När jag volontärarbetade

Jag tror aldrig jag har haft så mycket ångest som när jag slängde sista blicken över axeln på mina föräldrar innan jag gick igenom säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats den sensommardagen 2011. Jag hade länge känt en rastlöshet i mitt liv och hade några månader tidigare beslutat mig för att åka och arbeta som volontär på ett barnhem i Argentina. Idén hade slagit mig som en blixt från klar himmel och det hade inte dröjt länge förrän jag hade ordnat allt med en organisation som anordnar den här typen av resor.

Men att jag verkligen skulle spendera 3 månader på andra sidan jordklotet utan att känna någon och inte heller kunna språket flytande hade jag inte förstått förrän jag stod där och vinkade av mina föräldrar. Jag, som vanligtvis gråter över allt, kände mig helt förlamad och grät inte en tår. Det kändes som en säkring hade gått i min hjärna på grund av känslomässig överbelastning.

Det var en lång resa med flera mellanlandningar. Jag hann gå igenom alla möjliga skräckscenarion innan jag äntligen landade i Cordóba, Argentina. På flygplatsen möttes jag av en kille från organisationen jag åkte med. Han skjutsade mig till min värdfamilj och gick igenom lite praktiska saker jag behövde veta, var man köpte ett argentinskt simkort, hur man tog sig runt kommunalt, lite vett och etikett osv. Jag försökte suga åt mig så mycket information som möjligt, trots att allt han sa överröstades av min ständigt återkommande tanke: Vad i H**VETE har jag gett mig in på?!

Första arbetsdagen var hemsk. Av organisationen visades jag till ett förfallet, unket doftande hus där sammanlagt 16 barn bodde. Personalen bestod av 4 kvinnor. Jag var så nervös att den spanska jag kunde var som bortblåst. Jag hälsade på alla en och en. Jag gick en rundtur på barnhemmet och chockades av det jag såg. Allt var så förfallet och slitet. Det såg ut som väggarna skulle rasa in vilken sekund som helst. I de olika rummen stod våningsängar tätt in till varandra för att så många barn som möjligt skulle få plats. Lakanen var smutsiga. Toaletterna var smutsiga. Köket var smutsigt. En hälso- och miljöskyddsinspektör skulle ha stängt igen hela stället utan att tveka. Inte konstigt att både barnen och personalen (och även jag så småningom) var sjuka HELA tiden, bakterier frodades ju i den ohygieniska miljön.

Barnen var nyfikna och ville direkt veta allt om mig och Sverige. Personalen var dock inte lika förtjusta i min närvaro. När jag satt mig tillrätta på golvet för att försöka förstå mig på en lek som några barn lekte kom en av kvinnorna fram till mig och knackade mig på axeln. ”Ingen vill ha dig här, bara så du vet. Ni européer kommer hit och tror att ni är bättre än oss och stirrar på oss som djur i bur.”

Vad skulle jag svara på det? Jag kände gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att svälja den och svarade ynkligt: ”Jag är ledsen att du känner så”. Eller jag hoppas att det var vad jag sa på min stapplande spanska.

Barnen var vid första anblick väldigt mysiga och härliga. Men det dröjde inte många timmar på min första arbetsdag innan jag märkte av hur de påverkats av sina mörka bakgrunder. Kan ni minnas tiden då ni inte visste att det är fel att slå någon? Förmodligen inte, för vi lärde oss det i väldigt tidig ålder. De här barnen har aldrig lärt sig sådant. Personalen orkade bara ta hand om de basala sakerna, som att laga mat och liknande. Så hur man ska behandla andra människor har aldrig varit en aktuell diskussion för barnen. Det var som att kliva direkt in i en krigszon, fast med barn istället för vuxna.

När min första dag var över satte jag mig på en bänk utanför barnhemmet och grät. Jag grät tills tårarna tog slut. Sedan satt jag bara och stirrade rakt framför mig en stund. Sedan reste jag mig upp och gav mig iväg på en lång promenad för att försöka processa allt som hänt.

Det som var så fantastiskt med mitt psyke var att jag faktiskt kom till en punkt då jag klarade av alla svårigheter jag mötte under mina 3 månader i Argentina (och tro mig, jag stötte på en hel del). Hade jag varit i min hemmamiljö är jag inte säker på att det hade gått. Men nu var jag helt ensam i den tuffaste miljön jag någonsin varit i, och jag tror att mitt undermedvetna sände ut en hel del ”nödstyrka” till mig. Jag hade ingen att luta mig emot, så jag klarade mig igenom varje dag själv för att jag inte hade något annat val. När jag verkligen måste klara av att stå på mina egna ben, ja, då gör jag det. Till min enda hjälp hade jag min blogg. I den skrev jag av mig och fick fina kommentarer av familjemedlemmar och vänner som följde mig. Det var en enorm styrkekälla för mig.

Jag vet inte om jag gjorde någon skillnad. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag har gett barnen några härliga barndomsminnen bland alla hemska. Jag hoppas att jag, genom att visa kärlek och omtanke, inspirerat dem att visa kärlek och omtanke mot andra och förhoppningsvis kan det bli till en god cirkel. Jag hoppas att jag vidgat deras vyer och visat dem att det finns mer i världen än det kvarteret de bor i.

Jag skulle aldrig orka åka tillbaka. Men jag är så lycklig att jag gjorde min volontärresa. För jag fick se något jag aldrig skulle sett under en vanlig semester. Jag träffade människor vars vägar aldrig skulle korsats med min under vanliga omständigheter. Jag träffade barnen vars livssituation jag tidigare bara hört talas om på nyheterna och i reklamfilmer för välgörenhetsorganisationer. Sist men inte minst lärde jag mig att vi alla är mycket starkare än vad vi tror.

Läsartext: Livet kan verkligen förändras!!

Usch, hela min kropp skakar, samtidigt så är jag så ivrig för en av dem största äventyren i mitt liv.
Nästa vecka så åker jag till St Julians på ön Malta.
Så nervös även fast jag inte ångrar mitt beslut, det är något jag behöver för att bli ännu mer självständig.
Det är något jag har drömt om i några år. Men vem hade trott det för några år sedan???
Jag var alltid den tysta tjejen som inte vågade säga vad jag tyckte, jag var en riktigt people pleaser, jag brydde mig alldeles för mycket om vad andra tyckte om mig.
Och nu börjar mitt självförtroende smått komma tillbaka och jag vågar ta det stora steget.

Hur är det mer er? Har ni vågar er iväg på en resa ni inte hade kunnat föreställa er?

tumblr_lzi737EWW81qdqv28o1_500

Min resa: Andrea i Argentina

Under hösten 2011 volontärarbetade jag på ett barnhem i Argentina. Det finns naturligtvis mycket att berätta om mina upplevelser av barnhemmet (kommer skriva om detta i ett senare inlägg), men just det här vill jag dedikera till allt som jag upplevde som himla konstigt under min vistelse:

  • Man måste stoppa bussarna. Man får gå ut en bit på gatan och sträcka ut handen.
  • De öppnar dörrarna på bussen innan de stannat.
  • De har inga busstidtabeller. Man får helt enkelt gå till en busshållplats och hoppas på att en buss dyker upp inom kort. Undrar om detta är anledningen till att alla jämt är försenade i Argentina…
  • Det argentinska folket verkar ha Dulce de Leche (en sorts chokladkolaröra) till ALLT. Min värdmamma (som jag bodde hos) ställde en kväll fram den skumma kombinationen: Kyckling, potatis, pasta, sötpotatis, bröd, lök och Dulce de Leche på middagsbordet. Hur hade hon tänkt sig att jag skulle kombinera detta?
  • De tycker det är kallt när det är 22 grader och sol ute.
  • Bilförarna tutar utan någon uppenbar anledning. Även när det knappt är några andra bilar på vägen.
  • Jag upplever att det argentinska folket gestikulerar mycket. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då någon har sagt en nekande mening utan att vifta på pekfingret.
  • En etikettsgrej jag fick lära mig tidigt var att när man frågar om man ska hjälpa till med något och personen svarar nej är det oartigt att inte insistera. Så man vet liksom aldrig om de säger nej för att de faktiskt inte behöver hjälp, eller om de väntar på att man ska insistera.
  • I vart och vartannat hörn området där jag bodde finns det små minihus där vakter sitter om nätterna. Husen är verkligen jättejättesmå. Knappt så att det går att vända sig om där inne. Men där sitter de i alla fall och stirrar misstänksamt på en när man går förbi nattetid. Ibland står de utanför husen med bärbara strålkastare istället. Very interesting…
  • Det finns ett örtte som heter ”mate” som är väldigt populärt i Argentina (eller ja, i Sydamerika överhuvudtaget har jag hört). Jag har nog aldrig sett så många personer vara nästan som besatta av något som jag såg dem vara av detta te. De har med sig termosar med mate överallt! Det dricks ur speciella muggar som ser ut såhär (det finns massor av olika designs på muggarna):

Andrearesamugg

  • När man beställer in kött på en restaurang får man verkligen…kött. Bara kött. Man får se till att säga till om sallad och sås, annars får man en tallrik som ser ut såhär:

Andrearesakött

Dejá vù

Den kryper på. Känslan. In under huden. Jag känner igen det här. Det har hänt förut…

Det kallas dejá vù, känslan av att ha upplevt något förut. Dejá vù – redan sett. Vetenskapligt beskrivs det som en felkoppling i hjärnan, skapad av trötthet. Ingen hälsning från ett annat liv. Ingen högre sanning. Ingenting att vara rädd för, eller ens ta på för stort allvar. Bara vanlig trötthet.

Om två veckor åker jag till Kenya för andra gången i mitt liv. Till Östafrika, där jag för två år sedan mådde sämre än någonsin förut. Där jag var vit, tjock, glupsk, besvärlig. Det syntes inte. Kändes bara. I hela kroppen, hela själen, kände jag hur jag svällde och tog mer plats än jag borde. I kinderna som blev runda. Benen som pirrade. Magen som var degig, orolig och spänd. I hur energin tog slut och ögonen slocknade. I slemmet i halsen. Allt det som var jobbigt, och som tveklöst skulle försvinna om jag bara slutade vara så otroligt tjock. Om jag bara slutade vara…

Dejá vù – redan sett – en felkoppling skapad av trötthet. Trötthet kan göra mycket med hjärnan. Den kan skapa sanningar som inte är sanna. Koppla trådar mellan händelser utan samband. Det trötta sinnet hittar ett enkelt svar på alla frågor. JAG ÄR TJOCK! Det fanns ingen logik. Inget samband mellan de tre kilo jag gick upp under resan och min resekompis respektlösa behandling av mig. Jag förstår det nu. Nu när två år gått. När jag återupplevt varje obehagskänsla, en och en, i en tryggare miljö. Sett hur kroppen samlar vatten när det är varmt eller jag är stressad. Hur ansiktet därmed svullnar litegrand. Sett att mensen kan försvinna och påverka hormonbalansen. Att min mage blir svullen när jag dricker mjölk eller äter mycket fett och mjöl. Kännt hur ben och armar pirrar efter överdriven träning. Hur en tom mage får tankarna att kretsa kring mat. Hur tröttheten lockar till självförakt. Ett självförakt som växer i en otrygg miljö. En ond spiral som är svår att vända.

Om två veckor åker jag tillbaka till Kenya, ett vackert land “far far away”. Jag har redan sett hur jag kan reagera på en resa. Sett och insett att precis som tröttheten går över vid vila så kommer kroppen tids nog i balans. Därför ser jag just nu fram emot ett äventyr med fokus utåt. Min mage, mina kinder och lår har jag studerat så det räcker, och mer därtill. Jag vill uppleva ett land fyllt av guldkorn och minnas det med glädje nästa kalla, mörka vinter. Skulle hjärnan råka koppla fel ibland, då vet jag åtminstone varför. Inget viktigt budskap, ingen högre sanning, ingenting att bli rädd för :-).

tumblr_mr4xcj87aC1qhpptko1_500

 

Bild

När man reser med förstklassig stil

Jag har aldrig förstått människor som påstår sig älska att resa, alltså att resa med allt vad det innebär. Imorgon åker jag till Frankrike för två veckors semester. Ska bli så otroligt skönt att bara få byta miljö, läsa lite bra böcker och bara ta det lugnt. Men först måste man ju ta sig dit. Det tog lång tid innan jag förstod vad det var som gjorde mig så stressad och irriterad så fort jag skulle till att flyga.

Förra sommaren reste jag och min kille till New York. Han i ryggsäck och sneakers och jag i ett par träskor med klack och en stor och otymplig weekendbag. Jag har nämligen alltid, så länge jag kan minnas, haft en idé om att jag ska vara så snygg när jag ska resa. Att man typ blir mindre trött och gladare då (helt sjukt, jag vet). Jag minns hur jag, efter att ha fastnat bland parfymerna på taxfree-avdelningen, genomsvettig och superstressad försökte skynda fram till gaten där min kille väntade på mig. Det var helt omöjligt att springa med de där jävla klackarna och den tunga kolossen till väska. I alla fall om man inte ville stuka en fot eller paja något annat. Så jag fick gå väldigt snabbt, som om jag typ tävlade i gång.

Det var där och då som jag beslutade mig för att aldrig resa med annat än sneakers och ryggsäck. Jag förstod plötsligt varför jag alltid hade tyckt att det hade varit så jobbigt att resa. Det berodde på det eviga konkandet på saker, de obekväma kläderna och mina stackars axlar och ömma nacke. Och det enda jag behövde göra var att ge upp min fåfänga. Väl i New York köpte jag min första egna ryggsäck. En svart funktionell sak med massa remmar och andra bra-att-ha grejer. Idag mår ryggen mår bra och bäst av allt – jag slipper se ut som en idiot när jag ska skynda till gaten.

tjejkraftbild948210984109841111111

Google Street Wiew- att se det man tittar på

för ett år sedan eller så fick jag DENNA sidan rekommenderad för mig. Jon Rafman är konstnär och har i sitt projekt 9 Eyes samlat bilder från Googles Street Wiew tjänst, och valt ut olika bilder till ett stort konstprojekt.

Genom länken kan ni se alla bilder som är en del av projektet- alla tagna från verkligheten. Här kan man se fångar som rymt från fängelset, bergstoppar i vintersol, skogsbränder och platser ni inte trodde fanns! Kolla gärna- men varning- det kan bli lite läskigt ibland :)

Det jag tänker på när jag ser bilderna är hur mycket ett ögonblick säger om en plats, men också om hur man ser konst vart man än är påväg- det kanske bara handlar om att faktiskt öppna ögonen och se, istället för att bara titta.

googlestreetwiewjkdfahfjshka

Vad gör du för att samla energi?

Så jag var i en stuga på landet över påsk. Helt själv. Jag lagade min egna mat, jag tog äppelkindsköldbitande promenader, jag löste korsord, jag red t o m islandshäst i skogen (ridit en gång i mitt liv förut, och bara i en paddock) och jag tittade på stjärnhimlen som var extremt mycket stjärnklarare än jag sett på väldigt många år, om ens någonsin. Det var jäkligt skönt alltihop.

Men folk gillar att fråga en “Vaddå helt själv? Varför då?” och man försöker svara något om att “Ja, men, jag känner att jag behöver vara lite för mig själv ett tag och samtidigt få lite miljöombyte, komma bort lite”, vilket jag tycker är ett fullständigt adekvat och uttömmande svar. Ändå får man höjda ögonbryn och folk blir nästan upprörda “Men du kan ju inte åka helt själv, det låter ju helt galet, vad ska du göra liksom?”.

Det är liksom provocerande att man har ett behov av att bara vara för sig själv. Och att inte behöva ta hänsyn till någon annan. Att bara få vara lite här och nu utan att behöva tänka på några måsten. Att vara den enda som styr det man gör om dagarna utan att behöva motivera för någon annan varför jag vill sitta och läsa en bok i två timmar på verandan.

Vad gör du för att samla energi? Var är ditt “happy place”?

483992_10151376383562672_1308381836_n

Jag drar nu, åker vart som helst

Det här med verklighetsflykt verkar vara min grej. Efter att ha tröttnat på civilisationen och människorna i den tar jag mitt pick och pack och flyr ut på landsbygden. Jag kommer att behöva åka tre olika bussar i typ totalt 3 timmar och det uppfyller kriterierna för en extremt ansträngande resa för en Stockholmare, ska ni veta. Men just därför känns det så bra. Jag vill komma långt ifrån allt som finns här och nu och hitta ett annat här och nu där bara jag, naturen och mina korsordstidningar existerar.

Så, med detta dissar jag officiellt det traditionella påskfirandet med familj och ägg och sånt där, och önskar er en glad påsk och hoppas att ni gör precis det ni känner för. Lämnar er även med lite Timbuktu och frågan: Är det nån annan som känner för att bara dra, åka vart som helst?

Verklighetsflykt Tokyo

Vad gör ni när ni har mycket i huvudet? Drömmer ni er bort under bussresor? Kanske smälter in i en bok, ett album eller en TV serie? Kanske hittar ni på något som gör er upptagna? Linda har skrivit om hur hon hittade sin verklighetsflykt på andra sidan jorden:

Just nu är mitt liv lite turbulent. Jag har varit rätt rationell men ändå, det är lite turbulent. Så jag åkte till Tokyo i en vecka och hälsade på en vän. Det var typ världens bästa verklighetsflykt. Det kan behövas ibland. Nu blev jag i och för sig så totalt nerkärad i staden att det var ren o skär ångest att behöva åka tillbaka till Sverige, men vafan, ändå. Det var välbehövligt. Fast det är klart, man måste ju reda ut saker på hemmaplan nån gång.

Tyvärr tror jag inte många av er läsare har den möjligheten att bara dra iväg sådär: det kan vara ekonomiskt omöjligt eller så kanske inte era föräldrar är så ivriga på att släppa iväg er till ett främmande land lite hur som helst. Men jag ville ändå dela med mig av det. Om inte annat kan ni se fram emot att bli äldre och kunna göra sånt. Livet blir faktiskt bara bättre och bättre med åren. Och tro mig, allt löser sig. Det gör det alltid.

PS! Men allvarligt, restips: TOKYO! Så fantastiskt underbar stad! Funderar seriöst på att flytta dit o plugga när jag är klar med studierna här. Allt är möjligt! :)

Att våga resa

Vår gästbloggare Susanna har skrivit en text om hur det är för henne att flytta till Canada. Om att allting inte alltid blir som man vill och att saker kan vara svårare med tiden. Men också en text om hur man peppa sig själv och att det hjälper att tänka positivt! Har någon av er liknande erfarenheter?

Jag befinner mig nu i Canada på utbytesår. Har varit här i 3 veckor nu; hittat boende, fixat det mesta administrativa och lärt känna en del folk. Har dock inte börjat skolan ännu för det har varit lite problem med skolstarten så har egentligen bara haft en massa ledig tid än så länge.

Kul tänker kanske du, att få vara i Canada ett helt år? Det ÄR kul, men samtidigt oerhört jobbigt. Jag var utomlands på utbyte när jag var 16 (jag är nu 22) och av någon konstig anledning tycker jag att det är hundra gånger jobbigare nu än då. Jag kändes mycket mer mentalt stark och var mycket mer taggad då. Jag tror att det har att göra med att jag då var rätt ”fri”; hade ingen pojkvän, hade en rätt dålig klass i Sverige och det var inget, förutom min familj såklart, som jag riktigt skulle sakna i Sverige. Nu har jag pojkvän, jag trivdes bra i min lägenhet i Sverige och jag känner också att ju äldre man blir desto viktigare blir familjen. Och ja, hur förberedd jag än var på att saker ofta inte blir som man tänkt sig, så slutar man aldrig att förvånas över att saker verkligen ALDRIG blir som man tänkt sig. Jag var också väldigt förberedd på att de här första månaderna här borta skulle bli extremt jobbiga, men nu när jag sitter här känner jag nog att jag aldrig hade kunnat föreställa mig att de skulle bli SÅ här jobbiga.

Men så får jag påminna mig själv om att det här verkligen är en once-in-a-lifetime upplevelse och jag vet att om jag klarar mig igenom det här året, då kommer jag vara så himla stolt över mig själv. Jag vet också att saker kommer blir bättre; när jag börjar skolan, när jag kommer bättre in i kulturen och språket och när man fått en större umgängeskrets. Och så får jag påminna mig själv om att det är bara jag som kan kontrollera min egen mentala styrka, ingen annan.

Så en pepp till mig själv och alla andra; när saker är jobbiga får vi härda ut. Jag kommer antagligen vakna upp varje dag i några veckor framöver och tänka ”skönt det skulle vara att vara hemma i Sverige” och vara ledsen lite från och till. Men det är normalt och det kommer finnas ett ljus i slutet på tunneln. Vi får bara försöka hitta vår egen mentala styrka för att komma till ljuset, för när vi hittar ljuset vet vi att det kommer vara värt det

När böcker läser oss

“Att läsa är att resa”. Så stod det på inslagspappret till en av årets julklappar. Men bokresan är mer än en vanlig charter. Det är vägen in i en annan person. Resan jag, och säkert du också, alltid längtar efter. För hur skulle det vara att inte vara jag? Hur är det att vara DU?

Vem skulle du vara om du fick byta liv? Jag vill vara en levnadsglad person med en spännande, innehållsrik vardag och vänner jag verkligen kan lita på. Sådana lyckliga människor finns knappt i böckernas värld. Om dem är det tråkigt att läsa. Men, om jag fick byta liv under bara några få dagar, vem ville jag då vara? Någon som utsätts för prövningar. Någon som utmanas och växer. Någon med ett liv som kryddar vardagen, så länge kryddan inte är allt som finns. För den levnadsglades liv, det har jag redan. Det trygga livet som är så roligt att leva, men så tråkigt att läsa om. Ändå önskar jag att det fanns fler lyckliga vuxenböcker. Böcker som lyfte fram allt det magiska i livet. För annars kanske jag luras att tro att olyckan väntar bakom varje hörn. 

“Det var en gång en flicka som växte upp i trygghet och glädje med sin mamma och pappa och en blommande trädgård. Hon lekte varje dag och var så lycklig som någon kan vara. Men en dag…” Ja, vad hände den dagen då lyckan vände? Vilken olycka drabbade det stackars barnet? Ingen kan leva lycklig för alltid. Det har sagorna lärt mig. Och det är när man har det som bäst som faran är som störst. Pang bom så är allt förbytt! Därför kommer jag på mig själv med att vänta på katastrofen. Eller grumla lyckan lite lagom med en eller annan livskris, för säkerhets skull. Känner du igen dig? Men i sagorna kan olyckan aldrig luras. Den måste genomlidas. För i slutet väntar en mirakulös räddning: “När allt var som mörkast kom han ridande på sin vita häst.” Ibland kan jag fastna i olyckan, i väntan på mitt mirakel. Den där punkten då allt löser sig till det bästa så att jag kan leva lycklig i alla mina dagar. Den räddningen finns inte! Inte i verkligheten. Bara i böckernas förtrollade värld. Glöm aldrig det!

“Läser böckerna oss medan vi läser dem? Hur vet de annars allt om oss?” Jag älskar tanken på att boken läser mig. Åh vad den måste förundras över den saga som jag kallar verklighet. I min saga finns ingen början med brasklappar och presentation. Där finns ingen uppbyggnad inför den stora dramatiken. Inga misslyckade räddningsförsök som bygger upp stämningen inför den mirakulösa upplösningen. Mitt liv följer inga regler, det bara är! Och för att uppleva måste jag LEVA. Leva varje dag, varje känsla och varje tanke med samma spänning som vore de del av en roman. I min verklighet är lyckan det mest spännande som finns

Bild

Resa bort, bort, bort

Så långt jag kan minnas har jag alltid velat bort. Bort bort. Lång bort. Jag åkte runt i Sydamerika i nästan 5 månader, och trots att det var jobbigt ibland kände jag mig fri på ett sätt jag inte känt tidigare. En frihet att bara vara. men sen bar det av till Sverige igen för universitetsstudier, och känslan kom tillbaka. Ännu kraftigare. Jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna vara lycklig, så länge jag stannade i Sverige…

Och sen kom jag bort. Och jag kunde andas igen. Eller bättre i alla fall. Under en termin i Tyskland mådde jag så bra som jag mått i Sydamerika. Och jag njöt av universitetslivet, vilket jag avskytt hemma. Sen var det vårlov i Sverige… Och ja, ni anar trenden. Efter jag tagit min examen försvann jag bort. Irland och sen Argentina. Ett och ett halvt år var jag borta.

Det finns ett uttryck på engelska, “wherever you go, there you are”. Tanken är att vi flyr, inte från en plats, en viss grupp av människor, en samling förutfattade meningar om vem vi är, just där. Utan att det vi flyr från, är oss själva. Vilket är meningslöst, för vart du än går så kommer du att vara där. Vilket jag håller med om, till viss del…

Sista dagarna i Argentina spenderade jag på ett hostell i Buenos Aires, i samma rum som mig bodde en irländsk tjej i 30-årsåldern som hade bott där i några månader. På hostellet alltså. Som mig längtar hon alltid bort så fort hon kommer hem, som mi planerar hon ständigt nästa resa medan hon befann sig på denna. Och vi pratade om kliet i benen.

Hon hade bott på hostellet i två månader för att hon inte ville skaffa en lägenhet i Buenos Aires, trots atthon jobbade där. Hon ville inte känna sig fast i ens 6 månader på en plast hon rest över halva jordklotet, för då började det klia i benen. Direkt. Och vi pratade om hur ohälsosamt det är, att aldrig våga slå ner ens de ytligaste rötter. Att aldrig våga vara på en plats, med en viss grupp människor, att uppfylla förväntningar. Att vara skyldig mer än flyktiga kontakter.

Den där känslan av rotlöshet, av att inte kunna stanna. Och på så sätt låg väl felat hos mig, det jag försökte fly ifrån var inte Sverige utan hur jag kände i Sverige. Men å andra sidan tror jag att jag behövde just den distansen för att kunna bearbeta allt jobbigt, allt tungt, allt som skapade kli i benen behövde vädras ute i vida världen för att jag skulle kunna komma tillbaka, för att jag skulle kunna våga slö rötter, någonstans alls.

Och som jag sa till den irländska tjejen på hostellet, för första gången har jag inte panik över att åka hem. För första gången tror jag att det är ok. Det kommer vara ok. Och hon svarade: “I’m almost there. I’m almost there. I just want to come back here, maybe next year, maybe go to Japan…”

På drift

När jag läste kulturvetenskap på universitetet fick vi lära oss om termen L’objet petit a, ett i översättning meningslöst ord som står för det ouppnåeliga vi hela tiden strävar efter, men som inte bör, och inte kan uppnås. Jag tänkte på mina vänner som längtar efter barn, eller att gifta sig eller mina föräldrar som hela tiden intalar sig att allt kommer bli underbart bra bara man renoverar ett till badrum. Om att man fäster sina förhoppningar om att en dag ska känna tillfredsställelse på en dröm. Men att jag själv skulle längta till någonting trodde jag inte. Så när jag i julas som belöning köpte en julklapp till mig själv blev jag en aning orolig när jag insåg att jag visste precis vad jag ville ha, nu hänger det en världskarta i färg över min säng. Stor som en fondvägg men med fettfläckar efter nyfikna fingrar längstmed kusträmsor, öar och berg. Jag blev orolig därför att jag lever mitt liv som om jag bara laddar upp för denna långa resan som en dag ska förändra mitt liv.  L’objet petit a tänker jag och låter skuggan av mitt finger falla på Kingston, New Founland, Johannesburg och Tule.

Jag hatar att resa men älskar att ha rest, som om jag för varje land jag besöker kommer närmare den plats som passar mig, som en dag ska bli mitt hem. Och jag vet redan nu att jag kommer bli förkrossad när jag inte hittar det. Det säger jag av erfarenhet, av logik och kunskap. Men trots att jag vet det vill jag inte inse det. För på min karta har jag sparat en plats dit jag vill men inte kan besöka. Så jag vet att jag alltid kan ha någonstans att läsa om, dit jag kan fly, som jag kan ha som sista utväg och slutlig destination. För det är viktigt att hoppas på tillfredsställelse, oavsätt om vi tror vi kommer hitta det genom vårt drömjobb, vår familj, våra färdigheter som dansare eller kock. Om det är vad vi kommer uppleva när vi skaffar en tatuering eller tillfrisknar från en sjukdom. För det är vad som driver oss framåt, får oss att skapa och förändra. Och hoppas. Och längta.

På Irland

Just nu befinner jag mig på Irland tillsammans med min vän som jag känt i hur många år som helst. Vi är i en stad som heter Carrickmacross och volontärarbetar på Carrick Dog Shelter, ett hundhem för herrelösa och vanvårdade hundar. Vi har varit här i exakt två veckor och det är verkligen så himla värt det. Människorna här är hur trevliga som helst och man kan inte annat än älska deras dialekt (trots att det tar ett tag innan man vant sig och faktiskt fattar vad de säger)! 

Våra jobbuppgifter här är ganska många. Det vi gör allra mest är nog att “poop-scoopa”, vilket är ett annat ord för att skyffla bajs. Jag vet att det låter äckligt, men det är faktiskt inte alls så farligt. Speciellt inte när man har fokus på att hundarna ska ha det så bra som möjligt. Hur mysigt vore det om man själv bodde på en plats med bajs överallt? Inte särskillt, enligt mig! Så ja, det är värt det. Bortsett från det gör vi som sagt massa annat också. Skrubbar, matar, städar, borstar och vårdar. Det är lärorikt som bara den och verkligen en helt ny erfarenhet!

Självklart är det inte bara hundar vi träffar, utan människor också (de som jag skrev var så trevliga, ni vet?). Bara här om dagen umgicks vi med några ifrån stan som våra två andra rumskamrater – som har vart här i tre månader – lärt känna, och herregud, det var det roligaste på länge! Människorna här är verkligen genomtrevliga! En av dessa var dessutom så rolig att man var nära på att pinka i brallan varannan minut kändes det som, haha.

Jag har inte ångrat en enda sekund att jag åkte hit. Landskapet är hur fint som helst och ja, resten också, som jag nämnt några gånger haha. Vill nästan påstå att jag är i extas, trots att jag saknar mitt hem lite då och då.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om det här, men detta får räcka för nu. :)

Mitt firande av Krishnas födelsedag på mitt Ashram

När vi firade Krishnas födelsedag på mitt Ashram svämmade stället över av anhängare, vi fastade hela dagen, lagade mat, dansade fram och tillbaka i templet. Efter skymningen fick vi äta, men innan dess samlades vi i templet en sista gång för presentutdelningen. Altarpodiet svämmade över av paket, alla tillägnade Krishna. Ett efter ett öppnades paketen och varje gång kom jubelropen från anhängarna “Ki Jay!”

Konsumtion är ok, så länge det görs av rätt anledning enligt anhängarna. Om man tillägnar alt sitt arbete åt Krishna, är allt arbete bra. Om man engagerar sig i kapitalism av rätt anledning är till och med kapitalism bra, så länge man gör det åt Krishna och inte åt en själv. Det är ju flrvisso vi som kommer använda den där stavmixern i köket, men vi gör det åt Krishna. Eller det är intentionen, i alla fall.

När jag sitter där och hurrar åt kökshanddukar och vispar känns det ändå ganska konstigt, och jag vet inte riktigt om jag tror på intentionen. Eller snarare, jag vet inte om jag tror att anti-kapitalism är en särskilt hållbar livsstil, alla kan inte isolera sig på en gård ute på landet och leva på sina egna odlingar.Sen är über-kapitalism inte hållbart heller, för vem behöver egentligen ett berg av guld och ädelstenar?

Men jag sitter där, och tänker att onyanserade förhållningssätt till världen inte hjälper så mycket, skapar mer konflikt än lösning. Det finns en naivitet här som jag beundrar, en önskad att totalt omvandla sig själv för att tjäna gud, att vända sig bort från världen. Svart och vitt, gott och ont. Det är så tryggt, men jag har förlorat förmågan att se världen som enkel. Det är något jag sörjer lite, den absoluta vetskapen, men samtidigt är det inget jag kan tänka mig att återvända till.

Det här är den främsta läxan jag lär mig om mig själv, folk kommer hit för att finna gud men allt jag finner är vetskapen att, i alla fall för mig, är gud och de moraliska absoluter som så ofta insveper honom, något jag inte längre har något intresse för. Men jag hurrar ändå när stavmixern öppnas, för ni anar inte hur jobbigt det är att mossa morötter för 50 personer med en potatispress…

Ett B!

Som ni vet…så har det varit upp o ner med vistelsen i London, i have 6 months to go!! Det har varit kämpigt i klassen…ni vet..med handuppräckning och jag får inte säga det jag vill säga. Handuppräckningsiden tyckets inte om av dem i min klass o det har varit lite allmänt kaosigt. Jag har varit så stressad över en uppsats som lämnade sin en månad sen. Känt mig så dålig, att min engelskan inte räcker till, att alla andra e sååå grymma. Ni vet.. bara massa klanka ner på sej själv.

MEN TVÅ BRA SAKER SOM HAR HÄNT!

Vi hade en gästlärare över som höll en workshop med oss. Och hon var så grym! Egentligen inte grym för det hon lärde oss. Men vet ni vad hon sa till gruppen? Att vi inte lyssnar på varann. Och att vara vuxen, betyder att faktiskt kunna lyssna på varandra. Och jag tänkte YES!! Någon som förstår mig. Och flera gånger som hon pratade så avbröt tjejer i klassen. Och hon var iskall och sa ”låt mig prata til punkt” eller ” jag är inte färdig”.

Jag tyckte bara det va så skönt att nån utifrån faktiskt såg att vi har ett problem med kommunikationen i klassen, så då e det inte bara jag som svensk som tycker det!! :)

Den andra bra saken: Jag var och hämtade min uppsats. Jag var så nervös, hade varit nervös i flera dagar innan jag skulle hämta upp den. De amerikanska tjejerna hade fått B på uppsaten Och jag bara BAD till nån där uppe, om att åtminstone få ett C, snälla bara godkänt. Jag öppnar upp pappret och där står det B. HOORAY! Jag börjde gråta och sprang ut från skolan och ringde ….mamma☺ Och det första hon sa: Varför tror du aldrig på dig själv?

Sant så sant.

Vi har kraften inom oss, att kunna tro på oss själva. För vem ska annars göra det? Att börja tro på sig själv, yssn apå sg egna röst, föreställa sig att JAG SKA KLARA DET HÄR!!! Enkelt? Ja egentligen, men man måste BÖRJA göra det..det e lite svårare!!!

Massa London kärlek till er tjejjor!!!!

Att få vara hemma en stund och njuta

Så jag fick komma hem en vecka, från allt pluggande i London, från de kalla duscharna, kalla elementen, skitiga toaletterna och ruggiga vädret. Kom hem njöt, tog långa varma bad, tvättade håret ooordentligt(vi har det bästa vattnet), åt skorpor, mannagrynsgröt, messmör. Inte i hela fridens namn tänkte jag att jag gillade så mycket svenskt. Det har jag aldrig tänkt förut. Men sååå som jag sakande lakrits. Tookigt va? När jag precis vänjer mig vid det bekväma, alla mysiga fikor med vänner, mys i soffan med vovve, så plötsligt är det söndag och jag ska tillbaka till London….PANIK! JAAAG VIIIIL IIIINTEEE!!!

Och jag frågar mig själv ”varför åker jag ens tillbaka?” Jag har ju mitt liv här. Min vardag. Mina vänner, min vovve. Allt sådant som jag så mycket klagat på när jag väl bara varit hemma. Tänkt att jag vill ha förändring, att det är så tråkigt, att man egentligen inte har så mycket vänner, o allt är bara triiist.

När man tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men är det inte bara grönare från långt håll? Och sen när man kommer närmre, så finns det faktiskt massa ogräs, skit, och det var inte alls så grönt som det var från långt håll. Ibland behövs det att få vara ifrån sitt liv för att uppskatta det mer. Att få stampa lite i grannes trädgård för att komma fram till att ens lilla gräsplätt egentligen inte va så pjåkig;)

Men, jag är här för min utbildning. Och jag ska slita, jag ska kämpa, pusta och frusta. För vem har sagt att livet är så enkelt? Att man kan äta kakan och ha den, eller var det nu heter. Jag får ge upp mitt lilla trygga liv, med vänner, skogspromenader och mannagrynsgröt i soffan för att komma dit jag vill.

Jag vet att det är värt det!

Upp med händerna, tack!

Linda har just flyttat till London och är med om kulturkrockar varje dag. Här är hennes senaste iakttagelse!

Det har varit jobbit på lektionerna, på seminariumen, under diskussionerna. Jag har inte kunnat säga ett enda PIIP, för att alla:

  • Avbryter varandra när de pratar,
  • ingen får prata till punkt,
  • överröstar varandra,
  • ingen hand uppräckning.

Och jag har suttit och laddat med en mening jag vill säga. Jag laddar laddar laddar men det blir aldrig av. Två timmar går…och jag sa ingenting under lektionen. Läraren kanske tror att jag inte har läst texterna, att jag inte har någon åsikt, att jag inte fattar eller kan nånting. Men jag har ju läst allt, har massa åsikter om saker o ting. Men kommer inte till tals. MORR!!!!

Vi är Sverige har det i ryggmärgen: räck upp handen om du vill säga någongting, vänta på din tur, låt personen tala till punkt, avbryt inte. Hur i hela världen ska jag ta mej igenom det här kaosdiskusionerna?

Jag pratade med min handledare, han tyckte jag borde ta upp det. Hur jag vill ha det.

Done! Mailade ena läraren och berättade hur jag är uppvuven, vem jag är. Inga problem!! Han sa att han ska hålla utkik efter min uppräckta hand och hålla ett öga på om det ser ut som att jag vill säga någonting :)

En annan lärare frågade hela klassen hur vi vill ha våra gruppdiskussioner. Jag sa ärligt hur jag vill ha det. Klassen förstod, och vi ska köra handuppräckning och att alla ser varandra och låter alla få komma till tals. EN befrielse! Så mycket bättre! Äntligen, jag kokar inte lika mycket inombords!

Jag är en person, med åsikter, med tankar, och jag har något att säga. Det kommer ta längre tid, lite krasslig svengelska-  men mitt ord är också viktigt. Och jag tänker inte skämmas över min uppfostran och det jag lärt mig under 25 år. Det är jag, det är min bakgrund. Det är min ryggsäck som jag har med mig varthän i världen jag befinner mig.

Rapport från ett tåg

Här kommer ett inlägg från en av våra bloggare. Hon hade förmånen att resa första klass härom dagen och här kommer en liten rapport till de av oss som inte ens har vågat gå igenom den vagnen. :)

Det här skulle INTE vara mitt första inlägg på Tjejkraft. Jag sitter i skrivande stund på ett tåg på väg ner på Köpenhamn och jag har min färdiga text på en annan dator. Jaja, jag får bita ihop och skriva något nytt helt enkelt.

Det är tidig morgon och jag sitter som sagt på X2000 med destination Köpenhamn. Första klass. Sug på den ni! Andra klass var utsålt så jag hade inte så mycket att välja på. Därför tänkte jag avge en lägesrapport härifrån first class, tillägnad er som i likhet med mig sällan väljer annat än budgetalternativ.

Det är typ andra gången i mitt liv som jag åker första klass på ett tåg och det jag flippar ut mest över är att vi får frukost. Serverat vid platsen! Jag är så jäkla lättimpad, jag har hypat upp detta ganska rejält och berättat om det för alla som korsat min väg. Till råga på allt la jag till några kronor vid bokningen så att jag skulle få en större frukost för då ingick färsk frukt och yoghurt. Nu är jag ju i och för sig typen som är helt värdelös på att äta en stabil frukost till vardags, vilket kanske förklarar varför jag går helt bananas så fort det vankas frukostbuffé på hotell och sånt.

SJ:s frukost var hur som helst till belåtenhet, det var fräscha råvaror serverat på bricka och jag var glad över att vi fick riktiga bestick istället för plastalternativen som jag hade förväntat mig.

En annan utmärkande skillnad är de rymliga sätena med rejält benutrymme. Jag hade också tur och hamnade på den sidan av gången där det bara finns ett säte, vilket innebär att jag inte ens har någon jämte mig att ta hänsyn till. Jag vet inte hur ni gör när ni försöker sova på tåg, men jag vill helst dra upp benen under mig och krypa ihop lite, vilket är en omöjlighet i andraklass om inte grannen är OK med att ha en fot i sidan. Här i första klass känns allting bara så okomplicerat. Här ni första klass finns inga bekymmer.

Gratis internet! Nåja, det är väl inbakat i priset, men jag behöver i alla fall inte bry mig om att tränga mig in på den fullproppade bistron och köpa till tjänsten. Det går snabbt och smärtfritt att knappa in koden från biljetten och sen är jag ute i cyberrymden och lever livet.

Folket är väldigt blandat, en del har nog hamnat här på samma sätt som jag och andra åker väl aldrig någon annan standard. Det vilat en skön och tyst stämning över hela vagnen. Det är inget spring och stoj, alla bara halvligger i sina feta stolar och softar.

Vi har även en kaffe- och fruktbuffé i vagnen, så om lusten faller på finns möjlighet att typa duscha ner sig själv med kaffe och plocka med sig en liten regnskog av frukt hem.

Sammanfattningsvis vill jag väl konstatera att första klass inte är något jag ämnar åka regelbundet, men att det kan vara jäkligt skönt emellanåt. Det mest värda med uppgraderingen är frukosten och att slippa trängas.

Nu ska jag kura ihop mig på mitt säte och fortsätta njuta av resan.

Ha det gott!

PS! Berättade jag om frukosten? Att vi fick den serverad vid platsen? Är fortfarande i extas.

Det kokar inom mig!

Linda följde drömmen, tog chansen och flyttade till London för att plugga. Du kommer att få följa hennes äventyr här på bloggen under hösten. För er läsare kommer hon att berätta om sin resa, sina upplevelser och sitt nya liv i London!

När man tänker på London tänker man Big Ben, Tower Bridge, Picadilly circus, fester, musikaler, glimmer och glamour. ”FAN VA HÄFTIGT ATT DU ÄR DÄR” Men…

Vardagen är annorlunda, vad gör man när man inte har sina vänner, nära o kära, sin vovve vid sej? När man är van att fika med vänner, träna, jobba, rasta hund. När man behöver prata om dan. Man sitter och glor på telefonen att någon hemifrån ska ringa, man bestämmer skypedejter och man facebookar mer än vanligt och saknar… allt och alla.

Det bubblar inombords när man inte kan uttrycka allt man vill säga, att känna sej dum när man inte uppfattar allt britterna med de olika dialekterna säger, inte veta hur sociala koder är, regler som man inte vet om, stå extra länge för att titta på vilken mjölk man ska köpa. Man blir trött samtidigt som man är så himla glad för att vara här.

Vilken underbar stad, med roliga människor, allt möjligt att göra. det är WOW.

Men när det fattas ord, och det tar längre tid för en att säga något, för att i huvudet måste man översätta från svenska till engelska, att inte va lika rapp i konversationer som man är hemma.

Allt gör en starkare. Det gör det. Man får kämpa, inte ge upp.

Blir arg o frustrerad över att det inte kommer nå vatten från dushen. Jag kan inte tvätta håret i mitt eget hus! Kallt i husen, ruggigt ute. Trångt i tunnelbanan o svettigt. Och tusen gånger om dan tänker jag- ”I Sverige är det här mycket bättre. I Sverige så skulle det här ALDRIG tillåtas” Jag saknar en vanlig dusch… jag saknar knäckebörd och kaviar! Töntigt? Ne…för den känslan går också över..och kommer tillbaka. Thats life.

Jag går mitt livs drömutbildning och jag är lycklig, men blir dubbelt så trött efter en halv dag här än en hel dag hemma.

Rädslan att säga något fel, att inte bli accepterad, tvånget att passa in i nya klassen, för att skaffa sig nya vänner…för jag kan inte komma hem o träffa mina vänner hemma, eller på helgen. Skapa sig ett helt nytt liv, för en stund. Vilken utmaning!

MEN jag ska INTE ge upp! För jag vill det här! Jag valde det här!

KRAMAR mina svenskasystrar!!:)

Bild.