Jag är mänsklig

Vi har tidigare skrivit en del om självskadebeteende här på Tjejkraft och denna veckan har vi fått in en anonym text till redaktionen om hur det kan vara att brottas med sina egna känslor. Vill ni läsa mer om ämnet? Kolla HÄR

När jag var yngre förstod jag aldrig grejen med att vissa människor skadade sig själva. Förstod aldrig poängen, hur man resonerade eller hur det kunde hjälpa när man mådde dåligt. Även om jag själv emellanåt var olycklig kunde jag aldrig rationalisera det beteendet, och därför var det helt otänkbart att jag skulle göra någonting sådant mot mig själv.

Några år gick och jag blev olycklig på ett helt annat sätt. Jag närde ett självhat som var så starkt, så fruktansvärt starkt att varenda tanke, handling och ord gav mig stark ångest. Det var vid den här tiden jag fick en helt ny förståelse för självskadebeteende.

Det jag har hört många förklara kan det vara så att den psykiska smärtan så enorm att man skadar sig själv för att kunna få utlopp för den fysiskt. Det blir helt enkelt för mycket för psyket och själen att må så dåligt som man gör och då känns det bra att låta ontet sippra ut i blodform.

Men vi är alla olika. För mig var självhatet så starkt att jag ville skada mig själv, på samma sätt som man kan resonera när någon har gjort en illa på ett helt otänkbart sätt. Då vill man skada den personen. Och så kände jag för mig själv. Det skulle aldrig falla mig in att slå en annan människa, men att slå mig själv eller skära i min kropp var att tillskansa den person som gjort mig mest illa (jag själv) skador som kändes väldigt rimliga. Jag hämnades på mig själv helt enkelt, för att jag var den jag var.

Nu är jag inte olycklig på samma sätt längre, men de gånger självhatet ändå brusar upp (det kan triggas igång ibland) så blir jag fortfarande sugen på att gå in i badrummet och slå huvudet i väggen och skära upp mitt ben. Men jag står emot, jag vet att det inte är värt att bestraffa mig själv för att jag är den jag är. Det hjälper inte, särskilt som jag inte förtjänar det föraktet.

Jag är ingen hemsk människa. Jag är bara en vanlig tjej som gör misstag ibland. Jag är mänsklig.

Denna texten är inskickad till [email protected], så om ni har något på lager, allt från dikter till foton och texter- tveka inte att skicka in! Om ni känner er berörda av texten eller har liknande tankar och erfarenheter- kommentera! Annars kan ni naturligtvis som vanligt vända er till Tjejzonens chatt

Bild

När sex slutar vara sex

Azade har skrivit en text om när sex går över gränsen för att vara inte OK, om ni känner igen er och vill prata om egna erfarenheter eller ara tankar i allmänhet kan ni vända er till Tjejzonens underbara chatt!

Skadad förmåga till sund gränssättning som tar sig i uttryck i en närmast bottenlös värnlöshet, vilsenhet och kärlekstörst. Behovet av kärlek, trygghet och bekräftelse i kombination av att inte tro sig förtjäna varken kärlek eller trygghet. Sökandet efter någon eller något att göra en hel, samtidigt som man skadar sig själv alltmer, på alla sätt som är möjliga.

En längtan efter fysisk närhet, samtidigt som man inte klarar av den. Den skrämmande tanken på nakenhet, speciellt sin egen. Ångesten som framkallas av all beröring och fysisk kontakt som är av sexuell karaktär. På samma gång en rädsla för att göra fel. Att ha sex på fel sätt. Att berusa sig för att dämpa ångesten. Att vara berusad, full, påverkad, halvt, eller helst helt, omedveten om ens egna handlingar, om den andras handlingar, för att kunna genomlida.

Tjatsex, fyllesex, självskadesex, bekräftelsesex, sex utan tillåtelse – sex av en massa anledningar som inte har något med lust att göra, sex som sällan är skönt, om någonsin, sex som för det mesta känns obehagligt. Sex som oftast är övertalad, ibland för att man inte orkar säga nej, andra gånger för att man inte vågar, men allra oftast för att man inte vet hur.

Sex som inte är sex. Sex som upphört att vara sex. Sex som snarare är ett övergrepp, om inte framkallat av någon annan, så utav en själv. Kan man då fortfarande kalla det sex?

Bild

Glad Påsk!

Vi på redaktionen önskar alla våra läsare glad påsk!

påsken kan vara en vacker familjehögtid men det kan också vara en tid då många känner sig sig lämnade eller obekväma. En helg då många märker av problem med omgivningen eller sig själva, det kan till exempel handla om alkohol, ätstörningar eller ensamhet.

Så skriv ett inlägg till tjejkraft vettja! skriv ner vad du tänker, känner och tycker idag. Skriv om påskägg, tipsa om filmer eller skriv av dig din ångest och dina tankar och maila [email protected] så dyker din text upp på bloggen. Om du känner för att prata med någon så kan du vända dig till Tjejjouren tills Tjejzonens chatt öppnar igen den tionde april.

Glad påsk på er!

Bild

Alla gör motstånd

Vår nya bloggerska Azade har tagit reda på mer om omgivningens reaktioner vid ett övergrepp, och hur de spelar roll. Om du själv blir utsatt för kränkningar och övergrepp, känner någon som du misstänker far illa eller vill veta mer kan ni bland annat vända er till organisationerna HOPP och Novahuset. Och naturligtvis alltid prata om det på vår chatt!

Varje år anordnar Brottsoffermyndigheten den Internationella brottsofferdagen för att uppmärksamma brottsoffers situation i samhället. I år hade forskaren och terapeuten Allan Wade blivit inbjuden för att prata om sitt arbete med personer som varit utsatta för våld, övergrepp och tortyr.

Jag var där och lyssnade och det var utan tvekan en av de mest intressanta och inspirerande föreläsningar jag har varit på. Enligt Allan Wade är omgivningens reaktioner avgörande för läkningsprocessen hos den som utsatts för övergrepp. Det här gäller för alla som kommer i kontakt med den utsatta, alltså familj, vänner och bekanta, men också myndigheter och sjukvårdspersonal.

När det talas om övergrepp, talar det sällan om det motstånd som den brottsutsatte gjorde. Istället framställs ofta brottet som en gemensam handling. Omgivningen tror ibland att offret medverkat i det som hänt, eller att offret varit passivt. Det ger en skev bild av hur våldet ser ut och lägger ansvar och skuld på den brottsutsatte. Allan Wade menar att den här bilden inte stämmer, och att alla gör motstånd. Det är därför viktigt att lyfta fram brottsoffrets motstånd och lägga ansvaret för brottet på förövaren. Genom att brottsoffret ges möjlighet att tala om vad det faktiskt gjorde vid övergreppet kan man synliggöra att offret också hade en strategi utifrån sitt handlingsutrymme.

Allan Wade pratade också om språkets betydelse i bemötandet, och att sättet vi pratar om en brottshandling kan få konsekvenser får hur brottsoffret och förövaren, men även omgivningen, uppfattar det som har hänt. Vid en våldtäktsrättegång är det till exempel vanligt att säga ”de hade samlag”, men så var det inte i verkligheten, i verkligheten blev en person våldtagen. För att ha ett samlag krävs nämligen samtycke, två personer som är med på det, och sex är alltid en ömsesidig handling. Det är alltså viktigt att beskriva saker som de är annars förmildras lätt den kränkande handlingen.

Som terapeut träffar han många personer som på olika sätt har utsatts för våld. I de samtal han har haft med dem, har dessa personer uttryckt olika sätt som de har gjort motstånd mot våldet. Vissa gör uttryckligen motstånd, verbalt eller fysiskt, men det är också vanligt att personer gör motstånd på mer subtila och dolda sätt. Som exempel nämnde han en ung pojke som brukade börja bråka med sin lillasyster när hans pappa slog hans mamma, som ett sätt att avvärja pappans uppmärksamhet och få våldet mot mamman att sluta. Ett annat vanligt sätt att göra motstånd vid exempelvis ett sexuellt övergrepp är att ”frysa”, alltså att bli helt stel.

Många gånger är inte brottsoffer själva medvetna om det motstånd de faktiskt gör och genom att prata med personerna och hjälpa dem att identifiera och sätta värde på sitt subtila motstånd får de hjälp att må bättre. Det ger dem även kraft få bort känslan av att vara ett hjälplöst offer. Om offret ser sitt motstånd, vad denne faktiskt gjorde, så inser han eller hon att ansvaret till fullo ligger hos förövaren. Det ger en styrka och en möjlighet för offret att se på sig själv med medkänsla.

Du kan läsa mer om Allan Wades forskning och arbete här.

Bild

Söndag förmiddag

När jag bodde på Island lärde jag mig snabbt termen Gluggiveður. En term som inte finns på något annat språk.

Kortfattat betyder det fönsterväder, alltså väder som är tillräckligt fint för att man ska njuta av att se det från insidan av ett hus. Se strålarna skina på kullar och värma upp stenar. Men väder som är så pass dåligt att man inte vill gå ut. Regn är inte gluggiveður, Inte heller moln, dimma, solsken eller solnedgång. Det är liksom finfult.

För mig är söndagar gluggiveður, fast på insidan. Mer som en känsla och sinnesstämning än någonting man hör på väderleksrapporter. Jag har söndagsångest varje vecka.

Denna, enligt mig, oinspirerande dag som är i seriöst behov av lite umami, lite glitter och en fin ansiktsmålning. Om söndag var en roman skulle jag sälja den på loppis. Om söndag var en klänning skulle jag sy om den och om det var en maträtt skulle den behöva lite ketchup.

Och jag kan väl inte vara ensam! Så om ni som jag känner er uttråkade, lite deppiga eller kanske tvärtom inspirerade och levnadsglada, varför inte skriva några tips?!

Skriv vad ni har för er idag, ta bilder, tipsa om ett youtube klipp, en film eller en bra bok. Maila oss på tjejkraft så dyker det upp på bloggen! 

Jag skulle älska att se lite bilder, några ord eller höra en låt. Lite tips för alla oss som vet vad man pratar om när man pratar om söndags-feeling!

Maila [email protected]

Bild

En storasyster om sitt systerskap

Den här texten är hämtad från volontärbyrån

Magda Pijewska har flyttat till Sverige från Polen. Här har hon blivit volontär på Tjejzonen. Och hon vill vara volontär hela livet!

– Jag kommer nog aldrig att sluta att vara volontär helt och hållet, säger Magda Pijewska. Även om jag kanske tar en paus ibland. Men för mig är volontäruppdrag något självklart.

Magda växte upp i staden Koszalin i Polen, och då var volontärarbete mycket vanligt. I dag känns det avlägset, tycker Magda, volontärer är inte lika ofta förekommande nu.

– Ofta såg man volontärer på TV som jobbade med olika saker, och jag hörde ofta talas om volontäruppdrag. Jag tyckte det verkade ballt att vara volontär!

Tid för frivillighet

2005 kom Magda Pijewska till Sverige som 22–åring tillsammans med sin bror för att sommarjobba. Magda arbetade som au pair i en familj, blev kär i både landet och en kille. Kärleken till killen tog slut, men kärleken till Sverige består.

– Det här är mitt hem nu, jag kommer inte att flytta tillbaka till Polen, säger Magda. Fast min bror åkte tillbaka, men kom hit i år igen och jobbar här. Han vill gärna stanna han också.

För ett par år sedan, när hon lärt sig tala perfekt svenska, började Magda fundera på volontäruppdrag. Hon jobbar oregelbundna tider som vaktmästare på Enskede idrottsplats och tyckte att hon hade tid för ett frivilligt uppdrag. Magda letade på nätet, hittade Volontärbyrån och sökte 3 – 4 olika uppdrag.

– Jag fick positiva svar på allihop, men Tjejzonen kändes bäst. Det var också det jag själv helst ville göra, vara storasyster åt en yngre tjej. Jag skulle nog behövt en storasyster själv när jag var tonåring, det hade varit skönt att ha någon äldre att prata med då.

Hos Tjejzonen fick Magda en bra introduktion. Först flera intervjuer, och efter några veckor en tvådagars utbildning där man gick igenom olika situationer som kan uppstå i kontakten med unga tjejer; bemötande, relationer med mera.– När jag först kom till tjejzonen var jag så entusiastisk, jag ville göra massor på en gång. Men dom sa till mig att jag skulle lugna ner mig och komma in i verksamheten först.

– Det var bra tänkt, det förstod jag ju sedan. På utbildningen lärde jag mig mycket och jag insåg att jag nog skulle ha gjort många misstag om jag rusat iväg och haft flera kontakter som jag först ville.

Frivillig storasyster

Magda Pijewska blev ”storasyster” för 1,5 år sedan. Tjejzonens systerverksamhet är upplagd så att systrarna ska ha kontakt under ett år, träffas ungefär var fjortonde dag och göra det som de har lust med; fika, gå på bio, träna, eller bara sitta och prata. Efter ett år ska kontakten upphöra, men systrarna kan också bestämma gemensamt om de vill fortsätta längre. Allt ska vara frivilligt, man ska inte känna att man har några plikter gentemot varandra.

Magda träffade den första systern under ett år, och nu har hon sedan ett halvår tillbaka kontakt med syster nummer två. De ses också ungefär varannan vecka, allt från 45 minuter till flera timmar.

– Ibland känns det att det kan behövas längre tid, om hon vill prata om något särskilt problem. Och det får ta den tid det tar. Jag ser till att lägga träffarna så att jag inte ska ha någon tid att passa efteråt.

Om det blir svåra situationer med en syster som Magda känner att hon skulle behöva diskutera med någon finns det alltid en person på Tjejzonen som hon kan kontakta.

– Det är skönt att det alltid finns någon att fråga.

Men när hon har träffat den här lillasystern i ett års tid känner Magda Pijewska att hon vill ta en paus.

– Jag vill vila ett tag från volontäruppdrag då. Men sedan fortsätter jag med något – det ger mig så mycket att vara volontär!

Picture this

Picture this. En söndag, matt morgonljus, du sitter i en oversize t-shirt med en skål flingor, flagnande svart nagellack och genom fönstret ser du ut över den värld som ryms inom exakt detta nu, inom det synfält som existerar i denna sekund.

Har hittat den perfekta skivan, lite indiekänsla och lagom mycket softness för att kunna vara igång närhelst du bara känner för att… vara lite. Kolla genast upp Morcheeba med skivan Dive Deep.

Sluta aldrig kämpa för dig själv!

En av våra volontärer har anonymt skrivit en text om hur hon blev räddad när alla andra vände henne ryggen. Hon hittade den där personen som orkade hjälpa henne och som fick henne att må bra. Läs hennes historia, inspireras och kom ihåg att aldrig ge upp! Din person finns också där ute.

En kompis berättade för mig nyligen att en av hans bästa vänner som i sin ungdom blivit våldtagen gått till en psykolog för att prata om hennes ambivalens inför sex, och fick kommentaren ”Men du är ju snygg. Du borde ju inte ha något problem med sex.”

Vilket är en sån kommentar som är så vidrig och oförstående att det nästan inte går att tro att det är sant. Eller, snarare, jag vill inte acceptera att det är sant. Men visst tror jag på det, jag vet ju hur det ser ut i öppenvården, men det skär i mig att andra får stå ut med sånt här. För min kompis bästa vän, hon reagerade ju. Annars hade jag väl inte hört denna historien. Men det måste ju finnas lika många tjejer som inte reagerar, som ovanpå alla sår lägger den felaktiga insikten. Att de borde må bra egentligen. Att de är dumma som inte inser det.

När jag var 18 skar jag upp mina handleder. Jag var helt hysteriskt ledsen, det gjorde ont och jag kunde inte komma på någon annan lösning. Men när jag låg där på badrumsgolvet och endorfinerna började flöda in, insåg jag att det var ganska korkat. Och jag blev lite arg på mig själv för hur melodramatisk jag var. Och jag stoppade blödningen, tvättade av mig och klev ut ur badrummet.

Några dagar senare ringde jag till öppenvården. Beskrev vad som hade hänt. ”Jaha” sa mannen i andra änden. ”Blev du tvungen att åka till sjukhuset” ”Nej” ”Nähä…”. Och sen började han ställa frågor av typen ”Har du bra betyg?”, ”Har du svårt att komma upp på morgonen?”, ”Har du några vänner i skolan?”, efter det konstaterade han att jag inte var deprimerad. ”Nej”, sa jag ”det är jag inte”. ”Nej, men då finns det inget vi kan hjälpa dig med.”

Som att det är helt normalt att försöka ta livet av sig om man inte är deprimerad? Som att man inte behöver hjälp om man är olycklig bara för att man inte har en kemisk obalans i hjärnan?

Det löste sig för mig, jag gick från kurator till kurator till öppenvården, och hela vägen var de förskräckta över det bemötande jag fått i det där första samtalet. Och i efterhand är jag också förskräckt, för hur många fastnar inte där? Hur många slutar inte söka hjälp efter att ha blivit bemötta på det sättet?

bild.

Sista julklappstipset!

Det här är vårt sista, julklappstips! Presenten kostar förvisso 179 kronor, men för det priset får du tre bra saker.

1) Personen som får den blir glad och mjuk

2) Du gör en god gärning

3) Eftersom både personen som får den blir glad och hela beloppet du köpte den för går till Tjejzonen!

På Lush kan du köpa deras Charity Pot och alla pengar går till Tjejzonen!

The winner takes it all!

Vi tävlade ju om ett stipendium på 20 000  kr hos Weleda som vi tänkte använda till att göra bloggen snyggare och till att marknadsföra den så att fler hittade hit. Nästan 500 personer röstade på oss men det räckte inte hela vägen fram tyvärr… Vann gjorde istället den ideella föreningen Dump Tees som hjälper barn som bor på en soptipp i Nicaraguas huvudstad Managua. Killen bakom projektet vill anställa ungdomar som inte förlorat glöden för att rita och ta fram tee-shirtar som ska säljas i Sverige. Ett hedervärt projekt som vi lyfter på hatten för och önskar all lycka till!

STORT TACK TILL
ALLA ER SOM HAR
RÖSTAT PÅ OSS♥

I’m gonna shout it out, And tell the world what it’s all about.

Sanna är volontär på Tjejzonen och hon skickade ett tips på en låt med en liten hälsning till er:
Jag tror att många av oss skulle må bättre om vi tillät oss att skrika litet mer, för att berätta för folk omkring oss hur vi mår och vad vi tycker. Eller bara för att släppa ut de stora känslorna när vi glada, arga, ledsna, förälskade… Vill man inte skrika i bokstavlig mening kan man ju alltid sjunga eller varför inte dansa? Den här låten med coola sister Rosetta Tharpe påminner mig alltid om det:  

Shout Sister Shout 

Att vara volontär på Tjejzonen

Tjejzonen är ju en ideell organisation, alla som engagerar sig och hjälper tjejerna gör det gratis. Varför, kan många fråga sig. Varför vill man jobba gratis? Varför vill man lägga ner tid på att hjälpa unga tjejer? Och vi på Tjejzonen bara suckar. Hur förklarar man hur fint det känns att få betyda något för någon? Hur det värmer i magen när man får göra lite skillnad? Sanna är volontär på Tjejzonen och hon har skrivit en jättefin text åt volontärbyrån.

Vinsterna av att engagera mig som volontär är många. Det är en ynnest att få betyda något för någon, om det så bara är i stunden, för att stilla någons ångest eller få den personen att känna sig sedd ett ögonblick. Det får mig att känna mig stolt över den jag är. Det gör mig stark och ger mig lust och mod att fortsätta vara engagerad.

Läs hela texten HÄR!

Jag är precis som du, fast på mitt sätt!

Hej! Jag är en av de fjorton tjejerna som precis börjat blogga här på tjejkraft. Ni kan kalla mig Eli, det är mitt andra namn och jag älskar det. Vem är jag då? Jag är precis som du är, fast på mitt sätt! Jag är rädd för att vara ensam hemma, jag önskar mina vänner förstod mig bättre och mitt hjärta har blivit krossat minst tio gånger.

Jag drömmer om att ha en egen lägenhet här i Stockholm där jag kan göra precis vad jag vill och när jag vill. Jag letar fortfarande efter en ny bästa vän sedan T & jag inte längre klickar (men det tar vi en annan gång). När jag har mens tror jag att jag kommer dö varje gång för jag har så ont. Plus att jag går upp minst 2 kg varje gång. Jag jobbar med mode och drömmer om att arbeta inom hälsa, en dröm som ska bli sann.

Jag har bra koll på mycket som gäller vänskap, killar (du är endast värd den bästa), hur det är att vara blyg, att välja fel linje på gymnasiet, att känna sig ensam i en stor stad där alla är anonyma (typiskt stockholmare?), utseende (den viktigaste ingrediensen är ditt leende), hur det är att ha en kompis som mår dåligt och hur det känns när man inte har sin familj nära och stöttande, eftersom jag är tjej så har jag även bra koll på allt som händer med tjejers kroppar i tonåren (och det är mycket, vill jag lova).

Jag hoppas att du och jag kan göra världen och vardagen till en underbar plats genom att dela massa tankar, ord & känslor här, för visst är det coolt med bloggar, man får skriva precis vad man vill, när man vill (så länge man inte sårar någon). Jag bollar gärna tankar och kommentarer och pratar med dig i mina inlägg. Och du får fråga mig precis vad du vill, när du vill!

Avslutar detta inlägg med texten nedan,det finns överallt på nätet. Det är en tankeställare och den ger mig inspiration.

Se på dig! Du är ung. Och du är rädd. Varför är du så rädd? Sluta vara paralyserad. Sluta svälj alla dina ord. Sluta bry dig om vad andra tänker. Klä dig i vad du vill. Säg vad du vill. Lyssna på musik du vill lyssna på. Höj volymen som tusan och bara dansa. Var ute sent och strunta i att du har skola nästa dag. Sluta vänta. Sluta vänta på att fredag ska komma. Lev nu. Gör det nu. Ta risker. Berätta hemligheter. Det här livet är ditt. När ska du inse att du kan göra precis vad du vill?

Vi hörs snart igen,

/Eli

Vill du ha en storasyster?

En Storasyster är en volontär som du kan prata med, få stöd av och bli peppad av. Vi som är Storasystrar vet hur viktigt det är att bli stöttad och peppad och har gått Tjejzonens volontärutbildning och har dessutom kontinuerlig handledning. Att vara volontär innebär att vi arbetar gratis. Storasystern har även avgett ett tystnadslöfte vilket innebär att hon inte får sprida vidare det som ni samtalar om. Du kan välja mellan två typer av storasystrar:

Live. Om du bor i Stockholm har du möjlighet att få en Storasyster. Man träffar sin Storasyster i levande livet varannan vecka. Ni kan göra olika aktiviteter tillsammans eller bara träffas och prata. Ni bestämmer!

Webcam. En Webcam-storasyster arbetar som volontär på Tjejzonen vilket innebär att hon arbetar gratis. Du kan prata med din Webcam-storasyster om vad du vill, få stöd av och bli peppad av – du bestämmer! En Webcam-storasyster vill hjälpa dig att tänka framåt, månar om att du tar hand om dig, tar reda på vad du tycker är roligt och försöker motivera dig att göra det

Anmäl ditt intresse till oss och ange din ålder. Vi kontaktar dig när vi har hittat en Storasyster till dig. Mejla: [email protected]

Förändringar på bloggen….

…till det bättre! Från och med nu är vi inte fem, utan fjorton stycken tjejer som bloggar på Tjejkraft. Varför är vi så många, kanske ni undrar? Varför räcker det inte med en bloggerska, som det är på alla andra bloggar?

Därför att vi vägrar tro att ett sätt är det rätta sättet. Vi vill ge er något som ingen annan sida kan ge er: alternativ. Vår förhoppning är att så många av er läsare som möjligt kan hitta något ni gillar, och chansen ökar desto fler vi är. Vissa drömmer om att starta egna företag, andra om att skaffa familj. Somliga drömmer om att resa jorden runt, andra om att bli friska. Några av er vill bli poliser eller astronauter, ett annat gäng drömmer om att plugga psykologi eller om att bli sjuksköterskor. Ingen människa är den andra lik och alla drömmar är lika mycket värda. Därför vill vi vara fler än en person som skriver här, och därför är era texter minst lika viktiga som redaktionens. Så i eftermiddag kommer det första inlägget från en av våra nya bloggare. Håll utkik!

Vinnaren av tidningen

Vi hade en liten tävling på bloggen i fredags där en person fick ett nummer av den nya tidningen Tjejliv. Vinnaren blev YoHanna som lämnade den här kommentaren:

Jag var jättebusig nu.

Beställde en prenumeration utan att mamma vet om det, och hon får fakturan

Men jag behöver en bra kick i livet.

Hoppsan! Det var busigt, tycker vi. Men om du visar upp exemplaret du vann kanske din mamma förstår hur viktigt det är att du får läsa fler nummer. Annars förslår vi att du erbjuder dig att laga middag fem gånger som avbetalning. Hoppas att du gillar tidningen!!