Var det verkligen OK?

Jag minns fortfarande hur jag vaknade med mitt klasiska kris-hanterings ansikte. Hur jag kände lukten i rummet och tänkte ”amen nej då. Detta var ju jävla dåligt”. Som om jag var en karaktär i en barnpjäs som när som helst skulle vända sig till publiken och säga ”så här ska man inte göra”. Jag mins att jag tyckte lite synd om oss båda och framförallt den gripande känslan av att bara vilja hem. 

En väninna till mig bad oss här på tjejkraft att skriva mer om att tänka kring frågor om gränser. När är man för full? Är det ok bara för att jag inte sa nej? Är det mitt fel- är det hans? HUR FAN GICK DETTA TILL OCH VARFÖR MÅR JAG SÅ JÄVLA DÅLIGT!?

Och det jag tänkte var att jag inte räckte till. Att jag inte hade några svar, några anekdoter eller insikter om detta. Men det har jag visst kom jag på, bara för att det inte slutade med en polisanmälan betyder inte det att det var OK.

Det första jag tänkte när jag vaknade upp dagen efter att det hade hänt var att jag kände mig så jävla äcklig. Och det första jag ville var att sätta in det i någon form utav kategori- var detta ett sexuellt övergrepp? Nej, tänkte jag instinktivt. Han hade ju inte velat skada mig på något sätt, han hade inte hotat eller tvingat mig till något. Så varför mådde jag då så himla klump-i-magen dåligt?

Jag mådde dåligt för att jag inte sa till honom med min mun, utan med hela situationen. Jag mådde dåligt för att jag hade tillåtit honom att tjata på mig tills jag kände mig elak av att fortsätta säga nej. Jag mådde dåligt för att jag varit full. För att jag varit naiv. För att jag hade litat på honom. Jag mådde dåligt för att jag dagen innan hade kommit dit och levt ett liv utan dåliga erfarenheter av sex, och nu vaknade jag och kunde inte längre hålla med.

Jag pratade med honom om det, naturligtvis. Långt efter då han inte kunde förstå varför jag var så upprörd. Han hade uppfattat situationen annorlunda. Tjatet hade för honom varit kärleksförklaringar. Inte de minsta patetiska eller desperata. Jag hade inte varit berusad i hans ögon, jag menar, jag hade ju varit nykter nog att säga nej första gången, jag hade varit nykter nog att gå hem. Det som för mig var en dålig och främmande upplevelse var för honom bra. Han förstod inte alls vad jag pratade om.

Om detta nu inte varit mig hade jag blivit fruktansvärt arg. Om detta hade hänt min syster, min vän eller min dotter hade jag inte tolererat att detta bagatelliserades. Att man sa ”det är över nu- nu går vi vidare. Vi gjorde ett misstag”. Jag hade velat att vi lärde oss någonting om detta. Om att man inte utnyttjar att någon annan är berusad. Att man inte fortsätter efter man fått ett nej. Att man pratar om det- pratar om det tills den äckliga känslan går över och slipper dyka upp i form av ett blogginlägg några år senare.

Vad är då min slutsats? Min slutsats är att man inte kan gräva ner allt. Det kommer upp igen förr eller senare. Min slutsats är också att våga prata om det för bakom varje sköterska, kurator eller tjejzonensyster så sitter inte bara en människa som menar att ditt beslut att prata måste få konsekvenser. Det finns också människor som förstår precis hur jobbigt det kan kännas att anklaga någon annan. Människor som förstår bregrepp som skam, skuld och godtycklighet. Så våga tänka, reflektera och prata! Eller vad känner ni?

Bild

Mellan njutning och övergrepp

Tendens heter ett program på P1 som i DETTA avsnittet har tagit upp temat inte OK sex. Linda tipsar om programmet Mellan njutning och övergrepp som diskuterar gråzoner och gränser. Starkt rekomenderat!

Ni som följt Tjejkraft ett tag vet att Tendens tidigare pratat om liknande ämnen, och vad Tjejkrafts egen Karin skrev då kan ni läsa HÄR

Krossad

Kryper ihop
i hörnet
bredvid sängen.

Jag tror att
ångesten
äter upp
inifrån.

Blundar
Ser bilder
Innanför mina
Ögonlock.

Hans händer
Smutsar ner
Min kropp
För evigt.

Hans kön
Sliter bort
Allt som varit
Rent.

Inbränd
Skam
Går inte
Att skrubba
… bort.

Bild

Denna dikten har en av våra läsare skickat in till oss på Tjejkraft. Dela dina dikter du med

Obekväm beröring

Att det kan kännas som ingenting. Att det borde vara följt av ljudet av kanoner och doften av skogsbrand. Av förstöring. Om det inte gör det har det inte hänt.

Att man tar ett steg bort och inser att ingenting har gått sönder. Att man känner efter och inser att ja, jag är fortfarande kvar. Ingenting är borta. Att det kanske inte var så hemskt. Att det kanske inte hände. Tio minuter, en timme. Man kanske känner att det bara är en fas att man gråter. Eller att man inte gör det. Att det som inte var någonting helt plötsligt blev proportionerligt stort.

Kroppen känns inte som min egen. Det liksom bränner in handformade fläckar utefter. Det blir svårt att separera äckel från ilska. Fast det är ju inte min börda att bära. Det händer andra, mycket värre och mycket oftare. Jag är inte en sån. Jag ska inte klaga. Det var säkert ingenting. Att det kanske var mitt fel. Att gränsen ju är så jävla svår att dra. Att det blir värre när man berättar det. Nej.

Nej. Sexuella övergrepp är aldrig acceptabelt. Oavsett vem, oavsett var, oavsett hur och oavsett när ska man ta sina egna känslor på allvar och reagera.

Det är när du känner dig obekväm och inte förknippar det med njutning och välbehag som det inte är OK. Och ta hänsyn till dina känslor, ta ditt eget värde, din egen lycka och din egen frihet på största allvar. Om du eller någon du känner utsätts sexuella övergrepp, oavsett form är du välkommen att kontakta Tjejzonens chatt där du naturligtvis kan vara helt anonym. Du kan också vända dig till fantastiska Novahuset

Bild

Alla gör motstånd

Vår nya bloggerska Azade har tagit reda på mer om omgivningens reaktioner vid ett övergrepp, och hur de spelar roll. Om du själv blir utsatt för kränkningar och övergrepp, känner någon som du misstänker far illa eller vill veta mer kan ni bland annat vända er till organisationerna HOPP och Novahuset. Och naturligtvis alltid prata om det på vår chatt!

Varje år anordnar Brottsoffermyndigheten den Internationella brottsofferdagen för att uppmärksamma brottsoffers situation i samhället. I år hade forskaren och terapeuten Allan Wade blivit inbjuden för att prata om sitt arbete med personer som varit utsatta för våld, övergrepp och tortyr.

Jag var där och lyssnade och det var utan tvekan en av de mest intressanta och inspirerande föreläsningar jag har varit på. Enligt Allan Wade är omgivningens reaktioner avgörande för läkningsprocessen hos den som utsatts för övergrepp. Det här gäller för alla som kommer i kontakt med den utsatta, alltså familj, vänner och bekanta, men också myndigheter och sjukvårdspersonal.

När det talas om övergrepp, talar det sällan om det motstånd som den brottsutsatte gjorde. Istället framställs ofta brottet som en gemensam handling. Omgivningen tror ibland att offret medverkat i det som hänt, eller att offret varit passivt. Det ger en skev bild av hur våldet ser ut och lägger ansvar och skuld på den brottsutsatte. Allan Wade menar att den här bilden inte stämmer, och att alla gör motstånd. Det är därför viktigt att lyfta fram brottsoffrets motstånd och lägga ansvaret för brottet på förövaren. Genom att brottsoffret ges möjlighet att tala om vad det faktiskt gjorde vid övergreppet kan man synliggöra att offret också hade en strategi utifrån sitt handlingsutrymme.

Allan Wade pratade också om språkets betydelse i bemötandet, och att sättet vi pratar om en brottshandling kan få konsekvenser får hur brottsoffret och förövaren, men även omgivningen, uppfattar det som har hänt. Vid en våldtäktsrättegång är det till exempel vanligt att säga “de hade samlag”, men så var det inte i verkligheten, i verkligheten blev en person våldtagen. För att ha ett samlag krävs nämligen samtycke, två personer som är med på det, och sex är alltid en ömsesidig handling. Det är alltså viktigt att beskriva saker som de är annars förmildras lätt den kränkande handlingen.

Som terapeut träffar han många personer som på olika sätt har utsatts för våld. I de samtal han har haft med dem, har dessa personer uttryckt olika sätt som de har gjort motstånd mot våldet. Vissa gör uttryckligen motstånd, verbalt eller fysiskt, men det är också vanligt att personer gör motstånd på mer subtila och dolda sätt. Som exempel nämnde han en ung pojke som brukade börja bråka med sin lillasyster när hans pappa slog hans mamma, som ett sätt att avvärja pappans uppmärksamhet och få våldet mot mamman att sluta. Ett annat vanligt sätt att göra motstånd vid exempelvis ett sexuellt övergrepp är att “frysa”, alltså att bli helt stel.

Många gånger är inte brottsoffer själva medvetna om det motstånd de faktiskt gör och genom att prata med personerna och hjälpa dem att identifiera och sätta värde på sitt subtila motstånd får de hjälp att må bättre. Det ger dem även kraft få bort känslan av att vara ett hjälplöst offer. Om offret ser sitt motstånd, vad denne faktiskt gjorde, så inser han eller hon att ansvaret till fullo ligger hos förövaren. Det ger en styrka och en möjlighet för offret att se på sig själv med medkänsla.

Du kan läsa mer om Allan Wades forskning och arbete här.

Bild

Det är ALDRIG okej.

Du har rätt att bestämma över din kropp. En exklusiv rätt! Det är inget jag bara säger, det är precis så det är. Du ska aldrig acceptera att någon gör något med dig som du inte vill och det spelar ingen roll vad någon annan säger till dig, det är sanningen. Du får alltid säga nej och respekteras inte det är det den andra personen som gör fel.

En flicka försökte prata med sin rektor om en våldtäkt hon blivit utsatt för och fick svaret “Vänj dig, killar är sådana“.

Jag vet helt säkert att killar som grupp absolut inte är sådana. Killar våldtar inte, killar taffsar inte, killar struntar inte i nej. Det finns vissa som gör det, men det är långt ifrån alla. Det är precis som att säga att tjejer ljuger, inte gillar sex och alltid kommer när de har sex. Man kan inte generalisera på det viset!

Så, om du har varit med om något som du inte kände var helt okej behöver du absolut inte tiga om det. Du har inte gjort något fel, det var den som inte respekterade ditt nej som gjorde fel. Du behöver inte acceptera att någon utnyttjar dig för att må bättre själva, ingen människa har den rätten oavsett vilket kön den har. Gå in på vår chatt och träna dig på att berätta, ta steget att våga prata om det. Du har inget att skämmas för!!

När man blir utsatt för ett övergrepp

Nu är det dags för ännu en gästblogg! Paulina driver Novahuset som vänder sig till dem som utsatts för någon form av sexuella övergrepp eller är anhörig. De har en chatt precis som tjejzonen där du kan få tala med någon som har gått igenom samma sak som du. Novahuset har tystnadslöfte, för inga journaler och man kan vara anonym hos dem. För mer info: www.novahuset.com Kolla också in Paulinas blogg på mitthopp.blogspot.com

Hon får ju skylla sig själv, vad trodde hon skulle hända när hon gick hem med honom? Hon var ju så full…

Attityderna kring våldtäkt och sexuella övergrepp är många. Man ska passa in i normerna om hur man ”ska” bete sig innan under och efter en våldtäkt. Man behöver uppfylla en del kriterier för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt.

Dessa attityder är något vi möter när vi föreläser i skolor och myndigheter, när vi möter anhöriga och utsatta men även något jag mötte när jag blev våldtagen.

Hur många jag varit med innan detta hände och hur jag lyckades paralysera mig under övergreppen och inte sa nej var i fokus hos många som efter flera år fick reda på mitt öde. Att jag sedan lyckats ”spela” glad och som ingenting hade hänt var också något lustigt och onormalt i mångas ögon.
Men vad de inte visste var att det är just så många gör. Att man under övergreppen ibland lyckas fly bort i tankarna och kan/vågar/vill inte säga något, att man sedan förtränger och trycker undan med förhoppning att glömma det hemska. Det gick för stunden. Men det kom ifatt mig. Vart enda litet minne och varje känsla kom tillbaka. Det gick inte skaka av mig, inte heller att få det ogjort. Klumpen i mitt bröst blev bara större och större, redo att explodera. Jag kunde inte längre bevara min mask på, varken för andra eller för mig själv.

Det var dock min räddning, att få prata om det, att gå igenom en rättegång för att sedan få honom fälld. Det var vägen mot friheten eller för stunden en känsla av den.
Det var under polisförhören och rättegången jag för första gången delade mina hemska upplevelser och detaljer med någon, det var fruktansvärt men även befriande. Det hade gått fyra år och endast mitt ex visste om det. För alla andra var ja en glad och pigg tjej….utan skavanker och en mörk historia.

Nu när jag ser allt i backspegeln var räddningen just det som var nästan lika smärtsamt som övergreppen. Polisförhören och rättegången. Jag kan inte förneka hur jobbigt det var men jag hade så bra människor runt mig. De fick mig att resa mig varje gång jag föll. Det var en polisman, ett målsägandebiträde och det var min familj. De fick mig att gräva i det förbjudna, det mörkaste och det hemskaste som var tvunget att komma ur mig, att bearbetas.
Idag är jag glad för den smärtsamma tiden. Jag behövde den. Aldrig hade jag annars tagit fram sanningen, granskat den och kommit vidare. Då hade jag valt en annan utväg, att förtränga. Då hade jag inte levt idag, inte på riktigt. Jag fick också en annan inblick i varför jag under dessa år haft sex med killar jag inte riktigt velat ha det med. Jag bar ett sår i själen som jag var tvungen att syna.

Det jag idag möter i mitt arbete på Novahuset är att många inte får den hjälp de har rätt till. Okunskapen och oförståelsen är stor och det ser olika ut vart man bor. Det kämpar vi mycket för, att våga se detta, våga prata om det och jobba mer med de utsatta men även med de som utsätter.
I skolorna möter vi mycket frågor kring okejsex, respekt o kärlek. Vi brukar prata om att man alltid har rätt att säga nej. Man behöver inte fullfölja något man påbörjat bara för att man tror att man annars sviker eller liknande. Det ska alltid kännas rätt, innan under och efter sex. Det spelar ingen roll om det är med din partner eller med annan.
Det finns så mycket krav och förväntningar på hur man ska vara och vad man ”måste” göra/ha gjort. Det är viktigt att lyssna på vad ni vill och känner och försöka följa era hjärtan. Det är bara ni som har svaret, inom er. Och det är bara ni som kan bestämma.

De utsatta vi möter bär en enorm skuld och skam, vare sig det gäller våldtäkt, koppleri, att självskada sig med sex eller sälja sex. Många vet inte vad de är utsatta för och för många blir vi den första de berättar för. Jag kan känna igen mig i mycket av det jag möter. Jag får skylla mig själv, hur kunde jag vara så dum, varför gick eller skrek jag inte, sex är det enda jag duger till och hur ska jag någonsin kunna berätta detta vidriga och förnedrande för någon.
Jag vill säga till er, den där någon finns. Det finns någon som lyssnar som förstår och som finns där.

Det jag varit med har gett mig en annan insikt, en förståelse som jag idag är tacksam för. Jag kan aldrig få det som hänt ogjort men jag kan vända det mörka och hjälpa andra.

Jag kan leva nu och se framåt, det är jag skyldig mig själv. Jag skadar mig själv om jag bara lever i det gamla, om jag fastnar i hans grepp ännu en gång. Det är han inte värd…..inga mer dagar, timmar eller minuter ska han få ta från mig. För idag vet jag att det som hände var hans ansvar och att jag är värdefull.
För mig idag gäller det att vara stark. Då menar jag inte att vara osårbar, hård och kall utan att jag tillåter mig att vara ledsen, be om hjälp och låter mig hjälpas. Att vara stark är att veta någonstans inom en att det går, att det finns hopp. Att tro på sig själv och att man är värd något.
Det kan man behöva hjälp med, ensam är inte alltid stark. Man blir ofta stark med människors stöd runt sig. Det gäller bara att hitta just de eller den personen. Då klarar man mer än man tror. Kom ihåg det! Det lärde jag mig från den hårda skolan.

Till er vill jag också säga att ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte vill och ni är värdefulla.
Försök att prata med någon, hur svårt det än är så kan det rädda era liv. Det är värt försöket!
För jag vet att det finns en väg ur den djupaste mörkaste brunnen, det går att må bra igen. Jag tror på er! Ge aldrig upp!

Kram från Paulina

Flickan som sålde sin kropp.

Nu är det dags för vår första gästblogg och vi är stolta att få publicera en text skriven av författaren och upphovskvinnan till manifestationen INTE TILL SALU som går av stapeln i Stockholm idag. Caroline Engvall är författare till ”14 år till salu”. Uppföljaren heter ”Skamfläck” och har release imorgon.

När jag mötte henne första gången kunde jag inte förstå. Hur kunde någon frivilligt utsätta sig för det som 16-åriga Tessan gjorde? Hur kunde man ta kontakt med män som man visste skulle ha sex och misshandla en med trasiga flaskor, galgar och knivar. Och efteråt, efteråt tycka att det var det enda man var värd. Att det var ens eget fel. Det var ju jag själv som tog kontakt.

Tessan, som blev min huvudperson i boken ”14 år till salu”, var bara 14 år när hon blev våldtagen av Niklas, den snyggsnälle killen i skolan som ingen trodde något ont om. Tessan sa inget till någon. Vem skulle lyssna? Och när bästa kompisen yttrade orden ”Vi horar” kändes det inte som någon stor grej. Kroppen var ju redan så förstörd. Att hitta männen på internet var enkelt, det tog bara ett fingerknäpp. Och snart rasade Tessan – den duktiga tjejen med schyssta föräldrar och bra syskon – ner rakt i helveteshålet.

Ju fler män som tog för sig av henne desto sämre mådde hon.
Ju fler män som utnyttjade hennes kropp desto tystare blev hon.
– Vem skulle tro dig om du berättade? Du är ju bara en liten hora.
Att berätta Tessans historia högt var som att lyfta på locket till en popcornkastrull som aldrig ville sluta poppa.

Pop. Pop pop. Pop pop pop.

Det som vi så länge velat blunda för blev nu svidande verklighet – och att ge bort sig själv till andras våld för att det gör så ont på insidan var ett nytt fenomen.
– Det här finns inte i Sverige. Det kan inte stämma, sa en välutbildad professor till mig för tre år sedan.
Idag vet vi bättre. De här unga finns. Både tjejer och killar. I alla delar av landet. I alla samhällsklasser. Internet har blivit en ny arena och efterfrågan finns bara några knappklick bort. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet.

Idag vet vi att dessa trasiga unga, som utsätter sig för så skadligt sex, finns, men få pratar. Skam och skuld är en effektiv munkavle. Men varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt det man gör? Raderna från 17-åriga Camilla är talande.

Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen.”

I våras presenterades Göteborgs universitets undersökning UngKAB09, en undersökning bland unga vuxna och ungdomar som ägde rum sent 2009. Resultatet blåstes upp stort i tidningarna. 46 procent av unga kvinnor anser sig ha haft sex mot sin vilja någon gång i livet. Nästan hälften av de tillfrågade. Det är mycket och skrämmande och det är också det media har fokuserat på idag.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak ur undersökningen, nämligen att de de allra flesta unga som svarade var nyktra vid det senaste sextillfället. Det är dock vanligare bland de yngre att man varit berusad. Dubbelt så stor andel bland dem under 20 år, jämfört med övriga, var mycket berusade då de hade sex. Detsamma gäller personer med låg självkänsla och dem som debuterat tidigt sexuellt.

Här tycker jag att vi har hittat kärnan – som också handlar om varför unga hamnar i en destruktiv spiral när det gäller att halka in i destruktivt sex för att låta ångesten pysa ut. Självkänslan – eller brist på sådan.

Man behöver inte ha varit utsatt för incest eller en missbrukande familj för att vilja utsätta sig själv för detta. Det räcker med ett känslohål i själen, ett bekräftelsebehov man vill fylla. Dessa hål syns inte på utsidan. Den som utsätter sig för farligt sex behöver inte se ut som vi tror.

Nätet är en lätt fälla för alla. En oskyldig toplessbild, det är väl inte så farligt?
Om någon tycker att jag är snygg, det är väl perfekt att få lite betalt till och med?
Men vad händer när bilden blir allas egendom? När din kropp plötsligt sitter uppklistrad över hela skolan och alla vänder sig mot dig? När man blir den där ”lilla horan” och plötsligt är det ens jag?

”Trasiga unga blir trasiga vuxna” sa en deckarförfattare jag intervjuade igår och visst är det så. Men det är aldrig för sent att laga och att plåstra om gör vi genom att fråga. Fråga kompisen hur hon eller han mår, fortsätta fråga och vara beredda på att orka med svaret (med en bra vuxens stöd).

Det arbetet måste vi börja nu – och vi alla måste hjälpas åt. Nu kan vi inte blunda längre.

Stöd också Rädda barnens arbete mot våld och utsatthet i Sverige genom att köpa Inte till salu-halsbandet på http://shop.rb.se (design för barns rättigheter).

Dags för ett viktigt tema på bloggen!

Kan man ha sex för att dämpa sin ångest trots att man mår uselt av det? För att man tycker att det är det enda man är värd? Trots att det gör ont och man känner sig äcklig? Kan man bli utnyttjad fast man inte säger nej utan kanske till och med tar initiativet till sexet? Får man må dåligt i alla fall? Vad gör man om man har fastnat i prostitution, finns det ett liv efter? Författaren Caroline Engvall som har skrivit boken “14 år och till salu” släpper sin andra bok “Skamfläck” i veckan (jag har smygläst den redan och den är ruskigt bra och så himla viktig!). I samband med det har hon tagit initiativet till en manifestation som heter INTE TILL SALU. På tisdag kan du som bor i Stockholm lyssna på henne och bl.a. Beatrice Ask och Paulina från Novahuset tala om just dessa frågor. Vi på Tjejzonen kommer så klart att vara där hela dagen för att visa vårt engagemang för denna viktiga fråga!

Under de kommande dagarna kommer vi att ha ett minitema som vi kallar för Sex som självskadebeteende? Både Caroline och Paulina kommer att gästblogga och vi ska prata om det som inte så många vill prata om. Vill du berätta din historia eller vill du dela med dig av dina tankar? Skicka ett mail till [email protected], kom ihåg att du får vara anonym!

Hur kunde du!

“Hur kunde du vara så korkad att du gick hem ensam/liftade med en kille du inte kände/öppnade dörren för någon okänd/bjöd upp honom på en kopp te?”

“Hur tänkte du när du satte på dig den där klänningen?”

Det är många som tänker så, tyst eller högt, när någon har blivit våldtagen. En tjej borde veta bättre än att lita på män hon inte känner. En tjej borde akta sig för att vara för snygg. En tjej ska passa sig för att gå hem ensam i mörkret. För man vet aldrig vad som kan hända.

Att man säger så är fel på så många sätt. Först och främst förvandlar man alla killar och män i hela världen till möjliga våldtäktsmän. En möjlig våldtäktsman som inte kan kontrollera sina drifter. Och det är inte offret som gör det, hon utgick ju från att den trevliga killen faktiskt var så trevlig som han utgav sig från att vara, det är dem som ställer frågorna som gör det. För det andra lägger man ansvar och fokus på fel person, nämligen offret. Det är hon som ska passa dig, hon som måste se till att hålla sig borta från killar som kan vara farliga, hon som måste ta ansvar för killars sexualitet. Det är hon som får “Skylla sig själv”. Den här bilden är väldigt talande tycker jag:

 

Bild

Jag uppmuntrar alla som faktiskt tycker att en våldtagen tjej får skylla sig själv att skriva ut den här listan och börja dela ut den till alla killar de känner. Era pappor, bröder, killkompisar och pojkvänner. Eftersom man i och med det ställningstagandet samtidigt förminskar alla killar till en våldtäksman på språng.

Så här undviker du våldtäkt!

1. Lägg inte droger i folks drinkar.

2. När du ser en kvinna ensam, låt henne vara!

3. Om du stannar bilen för att hjälpa en kvinna som har problem, kom ihåg att inte attackera!

4. Öppna aldrig en dörr eller ett fönster oinbjuden.

5. Om du åker hiss och en kvinna kliver på, ANGRIP HENNE INTE!

6. Kom ihåg att människor går till tvättstugan för att tvätta. Försök att inte antasta någon som är i tvättstugan ensam.

7. Om du känner att du inte kan kontrollera dina impulser, be en vän hålla dig sällskap och under uppsikt.

8. Var ärlig. Låtsas inte vara en vän som bryr sig och manipulera inte andra att lita på dig så att du sedan kan utnyttja tillfället att antasta. Om du inte är tydlig med dina intentioner så kan den andre få för sig att du inte tänker våldta.

9. Glöm inte bort att du inte får ha sex med nån som inte är vid medvetande.

10. Kom ihåg att kvinnor inte bär kort kjol för att du ska komma till lättare.

Från Lady Dahmer.

Listan är skrattretande, men stämmer överens men just den inställningen som många har. Tjejer får aldrig skylla sig själva och långt ifrån alla killar skulle kunna våldta någon. Den enda man kan skylla på när ett brott begås är gärningsmannen.

Högsäsong för övergrepp

På sommaren sker fler överfallsövergrepp än under någon annan period. Men de absolut vanligaste övergreppen, de som sker hemma eller av någon man känner, sker förstås året runt. Det är viktigt att prata om övergrepp och att förstå varför det kan kännas som om det var ens eget fel (fast det aldrig är det!!) eller varför man kanske skäms. Här är två skitbra organisationer ni kan vända er till:

Novahuset

Hopp

Du kan alltid prata om övergrepp på vår chatt också!

Slutwalk

Den 24 januari 2011 delade en representant från Polisen i Toronto med sig av sin syn på sexuella övergrepp: “I’ve been told I’m not supposed to say this – however, women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised”.

Som stadens säkerhetsgaranterande tjänst förstärker och cementerar man därmed myten och stereotypen ”Slampan”. Att använda sig av en nedsättande term för att legitimera ett oförsvarbart beteende bidrar till en miljö i vilken det uppfattas som ok att skylla på offret.

Offer för sexuella övergrepp (ett redan innan underrapporterat brott) har i och med detta än mindre anledning att rapportera övergrepp av rädsla för att själva skuldbeläggas.

Att bli utsatt för ett övergrepp handlar inte om vad du har på dig. Det handlar inte ens om sex.

SlutWalk Toronto föddes i och med känslan att man fått nog. I frustrationen efter Polisens uttalande gick Torontos invånare samman för att kräva en förändring: WE ARE COMING TOGETHER. Not only as women, but as people from all gender expressions and orientations, all walks of life, levels of employment and education, all races, ages, abilities, and backgrounds, from all points of this city and elsewhere”.

3000-4000 människor deltog i SlutWalk Toronto den 3 april 2011 och på tre månader har SlutWalk växt till en massiv, internationell rörelse. Det har genomförts 12 demonstrationer i Canada och USA och ytterligare 45 (!) är planerade. Till Europa kommer SlutWalk den 14 maj genom Scotland. Vidare är ytterligare 18 planerade i andra delar av världen.

Vill du vara med i Sverige!? Om du bor i Stockholm ska du komma till mynttorget IDAG klockan 15.00 annars kan du läsa mer HÄR eller säga vad du tycker i kommentarfältet, som vanligt.


Mer sex åt folket!

Så skriver ett kommunalråd i Vallentuna i en debattartikel om att sexköplagen borde avskaffas. Sverige stoltserar nämligen med en unik lagstiftning om prostitution som gör det olagligt att köpa, men inte sälja sex. Det beror på att prostitution nästintill aldrig är frivillig. Alla kanske inte blir tvingade av en bordellmamma, med då handlar det om kvinnor som har hamnat i situationer där de inte har ett val. Ibland kan det komma artiklar i tjejtidningar om “Lyxhoror” som säger att det här är mitt val och jag trivs med det men enligt psykologer är det bara en försvarsmekanism. Det ligger inte i människans natur att sälja sin kropp. Jag kan berätta en sann historia som kommer från en tingsrättsdom jag läste förra sommaren. En kvinna, vi kan kalla henne för Olga, växte upp ute på Litauens landsbyggd. Hennes pappa utsatte henne för sexuella övergrepp innan han dog och hennes mamma drack. När hon var 15 år frågade en kompis till Olga om hon ville ha ett sommarjobb i Sverige. Kompisen som alltid hade så snygga kläder berättade att hennes kille ägde en resturang och att de skulle tjäna bra med pengar. När de kom till Sverige blev Olga inlåst i en lägenhet. Där förklarade en gubbe att hon var skyldig honom pengar för resan över, för passet, maten och för lägenheten hon skulle bo i. Det blev inget av med serveringsjobbet och hennes skulder växte. Hon fick ett ultimatum: betala din resa hem själv och be din mamma betala tillbaka skulden eller träffa ett par schyssta killar som betalar bra. Valet var ju egentligen inget val eftersom hon inte hade några pengar, och för att jobbet aldrig var ett serveringsjobb utan ett horjobb redan från början. Olga träffade upp till 10 kunder om dagen. För att orka gav de henne droger som hon blev beroende av och som ökade hennes skulder.

Efter ett år lyckades hon rymma och fick hjälp av polisen. Tack vare lagen hade inte hon begått ett brott, utan det var de som sålde och köpte henne som var bovarna. De åkte fast och Olga fick upprättelse.

Han som skrev debattartikeln frågar: Vem utnyttjar vem? Utnyttjar findus mitt behov av mat? Svaret på den frågan blir en motfråga: Har du hört talas om koppleri? Människohandel? 2 miljoner kvinnor och barn blir offer för trafficking varje år. Över 200 kvinnor kommer varje år till Sverige som offer för människohandel. Utredningen som gjordes inför införandet av lagen visade att ca 80% av de som prostituerar sig har blivit utsatta för sexuella övergrepp innan de sålde sig första gången. Den genomsnittliga ingångsåldern var 14 år. 57% hade blivit våldtagna som barn.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst i det här ämnet men väljer att avrunda genom att framföra ett förslag till författaren bakom artikeln. Om du behöver betala en kvinna för att umgås med dig borde du kanske jobba med dig själv och hur du är som person, istället för en lagändring.

Tänk på alla verkliga Lilja.

Behöver du hjälp? Blir du utnyttjad eller har du sex som du inte mår bra av? Vänd dig till Tjejzonen eller Novahuset där du kan få någon att prata med. Det är inte ditt fel!

Sexuella övergrepp

I dagarna släpps höjdhopparen Patrik Sjöbergs bok ”Det du inte såg” där han för första gången berättar om de sexuella övergrepp som hans avlidne styvpappa och tränare utsatt honom för när han var tonåring. Sjöberg säger att han önskar att han hade vågat träda fram medan övergreppen pågick, men det var kanske så att han kände att det inte fanns någon att berätta för, inga trygga vuxna i närheten som skulle tro honom. Det har nu kommit fram att Patrik Sjöberg inte är ensam om att ha blivit utnyttjad av tränaren. Han säger själv att tränaren nog ”valde” barn som inte hade trygga hemförhållanden, barn som inte hade någon att ty sig till och som därför lätt lockades av presenter och uppskattning från en främmande man som sedan utnyttjade detta och förgrep sig på dem.

Detta är tyvärr en verklighet för många barn, att bära på en sådan hemlighet och skam ger ärr för livet och att inte våga berätta och själv ta på sig skulden är naturligt när man inte har någon att lita på.

Barn och ungdomar som utnyttjas av vuxna har aldrig någon skuld i det som händer. Aldrig någonsin. Det måste man komma ihåg.

Har du själv blivit utsatt för övergrepp eller känner någon som har det, så finns det ställen dit man kan vända sig om ingen annan orkar lyssna eller förstå:

Hopp är riksorganisationen mot sexuella övergrepp, de kan man chatta med på måndagar och onsdagar.

Umo (ungdomsmottagning på nätet) har en jättebra sida där man kan läsa om sexuella övergrepp och få tips om var man kan vända sig.

Bup (barn och ungdomspsykiatrin) är specialiserade på att ta hand om barn och unga som mår dåligt, på deras sida kan man anonymt ställa frågor.

Självklart så finns vi som jobbar med Tjejzonen alltid till hands och lyssnar i chatten

Ta hand om er därute (och ta det lugnt på valborg!)

Hör upp nu tjejer!

Jag vet om och har pratat med tjejer som säljer sex eller har sex för att dem mår så fruktansvärt dåligt. De gör det för att dem tror att dem inte kan något bättre, att dem förtjänar smärtan, skulden, förolämpningarna, våldet…..de gör det för att skada sej själva. Dem gör det för att dämpa sin ångest, sin panik, sin smärta. Och när de känner att de vill sluta, så kan de inte. De känner en viss spänning, ett behov, kanske till och med en besatthet av det och vågar inte sluta. Vågar inte säga ”NEJ, STOPP!”

 

Känner Du igen? Då vill jag säga, och nu lyssnar du noga: Det är inte ditt fel! Du kan, och du har kraften inom dig att sluta. Du ska inte känna att det är pinsamt, eller att det är rätt åt dig. Vill du inte längre så ska du kunna säga det, det är din kropp! Och det är aldrig ditt fel. Du kan få hjälp! Jag vill rekommendera boken 14 år till Salu, som handlar om en tjej som sålde sex men senare kom ur det. Läs den! Och framför allt, våga prata om det. Jag vet att ni är förbaskat duktiga på att dölja det, att spela, men om du vill ha hjälp- ta hjälp. Vi på Tjejzonen finns här på chatten, eller kanske behöver du en Stora Syster att prata med på Tjejzonen. Om det känns lättare att skriva, så chatta,maila med oss. Eller Kontakta Rädda Barnen, som har duktiga psykologer.

När jag var 15 år

”Jag har inget emot att de kallar mig hora. Jag är hellre en hora än ful, liksom.”

När jag var 15 år ställde jag upp på saker jag egentligen inte ville. Ganska många gånger. Jag hade ofta sex trots att det gjorde ont eller kändes fel. Ibland sa jag nej först men tog tillbaka det för att ”vara snäll”.

En gång gick jag med på att sova hemma hos en kille jag kände trots att det var hans födelsedag följande dag. Jag hade aldrig träffat hans familj och hade ingen vidare lust att vakna i hans säng av ”ja må han leva” och tårta till frukost. Men sånt gjorde de aldrig på morgonen i hans familj, påstod han. Jag gick motvilligt med på att bli handbojad och gick in i min, vid det laget ganska invanda, rutin. När smärtan (inte särskilt upphetsad + penetration = ingen bra kombo) blev som mest intensiv slog jag på ”stå-ut-knappen” och tänkte på annat. Stönade lite för den goda sakens skull. För att bekräfta honom. Efteråt sa han att det nog var bäst att jag åkte hem redan ikväll, för hans föräldrar skulle förmodligen vilja ge honom frukost på sängen. Det var ju hans födelsedag och så. Trots att jag minns att det här kändes otroligt förnedrande när jag satt på nattbussen hem reflekterade jag aldrig över vad som egentligen hänt.

Jag sorterade in händelsen, bland många andra, i kategorin ”dåligt sex jag haft”, och tänkte inte särskilt mycket mer på det. Flera år senare träffade jag honom på krogen då vi hade gemensamma vänner. Han sträckte fram handen och presenterade sig. Som om han aldrig sett mig förut. Så. Jävla. Förnedrande.

När jag var 15 år var jag ofta kär. Eller. Kanske var jag inte kär alla gånger. Kanske trodde jag att jag borde vara kär. Om jag var kär var det okej att vilja ligga. Mer okej än att bara vara kåt. Vi pratade aldrig om sex, jag och mina tjejkompisar. Vi pratade om kärlek. Och var man kär i någon var det ju inte så konstigt att vilja ha sex med honom. Samtidigt drev vi på varandra, att hångla med så många som möjligt. Vi var alla överens om att oskulden var någon man bara ”ville bli av med”. Det spelade inte så stor roll med vem. Eller var. Eller hur. Bara det blev av, helst igår.

Balansgången, mellan att vara en ”fin flicka” som var kär i alla killar hon var med och att vara en ”hora” som bara låg med allt och alla, var så otroligt svår. Jag har svarat på många mail under min tid på Tjejzonen som varit formulerade nästan på samma vis som min berättelse om killen med handbojorna. Då har det känts så solklart. Jag har alltid svarat på samma sätt. ”Det låter som att det du varit med om liknar ett sexuellt övergrepp.” Det är inte okej att tjata sig till sex. Det är inte okej att ha sex med någon som tydligt visar med kroppen att hon/han inte vill. Att ligga helt passiv utan att på något sätt visa, med munnen eller med kroppen, att det här är skönt, det här vill jag, är också ett sätt att säga nej på. Tycker jag idag. Jag förstod inte det då, när jag var 15 år. Att man faktiskt har rätt att säga nej och ändå – trots att man sagt nej till sex – har rätt att bli omtyckt och respekterad.

Prata om det!

Våldtäkt och sexuella övergrepp tystas ofta ner. Många tjejer som berättar öppet, går ut i media eller skriver på sin egen blogg, om övergreppet/övergreppen blir ofta misstrodda och attackerade med elaka kommentarer. Andra tror sig veta vad som “egentligen” hände, och “det var ju ingen våldtäkt”. Som om det är någon annans sak att avgöra om man själv känt sig kränkt. I samband med mediabevakningen av rättegången mot Julian Assange (han som startade sajten Wikileaks och nu är misstänkt för våldtäkt) började Johanna Koljonen att twittra under rubriken “Prata om det”. Hon uppmuntrade tjejer och killar att berätta och att föra en diskussion om var gränsen går, prata om övertramp och gråzoner i sexuella sammanhang. Många, både kända och okända, tjejer (och några killar) hakade på och berättade offentligt om övergrepp de själva blivit utsatta för. Och hur det tystats ner.

En av de som pratat om det är Cissi Wallin. Så här skriver hon idag på sajten Nyheter 24;

“För fyra år sedan blev jag våldtagen av en äldre medieman med makt. Han utlovade efterfest men det hela slutade med att han drogade och sedan förgrep sig på mig.

Jag har fragmentariska minnen av det som hände. Bland annat minns jag att jag vaknade till av att han kravlat upp mot mitt ansikte och försökte trycka in sin kuk i min mun medan han väste “sug då, sug!”. Sedan föll jag tillbaka in i dimman.
Jag anmälde aldrig, trots att det både fanns skador, bevis i form av sms och vittnesmål från mina närstående.
Jag var nämligen en av alla de som först förnekar det som verkligen hänt. Det är något obehagligt och sårigt som känns inuti, men man trycker bort det. Man vill inte inse. Man vill inte vara den som blivit våldtagen. Men sen kom insikten, och med den även rädslorna.

Jag som alltid sett mig själv som en stark feministfighter hade fallit offer för rädslan att inte bli trodd. Av varken rättsväsendet eller kollegor. Jag var trots allt 21 och helt nybakad i mediesvängen. Folk hade lika gärna kunnat sagt: “det där säger hon bara för att få uppmärksamhet.”.

Men så hände något. Över ett år senare träffade jag en av mina nu närmaste vänner. Det visade sig snabbt att även hon råkat ut för den här mannen. Han hade tafsat på och sextrakasserat henne. Ilskan sköljde över mig. Och jag vågade ta sista klivet in i insiktsfullheten.

Vi bestämde oss för att hitta fler (för att det fanns fler var vi övertygade om) som råkat ut för honom. Och snart rasade anklagelserna in. Han hade tagit en tjej mellan benen på Spy Bar. Han hade tryckt in flera tjejer på toaletter och under hot tafsat på dem. Han hade kallat folks flickvänner för hora och luder. Det påstods även att han hade drogat och våldtagit ytterligare en ung tjej. Vi hade tillräckligt för att göra en gruppanmälan.

Men tjejen han tagit mellan benen på Spy Bar tyckte inte att det varit så farligt. De flesta tyckte inte att det de varit med om varit så farligt. “Jag blev ju i alla fall inte våldtagen”. Så har det bland annat låtit. Några av dem fick det till att den här anmälan nog ändå mest var för min skull, för att jag “råkat värst ut”. Så de hoppade av, en efter en. Trots att jag förklarade att det absolut och främst handlade om att stoppa honom från att fortsätta. Men när de hoppat av insåg vi att våra anmälningar inte skulle väga särskilt tungt, speciellt eftersom jag i vrede och ångest gjort mig av med nästan alla bevis. Jag ville bara glömma det som hänt.

Det vill jag fortfarande, men det går sådär.
Varför så många av de andra drabbade bagatelliserat det de varit med om vet jag inte. Jag kan inte säga åt andra hur de ska reagera efter fysiska övergrepp. Men jag kan inte låta bli att fundera över varför de inte värdesätter sina kroppar mer än att de låter en slemmig snubbe ta på dem, enbart på sina villkor?
I dag är en av de drabbade tjejerna, som inte tycker att det är så farligt att bli tagen på fittan mot sin vilja, kollega med det här svinet. De jobbar ihop regelbundet. Många av de mediamänniskor som kallar sig feminister kallar sig även hans vänner. De går på hans fester och skriver positivt om honom i sina bloggar, trots att de vet vad han gjort mot deras kollegor och vänner.
Jag och min vän står handfallna och ser allt det här hända och frågar oss bara “vad fan är det för fel på de här människorna? Har de ingen moral what so ever?”. Och då syftar jag som sagt enbart på de icke-utsatta som fortsätter fjäska för honom, trots att de vet vad han gjort.

Det känns därför oerhört fint och viktigt att många skribenter nu tar upp det här. Att vi öppnar upp och berättar om både personliga erfarenheter och allmänna uppfattningar kring sexövergrepp och “villig” motvillighet. Mycket på grund av att en av världens just nu mest omskrivna “hjältar”, Julian Assange, i mångas ögon inte “ser ut som någon våldtäktsman”. Som att man skulle kunna se något sådant.”

Våldtäkt? Våldtäkt!

Efter att vi skrivit om våldtäkt här på bloggen fick vi en text av en läsare via mail. Vi blev sjukt berörda av den och publicerar den här på bloggen idag.

Det var ingen våldtäkt. Nej. Jag var inte med på det, jag ville inte, men det
var ingen våldtäkt. Jag skrek ju inte, jag gjorde ju inget motstånd, jag låg
ju bara där. Visst, jag kanske försiktigt försökte visa att jag inte ville,
så gott jag kunde – och vågade, men det var fortfarande ingen våldtäkt.
Han var ju inte ens i mig. Inte med sin snopp i alla fall, men med fingrarna.
Han tog på mig också. Och tvingade mig att ta på honom, onanera åt honom.
Men nej, det var ingen våldtäkt, punkt!

Låter inte det lite fel förresten?
Okej, han tog på mig, han körde upp sina fingrar i mig, han tvingade mig att
ta på honom och tillfredställa honom. Lägg märke till att jag skrev tvingade.
Jag var inte med på något utav det, jag ville inte. Förresten så fick jag
aldrig ens någon chans att säga varken ja eller nej, för jag sov, ja till en
början i alla fall. Jag vaknade av att detta skedde.
När jag vaknade skrek jag inte, jag gjorde inget direkt motstånd, försökte
dock totalt paniksslagen att försiktigt dra mig undan, dra bort min hand, vända
mig om, det var allt jag vågade, allt jag klarade av. Annars låg jag
bara där. Rädslan, skräcken, oron, alla känslor som befann sig inom mig just
då gjorde mig paralyserad. Jag kunde ingenting göra, mer än att i princip bara
ligga där. Jag var skräckslagen. Livrädd.
Ambulans kom senare till plats och likaså polis. Det blev ett besök på
sjukhuset och dagen efter ett långt polisförhör.
Någon dag senare fick jag hem en kopia på anmälan.
Ärende: Våldtäkt.
Det var vad det stod i anmälan. Det var så polisen valt att rubricera det som
hänt. Våldtäkt. V-å-l-d-t-ä-k-t.

Hur i all sin dar? Nej. Eller, kanske? Eller, klart som fan rent ut sagt att
det som killen utsatte mig för var en våldtäkt.
Vad var det om inte en våldtäkt? För det var ju inget frivilligt. Det var
inget vi båda ville. Det var inget som jag ens fick en chans att tycka till om.
Det var inget som någonstan var okej. Han hade inte min tillåtelse att göra
så mot mig. På mig. Med mig.

Det tog tid innan jag över huvud taget vågade nämna för någon vad som hänt.
För jag skämdes. Jag skämdes?!
Och jag ansåg inte att det var frågan om någon våldtäkt.
Efter ett tag tog jag mod till mig och träffade en kvinna från kvinnojoren,
det var det bästa jag kunde ha gjort. Efter att ha träffat henne kunde jag
även börja berätta för volontärerna i tjejzonens chatt vad som hänt.
Och vet ni vad jag då sa? Jag var för ett tag sen med om en våldtäkt. Så skrev
jag. Och vet ni? Det kändes inte ett dugg fel. Tvärtom.
För sanningen är att det är precis vad jag var med om. Och det är inte jag
som ska skämmas. Det är inte jag som bär skulden. Jag har inte gjort något
fel alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån hur situationen såg ut.
Och hur min kropp valde att reagera, det kunde inte jag styra över. Att jag
blev paralyserad, det var min kropp och mitt psykes sätt att skydda sig på.
Jag kunde inget annat göra. Och vem vet vad som hänt om det var så att
situationen såg annorlunda ut, låt oss säga att jag skulle kunna ha skrikit, att
jag skulle kunna ha sparkats och slagits, vad hade hänt då? Det vet inte jag.
Kanske vill jag inte veta det heller.
Jag menar inte att det är fel att skrika och göra motstånd, verkligen
inte. Utan det jag menar är att, utifrån min situation, så gjorde jag det
som var bäst för mig.
Någon annans situation ser kanske helt annorlunda ut. Och sen är vi
också alla olika. Vi alla reagerar på olika sätt. När något sådanthär
händer så finns det inget rätt eller fel. Inget är mer rätt eller mer fel.

Med detta vill jag få sagt att, underskatta inte er själva tjejer. Ta inte på
er skam och skuld för något sådanthär, för det är inte erat fel. Det kan
omöjligt vara erat fel. Aldrig. Ni har ingen som helst anledning att
skämmas. Den som borde skämmas något grymt mycket, det är den känslolösa
människa som gör något sådanthär fruktansvärt emot er. Han ska skämmas så in
i bomben mycket.

Det tog tid innan jag kom så långt att jag förstod att det inte var mitt fel.
Det krävdes många samtal med tjejzonen, med min kontakt på kvinnojouren, med
mina närmsta vänner, innan jag på riktigt kunde ta till mig att det faktiskt
inte var mitt fel. Att det omöjligt skulle kunna vara mitt fel.
Men idag vet jag!
Så jag ber er, ni som tvingats igenom samma skit som mig, gör som jag, släpp
all skuld och skam, för den hör inte hemma hos er, jag lovar er. Den hör
absolut, devinitivt, verkligen INTE hemma hos er. Så släpp den på en gång,
här och nu.
Rikta den istället mot svinet som utsatt er. För det är DÄR den hör hemma.

Det går att hitta tillbaka efter att ha varit med om något så fruktansvärt
som en våldtäkt. Vägen kan vara lång och svår, men det går. Ingenting är omöjligt.
Jag kommer alltid att få leva med vad som hänt och det kommer alltid att göra
mer eller mindre ont. Men, den dagen då jag släppte all skuld och skam, då
hände det något. Det var som att en sten föll från mina axlar. En sten jag
inte behövde bära. Ni behöver inte heller bära den. Ni ska inte bära den.
Så, släpp den ni också, jag vet att ni kan! Jag tror på er.

Och ni, jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med en kvinnojour.
Jag ångrar inte en sekund att jag fick kontakt med dem. De är helt underbara,
och de finns där för dig! De lyssnar på dig, stöttar dig, peppar dig, och
de tror på dig!
Sen kan de också hjälpa till med praktiska saker, såsom anmälan tex.
Så tveka inte. Och tänk på att, de är till för dig!

Madde, 21 år