Etikettarkiv: sex som självskadebeteende

Tendens

Postat av
Svara

Tendenser gjorde ett program som handlade om samma sak som vårt tema gjorde härom veckan: sex som självskadebeteende. Lyssna på programmet här!

Det börjar med bekräftelsebehov och slutar i katastrof. Det handlar om unga tjejer och killar som skadar sig själva med sex. Som flyr in i ett destruktivt beteende för att lindra sin ångest. Vi har träffat mamman vars 12-åriga dotter gång på gång hamnade i skogen med en 60-årig man, tjejen som ställde upp på sex för att vara duglig och psykologen som tror att många inom psykiatrin är livrädda för att ta i problemet. Vad är det som gör att unga låter sig utnyttjas sexuellt? Vilken hjälp finns det att få i ett samhälle där få vågar prata öppet om sex som ett skadebeteende?

Bild och text från SR

”Jag har inget emot att de kallar mig hora. Jag är hellre en hora än ful, liksom.”

Postat av
Svara

Ewonne, kvinnan som insåg hur viktigt det var att Tjejzonen hade en blogg, skrev en text här för flera månader sedan som vi nu tar oss friheten att publicera igen. Hon tänkte precis så som det står i rubriken men inser idag hur illa hon gjorde sig själv.

När jag var 15 år ställde jag upp på saker jag egentligen inte ville. Ganska många gånger. Jag hade ofta sex trots att det gjorde ont eller kändes fel. Ibland sa jag nej först men tog tillbaka det för att ”vara snäll”.

En gång gick jag med på att sova hemma hos en kille jag kände trots att det var hans födelsedag följande dag. Jag hade aldrig träffat hans familj och hade ingen vidare lust att vakna i hans säng av ”ja må han leva” och tårta till frukost. Men sånt gjorde de aldrig på morgonen i hans familj, påstod han. Jag gick motvilligt med på att bli handbojad och gick in i min, vid det laget ganska invanda, rutin. När smärtan (inte särskilt upphetsad + penetration = ingen bra kombo) blev som mest intensiv slog jag på ”stå-ut-knappen” och tänkte på annat. Stönade lite för den goda sakens skull. För att bekräfta honom. Efteråt sa han att det nog var bäst att jag åkte hem redan ikväll, för hans föräldrar skulle förmodligen vilja ge honom frukost på sängen. Det var ju hans födelsedag och så. Trots att jag minns att det här kändes otroligt förnedrande när jag satt på nattbussen hem reflekterade jag aldrig över vad som egentligen hänt.

Jag sorterade in händelsen, bland många andra, i kategorin ”dåligt sex jag haft”, och tänkte inte särskilt mycket mer på det. Flera år senare träffade jag honom på krogen då vi hade gemensamma vänner. Han sträckte fram handen och presenterade sig. Som om han aldrig sett mig förut. Så. Jävla. Förnedrande.

När jag var 15 år var jag ofta kär. Eller. Kanske var jag inte kär alla gånger. Kanske trodde jag att jag borde vara kär. Om jag var kär var det okej att vilja ligga. Mer okej än att bara vara kåt. Vi pratade aldrig om sex, jag och mina tjejkompisar. Vi pratade om kärlek. Och var man kär i någon var det ju inte så konstigt att vilja ha sex med honom. Samtidigt drev vi på varandra, att hångla med så många som möjligt. Vi var alla överens om att oskulden var någon man bara ”ville bli av med”. Det spelade inte så stor roll med vem. Eller var. Eller hur. Bara det blev av, helst igår.

Balansgången, mellan att vara en ”fin flicka” som var kär i alla killar hon var med och att vara en ”hora” som bara låg med allt och alla, var så otroligt svår. Jag har svarat på många mail under min tid på Tjejzonen som varit formulerade nästan på samma vis som min berättelse om killen med handbojorna. Då har det känts så solklart. Jag har alltid svarat på samma sätt. ”Det låter som att det du varit med om liknar ett sexuellt övergrepp.” Det är inte okej att tjata sig till sex. Det är inte okej att ha sex med någon som tydligt visar med kroppen att hon/han inte vill. Att ligga helt passiv utan att på något sätt visa, med munnen eller med kroppen, att det här är skönt, det här vill jag, är också ett sätt att säga nej på. Tycker jag idag. Jag förstod inte det då, när jag var 15 år. Att man faktiskt har rätt att säga nej och ändå – trots att man sagt nej till sex – har rätt att bli omtyckt och respekterad.

En läsare berättar….

Postat av
2

Vi fick en text från en läsare som ville berätta sin historia. Det är en modig och välskriven historia som vi, liksom författaren själv, hoppas kan hjälpa någon innan den hamnar i samma situation som hon gjorde.

 

För ett år sedan, när jag var 14. Så lärde jag känna en tjej, hon var vacker och helt underbar. Men jag såg också att hennes insida var ganska trasig.

En natt satt vi uppe och pratade om vad vi gått igenom i våra liv, och då fick jag veta det. Hon sålde sin kropp för pengar hon inte ville ha.

Denna tjejen, låt oss kalla henne Emma, hon hade gjort detta i tre år. Jag blev helt ställd när hon förklarade. Hur kunde Emma som var så vacker och snäll, göra något så sjukt? Emma grät i mina armar den natten, och hon lovade att aldrig mer göra något sånt. Men jag visste att hon inte skulle kunna hålla sitt löfte. Drygt en månad senare tog hon sitt liv, hon klarade inte av att männen hon träffade ville ha mer och mer av henne, så hon lämnade jorden.

Jag blev djupt deprimerad av vad hon gjorde och jag började sälja mig jag med. Det började enkelt med män i staden jag bodde i, vi byggde upp en vänskap och träffades över en fika. Sedan följde jag med dem hem, hade sex med dem, sög av dem, eller så fick de helt enkelt göra vad de ville med mig. Jag brydde mig inte om hur ont det gjorde, jag ville känna hur Emma hade haft det, pengarna jag tjänade köpte jag blommor för. Stora arrangemang att smycka hennes grav med. Jag ville vara den som hon kom ihåg mest i himlen.

Jag minns inte hur länge jag höll på, men det fick att rakt slut. Min bästa vän listade ut mönstret jag hade för att hinna med så många män som möjligt under mina lediga dagar. Hon ringde hem till mig mitt i natten, skällde på mig, grät av frustation. Hon sa att hon inte klarade av att se på mig mer, hur jag äcklades mer och mer av mig själv, hon ville inte se på när jag skulle ta mitt liv jag med. Jag fick flytta hem till henne, hon tog min mobil och min dator, jag fick inte gå utanför dörren utan att hon var med. Ringde min telefon svarade alltid hon, var det en man så skällde hon ut dem och hotade med att anmäla dem för vad de gjort mot mig,

Jag hatade henne så brutalt, nu skulle jag inte ha råd att smycka graven mera.

Men hon talade om för mig,

-Jag tror att Emmas största önskan, är att du sätter dit så många män som möjligt, för du vet hur mycket hon hatade dem.

Jag insåg sanningen i det, och tack vare henne så slutade jag sälja mig. Nu jobbar jag aktivt som liten 15 åring för att stoppa de av mina vänner som säljer sig, de tänker ofta:

” det är inte så farligt”

” jag tjänar ju pengar på det”

” jag kan sluta när jag vill”

Men jag vet, att det inte är så lätt som det verkar. Hoppas någon kan inse hur idiotiskt det är att sälja sig genom att läsa min text.

/Y

När man blir utsatt för ett övergrepp

Postat av
Svara

Nu är det dags för ännu en gästblogg! Paulina driver Novahuset som vänder sig till dem som utsatts för någon form av sexuella övergrepp eller är anhörig. De har en chatt precis som tjejzonen där du kan få tala med någon som har gått igenom samma sak som du. Novahuset har tystnadslöfte, för inga journaler och man kan vara anonym hos dem. För mer info: www.novahuset.com Kolla också in Paulinas blogg på mitthopp.blogspot.com

Hon får ju skylla sig själv, vad trodde hon skulle hända när hon gick hem med honom? Hon var ju så full…

Attityderna kring våldtäkt och sexuella övergrepp är många. Man ska passa in i normerna om hur man ”ska” bete sig innan under och efter en våldtäkt. Man behöver uppfylla en del kriterier för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt.

Dessa attityder är något vi möter när vi föreläser i skolor och myndigheter, när vi möter anhöriga och utsatta men även något jag mötte när jag blev våldtagen.

Hur många jag varit med innan detta hände och hur jag lyckades paralysera mig under övergreppen och inte sa nej var i fokus hos många som efter flera år fick reda på mitt öde. Att jag sedan lyckats ”spela” glad och som ingenting hade hänt var också något lustigt och onormalt i mångas ögon.
Men vad de inte visste var att det är just så många gör. Att man under övergreppen ibland lyckas fly bort i tankarna och kan/vågar/vill inte säga något, att man sedan förtränger och trycker undan med förhoppning att glömma det hemska. Det gick för stunden. Men det kom ifatt mig. Vart enda litet minne och varje känsla kom tillbaka. Det gick inte skaka av mig, inte heller att få det ogjort. Klumpen i mitt bröst blev bara större och större, redo att explodera. Jag kunde inte längre bevara min mask på, varken för andra eller för mig själv.

Det var dock min räddning, att få prata om det, att gå igenom en rättegång för att sedan få honom fälld. Det var vägen mot friheten eller för stunden en känsla av den.
Det var under polisförhören och rättegången jag för första gången delade mina hemska upplevelser och detaljer med någon, det var fruktansvärt men även befriande. Det hade gått fyra år och endast mitt ex visste om det. För alla andra var ja en glad och pigg tjej….utan skavanker och en mörk historia.

Nu när jag ser allt i backspegeln var räddningen just det som var nästan lika smärtsamt som övergreppen. Polisförhören och rättegången. Jag kan inte förneka hur jobbigt det var men jag hade så bra människor runt mig. De fick mig att resa mig varje gång jag föll. Det var en polisman, ett målsägandebiträde och det var min familj. De fick mig att gräva i det förbjudna, det mörkaste och det hemskaste som var tvunget att komma ur mig, att bearbetas.
Idag är jag glad för den smärtsamma tiden. Jag behövde den. Aldrig hade jag annars tagit fram sanningen, granskat den och kommit vidare. Då hade jag valt en annan utväg, att förtränga. Då hade jag inte levt idag, inte på riktigt. Jag fick också en annan inblick i varför jag under dessa år haft sex med killar jag inte riktigt velat ha det med. Jag bar ett sår i själen som jag var tvungen att syna.

Det jag idag möter i mitt arbete på Novahuset är att många inte får den hjälp de har rätt till. Okunskapen och oförståelsen är stor och det ser olika ut vart man bor. Det kämpar vi mycket för, att våga se detta, våga prata om det och jobba mer med de utsatta men även med de som utsätter.
I skolorna möter vi mycket frågor kring okejsex, respekt o kärlek. Vi brukar prata om att man alltid har rätt att säga nej. Man behöver inte fullfölja något man påbörjat bara för att man tror att man annars sviker eller liknande. Det ska alltid kännas rätt, innan under och efter sex. Det spelar ingen roll om det är med din partner eller med annan.
Det finns så mycket krav och förväntningar på hur man ska vara och vad man ”måste” göra/ha gjort. Det är viktigt att lyssna på vad ni vill och känner och försöka följa era hjärtan. Det är bara ni som har svaret, inom er. Och det är bara ni som kan bestämma.

De utsatta vi möter bär en enorm skuld och skam, vare sig det gäller våldtäkt, koppleri, att självskada sig med sex eller sälja sex. Många vet inte vad de är utsatta för och för många blir vi den första de berättar för. Jag kan känna igen mig i mycket av det jag möter. Jag får skylla mig själv, hur kunde jag vara så dum, varför gick eller skrek jag inte, sex är det enda jag duger till och hur ska jag någonsin kunna berätta detta vidriga och förnedrande för någon.
Jag vill säga till er, den där någon finns. Det finns någon som lyssnar som förstår och som finns där.

Det jag varit med har gett mig en annan insikt, en förståelse som jag idag är tacksam för. Jag kan aldrig få det som hänt ogjort men jag kan vända det mörka och hjälpa andra.

Jag kan leva nu och se framåt, det är jag skyldig mig själv. Jag skadar mig själv om jag bara lever i det gamla, om jag fastnar i hans grepp ännu en gång. Det är han inte värd…..inga mer dagar, timmar eller minuter ska han få ta från mig. För idag vet jag att det som hände var hans ansvar och att jag är värdefull.
För mig idag gäller det att vara stark. Då menar jag inte att vara osårbar, hård och kall utan att jag tillåter mig att vara ledsen, be om hjälp och låter mig hjälpas. Att vara stark är att veta någonstans inom en att det går, att det finns hopp. Att tro på sig själv och att man är värd något.
Det kan man behöva hjälp med, ensam är inte alltid stark. Man blir ofta stark med människors stöd runt sig. Det gäller bara att hitta just de eller den personen. Då klarar man mer än man tror. Kom ihåg det! Det lärde jag mig från den hårda skolan.

Till er vill jag också säga att ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte vill och ni är värdefulla.
Försök att prata med någon, hur svårt det än är så kan det rädda era liv. Det är värt försöket!
För jag vet att det finns en väg ur den djupaste mörkaste brunnen, det går att må bra igen. Jag tror på er! Ge aldrig upp!

Kram från Paulina

Flickan som sålde sin kropp.

Postat av
Svara

Nu är det dags för vår första gästblogg och vi är stolta att få publicera en text skriven av författaren och upphovskvinnan till manifestationen INTE TILL SALU som går av stapeln i Stockholm idag. Caroline Engvall är författare till ”14 år till salu”. Uppföljaren heter ”Skamfläck” och har release imorgon.

När jag mötte henne första gången kunde jag inte förstå. Hur kunde någon frivilligt utsätta sig för det som 16-åriga Tessan gjorde? Hur kunde man ta kontakt med män som man visste skulle ha sex och misshandla en med trasiga flaskor, galgar och knivar. Och efteråt, efteråt tycka att det var det enda man var värd. Att det var ens eget fel. Det var ju jag själv som tog kontakt.

Tessan, som blev min huvudperson i boken ”14 år till salu”, var bara 14 år när hon blev våldtagen av Niklas, den snyggsnälle killen i skolan som ingen trodde något ont om. Tessan sa inget till någon. Vem skulle lyssna? Och när bästa kompisen yttrade orden ”Vi horar” kändes det inte som någon stor grej. Kroppen var ju redan så förstörd. Att hitta männen på internet var enkelt, det tog bara ett fingerknäpp. Och snart rasade Tessan – den duktiga tjejen med schyssta föräldrar och bra syskon – ner rakt i helveteshålet.

Ju fler män som tog för sig av henne desto sämre mådde hon.
Ju fler män som utnyttjade hennes kropp desto tystare blev hon.
– Vem skulle tro dig om du berättade? Du är ju bara en liten hora.
Att berätta Tessans historia högt var som att lyfta på locket till en popcornkastrull som aldrig ville sluta poppa.

Pop. Pop pop. Pop pop pop.

Det som vi så länge velat blunda för blev nu svidande verklighet – och att ge bort sig själv till andras våld för att det gör så ont på insidan var ett nytt fenomen.
– Det här finns inte i Sverige. Det kan inte stämma, sa en välutbildad professor till mig för tre år sedan.
Idag vet vi bättre. De här unga finns. Både tjejer och killar. I alla delar av landet. I alla samhällsklasser. Internet har blivit en ny arena och efterfrågan finns bara några knappklick bort. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet.

Idag vet vi att dessa trasiga unga, som utsätter sig för så skadligt sex, finns, men få pratar. Skam och skuld är en effektiv munkavle. Men varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt det man gör? Raderna från 17-åriga Camilla är talande.

”Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen.”

I våras presenterades Göteborgs universitets undersökning UngKAB09, en undersökning bland unga vuxna och ungdomar som ägde rum sent 2009. Resultatet blåstes upp stort i tidningarna. 46 procent av unga kvinnor anser sig ha haft sex mot sin vilja någon gång i livet. Nästan hälften av de tillfrågade. Det är mycket och skrämmande och det är också det media har fokuserat på idag.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak ur undersökningen, nämligen att de de allra flesta unga som svarade var nyktra vid det senaste sextillfället. Det är dock vanligare bland de yngre att man varit berusad. Dubbelt så stor andel bland dem under 20 år, jämfört med övriga, var mycket berusade då de hade sex. Detsamma gäller personer med låg självkänsla och dem som debuterat tidigt sexuellt.

Här tycker jag att vi har hittat kärnan – som också handlar om varför unga hamnar i en destruktiv spiral när det gäller att halka in i destruktivt sex för att låta ångesten pysa ut. Självkänslan – eller brist på sådan.

Man behöver inte ha varit utsatt för incest eller en missbrukande familj för att vilja utsätta sig själv för detta. Det räcker med ett känslohål i själen, ett bekräftelsebehov man vill fylla. Dessa hål syns inte på utsidan. Den som utsätter sig för farligt sex behöver inte se ut som vi tror.

Nätet är en lätt fälla för alla. En oskyldig toplessbild, det är väl inte så farligt?
Om någon tycker att jag är snygg, det är väl perfekt att få lite betalt till och med?
Men vad händer när bilden blir allas egendom? När din kropp plötsligt sitter uppklistrad över hela skolan och alla vänder sig mot dig? När man blir den där ”lilla horan” och plötsligt är det ens jag?

”Trasiga unga blir trasiga vuxna” sa en deckarförfattare jag intervjuade igår och visst är det så. Men det är aldrig för sent att laga och att plåstra om gör vi genom att fråga. Fråga kompisen hur hon eller han mår, fortsätta fråga och vara beredda på att orka med svaret (med en bra vuxens stöd).

Det arbetet måste vi börja nu – och vi alla måste hjälpas åt. Nu kan vi inte blunda längre.

Stöd också Rädda barnens arbete mot våld och utsatthet i Sverige genom att köpa Inte till salu-halsbandet på http://shop.rb.se (design för barns rättigheter).

Sluta fråga hur jag mår och sätt på mig istället!!

Postat av
Svara

När man är 15 och precis vuxit ur barnhullet, fått bröst och plötsligt har en rumpa som verkar intressera det motsatta könet så kan man, utan att egentligen ifrågasätta om det är ok, låta killarna i klassen kladda på en på ett sätt som skulle få vilken vuxen person som helst fälld för sexuella trakasserier. För det känns bra att bli uppskattad. Att bli sedd.

När man är 19 år och efter X antal bortamatcher inser att den där äckelkänslan man har över sin egen kropp försvinner när någon gillar den och vill ligga med den, så kan man börja jaga efter kicken man får när någon vill ha en. Det spelar efter ett tag mindre roll vem det är, så länge man inte behöver gå hem själv; så länge någon ser en.

När man är 23 år och ens första långa förhållande tagit slut för att killen tjatade om att ”man verkade må dåligt” så kan man börja söka sig till killar man egentligen avskyr. Man avskyr dem för att de bara ser en kropp, men de frågar inte hur man mår utan sätter på en, för det är det man ber om; och då försvinner äckelkänslorna och man mår bra. Tills de på morgonen smyger ut med skorna i handen.

Sex som självskadebeteende kan se ut på olika sätt, men precis som med andra självskadebeteenden så blir det svårare och svårare att få ”kickar”. Man kan till slut hamna i situationer som är svåra att ta sig ur, för det är så man lärt sig att trycka bort ångesten, det är så man får ”bekräftelse”. Det är förrädiskt på det sättet att det utifrån kan se ut som om man gör det för att man vill, inte för att man känner att man måste.

Detta kan vara extremt svårt att prata om och förklara för någon annan, speciellt om man inte riktigt själv förstår varför man gör som man gör. Men har man någon i sin närhet som man litar på så är det bra att berätta, problemet är vanligare än man tror och många kan känna igen sig.

Det finns många tjejer här på Tjejkraft som vill höra din berättelse och kan känna igen sig, så skriv! Och kom ihåg att det är helt ok att vara anonym, det viktiga är att man får det ur sig.

Självskadesex

Postat av
Svara

Ewonne, som faktiskt var den som tog initiativet till bloggen, är just nu hemma med sitt lilla grodyngel som är nästan tre månader nu. Men när hon hörde om vårt minitema kunde hon inte hålla fingrarna borta från tangenterna och skickade in sin text.

Jag förstod att jag använde sex på ett, för mig, destruktivt sätt redan då jag var femton, sexton år. Men det är först nu, när jag är tjugo-nånting, som jag förstår varför jag gjorde det. Att jag gjorde det förstod jag, som sagt, betydligt tidigare.

Jag hade väldigt låg självkänsla. Jag balanserade ständigt på en tunn lina och föll ofta. När jag föll kände jag många saker, men de två mest framträdande känslorna som alltid dök upp under fallet var; Jag är ful och jag är korkad.

Vad fulheten beträffar vet jag att den följt mig sen lågstadiet. Min mamma klippte alltid mitt hår hemma och i tvåan fick jag för mig att jag ville ha kort frisyr eftersom en tjej i mellanstadiet hade det och hon var jättesöt. Av någon anledning fick jag för mig att om jag bara hade samma frisyr som henne så skulle jag också se ut som henne i ansiktet. Så blev det inte. Jag minns fortfarande hemskheten i att stå framför spegeln och beundra (läs: förbanna) resultatet.

Jag såg ju inte klok ut i kort hår! Jag fick också glasögon väldigt tidigt. Helt enorma polkagrisrandiga bågar kring flaskbottentjocka glas. Jag hade alltså glasögon och pottfrilla. Kände mig inte ett dugg söt eller ”tjejig”. Den känslan bar jag med mig långt in i tonåren.

Att jag skulle vara särskilt korkad, alltså mer än genomsnittet, bottnade förmodligen i att jag ofta fick höra det. I högstadiet hade jag svårt för matte, naturkunskap och fysik, ämnen som ofta synonymt med ”smart” i skolvärlden. Mina tjejkompisar hade ganska bra betyg och kunde ibland pika mig, på ett ”skämtsamt sätt”, och kalla mig dum eller puckad. Jag låtsades att det inte störde mig, men det gjorde det. Jag blev jätteledsen och började tillslut betrakta mig själv som tja, rätt korkad. Men på utseendefronten vände det. Killar visade plötsligt intresse, sa att jag var söt, snygg och till och med sexig. Mitt trademark blev således: ”Söt men korkad.” Och jag började spela på det.

Jag sökte bekräftelse hos alla killar. Även de jag inte var intresserad av. Jag var ofta ”kär”, sa jag. Men egentligen tror jag bara att ”kär” var ett annat ord för ”kåt” eller ”ensam” – det kändes bara mer okej att säga att jag var kär i alla i tid och otid än att jag ville ha sällskap, slippa vara ensam, bli älskad (utan att själv älska). I början var det ganska oskyldigt. Jag var ihop med killar i några veckor här och där, vi tittade på film, höll handen och hånglade lite i hans pojkrum. Men precis då jag börjat nian och skulle fylla femton år var jag ihop med en kille som inte nöjde sig med hångel. Jag ville ha sex, men var ändå lite tveksam. Han tjatade och tjatade och tillslut sa jag ”okej” och vi hade sex. Jag blev inte särskilt imponerad, snarare tvärtom. Det gjorde ju bara ont. Ändå fortsatte jag att ha sex med andra efter att vi gjort slut, trots att jag i princip aldrig njöt av det.

Jag visste, efter noggranna studier (film, tidningar, tv) hur jag skulle bete mig; lite svårfångad, ointresserad, men ändå förförisk. Säga ”nej” men mena ”ja”. Typ.

Jag ångrade mig ofta efteråt och kände mig dum, samtidigt som jag njöt av andra tjejers avundsjuka (och kanske lite föraktfulla) blickar. Det är så svårt att förklara. Men det var som om jag upplevde det som status att bli kallad ”slampa”. Det betydde ju att killar tyckte att jag var snygg, tillräckligt snygg för att ligga med mig i alla fall. Och att vara snygg var viktigare för mig än att vara smart.

Men jag mådde egentligen skitdåligt över att känna att jag hela tiden var tvungen att ”bjuda till” för att få killar skulle fortsätta vara intresserade av mig och behandla mig schysst. För det är där någonstans vi kommer åt problemet med självskadesex; att ha sex med någon bara för att personen ska behandla en schysst är destruktivt. Att ha sex trots att man egentligen inte vill är destruktivt. Men jag förstod inte det då, när jag var mitt i det. Särskilt inte med tanke på att jag ofta var den som tog initiativet till sex, inbjöd till det. Jag var ganska ofta den drivande parten. Och sen ångrade jag mig efteråt och avfärdade det som ”dåligt sex”, utan vidare eftertanke.

Jag tror inte att jag förstod, eller rättare sagt vågade se, vad jag höll på med förrän jag var 23 år och blev utsatt för ett övergrepp av en kille jag var intresserad av. Vi träffades då vi pluggade på samma folkhögskola och hade ett gemensamt intresse som vi började snacka om. Sen började flirtandet, via nätet och sms. Det blev som mest intensivt när jag var utomlands och vi sms:ade varandra nästan varje dag under två veckors tid. När jag kom hem bestämde vi oss för att träffas. Han kom hem till mig ett par dagar senare, vi drack thé och tittade på foton från min resa. Jag, som varit väldigt vågad i mina sms, hade fått lite kalla fötter efter att jag kommit hem och kände att jag ville lära känna honom på riktigt. Jag var inte intresserad av känslolöst sex, som jag haft så många gånger tidigare, utan ville se om vi kanke kunde bygga upp något. Han hade inte alls samma avsikter som jag. Och det borde jag ha förstått naturligtvis. Jag har fortfarande minnesluckor från den här kvällen och har därför svårt att prata om vad som egentligen hände.

Jag minns att han ville gå då han förstod att jag inte var intresserad av att ha sex med honom, men att jag bad honom att stanna, och att han då sa rakt ut att hans sällskap kostade. Jag vet att vi hade sex och att det gjorde franktansvärt ont, men jag har ingen aning om ifall han använde kondom. Jag minns också att han frågade om han fick filma oss med sin mobiltelefon, men jag sa nej och han lät bli. Jag minns att han gick efteråt. Jag minns att han kallade mig ”gumman” innan han gick och gav mig en kram.

Trots att jag vet att han aldrig filmade minns jag att jag var livrädd för att det här skulle dyka upp på internet efteråt. Jag googlade mitt namn och scannade av nätet flera gånger den efterföljande månaden, just in case. Jag betraktade aldrig det här som ett övergrepp – absolut inte som en våldtäkt – och såg därför inget som helst skäl att anmäla honom. Men det fick mig verkligen att börja tänka på hur jag behandlade mig själv och min kropp. Och det fick mig att ta steget att söka mig till en helt fantastiskt terapeut. Jag gick i terapi i 1,5 år och det var det absolut bästa jag någonsin gjort för mig själv.

Idag tänker jag så här: Jag är verkligen för fritt sex med hur många partners man själv behagar, framifrån, bakifrån, uppifrån, hängade i en takkrona, med ett äpple i munnen, whatever liksom. Så länge det gör dig glad. Men gör det inte dig glad är det en stark fingervisning om att det inte är okej. Jag tilllät många killar att behandla mig dåligt, som en engångsartikel, och jag säger ”tillät” eftersom det var precis vad jag gjorde. Övergrepp är aldrig okej och aldrig den utsatta personens fel. Men jag tror att en av anledningarna till att den så kallade gråzonen är så grå just när det gäller sexuella övergrepp och våldtäkt är att många tjejer som blir utsatta inte riktigt förstår att de har ett val, att det är okej att säga nej, och kanske framför allt, att de inte måste ställa upp på allt. Självkänsla. Eller rättare sagt, bristen på den varan. Det är vad det handlar om.

Så var det i alla fall för mig.

Varför skadar man sig själv?

Postat av
Svara

Rakblad eller sex, svält eller mat. Sätten att skada sig på och få utlopp för sin ångest är många. Gemensamt är att de fungerar som självbestraffning. Ofta tycker inte den som skadar sig själv att hon är värd bättre. Smärtan flyttas från sinnet till kroppen. Att framkalla den fysiska smärtan kan ge en upplevelse av att dämpa den själsliga eftersom den är lättare att ta på. Man kan också bli ”glad” av att skada sig, eftersom kroppen sänder ut sitt eget lyckoämnen när det får ont någonstans, för att kompensera smärtan. Det är av samma anledning som man kan bli beroende. När jag frågade en tjej, varför hon hade sex med killar fastän hon inte ville och fastän de gjorde henne illa svarade hon: Om han skadar mig slipper jag göra det själv.

VARFÖR SKA DU SLUTA?

Därför att du kan bli glad på andra sätt. Livet är tufft ibland men det är inte meningen att det ska vara jobbigt hela tiden! Känns det så är det något som inte är som det ska, och det går alltid att göra någonting åt. Du är värd att vara lycklig och må bra. Din kropp förtjänar mer än ärr, slag och hårda händer. Vad som än har hänt dig, som har fått dig att må så dåligt som du mår just nu, är det aldrig omöjligt och det kan alltid bli bättre. Om du bara vågar tro på det och söka hjälp lovar jag dig att ditt liv kommer att bli så mycket roligare och härligare än vad det är nu. Ta steget, våga vara modig, våga leta efter lycka och sök hjälp! Tro på mig när jag säger att du är värd mer.

Dags för ett viktigt tema på bloggen!

Postat av
1

Kan man ha sex för att dämpa sin ångest trots att man mår uselt av det? För att man tycker att det är det enda man är värd? Trots att det gör ont och man känner sig äcklig? Kan man bli utnyttjad fast man inte säger nej utan kanske till och med tar initiativet till sexet? Får man må dåligt i alla fall? Vad gör man om man har fastnat i prostitution, finns det ett liv efter? Författaren Caroline Engvall som har skrivit boken ”14 år och till salu” släpper sin andra bok ”Skamfläck” i veckan (jag har smygläst den redan och den är ruskigt bra och så himla viktig!). I samband med det har hon tagit initiativet till en manifestation som heter INTE TILL SALU. På tisdag kan du som bor i Stockholm lyssna på henne och bl.a. Beatrice Ask och Paulina från Novahuset tala om just dessa frågor. Vi på Tjejzonen kommer så klart att vara där hela dagen för att visa vårt engagemang för denna viktiga fråga!

Under de kommande dagarna kommer vi att ha ett minitema som vi kallar för Sex som självskadebeteende? Både Caroline och Paulina kommer att gästblogga och vi ska prata om det som inte så många vill prata om. Vill du berätta din historia eller vill du dela med dig av dina tankar? Skicka ett mail till [email protected], kom ihåg att du får vara anonym!

Att sälja sex

Postat av
Svara

Varför jag har sex med honom fastän jag inte vill? Jag vet inte, kanske för att om han skadar mig så slipper jag göra det själv.

Vi vet att det inte är ovanligt att unga tjejer säljer sex. Caroline Engwall som skrev boken 14 år och till Salu vet det också. Liksom Paulina som jobbar på Novahuset.

Just nu jobbar vi på Tjejkraft förfullt med att samla in material för att kunna ha en tema vecka här på bloggen. En vecka då vi bara pratar om Sex som självskadebeteende. Både Paulina och Caroline kommer att blogga här då. Vill du vara med? Tycka, tänka, bidra med målande bilder eller berätta något? Mejla till oss då!

Fram tills dess vill jag tipsa er om den här bloggen och framförallt om den här artikeln.

Sist vill jag säga något till er som är i den situationen jag skriver om: ni är värda bättre! Jag vet att ni inte tror det, men jag lovar er att om det är någonting jag vet så är det just det. Ni är värda så mycket bättre! Sök hjälp och stöd. Vänd er till oss på Tjejzonen eller till Novahuset. Livet ska inte se ut som det gör för er just nu, ni förtjänar mer än så.