Etikettarkiv: Söka hjälp

Sluta aldrig kämpa för dig själv!

Postat av
Svara

En av våra volontärer har anonymt skrivit en text om hur hon blev räddad när alla andra vände henne ryggen. Hon hittade den där personen som orkade hjälpa henne och som fick henne att må bra. Läs hennes historia, inspireras och kom ihåg att aldrig ge upp! Din person finns också där ute.

En kompis berättade för mig nyligen att en av hans bästa vänner som i sin ungdom blivit våldtagen gått till en psykolog för att prata om hennes ambivalens inför sex, och fick kommentaren ”Men du är ju snygg. Du borde ju inte ha något problem med sex.”

Vilket är en sån kommentar som är så vidrig och oförstående att det nästan inte går att tro att det är sant. Eller, snarare, jag vill inte acceptera att det är sant. Men visst tror jag på det, jag vet ju hur det ser ut i öppenvården, men det skär i mig att andra får stå ut med sånt här. För min kompis bästa vän, hon reagerade ju. Annars hade jag väl inte hört denna historien. Men det måste ju finnas lika många tjejer som inte reagerar, som ovanpå alla sår lägger den felaktiga insikten. Att de borde må bra egentligen. Att de är dumma som inte inser det.

När jag var 18 skar jag upp mina handleder. Jag var helt hysteriskt ledsen, det gjorde ont och jag kunde inte komma på någon annan lösning. Men när jag låg där på badrumsgolvet och endorfinerna började flöda in, insåg jag att det var ganska korkat. Och jag blev lite arg på mig själv för hur melodramatisk jag var. Och jag stoppade blödningen, tvättade av mig och klev ut ur badrummet.

Några dagar senare ringde jag till öppenvården. Beskrev vad som hade hänt. ”Jaha” sa mannen i andra änden. ”Blev du tvungen att åka till sjukhuset” ”Nej” ”Nähä…”. Och sen började han ställa frågor av typen ”Har du bra betyg?”, ”Har du svårt att komma upp på morgonen?”, ”Har du några vänner i skolan?”, efter det konstaterade han att jag inte var deprimerad. ”Nej”, sa jag ”det är jag inte”. ”Nej, men då finns det inget vi kan hjälpa dig med.”

Som att det är helt normalt att försöka ta livet av sig om man inte är deprimerad? Som att man inte behöver hjälp om man är olycklig bara för att man inte har en kemisk obalans i hjärnan?

Det löste sig för mig, jag gick från kurator till kurator till öppenvården, och hela vägen var de förskräckta över det bemötande jag fått i det där första samtalet. Och i efterhand är jag också förskräckt, för hur många fastnar inte där? Hur många slutar inte söka hjälp efter att ha blivit bemötta på det sättet?

bild.

Att söka hjälp

Postat av
1

Det kan vara svårt att söka hjälp. Att visa sig sårbar och blotta sitt inre. Men allt detta blir så mycket svårare om man stöter på fel person. Det kan vara en läkare, psykolog, vän, förälder … egentligen vem som helst.

En av de saker som orsakat mig mycket ångest i mitt liv var valet av studier. Därför valde jag att boka in en tid hos en studievägledare vid Uppsala Universitet för några år sedan. Jag studerade vid detta tillfälle på ett program som kändes helt fel och mådde dåligt över en massa andra saker. Jag kunde inte längre räkna på mina fingrar hur många dagar i stäck som tårarna hade runnit nedför mina kinder.

Jag berättade för henne om min oro och om att jag mådde dåligt. Jag berättade att jag grät och var ledsen jämt. Och jag berättade att jag var rädd att detta skulle påverka mitt förhållande med min pojkvän.

Jag minns inte ett enda ord hon sa angående mitt studieval. Men en sak som hon sa glömmer jag aldrig. Hon sa ”Det måste du se till att sluta med för ingen karl kommer orka med någon som bara gråter jämt”

Jag var så chockad och grät när jag kom hem. Var helt förtvivlad och berättade för min kille om vad hon hade sagt. Han sa att hon vad dum i huvudet och att jag inte skulle lyssna. Som tur var gjorde jag det inte heller. Och jag bestämde mig senare för att öppna upp mig igen och då mötte jag världens mest fantastiska psykolog och människa som gav mig livet tillbaka.

Jag vill med detta inlägg uppmana er som stött på den där personen som sitter på fel plats att inte ge upp. Det finns nitlotter därute men det finns även guldkorn. Och hittar man den där personen som verkligen ser dig då är alla nitlotter som bortglömda.

Ångest

Postat av
Svara

Jag hatar ångest. Inget ord, förutom kanske skuld, har stulit så många sekunder, timmar, dagar, månader till och med år från mig.

Jag har lidit av ångest. Plågsam förödande ångest. En ångest som till slut blev en vardag för den kom på besök varje dag. I olika styrka förvisso men en oönskad gäst är alltid oönskad, oavsett storlek.

Jag visste oftast redan innan när den skulle få grepp om mig. Sekunderna innan ångesten slog till visste jag redan att det var för sent. Tankar som skar lika hårt som knivar i själen fyllde hjärnan till sprängbredden medan hjärtat desperat bad ”snälla sluta” ut i tomma intet.

En känsla av att allt föll. Att allt bildade en enda rutten röra. Denna röra som var jag. Ett misslyckat och patetisk exemplar av vad en människa borde vara. Ingenting klarade jag. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting. Ingenting.

Till slut klarade kroppen inte mer och jag låg utslagen på golvet. Kroppen kändes tung men fjäderlätt i jämförelse med min sönderslitna själ. Hjärtat var inställt på automatiskt dunkande utan känslor.

Tomhet.

När jag tänker tillbaka på denna tid i mitt liv känner jag sorg. Sorg över att det gick så långt. Sorg över all smärta som jag fick genomleva. Samtidigt känner jag en styrka. Jag känner en enorm styrka i mig själv för att jag sakta med säkert lyckades fylla tomheten med hopp. Hopp om en annan framtid. Hopp om ett annat slut. Hopp om att livet inte behöver vara mörkt.

Den styrkan jag känner idag kommer från mina erfarenheter. De erfarenheter jag har vill jag dela med mig till andra. Det är därför jag berättar om något som gjort så ont. För jag vet hur svårt det är när man är mitt i ångesten. Att berätta har hjälpt mig enormt på min väg. Jag märkte att jag inte var ensam i mitt lidande. Det är inte du heller. Det finns en väg ut. Jag lovar!

ngest-_124573252.jpg

 

När livet förändras

Postat av
5

Det här är en sorglig text som vår läsare Hanna har skrivit. Den handlar om hur hennes liv förändrades under hennes 8års kalas, hur mycket man kan sakna någon och om hur viktigt det är att våga söka hjälpa när man behöver det.

Söndagen den 7 april 2002 förändrades mitt liv för alltid. Min älskade bror lämnade livet och det är det största och svåraste jag någonsin varit med om.  Jag tänker berätta för er om min stora sorg och hur jag tagit mig igenom den.

Jag skulle ha kalas och jag var jätteglad för att mina kompisar skulle komma och även över att jag nu var  8 år. Jag kände mig så stor. Jag var pirrig i magen och förväntansfull över att se mina presenter.  Jag var en glad och busig 8-åring, som verkligen älskade livet och allt där till.

Efter att vi hade ätit tårta och öppnat presenter, så lekte vi olika lekar. Jag kommer fortfarande ihåg att mamma kom och hämtade mig när vi höll på att leka ”bro, bro breja”  Jag såg i hennes ögon att något hade hänt. Hon hade en dyster blick som jag aldrig sett förut.  Mamma tog in mig till sovrummet och det var där jag fick beskedet som förändrade hela mitt liv. Allt som jag byggt upp, rasade samman. Jag kunde inte förstå att personen jag älskade mest av allt, hade lämnat mig. Hur kunde han bara överge mig?

Tiden efter min brors död  var enormt jobbig. Jag grät aldrig, inte äns på begravningen fällde jag några tårar. Jag ville verka stark, även om jag egentligen var helt sönder inombords. Hela jag skrek efter hjälp. Varje dag hoppades jag att min bror skulle komma tillbaka för jag kunde inte riktigt förstå att han verkligen var borta för alltid. Jag ville inte acceptera det.  Hela min familj var krossad. Alla var otroligt ledsna och mina föräldrar tog det oerhört hårt.  Mina föräldrar fick uppleva det värsta man kan göra som förälder: att förlora ett barn.

Mina äldre syskon fick gå till psykologer för att bearbeta sorgen.  Jag fick aldrig prata med något om min sorg, utan jag förträngde allt. Jag klandrar inte mina föräldrar för att dem inte hjälpte mig mer utan jag förstår hur tungt det var för dem. Jag förstår att dem ville skydda mig, även om det blev så fel.

Åren gick och saknaden av min bror försvann aldrig. Jag fortsatte mitt liv även om inget var som förut.  Det var först när jag gick i 8:an som sorgen efter min bror verkligen kom fram. Jag blev otroligt ledsen och jag grät ofta i min ensamhet. Jag visste att jag inte skulle klara det själv, utan att jag behövde prata med någon. Det var då en underbar kurator kom in i mitt liv. Utan hennes hjälp vet jag inte om jag hade levt idag. Hon fick mig att prata, något som ingen lyckats med sedan min bror dog. Jag öppnade mig för henne och jag fick bearbeta sorgen jag gick och bar på. Det tog ca 1 år innan jag kände att jag var lite starkare. Jag kände att jag kunde acceptera att min bror var borta.  Det ska inte behöva ta  7 år innan man kan gå vidare.  Om jag hade fått prata med någon professionell tidigare, så hade jag nog aldrig kommit till det stadiet då jag inte ville leva längre.

Jag saknar min bror varje dag och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Han var en underbar människa och han kommer alltid att vara världens bästa bror.

För att orka leva vidare har jag försökt tänka positivt. Jag har kommit mycket närmare mina andra syskon och mina föräldrar. Nu mera pratar vi i telefon med varandra varje dag. Vi säger att vi älskar varandra, vilket vi inte gjorde så ofta förut. När man vet vi hur fort man kan mista någon, tar man verkligen vara på varandra.

Som avslut vill jag säga att ni inte ska vara rädd för att be om hjälp. Det är inte pinsamt att gå till en psykolog. Behöver man det, ska man absolut göra det.  Jag har fortfarande en lång resa framför mig, men jag är på rätt väg. Jag har börjat hitta tillbaka till mitt liv.

När förtjänar man hjälp?

Postat av
1

Jag sitter inne på en ung tjejs blogg. Hon har väldigt många läsare och verkar inte må så bra. Hon har skrivit det flera gånger och nu ligger hon på sjukhus. På hennes arm syns två sår. Det framgår inte på bloggen om hon har skurit sig själv och om det är anledningen till hennes sjukhusvistelse, eller om det kanske är hennes katt som har gjort det.

Bland kommentarerna märker jag en tydlig tendens. Man avfärdar den femtonåriga tjejens välmående, beteende och sjukhusvistelse som något som bara handlar om uppmärksamhet. Hon vill att folk ska se henne, so what liksom?!

Men hallå! Är det inte här vi ska reagera? Nu vet jag inte om hon faktiskt har skadat sig själv, men personerna som kommenterar tycks utgå från det och det är deras reaktion jag förvånas över. En ung tjej mår så dåligt att hon skadar sig själv. Säkert vill hon inte dö, det brukar vara av andra anledningar man har ett självskadebeteende. Men varför blir hennes beteende en bagatell när hon inte gör det för att dö. Är allt mellan lycka och självmord något man ska ignorera? Hur ska vi då kunna stoppa självmord? Om man mår så dåligt att man gör sig själv illa i syfte att någon ska se en, varför ska man då ignorera den personen? Det är ju där, innan det går för långt, vi kan hjälpa! Avfärda inte någon som mår dåligt som en person som ”bara vill ha uppmärksamhet”. Hjälp honom eller henne istället, så kanske han eller hon inte behöver ta till så drastiska metoder för att någon ska se den.

weheartit

PS. Lina, som driver bloggen Confessions of a lovely Borderline skrev ett fint inlägg hos oss för ett tag sedan som just handlade om att hjälpa tjejer som mår så kasst att de åker in och ut från sjukhus. Läs det HÄR!

 

Hjälpa andra = hjälpa sig själv?

Postat av
Svara

Visst ligger det väl något i att man hjälper sig själv genom att hjälpa andra, men när blir det en flykt? Att hjälpa andra människor som mår dåligt, oavsett i vilken utsträckning är nästan alltid en god gärning; mår man dåligt känns det alltid bra att det finns någon som lyssnar, stöttar och förstår.

Men (för det måste tydligen alltid finnas ett men J ) så tycker jag ofta att jag ser hur unga tjejer som själva lider av ångest, ätstörningar eller annan problematik, ägnar lite för mycket energi åt vänner med liknande problem. Självklart ska man som vän alltid kunna stötta men ibland kan det gå för långt, ibland kan man hjälpa andra för att slippa hjälpa sig själv. Det kan vara lättare att se andras problem istället för sina egna och genom att göra allt som står i ens makt för att hjälpa dem i sin omgivning så trycker man undan sina egna problem mer och mer. Detta kan såklart ske helt omedveten och är nog ett ganska bra försvar; man mår förmodligen själv lite mindre dåligt (för stunden) när man ser att man kan finnas för andra. Detta går såklart hand i hand med ”duktig flicka-syndromet”, vi ska vara så jävla duktiga hela tiden och kunna axla hur mycket som helst utan att klaga, känns det som.

Man hjälper inte alltid sig själv genom att hjälpa andra, trots att det kanske kan verka så sett utifrån.

En sak som jag dock är ganska säker på är att man alltid hjälper andra genom att hjälpa sig själv. Då menar jag inte självhjälp som i att läsa läskiga självhjälpsböcker, utan att hjälpa sig själv genom att erkänna att man kanske inte alltid mår toppen, och att våga söka professionell hjälp om man känner att man inte kan ta sig igenom det på egen hand. Genom att lära känna och hjälpa sig själv så blir man bättre på att hjälpa andra, man blir tryggare i sig själv och kan sätta gränser när det blir för mycket att bära. Tror jag alltså. Vad tror ni?

Vad är en ätstörning?

Postat av
Svara

”Jag kräks inte (eller sällan),  jag väger inte alls för lite och jag är verkligen inte smal. Däremot får jag ångest om jag inte tränar. Jag får inte äta onyttiga saker. Jag undviker saker med fett i. Jag mår dåligt om jag inte håller mig till min mat och träningsplanering. Jag mår illa av att äta mycket mat. Jag tycker förresten inte att mat är speciellt gott. Och jag skulle gärna gå ner 10 kilo.”

Känner du igen dig? De orden möts vi ofta av på chatten. Beteendet kanske inte faller in under anorexi eller bulimi, men det är ändå inte en frisk och sund livsstil. Kan man ha en ätstörning även om man inte har en diagnos? Vill du prata med någon kan du alltid vända dig till Tjejzonen. Kolla in chatt-tiderna här!

Till dig som lever med någon som dricker

Postat av
Svara

Al-Anon är en organisation som vänder sig till alla som är anhörig eller vän till någon med alkoholproblem. På deras möten kan man träffa andra med liknande erfarenheter och antingen dela med sig av sina egna eller bara lyssna på andras berättelser för att få stryka och hopp. Den som vill kan också få hjälp att arbeta med de tolv stegen för att tillfriskna från effekterna av att leva nära alkoholmissbruk. I Al-Anon möts alla som likar, ingen är förmer än någon annan, alla är lika viktiga. Så här säger en person som jobbar på Al-Anon: ”Vi jämför inte varandras lidande eller tillfrisknande utan var och en har sin egen historia. Vi koncentrerar oss på det som förenar oss, inte det som skiljer.”

Miljoner människor världen över har fått hjälp genom Al-Anon som finns i över hundra länder. I Sverige finns drygt 100 olika grupper från Ystad i söder till Kalix i norr. Du hittar möteslistan HÄR och är man anhörig till någon med alkoholproblem kan man gå till vilket möte man vill utan att anmäla sig i förväg.

Var kan man få hjälp och vilken hjälp får man?

Postat av
Svara

Tjejzonen – förutom att det finns en chatt och en mail där du kan prata ut så har du också möjlighet att få träffa någon och prata. Du kan bland annat få en ”storasyster”. Det är en tjej som är max 12 år äldre än dig som du träffar ca 1 gång i månaden för att bara umgås och prata. Vill du veta mer ring och prata med Lotta 08 – 522 478 40 eller maila till [email protected] så hjälper vi dig.

BUP -  barn- och ungdomspsykiatri (BUP) är en specialistverksamhet inom sjukvården för barn och ungdomar med psykiska svårigheter. Till BUP kommer barn och unga under 18 år som är deprimerade, har mycket ångest eller till exempel skadar sig själva. Du kan läsa mer på bup.nu.

Shedo - föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd samt arbeta för en bättre vård för de som har problem med det. På deras hemsida shedo.org hittar du info samt tips som kan hjälpa dig när du mår dåligt.

När ska man be om hjälp när man mår dåligt?

Postat av
2

Alla mår dåligt ibland. Men alla mår dåligt på olika sätt, olika ofta och olika mycket. Hur ska man då veta när man ”ska ” be om hjälp. Vad finns det för tecken?

Det finns några tecken på att man kan behöva hjälp som gäller för nästan alla:

- Du går ned i vikt så mycket så att dina kläder börjar sitta löst.

- Du är trött och vill sova hela tiden.

- Du har ofta svårt att sova, trots att du vill.

- Du kan inte sluta tänka på något som gör att du blir stressad.

- Du känner inte för att göra något.

- Du har svårt att koncentrera dig, i skolan eller på läxor tex.

- Du känner att du inte har någon att prata med.

Stämmer någon eller några av dessa saker in på dig så kanske du behöver prata med någon som kan hjälpa dig att må bättre.

Tveka inte att prata med någon vuxen som du litar på. Du kan alltid vända dig till Tjejzonens mail, [email protected], eller chatta med en utbildad volontär och medmänniska på Tjejzonen. Där kan du vara anonym och fråga vad du vill.