Lars dotter var 16 år då hon blev sjuk i anorexi. Hans berättelse väcker många starka känslor och kan nog kännas igen av andra anhöriga som under flera år kämpat mot ”Lucifer”. Igår publicerade vi första delen av hans berättelse, idag publicerar vi del två.

Visst ska det gå bra. Om tre månader finns det en plats. 3 MÅNADER! Allt har redan rasat! Självkänslan, humöret, vikten, familjebanden…. Den här hösten kommer att bli jobbig.

Mitt i allt elände kom en ljuspunkt; det hade blivit ett återbud och hon kunde komma till Mora om ett par veckor! Det här var vårt sista hopp kändes det som. Måtte det fungera. Allt annat hade ju INTE fungerat hittills. Så kom dagen för avfärd. Vi for med bil till tågstationen, hon klev ombord, vi vinkade adjö och hon for ensam dit. Det var måndag morgon. Hon skulle komma hem igen först på fredag.

Helgen närmade sig och fredagen kom. Det gjorde också hon. Lika tunn, men det var något som var annorlunda. Ögonen. Dom gnistrade av kraft. Hon hade kommit till insikt. Hon hade blivit omvänd. Halleluja skulle man kunna säga. Hon hade ett schema med sig hem: Sju mål mat om dagen; frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål, kvällsmål. När hon skulle äta fick hon bestämma själv men alla mål mat skulle ätas varje dag.  Vi hade bara att rätta oss efter det. Och hon åt! Med väldig möda förstod vi, men hon åt! Hur är detta möjligt?!!

Vi förstod att göra måltiden trevliga och kamouflera själva ätandet, så vi pratade och umgicks och försökte låta bli att titta på hennes tallrik. När det kom till kvällsmålet blev det tungt. Först satt hon själv där vid bordet med sina tre (!) smörgåsar med pålägg och kämpade. Sedan så sympati-åt vi  också tre smörgåsar (hon gick inte med på att vi åt mindre än hon) och samtidigt spelade vi kort. Varje kväll, spelade vi kortspelet ”500” medan vi åt kvällsmål. Det blev lite lättare för henne på det sättet.

Hennes kropp behövde kopiösa mängder med mat för att kunna byggas upp igen. Det behövde inte våra, så våra kroppar la den extra energin i depå, inför hårdare tider, d.v.s. vi gick upp i vikt. Det är så kroppen fungerar. Men det var ett litet pris att betala för vad det betydde för henne.

Så här höll vi på i ett halvt år ungefär. Då var hon uppe i matchvikt och såg sund och frisk ut och vi tänkte, så skönt nu är det över. Det var det inte alls. Inom henne brottades fortfarande de onda krafterna med de sunda och det var dubbelt jobbigt för henne, eftersom det nu inte syntes att hon var sjuk. Det tar lång tid att kväva anoreximonstret.

Nu har åren gått och vi har fått bevis på att det går att bli frisk. Inte bara frisk, utan också fri, som Göran Carlsson så klokt skriver i sin bok. Precis det är hon nu, Frisk och fri. Det har varit en lärorik resa, och strapatser lär man sig alltid något av. Vi är nu alla starkare och tåligare. Tack, anorexin, för det, och hej då! För alltid.

Efter att ha skrivit mycket om olika typer av ätstörningar och om problematiken som många känner kring mat är det hög tid att rekommendera ett par ställen där man kan få hjälp! Idag vill vi berätta om den ideella organisationen Anorexi/Bulimi-Kontakt, en tjej som jobbar på forganisationen kommer också att gästblogga hos oss senare under dagen.

”Vi vill fylla det behov som vi själva hade och saknade när vi behövde det som mest.”

Majoriteten av alla som arbetar i Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt är själva friska från en ätstörning eller är anhörig till någon som tidigare varit drabbad. Med den kunskapen har ABK valt att arbeta förebyggande mot ätstörningar, verka för en bättre vård och arbeta stödjande för drabbade och anhöriga. ABK:s volontärer besöker också patienter på ätstörningsenheter och berättar om sitt eget tillfriskande. Många tror att det inte går att bli fri från en ätstörning men på ABK vet de att det är möjligt och de vill dela med sig av detta till så många som möjligt!

ABK har startat olika verksamheter för att hjälpa andra. De driver olika mentorsprogram och självhjälpsgrupper som både riktar sig till den drabbade och till personens anhöriga. Dessutom har de stödgrupper för mammor och gravida.

ABK finns i flera städer, kolla in deras hemsida www.abkontakt.se och se efter om deras organisation passar dig!

Jag har aldrig haft anorexi, men jag har definitivt haft en ätstörning.
Min pappas fru hade gått igenom träsket av anorexi, bulimi och träningsmani och upptäckte mig när jag låst in mig på toaletten för att snabbt göra mig av med kvällens middag. Jag hade lärt mig kräkas tyst vid det här laget, men två knack på dörren och en orolig röst som undrade hur det var med mig förändrade allt.

Jag hade inte ens tänkt på att det var ett sjukligt beteende, jag tyckte bara att jag var så smart som kommit på hur jag kunde göra mig av med all onödig energi som jag proppat i mig. Men det var klart, det innebar ju en hel del ångest att alltid gå och fundera och planera maten. ”Nej tack, jag åt nyss”, vilken lögn! Jag skulle ju bli smalare och detta var ju även lösningen på mina andra bekymmer, jag skulle bli snyggare, få fler vänner, bli mer populär och i slutändan bli lyckligare. Jag skulle vara sval och cool, ha 24/32 i jeans och få fler vänner.

Men så kom hetsätningen in och förstörde. Jag hatade när demonen inom mig tog över och tryckte i mig saker. Jag ville ju inte ha. Jag skulle ju bli smal! Det var som att någon annan gick in och tog kontrollen för några minuter och sen var det försent. Maniskt tryckte jag i mig allt jag hittade och kände ångesten som skrek, ”nej, nej!”

Min pappas fru var en ängel. Så förstående! Hon tyckte inte att jag var äcklig eller dum i huvudet. Hon var den som fick mig att förstå att detta inte är ett sätt att leva och att jag kunde trilla djupare in i träsket. Tack vare henne blev jag medveten om vad jag gjorde med mig själv och vad som kunde hända och jag förstod att så ville jag inte ha det.

En ätstörning är tyvärr svårare att bryta än så och det behövdes flera ångestnätter innan jag var på rätt spår. Så fort jag var stressad, arg, ledsen så kom tankarna tillbaka och så satte igång allting igen. Två steg framåt ett steg bakåt.

Det som slutligen blev vändningen för mig var när jag flyttade ihop med min pojkvän. Jag var 19 år och så trött på mitt beteende kring mat. Jag bestämde mig för att äta när han åt och äta samma saker. Lära mig hur en normal människa levde, utan trix och ”smarta” lösningar. Dessutom var jag upp över öronen förälskad, jag ville inte att han skulle se vad jag sysslade med.

I början var det svårt, han åt ju hela tiden tyckte jag, men så småningom så var min kropp inställd på att det var såhär jag skulle äta. Så skönt! Jag hade ett eller två återfall, men min sjukperiod var över. Åren från 14-19 var så fyllda med ångest och mattankar och plötsligt hade jag fått så mycket tid och energi över till annat. Det var helt fantastiskt.

När Hanna Lundin var 14 år utvecklade hon en ätstörning. På sex månader hade hon förlorat 25 kilo. Det är nu 6 år sedan och i dag är hon frisk. Men kroppen har tagit mycket stryk. Rebecca har gjort en intervju med Hanna som blev så intressant, och därmed ganska lång, att vi fått dela upp den i två delar. Del 1 publicerar vi idag, och del 2 dyker upp på bloggen imorgon.

- Det är länge sedan nu men jag märker fortfarande av det och kommer nog att göra i ett par år till, säger hon.

Början av sommaren 2004 beskriver Hanna som en fin och vacker sommar. Hon skulle åka utomlands med sin familj och kusinfamilj för att ha en skön semester. Men Hannas tankar var på ett helt annat ställe än på god mat, sol och bad.

- Jag hade under våren tänkt starka tankar om att jag måste bli bättre, smalare och snyggare. Att jag skulle ”smälta” in mer med dom andra. Jag kände mig udda, konstig och dålig, och ville bli ”som alla andra”. Jag har även alltid varit en otroligt ambitiös tjej som haft/har höga krav på sig själv. Sedan tidig ålder hade jag alltid tänkt att om jag presterade, så var jag bra. Jag tror att jag upplevde det stökigt runt om mig och därför ville jag ha kontroll.

Hanna började träna mer och äta mindre och rasade i vikt. Av omgivningen fick hon beröm och kallades för ”renlevnads-Hanna”. Men efter ett tag gick omgivningens tidigare berömmande blickar och ord över till oro och ett ojande över hur smal hon hade blivit.

Efter att ha pendlat upp och ner i vikt under två års tid stabiliserades Hannas mående och beteende kring mat.

- Hösten 2006 kan jag säga att jag blev frisk. Även om jag fortfarande var mycket känslig. Då började en ny kamp. Egentligen gillar jag inte att prata i siffror men jag tror att det är intressant att veta i detta sammanhang. Jag gick sammanlagt ner 25 kg på drygt ett halvår. Från 64 kg till 39 kg. Jag såg inte klok ut.

Vad fick dig att bryta upp? Att vilja bli frisk?

- Jag är evigt tacksam för alla som fanns runt om mig när jag blev sjuk. Familj, vänner, släkt, bekanta och lärare spelade en otroligt stor roll i att jag vågade ta steget att bli frisk. De lämnade mig aldrig. Även fast jag ville isolera mig, hålla mig undan, inte visa mig så fanns de där och stred för mig, för den riktiga Hanna som fanns någonstans inombords. Eftersom alla införstådda vänner ringde mig så mycket och skulle ta med mig på roliga saker så kunde jag ha ena foten utanför ”anorexibubblan”. Ofta fick jag tyvärr stanna hemma för att jag inte fick delta i vissa aktiviteter, på grund av sjukdomen. Det fick mig att bli arg och förstå att så här kan jag ju inte ha det. Skulle sjukdomen få ta hela mitt liv?

Något som även hjälpt mig är att jag är en riktig drömmare. Jag drömmer mycket om vad jag vill göra i mitt liv och jag lever idag mycket efter mottot: ”If you can dream it – You can do it!” Efter att jag blev frisk har jag tatuerat in ordet ”Viljestyrka” på min handled med arabiska bokstäver. Jag valde det för att min viljestyrka har betytt så mycket för mig och kommer fortsätta att göra. Utöver det är det en symbol för min seger mot Anorexin.

Hanna var dock livrädd för att bli frisk. Det innebar att hon skulle tappa kontrollen och förstöra allt hon hade byggt upp. Sjukdomen hade blivit hennes identitet och trygghet.

- Vad var jag utan den? Ofta hade jag ju den otroligt störda tanken att det var ”mysigt” att vara i sjukdomen. Det var så skönt och kravlöst att ligga där, inbäddad av omgivningen. Men jag förstod att det finns bara en väg, och det är livets väg. Jag stod i ett vägskäl. Antingen så svänger jag in på livets väg och försöker bli frisk och fortsätta mitt liv, eller tar jag in på vägen som går rakt mot döden. Mot ett helvete som aldrig tar slut. Som inte är värt att leva.

Hon blev då helt på det klara med att det fanns ett liv utanför sjukdomen. Ett bättre liv.

- Omgivningen kunde göra allt för att stötta mig, men det var bara jag själv som skulle kunna hjälpa mig själv att ta mig ur sjukdomen. Jag förstod det tidigt. Det är många som vägrar att göra och förstå det, som är fast i klorna hos sjukdomen. ”Titta, vad du går miste om, när du är kvar i sjukdomen!” sa mina vänner och min familj. Dock är det svårt att ta bra beslut när man är riktigt sjuk, för man är helt trasig i huvudet. Hjärnan går på lågvarv.

Vill du läsa fortsättningen på Hannas berättelse? Kika in på bloggen imorgon runt kl 18.

Lars dotter var 16 år då hon blev sjuk i anorexi. Hans berättelse väcker många starka känslor och kan nog kännas igen av andra anhöriga som under flera år kämpat mot ”Lucifer”. Idag och imorgon gästbloggar han hos oss.

Det var ett tag sedan. Sex år noga räknat. Som pappa till en då 16-årig flicka med Lucifer i ett fast grepp i hennes kropp var jag vanmäktig. Så blev jag desperat, bredde en macka med pålägg och la på hennes tallrik och sa: ”Det kan väl för sjutton inte vara så himla svårt att äta en smörgås!”. Det tog hus i helsicke. Hon skrek åt mig. Tårarna sprutade. Jag var ju för katten galen, tyckte hon.

Fick inte prata med henne. (Lucifer lät henne inte göra det, själv så ville hon så gärna berätta har jag förstått efteråt). Inte röra vid henne, inte någonting som betraktas som normal kommunikation var tillåtet. Jag trodde hon skulle dö. Låg i sängen om natten och stirrade i taket medan jag märkte hur hon tynade bort allt mer. Gråtattack. Kramper. Men för sjutton, inget fjant, jag är ju frisk, det är HON som är sjuk. Sjuk men på något sätt bedrägligt frisk. Hon gick i skolan, umgicks med kompisar och där verkade allt normalt. Men dom visste förstås också att allt inte stod rätt till, och försökte på alla sätt larma. Skolsyster, idrottslärare, kompisar. Men ingen kunde hjälpa. Ingen visste hur. Inte jag heller.

När insikten kom så bestämde jag mig: Det här klarar jag inte själv, hon måste har proffshjälp. Men var? Av vem? Hur? Det var nu jakten i vården började.

På ätstörningsenheten var det kallt. Omänskligt kallt för alla dom ungdomar som frös på grund av sin undervikt. Det var halvskumt där nere i källarvåningen. Och dystert. Några låg hopkrupna och försökte hålla värmen. Andra vandrade genom korridorerna med blicken långt, långt borta. Det här kan inte vara sant! Ska detta föreställa vård? Vid lunchen blev det inte bättre. Fem tjejer satt runt ett bord och fick lite olika stora portioner att äta upp. Det tog tid. Väldigt lång tid. Och ångest.

Vad jag inte visste då var att dom tävlade med varandra. Inte att var duktigast och äta upp, utan att sitta så länge som möjligt och äta så lite som möjligt. Assistenterna var snälla och manade på för att få dem att äta upp. Det var ju bara lite yoghurt och en smörgås! Dom som inte åt upp fick i stället en näringsdryck. Vad jag inte visste då var att det var ju ganska lätt att låtsas ha druckit upp näringsdrycken. På så sätt kunde man lyckas med att inte äta just någonting idag också!

Hos läkaren. God dag, god dag, hur var det här? ”Den här sjukdomen är allvarlig förstår du, man kan faktiskt dö av den!” Vad gör en 16-åring med anorexi och BMI på 16 och kroppen full av krampande ångest när ett sådant besked rullar in genom öronen? Jo, det enda sunda; bryter ihop. Allting rasar. Som om det inte vore djävligt nog, hur kan en ”professionell” utövare i vården uttrycka sig så? Skrämmande, upprörande, förnedrande…..

Jag bestämde mig för att söka hjälp någon annan stans. Det här leder ju inte framåt ett enda dugg. Datorn började jobba mot Internet. Varberg, Montreaux, Huddinge, Mora. Skriv, maila, ringa. I Mora fick jag napp. M.H.E. kliniken verkade seriös och var beredd att ta emot henne. Problemet: Det kostar. Mycket. Sisådär 117 tusen kronor. Men det är trots allt en liten slant om det gäller att rädda ett liv.

Med lite tur och goda kontakter lyckades husläkaren få igenom en remiss till kliniken. Landstinget betalar! Nu gäller det bara att få en plats. Det är augusti. Vi är där på bedömningssamtal. Kommer hon att passera nålsögat? Är hon behandlingsbar? Vad händer nu?

I veckan som varit har vi skrivit om ätstörningar ur alla möjliga perspektiv, om hur media kan påverka oss bland annat. De kommande dagarna kommer vi att skriva om var man kan vända sig för att få hjälp. Redaktionen har varit på studiebesök på Stockholms centrum för ätstörningar och träffat Matilda som arbetar som psykolog och Helene som är sjuksköterska.

Stockholms centrum för ätstörningar ligger i centrala Stockholm och vänder sig till alla som lider av ätstörningar, barn, ungdomar och vuxna, både killar och tjejer. Man kan antingen söka hjälp själv hos SCÄ eller få en remiss av sin läkare för att få komma dit.

- Det ser väldigt olika ut för olika personer som kommer hit. Vissa kanske blivit hänvisade hit av sin skolsköterska som under en hälsokontroll i skolan upptäckt att något inte står rätt till, några får en remiss ifrån sin läkare och andra söker själva hjälp direkt hos oss, berättar Helene.

Det finns väldigt många olika slags behandlingar mot ätstörningar. Om läget är väldigt kritiskt för den som är sjuk kan personen bli inlagd, men allra oftast sker behandlingen i öppenvården, vilket innebär att personen som är sjuk får besöka SCÄ en gång i veckan och prata om det som är svårt och få råd och verktyg för att själv kan arbeta med det hemma, tillsammans med sina föräldrar.

- För ett barn eller en ungdom så är det väldigt viktigt att få känna att föräldrarna är delaktiga i behandlingen, att de finns med, stöttar och visar att dem bryr sig. Även om man har en väldigt bra relation med sina föräldrar kan det kännas skönt att få möjlighet att prata om sin sjukdom tillsammans med dem och någon vårdpersonal.

Många tjejer frågar oss hur det går till när man kommer till er första gången och ska inleda en behandling till exempel, kan ni berätta lite om det?

- Vi brukar börja med att ha tre inledande samtal för att få en bild av hur sjukdomen ser ut, först med tjejen och hennes föräldrar tillsammans. Vid nästa möte så får tjejen ensam träffa en psykolog, eller någon annan vårdpersonal, till exempel en sjuksköterska, som gör en bedömning av hur sjukdomen ser ut och vad man behöver hjälp med för att bli frisk. Föräldrarna får också tala ensamma med någon vårdpersonal, ofta är de väldigt oroliga för sitt barn. På det tredje inledande besöket diskuterar vi tillsammans hur en behandling skulle kunna se ut, och det kan förstås vara väldigt olika beroende på hur ätstörningen ser ut.

Hur kan en behandlingsplan se ut?

- Det ser, som sagt olika ut eftersom alla tjejer som kommer hit är olika. Behandlingen läggs först upp som ett förslag från oss till tjejen och hennes föräldrar, vi diskuterar sedan igenom förslaget tillsammans och kommer fram till en gemensam plan.

Finns det något de flesta tjejer med ätstörningar har gemensamt?

- Väldigt många tjejer som söker hjälp hos oss är högpresterande, duktiga i skolan, men har väldigt låg självkänsla. Ofta känner de, just på grund av sin låga självkänsla, att dem måste vara duktiga på allt. Det är genom sina prestationer som de känner sig sedda och uppskattade av omgivningen. För många tjejer kan ätstörningen börja på samma sätt, att hon först har godisförbud för att hon vill gå ner lite i vikt eller visa att hon klarar av det, att hon har karaktär.  När tjejen märker att det går bra och får mycket beröm och positiv uppmärksamhet från omgivningen fortsätter hon kanske med kolhydratförbud, och då kan det till slut eskalera. Det blir förstås inte så för alla tjejer, men vissa utvecklar en ätstörning och behöver då hjälp för att komma ur den onda cirkeln.

Det finns otroligt mycket skamkänslor kring ätstörningar, träffar ni ofta på det?

- Absolut, kanske särskilt då det gäller tjejer med ätstörningar mer åt det bulimiska hållet. Det ligger ofta väldigt mycket skamkänslor hos tjejerna över att de hetsäter och kräks. Många tjejer med bulimi är också normalbyggda och då syns det inte på dem att de är sjuka på samma sätt som på en anorektiker. Många kan då dölja sitt beteende en längre tid innan de får hjälp.

Vad skulle ni ge för råd till en tjej som läser det här och kanske själv är på väg in i en ätstörning?

- Det är mycket vanligare än du tror, våga prata om det, våga sök hjälp! Kanske har din första kontakt med vården inte blivit så som du hoppats, men ta mod till sig och sök hjälp igen. Sök dig till en mottagning som är specialiserad på ätstörningar. Det finns jättebra hjälp att få i Sverige idag, våga ta emot den!

Stockholms centrum för ätstörningar har rådgivning via telefon varje vardag kl 11-12. Om du är orolig för att du har en ätstörning eller vill fråga något om SCÄ – ring! Du får vara anonym om du vill.

SCÄ rådgivning

Måndag – Fredag

08 – 672 33 50