“Ett levande liv”

Denna dikten fick vi inskickade av en tjej som heter Sara, en dikt som säger ganska mycket om vad tjejzonen gör för de tjejer som söker sig till oss!

När min pojke var fyra år var vi på Mallorca.
En morgon skulle jag springa utefter stranden.
Anders ville följa med.
Efter 25 meter blev han trött.
Han stannade, men jag sprang vidare.
När jag vände såg jag honom som en liten prick,
som satt och väntade på mig.
När jag kom närmare såg jag att han gjorde någonting.
När jag kom helt nära, såg jag vad.
Han satt nere vid strandkanten och kastade snäckor i havet.
Under natten hade havet spolat upp mängder av snäckor.
Han räddade dem tillbaka till livet.
Jag tyckte det var fint gjort, och sa det också.
Men…
Det var hundra snäckor på en meter och stranden var en mil.
Så jag ville få honom att inse det meningslösa.
Jag sa: Det är fint, men vad tror du det spelar för roll
att du kastar tillbaka en snäcka eller två.
Först tittade han bara på mig.
Han hade en snäcka i handen.
Sakta sträckte han upp den mot mig och sa:
För den här.
För den här spelar det roll.

Ur Ett levande liv av Ulf Nilsson

Tjejzonen i Almedalen

Visste ni att tjejzonen var på plats i Almedalen? Seminariumet “Vem fan lyssnar?” var fullsatt, och Tjejzonen hittade en hel del lyssnare: 

1002760_653108168050027_1393340711_n

Panelen i “Vem fan lyssnar?”

1005963_652345274792983_1874183262_n

Radiopratare som lyssnar, Linnea Wikblad och Henrik Torehammar
1016313_653189368041907_2146635649_n

Gustav Fridolin lyssnar också

Dagens hjärta

Det finns fortfarande tid att hjälpa oss och Libresse i kampanjen Sisters by heart som ni kan kolla in HÄR. För att vara med tar ni en bild på ett hjärta och taggar med #sistersbyheart_libresse på instagram. För varje bild skänker Libresse fem kronor till Tjejzonen, och på facebooksidan kan ni se hur mångapengar vi hitills samlat in :) Har någon av er gjort det?

tjejkraft5222580007432

Bild

Dagens hjärta

Vi har just nu en kampanj med Libresse som heter Sister by heart som ni kan kolla in HÄR. För att vara med tar ni en bild på ett hjärta och taggar med #sistersbyheart_libresse på instagram. För varje bild skänker Libresse fem kronor till Tjejzonen, och på facebooksidan kan ni se hur mångapengar vi hitills samlat in :) Har någon av er gjort det?

tjejkraft36+19319819020

 

Bild

Dagens hjärta!

Vi har just nu en kampanj med Libresse som heter Sister by heart som ni kan kolla in HÄR. För att vara med tar ni en bild på ett hjärta och taggar med #sistersbyheart_libresse på instagram. För varje bild skänker Libresse fem kronor till Tjejzonen, och på facebooksidan kan ni se hur mångapengar vi hitills samlat in  :) Så ta en bild och tagga!

tjejkraft732453212254345

Bild

Dagens hjärtan!

Tycker ni om att fotografera? Och tycker ni om Tjejzonen? Vi har just nu en kampanj med Libresse som heter Sister by heart som ni kan kolla in HÄR. För att vara med tar ni en bild på ett hjärta och taggar med #sistersbyheart_libresse på instagram. För varje bild skänker Libresse fem kronor till Tjejzonen, och på facebooksidan kan ni se hur mångapengar vi hitills samlat in :D Så ta en bild och tagga!

Här är några av dagens bilder:

sisters by heart 9742319827

Sisters by heart!

Tycker ni om att fotografera? Och tycker ni om Tjejzonen? Vi har just nu en kampanj med Libresse som heter Sister by heart som ni kan kolla in HÄR. För att vara med tar ni en bild på ett hjärta och taggar med #sistersbyheart_libresse på instagram. För varje bild skänker Libresse fem kronor till Tjejzonen, och på facebooksidan kan ni se hur mångapengar vi hitills samlat in :D Så ta en bild och tagga!

tjejkraft2552234890

Var det verkligen OK?

Jag minns fortfarande hur jag vaknade med mitt klasiska kris-hanterings ansikte. Hur jag kände lukten i rummet och tänkte ”amen nej då. Detta var ju jävla dåligt”. Som om jag var en karaktär i en barnpjäs som när som helst skulle vända sig till publiken och säga ”så här ska man inte göra”. Jag mins att jag tyckte lite synd om oss båda och framförallt den gripande känslan av att bara vilja hem. 

En väninna till mig bad oss här på tjejkraft att skriva mer om att tänka kring frågor om gränser. När är man för full? Är det ok bara för att jag inte sa nej? Är det mitt fel- är det hans? HUR FAN GICK DETTA TILL OCH VARFÖR MÅR JAG SÅ JÄVLA DÅLIGT!?

Och det jag tänkte var att jag inte räckte till. Att jag inte hade några svar, några anekdoter eller insikter om detta. Men det har jag visst kom jag på, bara för att det inte slutade med en polisanmälan betyder inte det att det var OK.

Det första jag tänkte när jag vaknade upp dagen efter att det hade hänt var att jag kände mig så jävla äcklig. Och det första jag ville var att sätta in det i någon form utav kategori- var detta ett sexuellt övergrepp? Nej, tänkte jag instinktivt. Han hade ju inte velat skada mig på något sätt, han hade inte hotat eller tvingat mig till något. Så varför mådde jag då så himla klump-i-magen dåligt?

Jag mådde dåligt för att jag inte sa till honom med min mun, utan med hela situationen. Jag mådde dåligt för att jag hade tillåtit honom att tjata på mig tills jag kände mig elak av att fortsätta säga nej. Jag mådde dåligt för att jag varit full. För att jag varit naiv. För att jag hade litat på honom. Jag mådde dåligt för att jag dagen innan hade kommit dit och levt ett liv utan dåliga erfarenheter av sex, och nu vaknade jag och kunde inte längre hålla med.

Jag pratade med honom om det, naturligtvis. Långt efter då han inte kunde förstå varför jag var så upprörd. Han hade uppfattat situationen annorlunda. Tjatet hade för honom varit kärleksförklaringar. Inte de minsta patetiska eller desperata. Jag hade inte varit berusad i hans ögon, jag menar, jag hade ju varit nykter nog att säga nej första gången, jag hade varit nykter nog att gå hem. Det som för mig var en dålig och främmande upplevelse var för honom bra. Han förstod inte alls vad jag pratade om.

Om detta nu inte varit mig hade jag blivit fruktansvärt arg. Om detta hade hänt min syster, min vän eller min dotter hade jag inte tolererat att detta bagatelliserades. Att man sa ”det är över nu- nu går vi vidare. Vi gjorde ett misstag”. Jag hade velat att vi lärde oss någonting om detta. Om att man inte utnyttjar att någon annan är berusad. Att man inte fortsätter efter man fått ett nej. Att man pratar om det- pratar om det tills den äckliga känslan går över och slipper dyka upp i form av ett blogginlägg några år senare.

Vad är då min slutsats? Min slutsats är att man inte kan gräva ner allt. Det kommer upp igen förr eller senare. Min slutsats är också att våga prata om det för bakom varje sköterska, kurator eller tjejzonensyster så sitter inte bara en människa som menar att ditt beslut att prata måste få konsekvenser. Det finns också människor som förstår precis hur jobbigt det kan kännas att anklaga någon annan. Människor som förstår bregrepp som skam, skuld och godtycklighet. Så våga tänka, reflektera och prata! Eller vad känner ni?

Bild

Getting Better

Getting better. Det finns vissa ämnen som är svåra att prata om oavsätt hur gammal eller hur mycket erfarenhet man har. Videobloggaren ZeFrank bloggar om vad han känner om det som finns runt oss och som kan trigga våra egna tankar på destruktivitet. Om ni känner att ni mår dåligt länkar ZeFrank till nedanstående (engelskspråkiga) sidor. Och ni kan naturligtvis alltid vända er till tjejzonens chatt!

thetrevorproject
imalive.org
itgetsbetter.org (LGTB)
youthcrisisline.org
sfsuicide.org
scarleteen
headspace.org.
http://youthinbc.com/
facebook.com/groups/wyftya
suicidepreventionlifeline.org/
tumblr.com/tagged/keep+fighting
reddit.com/r/suicidewatch
twloha

Mobbing

Sångfåglar sjunger inte bland asfalt och inga ljuva melodier är melodierna av spott.

Det är översättningen av en av mina absoluta favoritsångtexter. När jag skulle sätta mig och skriva om mobbing så känner jag som denna texten. Littertaturen, tänker jag, må skriva om stora känslor men de känslorna är aldrig mina. Så, mina vänner, nu sjunger vi om spott.

Någonting hände häromdagen som fick mig att minnas hur det var att bli förnedrad och utfryst. Innan livet rustat en med fuck-you-all-attityden som kommer med livserfarenhet. Jag kände mig mobbad. Och det var den smutsigaste, äckligaste mest fruktansvärt förödmjukande känslan jag någonsin upplevt.

Att vara mobbad är jävligt svårt. För människor som lever med detta varje dag och som fortfarande orkar stå upp varje morgon har jag en otrolig respekt. Utanförskap är en känsla som man känner fysiskt i kroppen. En rossling när man andas. En kramp i köttklumpen där själen borde sitta. Tusen jävla kilon som rinner runt i blodet och trycker ner kroppsdelar som försöker resa sig. Det är en känsla som man inte kan fly ifrån. En känsla man inte kan packa ner i ett flyttlass eller ducha bort med varmt vatten.

I stunden då jag återupplevde detta kände jag mig så naiv som hade glömt hur det kändes.  Så naiv som trodde att mobbing var något jag lärt mig att hantera. Någonting jag kunde köpa mig fri från med mitt självförtroende och förmåga att förlåta folk som säger dumma saker. Men i denna stunden insåg jag att det var så jävla fel. Det träffade mig som syra.

Tyvär är detta en känsla jag tror att de aldra flesta kan känna igen sig i. Och det jag vil säga är: Våga prata om det! Våga berätta för någon hur du känner eller skriv. Skriv på papperslappar, dagböcker och på baksidan av kvitton. Skriv ner vad det är du känner så kanske du kan skriva av ett kilo av de där tusen ton smärta som ligger på dig. Våga prata om det och ta dina känslor på allvar. På tjejzonen har vi en chatt dit man kan vända sig när man mår dåligt, eller bara vill prata med någon.

Och våga se på dig själv och säga “Fy fan, jag förtjänar inte detta. Tänk vad stark jag är som fortfarande står. Som fortfarande lever och har förmågan att älska och förlåta. Fy fan vad jag är stark”. Och kom ihåg att det blir bättre. Det blir så himla mycket bättre.

 

Visste du att du nu kan starta en egen pengainsamling till Tjejzonen?

Vi är Sveriges största stödorganisation för tjejer, med fler än 10 000 stödsamtal med unga tjejer varje år är det en titel vi stolt förtjänar. För att vi ska växa och bli mer kända har Eva här på tjejzonen skrivit ett brev för att motivera:

Den 8 mars 2013 fyller Tjejzonen 15 år och vi har kommit till en punkt där vi vill att alla människor i Sverige ska känna till oss. Vårt namn ska vara lika självklart som tex BRIS och det är just här ni kommer in i bilden.

Vi har hittat ett verktyg för egen insamling http://www.betternow.se/tjejzonen-projekt

Det är ett verktyg där ni på ett superenkelt sätt kan skapa en egen insamling för Tjejzonen, som ni delar med era vänner på Facebook och andra sociala medier. Allt detta blir ni guidade i när ni registrerar er på sidan. Vi har sedan två år tillbaka beviljats 90-konto och alla era insamlade medel kommer att hamna direkt på kontot.

Vi har två mål med detta, dels att ni och era vänner hjälper oss att få in pengar så att vi kan fortsätta hjälpa unga tjejer samt att vårt namn och logga sprids bland allmänheten. Så även om ni inte lyckas samla in en enda krona så har era vänner genom denna kampanj sett vår logga och namn. Vilket hjälper oss att bygga vårt varumärke.

För den som vill anta utmaningen har vi satt ett mål att vi tillsammans ska få ihop 500 000 kr till 31 dec  2012.  Tänk att många bäckar små… Om 100st av er lyckas samla in 5 000kr så har vi nått målet.

Systerskap

Systerskap är något väldigt speciellt. Man delar bakgrund, föräldrar, känner varandras ömma punkter, kan skratta tills man ligger och kippar efter andan, och bli så arga på varandra att man blir tokiga. Själv har jag en storasyster, som nu har blivit min kompis istället för vad som tidigare liknade en extramamma. Detta i och med att jag har växt upp och eftersom vi nu är närmare varandra i mognad. Från att som liten ha smugit in på hennes rum för att blåsa i hennes medelhavssnäcka tills det tutar, har jag nu läst en dikt för henne på hennes bröllop. Det är häftigt. Och hon påminner mig om vilken lycka det är att umgås med de människor som kan allt om en och just därför bara älskar en mer.
Tjejzonen har storasysterverksamhet, något som också är häftigt. Tjejer som inte har en syster, som inte har den kommunikation med sin syster som de skulle hoppas, eller andra tjejer, kan genom Tjejzonen få en “storasyster” att prata med. Saknar du en storasyster, eller vet du någon som saknar en sådan?

Annorlunda

Vi har en ny gästbloggerska här på tjejkraft. Hon heter Estelle och jobbar på tjejzonen i trelleborg. Hon har skrivit en text om de där frågorna som vi alla ställer oss ibland. För hur är det att känna sig annorlunda?

Jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa att jag är ledsen.
Jag vill bara vara som alla andra.

Denna eviga funderingen att vilja vara som alla andra. Men vad är egentligen som alla andra? Vissa vill ha en förälder som stöttar en, andra vill ha en förälder som bara låter en vara i fred. Men de båda strävar mot samma mål att vara som den andra. När allt den ena vill är att vara som den andra.

Varför är det så att man inte nöjer sig med vad man har? Så klart säger jag inte att man ska nöja sig med att leva med en familj som behandlar en illa, pojkvän som slår en eller att man mår dåligt av att vistas i en viss miljö.
Men just ordet annorlunda, vad är det som är så fel med att vara annorlunda? Vem säger att det är fel och vem säger att den andra är rätt?

Om någon säger till en att man är konstig, vem avgör det?
Att vara en i mängden vill ju heller ingen vara. Att bara flyta med i strömmen, att inte bli märkt!
Så att ta den funderingen att fundera över om man vill vara den som bara flyter med i strömmen eller den som simmar emot. Vem tror ni får störst chans att leva sitt egna liv?

Detta var ett litet inlägg på en fundering som jag hade sedan jag chattat de senaste gångerna, denna eviga strävan att vara en i mängden!

Men försök att sträva efter att bli den personen du vill se i spegeln varje morgon, den personen som gör det hon mår bra av. Det som gör dig till just DIG!

Bild

Obekväm beröring

Att det kan kännas som ingenting. Att det borde vara följt av ljudet av kanoner och doften av skogsbrand. Av förstöring. Om det inte gör det har det inte hänt.

Att man tar ett steg bort och inser att ingenting har gått sönder. Att man känner efter och inser att ja, jag är fortfarande kvar. Ingenting är borta. Att det kanske inte var så hemskt. Att det kanske inte hände. Tio minuter, en timme. Man kanske känner att det bara är en fas att man gråter. Eller att man inte gör det. Att det som inte var någonting helt plötsligt blev proportionerligt stort.

Kroppen känns inte som min egen. Det liksom bränner in handformade fläckar utefter. Det blir svårt att separera äckel från ilska. Fast det är ju inte min börda att bära. Det händer andra, mycket värre och mycket oftare. Jag är inte en sån. Jag ska inte klaga. Det var säkert ingenting. Att det kanske var mitt fel. Att gränsen ju är så jävla svår att dra. Att det blir värre när man berättar det. Nej.

Nej. Sexuella övergrepp är aldrig acceptabelt. Oavsett vem, oavsett var, oavsett hur och oavsett när ska man ta sina egna känslor på allvar och reagera.

Det är när du känner dig obekväm och inte förknippar det med njutning och välbehag som det inte är OK. Och ta hänsyn till dina känslor, ta ditt eget värde, din egen lycka och din egen frihet på största allvar. Om du eller någon du känner utsätts sexuella övergrepp, oavsett form är du välkommen att kontakta Tjejzonens chatt där du naturligtvis kan vara helt anonym. Du kan också vända dig till fantastiska Novahuset

Bild