min älskade pojkvän och min mamma som jag frivilligt hade lämnat för att göra något så dumt som att lära mig franska. För det var de där franskabetygen som gjorde att jag inte kom in på juristprogrammet.

Jag ville lära mig den där franskan en gång för alla och jag ville göra det snabbt. Jag hade inte så mycket pengar och hade därför inte möjligheten att bara sticka till Paris, plugga ett par timmar i veckan och sedan bara vara och jag kunde inte språket så pass bra att jag kunde söka jobb. Min utväg var att bli au-pair. Jag hittade en familj via hemsidan aupairworld, en smula vågat men magkänslan sa ja och Paris kändes så pass hyggligt nära att jag ju alltid kunde sticka hem om de varena riktiga knäppisar. Jag fick bostad, mat, metrokort och 70€ i veckan och i utbyte passade jag deras tvillingpojkar mån-fre mellan halv fem och halv nio.

Att vara au-pair är mycket speciellt jobb! Jag bodde ju hos min familj (mina chefer) och var därför tvungen att hålla en god min dygnet runt. Jag hade en fantastisk tur och hamnade hos en familj som var helt underbara och som jag faktiskt har kontakt med än idag och som har lånat ut sina soffor och lägenheter under mer än ett återbesök i staden. Pappan pratade engelska och mamman var fransyska, pojkarna var dubbelspråkiga och överenskommelsen var att dem skulle prata engelska med mig och jag franska med dem. Barn är så fantastiskt enkla i sitt språk och dem lärde mig mer än mina lärare gjort hemma.

Skolan hittade jag genom att googla, det var inte svårare än så. Det svåraste var faktiskt att hitta vänner, framförallt för mig som inte är så social. Min första och bästa vän fick jag genom att innan avresa gå in så resedagboken och leta efter dagböcker från personer boende i Paris. En tjej skrev så fint och målande att jag blev varm i magen. Ja, så pass varm att jag var tvungen att berätta det för henne. Hon svarade med att skicka över sitt telefonnumer och bad mig att ringa när jag kom ner. Vi träffades två dagar efter min ankomst och vi blev Paris med varandra och vi är, trots att hon bor kvar där nere, fortfarande goda vänner.

När man är utomlands utan kontaktnät måste man våga! Vad har du att förlora på att sitta hemma ensam? Inget! Vad har du att vinna på att leta vänner? Mycket! Kolla resedagboken, leta upp svenska kyrkan (eller andra ställen där svenskar hänger), googla bloggar, berätta på Facebook vart du är och be folk tipsa om andra som är där.

Vill du berätta hur du gjorde för att ta dig dit du ville? Eller om du drömutbildning? Eller om en resa du har gjort? Eller vad du ska bli när du blir stor? Mejla in din berättelse!

Sara skickade in en text som innehåller allt från roliga anekdoter och en målande beskrivning av en resa till ett toalettips och en påminnelse om något som vi mer än gärna upprepar här i ingressen: kom ihåg att vara en av de som hjälps åt med att skapa en bättre värld.

Har du vuxit upp på ett ställe där man springer in och ut hos grannarna för att fika och prata? Där det alltid finns någon, känd eller okänd, som håller upp dörren och hjälper till med matkassen? Där allt ordnar sig för att alla hjälps åt? Jag har inte gjort det, men jag har aldrig gett upp hoppet om att det ändå är så världen ser ut. Vet du vad, jag tror jag har rätt. Hör bara här.

En dag glömde jag min jacka på en bänk när jag skulle ta ersättningsbuss till tåget till Umeå. Väl vid tåget 10 mil bort upptäckte jag att jackan var borta. 10 minuter senare var båda konduktörer och stor del av perrongen engagerade i telefonsamtal och diskussioner. Det slutade med att en tågkonduktör hämtade jackan och lämnade den till nästa som förvarar den tills jag kommer och hämtar den. Absolut den bästa service jag någonsin har fått, utan att någon verkade tycka att jag var till besvär.

Under en annan resa till Kvikkjokk mellanlandade jag i Jokkmokk och stannade där (i tält) över natten. På morgonen tänkte jag unna mig frukost på ett fik. Tre vänliga kvinnor visade vägen till ett nyöppnat café. Jag bad om frukost och fick beslutsångest när det inte fanns ett färdigt frukostkoncept. Då säger konditorn ”Men vi kan väl plocka ihop en frukostbricka åt dig så slipper du välja.” 10 minuter senare får jag en kopp te, 3 sorters bröd (varav ett bakat på egenskördad tallbark), ost, ägg, skinka, smör, rädisor, gurka och juice. Så himla fint!

Från caféet vandrade jag runt i staden och blev snart invinkad på ett bokcafé. Här satt en man och en kvinna och drack te. Jag har aldrig sett ett bokcafé förut och blev nyfiken. Jag bjöds på te helt gratis och satt sedan och pratade och bläddrade i böcker i över en timme. Innan jag gick frågade om jag hade skoskavsplåster med mig. Annars skulle jag fått det av henne för utan det kan man inte vandra.

Så kom jag till Kvikkjokk och träffade en man jag beundrar mycket. Han föreläste för oss på en skolresa och jag blev så imponerad av hans allmänkunskap och glöd att jag skickade ett vykort när jag kom hem. Efter det har vi brevväxlat. Nu lånade han ut en stuga och kanot tog mig på guidade båtturer helt gratis. Han eldade åt mig varje kväll och var mycket mån om att jag hade det bra. Otrolig gästfrihet efter bara ett möte och två års brevväxling.

Slutligen vandrade jag från Kvikkjokk till Västerfjäll, en övergiven by vid sjön Tjeggelvas. När jag kom fram var batterierna slut på min telefon så jag kunde inte ringa efter båtskjuts. Jag hade tur, det fanns vänliga sommargäster i ett par av stugorna. De ringde båtkarlen och sen fick jag en grundlig guidning i byn och lärde mig mycket om samer, samiska och renskötsel. Dagen efter hämtades jag av en skäggig man och fick sedan lift till närmaste by av en pratglad lastbilschaufför.

Utan alla generösa människor hade min resa blivit svårare, dyrare och mycket tråkigare. Inte en enda gång kände jag mig hotad, avvisad eller ens besvärlig. Det var som om jag gjorde dem en tjänst när de fick hjälpa mig. Jag hoppas att du också har träffat människor som de här och att du träffar många i framtiden. Om inte så har jag ett tips. Sök dig till städer där toaletterna på tågstationen är gratis, alltid öppna och i bra skick. Där bor det hederliga människor. Dessutom hoppas jag att du, precis som jag, ser till att bli en av de som skapar en vänligare värld.

Sara har skrivit flera fina texter åt oss, blandannat en serie om Kvinnorna i Tanzania. Flera frågade efter mer och om hur hon tog sig dit. Här är hennes berättelse!

Jag har fått så många fina och positiva kommentarer efter anekdoterna om tjejerna i Tanzania, tack! Jag har förstått att många är nyfikna på varför jag åkte till Afrika, och kanske själva intresserade av att göra en liknande resa. Så här ser min väg till Afrika ut, hoppas du får lite tips till en egen.

Det var vinter i Umeå och jag satt i mörkret och brottades med oorganisk kemi. Min pojkvän var rastlös efter drygt fyra års studier och pratade om att resa bort, en äventyrsresa till Nya Zeeland, utan mig. Jag insåg plötsligt att jag skulle vara ensam med vintermörkret nästa år. Var jag sårad över att bli lämnad? Nej, jag förstod hans behov av frihet – en bekräftelse av att ett förhållande inte bygger på tvång utan på tillit och kärlek. Ändå ville jag inte bli ensam kvar. Kanske var det här ett bra tillfälle för mig att komma ut i världen? Jag är en av de yngre i klassen, utan arbetserfarenhet, lumpen eller backpacking i ryggen. Jag hade ingen längtan en äventyrsresa, men en gammal önskan om att åka som volontär väcktes till liv igen.

Det tog 3 månader att hitta den perfekta resan. Jag hade nästan gett upp, att vara volontär verkar ha gått från ett ideellt arbete till en turistfälla där man betalar dyra pengar och att få klappa sköldpaddor. Så hittadejag länken till Biskops-Arnös praktikantkurser. En av kurserna handlade om trädplantering i Afrika, och jag läser till jägmästare (skog) i Umeå. Det var perfekt! Våren gick så lätt! Antagningsbeskedet skulle komma först i maj, men kursen var så perfekt att jag aldrig tvivlade på att jag kommit in. Jag skulle till Afrika, till människans ursprung, savannen och djungeln!

När jag fick veta att jag inte var antagen blev jag lamslagen. Varför? Jag antog dock att allt skett till det bästa, Afrika var inte för mig och jag började planera inför hösten i Umeå. I augusti ringde kursföreståndaren och undrade om jag var mycket upptagen ett år framöver, någon hade lämnat återbud. Jag skulle till Afrika! Jag valde alltså att resa genom en folkhögskolekurs som löpte över två terminer varav 6 veckors förberedelse på Biskops-Arnö, 5 månaders praktikanttid på Vi-skogen och 2 månaders informationsarbete i Sverige.

Vår uppgift i Tanzania var att utföra ett informationsarbete för Vi-skogen. Vi bloggade på http://viskogen.blogspot.com , skrev artiklar och gjorde filmer som publicerades på Vi-skogens webb, designade broschyrer och affischer och skrev böcker som delas ut till bönder kring Victoriasjön. För mig var detta ett otroligt bra sätt att resa på. Det var väl genomtänkt och gav mig en bra helhetsbild av biståndsarbete. Jag fick bra bakgrundsinformation innan avresan samt möjlighet att ventilera upplevelsen efter hemkomsten. Det finns många folkhögskolor som förmedlar praktikantkurser och det är ett bra sätt att börja resa på. Man kan även höra av sig direkt till en organisation och be att få vara praktikant, eller åka med en volontärorganisation. Många jag mötte på plats i Afrika hade helt enkelt rest till ett land, knackat dörr och arbetat sig runt hos olika barnhem eller organisationer. Jag kan rekommendera Nairobi Youth Hostel som en plats att börja på om man vill åka till Östafrika, träffa folk och på plats hitta en bra organisation att arbeta på.

Har ni möjlighet så råder jag er att våga ge er ut! Jag har fått se en ny del av världen, men också en ny sida av mig själv. Jag har fått bättre självförtroende, men behövt arbeta med min självkänsla i ett land där jag behövt vara hård och orättvis för att orka mig igenom dag efter dag. Jag har förbättrat mitt cv, lagt till kontakter på facebook, lärt mig ett nytt språk och utvidgat mina referensramar. Sist men inte minst, jag har sett mitt liv utifrån och fått en möjlighet att ändra mina val men upptäckt att jag har ett underbart liv. Det är värt mycket!

Här kommer Saras sista del i berättelsen om kvinnorna i Tanzania.

AIDS, en hemsk sjukdom som det talas mycket om när man är i ett hårt drabbat land. Den utesluter, separerar, dödar. Alltid närvarande, alltid ett hot. Jag träffade en grupp med otroligt modiga kvinnor som alla hade AIDS. De var tolv medlemmar, tio var närvarande och två låg döende men fick tack vare gruppen hjälp och stöd. Av de tolv kvinnor var endast en fortfarande gift. Kanske hade några makar dött, men ofta lämnar mannen en hustru med AIDS, även om det brukar vara han som överfört smittan till henne. Hon måste sedan axla uppgiften att försörja familjen samtidigt som hon långsamt bryts ner av sjukdomen. Hon blir som regel utesluten från sin familj, hon är smutsig och lämnas utanför det sociala livet. Det måste hållas hemligt, hon behöver få sålt sina grönsaker, få handla på marknaden. En social katastrof.

Gruppen jag träffade hade tagit kontrollen över sina liv. De gick modigt ut i radion och pratade om sjukdomen. De odlade näringsrika grönsaker, försörjde sig på att sy upp kläder och sälja grödor, hade aktiviteter med andra grupper med och utan AIDS och var varandras stöd och säkerhet. Dessutom lärde de två flickor, föräldralösa till följd av AIDS, att sy och därmed försörja sig. Det finns ett ljus, sjukdomsbeskedet är inte slutet på livet även om sjukdomen blir ens död.

För att stoppa den måste fler modiga kvinnor och män stiga fram, de måste tas med in i samhället, det måste skapas debatt och traditionen måste förändras. Fortfarande är preventivmedel förbjudet av vissa kyrkor, fortfarande tvingas kvinnor sälja sex till gifta män och sjukdomen sprids, fortfarande måste en död mans bror i vissa stammar gifta sig med hans oftast smittade hustru. Tack vare ett möte med en grupp underbara människor tror jag på en lösning, för de tror och de har redan börjat göra något åt det. Var och en för sig är de chanslösa, men tillsammans är man stark!



Läsaren har ordet! Sara var i Tanzania i fem månader och träffade många spännande människor. I en mini-serie delar hon med sig av sina möten med kvinnorna i Tanzania.

Dorcas är 17 år och en av de mest viljestarka personer jag träffat. Jag minns henne klädd i en rosa elegant hatt, rosa pärlörhängen, kavaj och klänning. Så var hon klädd dagen då hon skulle på dop och bad att få låna min cykel. Då hade vi kännt varandra i en dryg vecka. Vänskapen började med att Rebecka (se förra inlägget) blygt räckte oss en lapp med texten; “Hi, I’ve seen you around and would really like to get to know you, tell me when i can you/Dorcas”. Vi blev förstås otroligt nyfikna på den mystiska brevskrivaren. Rebecka fick med sig ett svar och någon dag senare bjöds vi in till Dorcas flotta hus.

Dorcas är prästdotter och tillhör överklassen. Det innebär att hon talar felfri engelska, klär sig västerländskt, väljer sina vänner noga och går på en dyr internatskola. Hon kunde ha platsat i en amerikansk ungdomsserie, men bor granne med familjer som hankar sig fram genom att sälja grönsaker och sy upp kläder för en spottstyver. Det är orättvist, men det är hennes vardag och Dorcas var ingen elak människa, hon blev min bästa vän under några veckor i december.

Efter att ha kännt mig som ett ufo (med orättvist mycket pengar) bland vänliga fattiga och swahilitalande bybor var det en välsignelse att få prata engelska med en jämnårig tjej. Vi promenerade och pratade och det fanns mycket att lära av varandra! Tradition, kläder och killar var återkommande samtalsämnen. Dorcas undrade bland annat varför jag inte klädde mig i kjol, i Tanzania bör tjejer bära kjol eller klänning och inte visa knän, axlar eller mage. På internatskolan i Uganda kunde de däremot klä sig riktigt utmanande. Det märktes att västerlänningar, särskilt amerikaner, har stort inflytande på unga afrikaner och att känna en mzungu (vit) gav hög status. Dorcas dejtade en amerikansk volontär och var mycket stolt över det. För familjen kunde hon dock inte berätta något, förhållandet måste hållas hemligt. Eftersom hon var minderårig var pojkvän tabu, åtminstone innan giftemål, och föräldrarna förutsatte att hon var oskuld (vilket jag fick känslan av att hon inte var). Eftersom preventimedel ofta förbjuds av kyrkan är graviditet utanför äktenskap ett stort problem i Tanzania och många barn sätts ut att dö för att mamman ska slippa bli utstött ur familjen.

Nu går Dorcas sista året i gymnasiet på ett internat i Tanzania. Hon planerar att studera vidare och i framtiden öppna en affär med smink eller kläder, för mode är hennes största intresse. Kanske återvänder jag någon gång och träffar henne igen. I så fall är hon nog en framgångsrik kvinna. Hon är som sagt en av de mest viljestarka personer jag träffat.

Läsaren har ordet! Sara var i Tanzania i fem månader och träffade så många spännande människor. I en mini-serie delar hon med sig av sina möten med kvinnorna i Tanzania.

Den här vintern var olik alla andra vintrar jag har haft. Så kan jag förmodligen skriva varje år, ingen tid är ju den andra lik, men det här året var jag i Östafrika från oktober till mars och fick en liten inblick i en annan värld. Så här kan livet se ut för en flicka i Tanzania.

Det var december månad och huset som från början känts så främmande började nästan kännas som ett hem. Livet i en tanzaniansk småstad var fortfarande nytt och krävande men nu blandade vi svenska julförberedelser med frukt och strandpromenader och allt tedde sig lite ljusare. Om det bara inte varit så tyst… så ensamt… Ensamma måltider och tidiga kvällar. På gården satt en liten flicka med nerböjt huvud och såg ut som min saknad personifierad. Jag ville så gärna krama om henne, leka med henne, men jag kunde knappt prata hennes språk och hon var blyg och tyst. Ett mörkt, tyst och ensamt Afrika.

Så en dag virvlade en ny gestalt in i vår tillvaro. Vår hyresvärdinnas dotter var hemma från internatskolan och henne kunde inget tysta. Hon pratade och sjöng på swahili och på engelska. Den lilla flickan som suttit tyst på sin bänk började sakta leva upp och det gjorde min tillvaro också. Under de tysta kvällarna vid köksbordet kunde fnitter tränga in från gallerfönsterna. Flickorna klädde ut sig, dansade, sjöng och busade. Snart hade jag engagerat dem i vårt luciatåg och morgon och kväll ljöd ”Tiptap Tiptap” genom huset. Under hela julledigheten var det de som stod för ljuset och glädjen, ständigt med nya upptåg. De hade dansuppvisning i ett träd, hjälpte till med pepparkaksbak och räddade oss på  julaftons då vi lagade julmat på kol och gas. De agerade jultomtar och delade ut klappar och på lillejulafton dansade vi alla ut granen (ett stativ med glitter och smällkarameller).

Det sägs att lika barn leka bäst, men för den som är ensam behövs nog inget mer än leklust, för lika var de inte men ensamma, var och en på sitt sätt

Den 13-åriga dottern Comfort hade gick i internatskola och träffade sällan sina föräldrar. Föräldrarna var affärsinriktade, tidigare fattiga afrikaner som ansåg att det var viktigt att arbeta upp sig i den sociala hierarkin. Comfort var van att prestera men var sågs sällan som den flicka hon var och kom ofta in till oss för att få sitta och prata om drömmar, skolan, de höga kraven hemifrån och hur hon inte hade så många kompisar eftersom hon ofta bytte skola.

Nioåriga Rebecka var anställd som hjälpreda i hushållet eftersom hennes mamma inte kunde betala för hennes. Hon var en otroligt stark och livsglad liten och jag beundrar henne oerhört! Trots att hon bara var ett barn skötte hon hushållet exemplariskt och hanterade både sopkvast, handtvätt, knivar och eld med stort självförtroende. Tack vare hennes förmåga att lyssna och betrakta kunde vi prata på knagglig swahili. Det var en intelligent tjej som knappt kunde läsa eller skriva och inte pratade ett ord engelska.

I januari åkte Comfort tillbaka till skolan. Strax därefter rymde Rebecka men blev hämtad hem igen och bodde kvar ytterligare ett par veckor. Hon var då tystlåten och ledsen men kom ofta in till oss för att titta på film, träna läsning eller bara få lite sällskap och kärlek. Sen fick hon åka tillbaka till sin mamma, utan att ha tjänat ihop till skolavgiften, men glad över att få komma hem igen. I mars besökte vi Comfort på hennes skola och hon grät av glädje när hon såg oss men verkade må ganska bra på den nya skolan. Flickorna har båda en framtid full med hårt arbete och måste lära sig stå på egna ben. En kommer bli framgångsrik, den andra en fattig mor, men jag hoppas att de båda blir lyckliga. De är otroliga starka och modiga tjejer med mycket livsglädje och intelligens!

Författare: Sara

Jag växte upp i en förort, som många andra barn så bestod min värld av just det, förorten. Att resa och se världen, bortom förorten, var något jag inte ens kunde drömma om. Kunde jag komma därifrån? Hur skulle jag göra för att komma därifrån hade jag ingen aning om. Jag fick vänta tills jag själv fick ordning på livet och kunde ha råd och tid för att se världen. Inte allt på en gång så klart, men lite då och då.

Det jag har funnit är att det är människorna och mötet med människor som gör platsen och kulturen. Det är lätt att man är rädd för det man inte känner till, men om man reser med öppet hjärta så kan man få uppleva fina möten mellan olika världar. Det finns andra sätt att kommunicera än med ord, tex med värme, med tecken, med kroppen, med leendet.
Den första kvinnan på bilden träffade jag på en busstation mitt ute någonstans i Vietnam. När folk väntar på bussen eller på något annat i Vietnam så istället för att stå upp som vi gör i här hemma, så sitter dom på ett speciellt sätt på huk. Jag var på en rastplats och väntade på min buss som skulle ta mig till Saigon (Hoshing city..). Jag tänkte att jag provar med att smälta in i miljön. Så jag satte mig ner och väntade på bussen. Efter ett tag så märkte jag att fler och fler satte sig bredvid mig och väntade, bland annat denna kvinna som verkar vara på väg till jobbet. Hon började prata med mig och jag förstod så klart ingenting, men jag log tillbaka. Hon pekade på en buss och då förstod jag att det är nog den hon väntar på, då skakade jag på huvudet och pekade på den bussen jag väntade på. Hon skrattade och jag passade på att fotografera henne där vi satt båda två på huk. Det är faktiskt inte helt lätt att sitta på det sättet för oss lite mer stela västerlänningar

Ett annat möte jag vill minnas i Vietnam var den lilla flickan som satt stillsamt och njöt av dagen. När jag såg henne så såg jag dåtiden, nutiden och framtiden i henne. Hon utstrålade en klokhet och enkelhet. Det var en fiskarby jag hamnade i efter en lång resa på mopeden. Det var några barn som sparkade fotboll barfota så jag stannade till. Det slutade med att en massa barn från byn samlades och vi spelade boll tillsammans. Men den lilla flickan satt där hela tiden och tittade på, hon hade ett sånt fint lugn i sitt leende.

Kultur är det finaste jag vet, människor som lever på olika platser på är dom som skapar kulturen och miljön. Att identifiera sig själv och höra hemma någonstans verkar vara väldigt vilktigt för de flesta. Jag själv som är född i ett annat land men är uppväxt i sverige har det alltid varit lite förvirrande då jag fått frågan vart jag kommer ifrån. Under största delen av mitt liv så har jag automatiskt sagt mitt ursprungsland. Det intressanta blev då jag märkte att jag är en främling i det landet också. Jag har en brytning eftersom jag har växt upp i sverige. Plötsligt blev svaret på den frågan tvärtom, jag blev väldigt svensk helt plötsligt.

Istället, under den senaste tiden då jag har rest mycket, har jag funnit något ännu bättre. Jag fann en trygghet i mig själv och en samhörighet som jag kan identifierar mig med, vare sig den är svensk eller något annat. Det känns underbart och kanske kan kallas att man har ”funnit sig själv”, men jag tror bara att det är världens gränser som inte går att styra längre. Kulturer möts och man finner att det ”normala” finns kanske inte. Det finns bara en massa underbara människor och en hel värld där ute.

Maria