Etikettarkiv: Våldtäkt

Förlåtelse

Postat av
Svara

Är det rätt att förlåta sin förövare? Det är ett ämne vi tidigare skrivit om här på Tjejkraft. Men hur är det egentligen med ånger, med förlåtelse och skuld? Evie har varit modig nog att dela med sig av sina egna erfarenheter: 

Det tog mig så lång tid att förstå förlåtelse. Det tog mig flera år av smärta, av avsky, av hat.

Första gången min pojkvän våldtog mig var en solig morgon på sensommaren. Och sen gick han till universitetet. Jag låg i sängen hela dagen och stirrade upp i taget, och tänkte på det han sa till mig.

Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?

När han kom hem hade han köpt tre kinderägg. Som blommsubstitut. De hade alla samma leksak i sig, en prärievarg på en motorcyckel. Och han sa att han inte trott att jag skulle vara där när han kom tillbaka. Men han bad aldrig om ursäkt. Han sa att han älskade mig igen.

Det finns nån sorts tanke om att om någon älskar dig så gör de inte så mot dig. Men det är inte sant, det är fullständigt att säga till någon i ett förhållande med en misshandlare att han eller hon inte älskar dig. För det är ju helt enkelt inte sant. Han älskade mig. Det är ju inte där problemet ligger, problemet är att förstå att bara för att han älskade mig var det inte rätt av honom att göra så. Bara för att han älskade mig var det inte mer ok. Och just för att han älskade mig gjorde det så ont, för att han älskade mig.

Så jag stannade kvar, för jag trodde han hade rätten till min kropp. Mer än vad jag hade. För att han älskade mig, och för att jag älskade honom. Så jag stannade. Och varje gång han våldtog mig sa han samma sak.

Men jag måste, förstår du inte? Jag måste röra dig, jag älskar dig så mycket. Jag kan inte sluta. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig… Förstår du inte att jag älskar dig, förstår du inte att jag måste?

Sista gången grät han efteråt. Nästa morgon gjorde han slut med mig för att ”jag inte gav honom tillräckligt mycket med känslomässig respons” som han behövde. För att må bra.

Det tog lång tid innan jag ens förstod att detta var fel. Att detta var ett övergrepp. Att oavsett vad han tyckte att han hade rätt till, så när jag sa nej borde han slutat. Och varje gång efteråt… Och att han visste. Han visste exakt vad han gjorde, även om han inte ville erkänna det för sig själv. Och att jag var värd mer än så. Mer än det.

Det tog mig ännu längre att förlåta. Lång tid innan jag insåg att förlåtelse var för mig, och inte för honom. Att förlåtelse inte validerade hans beteende, inte gjorde det ok. Att förlåtelse betyder att jag inte behöver lägga min energi på honom längre, att jag äntligen kan vara fri.

Bild

Project Unbreakable

Postat av
Svara

Project Unbreakable är ett fotoprojekt där Grace Brown lägger upp bilder på kvinnor (och en del män) som utsatts för sexuella övergrepp, de håller skylter där det står vad gärningsmannen sa innan, eller under tiden, eller efter. Project Unbreakable kan ni hitta HÄR.

För några år sen intervjuade Oprah Winfrey en ung tjej som utsatts för upprepade övergrepp som barn, under denna intervju berättade Oprah om de övergrepp hon utsatts för av sin farbror som tonåring. Hon sa att när hon berättade för sin far vad som hade hänt hade han frågat om Oprah hade ”gått med på affären”, till vilket hon svarade ”Det spelar ingen roll, jag var ett barn och han var vuxen. Det spelar ingen roll vad jag gjorde, jag var ett barn, det var han som hade ansvaret.”

Det kanske känns svårare när man är äldre,man känner att man har ansvaret själv. Man tar på sig skulden. Men när det kommer till sex har alla parter ansvaret tillsammans. Att alla vill vara där. Hela tiden. Ingen kan ifrånsäga sitt ansvar, och om du känner efteråt att en gräns passerades, oavsett hur villig du var i början, så var det den andra personens ansvar lika mycket som ditt att sätta stopp. Du har aldrig fel när du säger stopp.

När du säger nej. När du inte vill. Och om den andre personen inte accepterar det, är det deras ansvar. Inte ditt.

Bild

Ingen riktig våldtäkt

Postat av
1

Ikväll kl 21 visas dokumentären Ingen riktig våldtäkt på SVT 1, information om programmet kan ni hitta HÄR

Sexuella övergrepp mot barn och unga är aldrig acceptabelt. För hur är det med skuldkänslorna, hur är det med smärtan och hur är det att inte bli trodd eller inte våga berätta? På SVT kan ni chatta med experter och producenter efter programmet, men frågor kan ni ställa HÄR redan nu

Alla gör motstånd

Postat av
2

Vår nya bloggerska Azade har tagit reda på mer om omgivningens reaktioner vid ett övergrepp, och hur de spelar roll. Om du själv blir utsatt för kränkningar och övergrepp, känner någon som du misstänker far illa eller vill veta mer kan ni bland annat vända er till organisationerna HOPP och Novahuset. Och naturligtvis alltid prata om det på vår chatt!

Varje år anordnar Brottsoffermyndigheten den Internationella brottsofferdagen för att uppmärksamma brottsoffers situation i samhället. I år hade forskaren och terapeuten Allan Wade blivit inbjuden för att prata om sitt arbete med personer som varit utsatta för våld, övergrepp och tortyr.

Jag var där och lyssnade och det var utan tvekan en av de mest intressanta och inspirerande föreläsningar jag har varit på. Enligt Allan Wade är omgivningens reaktioner avgörande för läkningsprocessen hos den som utsatts för övergrepp. Det här gäller för alla som kommer i kontakt med den utsatta, alltså familj, vänner och bekanta, men också myndigheter och sjukvårdspersonal.

När det talas om övergrepp, talar det sällan om det motstånd som den brottsutsatte gjorde. Istället framställs ofta brottet som en gemensam handling. Omgivningen tror ibland att offret medverkat i det som hänt, eller att offret varit passivt. Det ger en skev bild av hur våldet ser ut och lägger ansvar och skuld på den brottsutsatte. Allan Wade menar att den här bilden inte stämmer, och att alla gör motstånd. Det är därför viktigt att lyfta fram brottsoffrets motstånd och lägga ansvaret för brottet på förövaren. Genom att brottsoffret ges möjlighet att tala om vad det faktiskt gjorde vid övergreppet kan man synliggöra att offret också hade en strategi utifrån sitt handlingsutrymme.

Allan Wade pratade också om språkets betydelse i bemötandet, och att sättet vi pratar om en brottshandling kan få konsekvenser får hur brottsoffret och förövaren, men även omgivningen, uppfattar det som har hänt. Vid en våldtäktsrättegång är det till exempel vanligt att säga ”de hade samlag”, men så var det inte i verkligheten, i verkligheten blev en person våldtagen. För att ha ett samlag krävs nämligen samtycke, två personer som är med på det, och sex är alltid en ömsesidig handling. Det är alltså viktigt att beskriva saker som de är annars förmildras lätt den kränkande handlingen.

Som terapeut träffar han många personer som på olika sätt har utsatts för våld. I de samtal han har haft med dem, har dessa personer uttryckt olika sätt som de har gjort motstånd mot våldet. Vissa gör uttryckligen motstånd, verbalt eller fysiskt, men det är också vanligt att personer gör motstånd på mer subtila och dolda sätt. Som exempel nämnde han en ung pojke som brukade börja bråka med sin lillasyster när hans pappa slog hans mamma, som ett sätt att avvärja pappans uppmärksamhet och få våldet mot mamman att sluta. Ett annat vanligt sätt att göra motstånd vid exempelvis ett sexuellt övergrepp är att ”frysa”, alltså att bli helt stel.

Många gånger är inte brottsoffer själva medvetna om det motstånd de faktiskt gör och genom att prata med personerna och hjälpa dem att identifiera och sätta värde på sitt subtila motstånd får de hjälp att må bättre. Det ger dem även kraft få bort känslan av att vara ett hjälplöst offer. Om offret ser sitt motstånd, vad denne faktiskt gjorde, så inser han eller hon att ansvaret till fullo ligger hos förövaren. Det ger en styrka och en möjlighet för offret att se på sig själv med medkänsla.

Du kan läsa mer om Allan Wades forskning och arbete här.

Bild

Fem sätt att undvika våldtäkt

Postat av
Svara

Denna fantastiska affisch råkade jag snubbla över på en blogg. I ett samhälle där det huvudsakligen anses vara kvinnans ansvar att undvika att bli våldtagen kastar denna affisch ljus på det faktum att det är förrövarens ansvar att inte våldta någon. Sprid gärna vidare denna affisch, det är många där ute som är i behov av en reality check.

 

Bild

När en trettonårig flicka blir våldtagen.

Postat av
Svara

För över ett år sedan la vi upp en text skriven av Susanna Hellgren, en text som nu under den senaste veckan fått mycket uppmärksamhet. Det tycker vi är bra och viktigt, eftersom ämnet för texten är skuld, skam och övergrepp. Vad händer när en trettonårig flicka blir våldtagen? Läs den gärna HÄR och dela med dig av dina tankar!

Trust

Postat av
1

Jag fick ett tips om en film, kolla in introt! Jag vill se den nuu…

En fotnot: Att förbereda en person som är under 15 år för ett sådant möte som filmen handlar om gör något brottsligt, även om mötet inte kommer till stånd. Om ett vuxen person har sex med någon under 15 år är det alltid en våldtäkt, oavsett om den yngre personen ville det eller till och med föreslog det. Bara så att ni vet! :)

När man blir utsatt för ett övergrepp

Postat av
Svara

Nu är det dags för ännu en gästblogg! Paulina driver Novahuset som vänder sig till dem som utsatts för någon form av sexuella övergrepp eller är anhörig. De har en chatt precis som tjejzonen där du kan få tala med någon som har gått igenom samma sak som du. Novahuset har tystnadslöfte, för inga journaler och man kan vara anonym hos dem. För mer info: www.novahuset.com Kolla också in Paulinas blogg på mitthopp.blogspot.com

Hon får ju skylla sig själv, vad trodde hon skulle hända när hon gick hem med honom? Hon var ju så full…

Attityderna kring våldtäkt och sexuella övergrepp är många. Man ska passa in i normerna om hur man ”ska” bete sig innan under och efter en våldtäkt. Man behöver uppfylla en del kriterier för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt.

Dessa attityder är något vi möter när vi föreläser i skolor och myndigheter, när vi möter anhöriga och utsatta men även något jag mötte när jag blev våldtagen.

Hur många jag varit med innan detta hände och hur jag lyckades paralysera mig under övergreppen och inte sa nej var i fokus hos många som efter flera år fick reda på mitt öde. Att jag sedan lyckats ”spela” glad och som ingenting hade hänt var också något lustigt och onormalt i mångas ögon.
Men vad de inte visste var att det är just så många gör. Att man under övergreppen ibland lyckas fly bort i tankarna och kan/vågar/vill inte säga något, att man sedan förtränger och trycker undan med förhoppning att glömma det hemska. Det gick för stunden. Men det kom ifatt mig. Vart enda litet minne och varje känsla kom tillbaka. Det gick inte skaka av mig, inte heller att få det ogjort. Klumpen i mitt bröst blev bara större och större, redo att explodera. Jag kunde inte längre bevara min mask på, varken för andra eller för mig själv.

Det var dock min räddning, att få prata om det, att gå igenom en rättegång för att sedan få honom fälld. Det var vägen mot friheten eller för stunden en känsla av den.
Det var under polisförhören och rättegången jag för första gången delade mina hemska upplevelser och detaljer med någon, det var fruktansvärt men även befriande. Det hade gått fyra år och endast mitt ex visste om det. För alla andra var ja en glad och pigg tjej….utan skavanker och en mörk historia.

Nu när jag ser allt i backspegeln var räddningen just det som var nästan lika smärtsamt som övergreppen. Polisförhören och rättegången. Jag kan inte förneka hur jobbigt det var men jag hade så bra människor runt mig. De fick mig att resa mig varje gång jag föll. Det var en polisman, ett målsägandebiträde och det var min familj. De fick mig att gräva i det förbjudna, det mörkaste och det hemskaste som var tvunget att komma ur mig, att bearbetas.
Idag är jag glad för den smärtsamma tiden. Jag behövde den. Aldrig hade jag annars tagit fram sanningen, granskat den och kommit vidare. Då hade jag valt en annan utväg, att förtränga. Då hade jag inte levt idag, inte på riktigt. Jag fick också en annan inblick i varför jag under dessa år haft sex med killar jag inte riktigt velat ha det med. Jag bar ett sår i själen som jag var tvungen att syna.

Det jag idag möter i mitt arbete på Novahuset är att många inte får den hjälp de har rätt till. Okunskapen och oförståelsen är stor och det ser olika ut vart man bor. Det kämpar vi mycket för, att våga se detta, våga prata om det och jobba mer med de utsatta men även med de som utsätter.
I skolorna möter vi mycket frågor kring okejsex, respekt o kärlek. Vi brukar prata om att man alltid har rätt att säga nej. Man behöver inte fullfölja något man påbörjat bara för att man tror att man annars sviker eller liknande. Det ska alltid kännas rätt, innan under och efter sex. Det spelar ingen roll om det är med din partner eller med annan.
Det finns så mycket krav och förväntningar på hur man ska vara och vad man ”måste” göra/ha gjort. Det är viktigt att lyssna på vad ni vill och känner och försöka följa era hjärtan. Det är bara ni som har svaret, inom er. Och det är bara ni som kan bestämma.

De utsatta vi möter bär en enorm skuld och skam, vare sig det gäller våldtäkt, koppleri, att självskada sig med sex eller sälja sex. Många vet inte vad de är utsatta för och för många blir vi den första de berättar för. Jag kan känna igen mig i mycket av det jag möter. Jag får skylla mig själv, hur kunde jag vara så dum, varför gick eller skrek jag inte, sex är det enda jag duger till och hur ska jag någonsin kunna berätta detta vidriga och förnedrande för någon.
Jag vill säga till er, den där någon finns. Det finns någon som lyssnar som förstår och som finns där.

Det jag varit med har gett mig en annan insikt, en förståelse som jag idag är tacksam för. Jag kan aldrig få det som hänt ogjort men jag kan vända det mörka och hjälpa andra.

Jag kan leva nu och se framåt, det är jag skyldig mig själv. Jag skadar mig själv om jag bara lever i det gamla, om jag fastnar i hans grepp ännu en gång. Det är han inte värd…..inga mer dagar, timmar eller minuter ska han få ta från mig. För idag vet jag att det som hände var hans ansvar och att jag är värdefull.
För mig idag gäller det att vara stark. Då menar jag inte att vara osårbar, hård och kall utan att jag tillåter mig att vara ledsen, be om hjälp och låter mig hjälpas. Att vara stark är att veta någonstans inom en att det går, att det finns hopp. Att tro på sig själv och att man är värd något.
Det kan man behöva hjälp med, ensam är inte alltid stark. Man blir ofta stark med människors stöd runt sig. Det gäller bara att hitta just de eller den personen. Då klarar man mer än man tror. Kom ihåg det! Det lärde jag mig från den hårda skolan.

Till er vill jag också säga att ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte vill och ni är värdefulla.
Försök att prata med någon, hur svårt det än är så kan det rädda era liv. Det är värt försöket!
För jag vet att det finns en väg ur den djupaste mörkaste brunnen, det går att må bra igen. Jag tror på er! Ge aldrig upp!

Kram från Paulina

Flickan som sålde sin kropp.

Postat av
Svara

Nu är det dags för vår första gästblogg och vi är stolta att få publicera en text skriven av författaren och upphovskvinnan till manifestationen INTE TILL SALU som går av stapeln i Stockholm idag. Caroline Engvall är författare till ”14 år till salu”. Uppföljaren heter ”Skamfläck” och har release imorgon.

När jag mötte henne första gången kunde jag inte förstå. Hur kunde någon frivilligt utsätta sig för det som 16-åriga Tessan gjorde? Hur kunde man ta kontakt med män som man visste skulle ha sex och misshandla en med trasiga flaskor, galgar och knivar. Och efteråt, efteråt tycka att det var det enda man var värd. Att det var ens eget fel. Det var ju jag själv som tog kontakt.

Tessan, som blev min huvudperson i boken ”14 år till salu”, var bara 14 år när hon blev våldtagen av Niklas, den snyggsnälle killen i skolan som ingen trodde något ont om. Tessan sa inget till någon. Vem skulle lyssna? Och när bästa kompisen yttrade orden ”Vi horar” kändes det inte som någon stor grej. Kroppen var ju redan så förstörd. Att hitta männen på internet var enkelt, det tog bara ett fingerknäpp. Och snart rasade Tessan – den duktiga tjejen med schyssta föräldrar och bra syskon – ner rakt i helveteshålet.

Ju fler män som tog för sig av henne desto sämre mådde hon.
Ju fler män som utnyttjade hennes kropp desto tystare blev hon.
– Vem skulle tro dig om du berättade? Du är ju bara en liten hora.
Att berätta Tessans historia högt var som att lyfta på locket till en popcornkastrull som aldrig ville sluta poppa.

Pop. Pop pop. Pop pop pop.

Det som vi så länge velat blunda för blev nu svidande verklighet – och att ge bort sig själv till andras våld för att det gör så ont på insidan var ett nytt fenomen.
– Det här finns inte i Sverige. Det kan inte stämma, sa en välutbildad professor till mig för tre år sedan.
Idag vet vi bättre. De här unga finns. Både tjejer och killar. I alla delar av landet. I alla samhällsklasser. Internet har blivit en ny arena och efterfrågan finns bara några knappklick bort. Det är i de tidiga tonåren vi börjar ta tag i våra liv på egen hand – och ibland blir det så fel att vi kan få men för livet.

Idag vet vi att dessa trasiga unga, som utsätter sig för så skadligt sex, finns, men få pratar. Skam och skuld är en effektiv munkavle. Men varför berättar man bara inte, om det nu är så läskigt det man gör? Raderna från 17-åriga Camilla är talande.

”Man känner skuld för att man är den som initierat något, man bad om det. Att se att man var ett barn och att den vuxne alltid har ansvaret i den relationen är det svåra. Därför bär man alltid på skammen för att man är något som samhället tycker illa om. Det finns medlidande och på ytan en offersyn men i själva verket blir man äcklig och något som är smutsigt. Man blir ju en del av själva handlingen.”

I våras presenterades Göteborgs universitets undersökning UngKAB09, en undersökning bland unga vuxna och ungdomar som ägde rum sent 2009. Resultatet blåstes upp stort i tidningarna. 46 procent av unga kvinnor anser sig ha haft sex mot sin vilja någon gång i livet. Nästan hälften av de tillfrågade. Det är mycket och skrämmande och det är också det media har fokuserat på idag.

Jag skulle vilja lyfta en annan sak ur undersökningen, nämligen att de de allra flesta unga som svarade var nyktra vid det senaste sextillfället. Det är dock vanligare bland de yngre att man varit berusad. Dubbelt så stor andel bland dem under 20 år, jämfört med övriga, var mycket berusade då de hade sex. Detsamma gäller personer med låg självkänsla och dem som debuterat tidigt sexuellt.

Här tycker jag att vi har hittat kärnan – som också handlar om varför unga hamnar i en destruktiv spiral när det gäller att halka in i destruktivt sex för att låta ångesten pysa ut. Självkänslan – eller brist på sådan.

Man behöver inte ha varit utsatt för incest eller en missbrukande familj för att vilja utsätta sig själv för detta. Det räcker med ett känslohål i själen, ett bekräftelsebehov man vill fylla. Dessa hål syns inte på utsidan. Den som utsätter sig för farligt sex behöver inte se ut som vi tror.

Nätet är en lätt fälla för alla. En oskyldig toplessbild, det är väl inte så farligt?
Om någon tycker att jag är snygg, det är väl perfekt att få lite betalt till och med?
Men vad händer när bilden blir allas egendom? När din kropp plötsligt sitter uppklistrad över hela skolan och alla vänder sig mot dig? När man blir den där ”lilla horan” och plötsligt är det ens jag?

”Trasiga unga blir trasiga vuxna” sa en deckarförfattare jag intervjuade igår och visst är det så. Men det är aldrig för sent att laga och att plåstra om gör vi genom att fråga. Fråga kompisen hur hon eller han mår, fortsätta fråga och vara beredda på att orka med svaret (med en bra vuxens stöd).

Det arbetet måste vi börja nu – och vi alla måste hjälpas åt. Nu kan vi inte blunda längre.

Stöd också Rädda barnens arbete mot våld och utsatthet i Sverige genom att köpa Inte till salu-halsbandet på http://shop.rb.se (design för barns rättigheter).

Hur kunde du!

Postat av
2

”Hur kunde du vara så korkad att du gick hem ensam/liftade med en kille du inte kände/öppnade dörren för någon okänd/bjöd upp honom på en kopp te?”

”Hur tänkte du när du satte på dig den där klänningen?”

Det är många som tänker så, tyst eller högt, när någon har blivit våldtagen. En tjej borde veta bättre än att lita på män hon inte känner. En tjej borde akta sig för att vara för snygg. En tjej ska passa sig för att gå hem ensam i mörkret. För man vet aldrig vad som kan hända.

Att man säger så är fel på så många sätt. Först och främst förvandlar man alla killar och män i hela världen till möjliga våldtäktsmän. En möjlig våldtäktsman som inte kan kontrollera sina drifter. Och det är inte offret som gör det, hon utgick ju från att den trevliga killen faktiskt var så trevlig som han utgav sig från att vara, det är dem som ställer frågorna som gör det. För det andra lägger man ansvar och fokus på fel person, nämligen offret. Det är hon som ska passa dig, hon som måste se till att hålla sig borta från killar som kan vara farliga, hon som måste ta ansvar för killars sexualitet. Det är hon som får ”Skylla sig själv”. Den här bilden är väldigt talande tycker jag:

 

Bild

Jag uppmuntrar alla som faktiskt tycker att en våldtagen tjej får skylla sig själv att skriva ut den här listan och börja dela ut den till alla killar de känner. Era pappor, bröder, killkompisar och pojkvänner. Eftersom man i och med det ställningstagandet samtidigt förminskar alla killar till en våldtäksman på språng.

Så här undviker du våldtäkt!

1. Lägg inte droger i folks drinkar.

2. När du ser en kvinna ensam, låt henne vara!

3. Om du stannar bilen för att hjälpa en kvinna som har problem, kom ihåg att inte attackera!

4. Öppna aldrig en dörr eller ett fönster oinbjuden.

5. Om du åker hiss och en kvinna kliver på, ANGRIP HENNE INTE!

6. Kom ihåg att människor går till tvättstugan för att tvätta. Försök att inte antasta någon som är i tvättstugan ensam.

7. Om du känner att du inte kan kontrollera dina impulser, be en vän hålla dig sällskap och under uppsikt.

8. Var ärlig. Låtsas inte vara en vän som bryr sig och manipulera inte andra att lita på dig så att du sedan kan utnyttja tillfället att antasta. Om du inte är tydlig med dina intentioner så kan den andre få för sig att du inte tänker våldta.

9. Glöm inte bort att du inte får ha sex med nån som inte är vid medvetande.

10. Kom ihåg att kvinnor inte bär kort kjol för att du ska komma till lättare.

Från Lady Dahmer.

Listan är skrattretande, men stämmer överens men just den inställningen som många har. Tjejer får aldrig skylla sig själva och långt ifrån alla killar skulle kunna våldta någon. Den enda man kan skylla på när ett brott begås är gärningsmannen.

Slutwalk

Postat av
Svara

Den 24 januari 2011 delade en representant från Polisen i Toronto med sig av sin syn på sexuella övergrepp: ”I’ve been told I’m not supposed to say this – however, women should avoid dressing like sluts in order not to be victimised”.

Som stadens säkerhetsgaranterande tjänst förstärker och cementerar man därmed myten och stereotypen ”Slampan”. Att använda sig av en nedsättande term för att legitimera ett oförsvarbart beteende bidrar till en miljö i vilken det uppfattas som ok att skylla på offret.

Offer för sexuella övergrepp (ett redan innan underrapporterat brott) har i och med detta än mindre anledning att rapportera övergrepp av rädsla för att själva skuldbeläggas.

Att bli utsatt för ett övergrepp handlar inte om vad du har på dig. Det handlar inte ens om sex.

SlutWalk Toronto föddes i och med känslan att man fått nog. I frustrationen efter Polisens uttalande gick Torontos invånare samman för att kräva en förändring: ”WE ARE COMING TOGETHER. Not only as women, but as people from all gender expressions and orientations, all walks of life, levels of employment and education, all races, ages, abilities, and backgrounds, from all points of this city and elsewhere”.

3000-4000 människor deltog i SlutWalk Toronto den 3 april 2011 och på tre månader har SlutWalk växt till en massiv, internationell rörelse. Det har genomförts 12 demonstrationer i Canada och USA och ytterligare 45 (!) är planerade. Till Europa kommer SlutWalk den 14 maj genom Scotland. Vidare är ytterligare 18 planerade i andra delar av världen.

Vill du vara med i Sverige!? Om du bor i Stockholm ska du komma till mynttorget IDAG klockan 15.00 annars kan du läsa mer HÄR eller säga vad du tycker i kommentarfältet, som vanligt.


När en trettonårig flicka blir våldtagen

Postat av
7

När Josefin Grände är ute och föreläser brukar hon inleda föreläsningen med att läsa en text skriven av Susanna Hellgren. Så gjorde hon även sist då jag och Matilda var på seminariet Våldtäkt, Skuld & Skam. Eftersom jag varit och lyssnat på Josefin tidigare var jag beredd den här gången, förra gången började jag nämligen (nästan) gråta när jag hörde den läsas upp. Ibland (okej oftast) känns det lite pinsamt att gråta offentligt, så det kändes skönt att vara redo att hålla gråtkanalerna i schack.

Efter seminariet gick jag och Matilda fram och pratade lite med Josefin, som var supertrevlig, och absolut ville att vi skulle lägga upp texten här på bloggen. Den heter När en trettonårig flicka blir våldtagen.

När en trettonårig flicka blir våldtagen

När en trettonårig flicka blir våldtagen ligger hon stel och tittar upp mot träden. Hon ligger så stilla det går för att inte tänka, inte känna vad det är som händer. Det går fort men är en evighet. Hon ser honom resa på sig och dra upp byxorna. Försiktigt sätter hon sig upp och försöker samla krafter att resa sig upp bredvid honom. Vill inte bli lämnad kvar, måste tillbaka. Tillbaka till festen de lämnat för att vara tillsammans. Han sträcker ut en hand för att hjälpa henne upp.

När en trettonårig flicka blivit våldtagen följer hon sin pojkvän tillbaka till festen. Dricker en öl. Tar sin jacka, reser sig upp och möter hans blick över elden. Lämnar festen och ängen. Går längs grusvägen och känner hur något varmt klibbar fast byxorna längs benet. Det rinner ner i skorna. Med handen känner hon efter. På insidan av byxbenet på de ljusa jeansen är det blött. Handen blir rödfärgad av blodet. Hon skyndar på stegen.

När en trettonårig flicka blivit våldtagen går hon hem, genom grinden, upp för trappan, genom dörren och in. Direkt till rummet där hon tar av sig de nedblodade byxorna och knölar in dem längst in i garderoben. Hon tar sig vidare till badrummet och går in i duschen. Tyst försöker hon vrida på vattnet, inte så mycket så att mamma och pappa vaknar. Det är en avvägningen att duscha så kort tid att ingen av dem hinner vakna, men ändå tillräckligt med tid för att hinna bli ren. Hon tar fram en binda ur skåpet och sätter den i trosorna. Sängen. Sömn.

När en trettonårig flicka vaknar på morgonen efter att hon blivit våldtagen har bindan läckt igenom – blod på lakanet. Det är ingen katastrof, det har hänt förut. Mamma löser det med klorinbad. Ett glas vatten framför sommarlovsmorgon tillsammans med lillebror.

Det har inte hänt, det har inte hänt, det har inte hänt. Efter ett par timmar ringer telefonen. Vart tog du vägen? Gick inte du iväg med honom? Var du full? Ja. Jättefull. Minns ingenting. Hahaha.

När en trettonårig flicka förtränger att hon blivit våldtagen av sin pojkvän måste något till. Alkohol. Självhat. Attityd. Hon fortsätter bli kär i killar, fortsätter bli full varje helg och hon fortsätter glömma. Glömma. Glömde. Glömt. Jag glömde plocka ur diskmaskinen. Jag måste ha glömt att vi skulle ha prov idag. Jag vill helst glömma hela skiten. En hel tonårings liv kom och gick och hon bara glömde. Du är så glömsk, sa mamma. Man minns det man vill minnas. Man glömmer sådant man behöver glömma.

När en trettonårig flicka blivit våldtagen men inte längre minns det kan hon bli femton år. Hon vet inte varför men det finns inte längre plats och mening kvar att leva för. Mamma får migränanfall och har sina receptbelagda mediciner i badrumsskåpet. De är ganska lätta att svälja, det går med ett glas vatten. En, två, sex stycken. Väntar. Ingenting händer. Hon kanske är död. Hon minns inte riktigt. Sjukvårdsupplysningen upplyser om att hon inte är död men att hon gör bäst i att sätta fingrarna i halsen eller ringa ambulans. Femtonåriga flickor vet hur man gör när man sätter fingrarna i halsen.

När en trettonårig flicka blivit våldtagen, glömt och blivit tjugoett år gammal sitter hon hos en kurator. Hon vill inte mer och han undrar vänligt varför livet inte är värt att leva. Hur var dina tonår? Hur mådde du? Vad hände? Hände något obehagligt under dina tonår? Tiden stannar, datorn blir tyst, gatan utanför blir tom. Nej, ingenting som jag minns. Ingenting jag vill komma ihåg hände då. Jag minns kanske en sak som hände men det har jag glömt. Jag har bestämt mig för att glömma det.

När en trettonårig flicka blivit våldtagen vaknar hon åtta år senare i en säng. Hon tänder lampan och sätter sig upp. Hon minns.  Hon har aldrig någonsin glömt. Hennes stolthet, hennes självkänsla, hennes sexualitet, hennes tonår, hennes trygghet satt gisslan hos honom. Kanske hade de trivts hos honom, fått honom att känna sig bättre och starkare. De kände sig bortglömda och sökte stöd hos sin kidnappare. Sockholmssyndromet.

När en tjugoett år gammal kvinna inser att hon blivit lurad och att hon glömt var hon gjort av sin stolthet, självkänsla, sexualitet, sina tonår och sin trygghet börjar världen röra sig. Den blir inte ljusare, men tydligare. Det finns kanaler för vrede och hat. Det finns vägar att gå på. Det finns saker värda att kämpa för. Det finns nya trettonåriga flickor som inte ska behöva gömma ett par blodiga jeans i garderoben. Det finns trettonåriga flickor som inte ska låta någon kidnappa deras stolthet i åtta år. Världen rör på sig.

Susanna Hellgren

Ur ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt” av Josefin Grände

Det är okej tills man säger nej?

Postat av
1

Den stora frågan när en våldtäkt utreds är hur tydligt, högt och OM hon sa nej. Förstod han det? Var hon tydlig nog? Sa hon ja innan? Sände hon ut dubbla budskap? Talade hon i gåtor?

Att det är så kan delvis bero på att lagstiftningen ser ut som den gör: en våldtäkt är när någon tvingar en annan person till något sexuellt genom att använda eller hota med våld. Man blir alltså inte våldtagen ur ett rättsligt perspektiv om förövaren inte behöver använda våld. Som ni förstår är bristerna i lagen stora och frågan är faktiskt föremål för utredning just nu. De har föreslagit att man ska införa ett samtyckes-krav, dvs. att man inte ska behöva säga nej, utan ja. Förslaget har fått en massa kritik: våldtar man alltså sin flickvän/fru/sambo som man har sex med rätt ofta om hon inte säger ja först?

Å andra sidan utgår man inte från att det är okej att ha sex med en tjej ända tills hon säger nej. Utan att det aldrig är okej att ha sex med en tjej förens hon säger ja.

Man brukar hänvisa till ”Jordbrofallet” där en 15årig flicka (som hade rymt från ett behandlingshem) blev inlåst och sexuellt utnyttjad under flera dagar. Eftersom de filmade övergreppen kunde hela rättsalen se hur flickan såg ut som en zoombie och knappt reagerade på det som hände runt henne.  Rätten kom fram till att hon inte var i ”hjälplöst tillstånd” men att hon inte hade varit i stånd att säga nej. Hade kravet på samtycke funnits hade de blivit fällda för våldtäkt.

Vad tycker ni? Är ett krav på samtycke bra eller dåligt och varför?

Våldtäkt? Våldtäkt!

Postat av
3

Efter att vi skrivit om våldtäkt här på bloggen fick vi en text av en läsare via mail. Vi blev sjukt berörda av den och publicerar den här på bloggen idag.

Det var ingen våldtäkt. Nej. Jag var inte med på det, jag ville inte, men det
var ingen våldtäkt. Jag skrek ju inte, jag gjorde ju inget motstånd, jag låg
ju bara där. Visst, jag kanske försiktigt försökte visa att jag inte ville,
så gott jag kunde – och vågade, men det var fortfarande ingen våldtäkt.
Han var ju inte ens i mig. Inte med sin snopp i alla fall, men med fingrarna.
Han tog på mig också. Och tvingade mig att ta på honom, onanera åt honom.
Men nej, det var ingen våldtäkt, punkt!

Låter inte det lite fel förresten?
Okej, han tog på mig, han körde upp sina fingrar i mig, han tvingade mig att
ta på honom och tillfredställa honom. Lägg märke till att jag skrev tvingade.
Jag var inte med på något utav det, jag ville inte. Förresten så fick jag
aldrig ens någon chans att säga varken ja eller nej, för jag sov, ja till en
början i alla fall. Jag vaknade av att detta skedde.
När jag vaknade skrek jag inte, jag gjorde inget direkt motstånd, försökte
dock totalt paniksslagen att försiktigt dra mig undan, dra bort min hand, vända
mig om, det var allt jag vågade, allt jag klarade av. Annars låg jag
bara där. Rädslan, skräcken, oron, alla känslor som befann sig inom mig just
då gjorde mig paralyserad. Jag kunde ingenting göra, mer än att i princip bara
ligga där. Jag var skräckslagen. Livrädd.
Ambulans kom senare till plats och likaså polis. Det blev ett besök på
sjukhuset och dagen efter ett långt polisförhör.
Någon dag senare fick jag hem en kopia på anmälan.
Ärende: Våldtäkt.
Det var vad det stod i anmälan. Det var så polisen valt att rubricera det som
hänt. Våldtäkt. V-å-l-d-t-ä-k-t.

Hur i all sin dar? Nej. Eller, kanske? Eller, klart som fan rent ut sagt att
det som killen utsatte mig för var en våldtäkt.
Vad var det om inte en våldtäkt? För det var ju inget frivilligt. Det var
inget vi båda ville. Det var inget som jag ens fick en chans att tycka till om.
Det var inget som någonstan var okej. Han hade inte min tillåtelse att göra
så mot mig. På mig. Med mig.

Det tog tid innan jag över huvud taget vågade nämna för någon vad som hänt.
För jag skämdes. Jag skämdes?!
Och jag ansåg inte att det var frågan om någon våldtäkt.
Efter ett tag tog jag mod till mig och träffade en kvinna från kvinnojoren,
det var det bästa jag kunde ha gjort. Efter att ha träffat henne kunde jag
även börja berätta för volontärerna i tjejzonens chatt vad som hänt.
Och vet ni vad jag då sa? Jag var för ett tag sen med om en våldtäkt. Så skrev
jag. Och vet ni? Det kändes inte ett dugg fel. Tvärtom.
För sanningen är att det är precis vad jag var med om. Och det är inte jag
som ska skämmas. Det är inte jag som bär skulden. Jag har inte gjort något
fel alls. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån hur situationen såg ut.
Och hur min kropp valde att reagera, det kunde inte jag styra över. Att jag
blev paralyserad, det var min kropp och mitt psykes sätt att skydda sig på.
Jag kunde inget annat göra. Och vem vet vad som hänt om det var så att
situationen såg annorlunda ut, låt oss säga att jag skulle kunna ha skrikit, att
jag skulle kunna ha sparkats och slagits, vad hade hänt då? Det vet inte jag.
Kanske vill jag inte veta det heller.
Jag menar inte att det är fel att skrika och göra motstånd, verkligen
inte. Utan det jag menar är att, utifrån min situation, så gjorde jag det
som var bäst för mig.
Någon annans situation ser kanske helt annorlunda ut. Och sen är vi
också alla olika. Vi alla reagerar på olika sätt. När något sådanthär
händer så finns det inget rätt eller fel. Inget är mer rätt eller mer fel.

Med detta vill jag få sagt att, underskatta inte er själva tjejer. Ta inte på
er skam och skuld för något sådanthär, för det är inte erat fel. Det kan
omöjligt vara erat fel. Aldrig. Ni har ingen som helst anledning att
skämmas. Den som borde skämmas något grymt mycket, det är den känslolösa
människa som gör något sådanthär fruktansvärt emot er. Han ska skämmas så in
i bomben mycket.

Det tog tid innan jag kom så långt att jag förstod att det inte var mitt fel.
Det krävdes många samtal med tjejzonen, med min kontakt på kvinnojouren, med
mina närmsta vänner, innan jag på riktigt kunde ta till mig att det faktiskt
inte var mitt fel. Att det omöjligt skulle kunna vara mitt fel.
Men idag vet jag!
Så jag ber er, ni som tvingats igenom samma skit som mig, gör som jag, släpp
all skuld och skam, för den hör inte hemma hos er, jag lovar er. Den hör
absolut, devinitivt, verkligen INTE hemma hos er. Så släpp den på en gång,
här och nu.
Rikta den istället mot svinet som utsatt er. För det är DÄR den hör hemma.

Det går att hitta tillbaka efter att ha varit med om något så fruktansvärt
som en våldtäkt. Vägen kan vara lång och svår, men det går. Ingenting är omöjligt.
Jag kommer alltid att få leva med vad som hänt och det kommer alltid att göra
mer eller mindre ont. Men, den dagen då jag släppte all skuld och skam, då
hände det något. Det var som att en sten föll från mina axlar. En sten jag
inte behövde bära. Ni behöver inte heller bära den. Ni ska inte bära den.
Så, släpp den ni också, jag vet att ni kan! Jag tror på er.

Och ni, jag kan varmt rekommendera att ta kontakt med en kvinnojour.
Jag ångrar inte en sekund att jag fick kontakt med dem. De är helt underbara,
och de finns där för dig! De lyssnar på dig, stöttar dig, peppar dig, och
de tror på dig!
Sen kan de också hjälpa till med praktiska saker, såsom anmälan tex.
Så tveka inte. Och tänk på att, de är till för dig!

Madde, 21 år

Vad är en våldtäkt?

Postat av
Svara

Dagen på Alla Kvinnors Hus var väldigt inspirerande, tyvärr också lite deprimerade. Såsom det alltid är när man får lite välbehövliga verbala käftsmällar som sakers verkliga tillstånd. Det är så oerhört vanligt att tjejer blir våldtagna idag. När Josefin Grände, som höll i dagens föreläsning, var ute och föreläste på högstadie-och gymnasieskolor kom det fram en tjej efter varje föreläsning, eller så fick Josefine ett mail dagen efter, tjejer som ville berätta sin historia. Så vanligt är det. En tjej i varje skolklass.

Man vet liksom inte var man ska börja i kampen mot det sexuella våldet. Men en liten sak jag skulle vilja göra här och nu är att slå hål på några fördomar om våldtäkt;

– Den allra vanligaste våldtäkten sker i en nära relation, tjejer blir oftast våldtagna av en kille de är ihop med, kompis med eller bekant med. Det händer självklart att tjejer blir påhoppade på vägen hem ifrån en fest av en helt okänd kille, och det är precis lika hemskt och traumatiskt, men det är vanligare att gärningsmannen är en pojkvän eller kompis. Just det här gör det ofta svårare för tjejen att sätta ord på det hon varit med om, vilket kan öka på känslan av skuld och skam jättemycket, för ”man kan väl inte bli våldtagen av sin egen pojkvän”? Jo, det är klart man kan!

– Det är inte alls ovanligt att man inte gör motstånd vid en våldtäkt! Många föreställer sig att man som tjej ”måste” slåss, klösas och kämpa emot, skrika på hjälp eller säga nej högt och tydligt, för att de ska få ”ta sig rätten” att definiera det de varit med om som en våldtäkt. Det är inte sant. Det absolut vanligaste är tvärtom, att man inte kämpar emot. Vissa gör det av ren och skär rädsla – man vågar inte för att man är så rädd för att bli misshandlad eller till och med mördad om man gör motstånd. Vissa blir paralyserade och ”stänger av”.

– En våldtäkt är inte nödvändigtvis ett regelrätt samlag! De allra flesta tänker sig nog att en våldtäkt måste vara ett penetrerade samlag, alltså att en kille kommer in i en tjej. Men så behöver det inte alltid vara. Att bli penetrerad med ett finger, en flaska eller något annat föremål är också en våldtäkt. Att bli tvingad till analsex, att suga av någon eller att själv bli slickad mot sin vilja kan också vara en våldtäkt.

Jag definierar en våldtäkt såsom Josefin gör i en utav sina böcker. En våldtäkt är;

– Det lagen säger är en våldtäkt.

– Allt som händer efter ett nej.

– Allt som händer före ett ja.

Utan kaffe på en buss

Postat av
Svara

Jag sitter på bussen och ser hur det vita landskapet svischar förbi utanför fönsterrutan. Jag har inte fått något morgonkaffe i mig än, vilket känns lite så där. Men jag ska möta upp Matilda vid Slussen snart så jag var tvungen att skynda mig. Vi ska gå på en intressant föreläsning och det är ju inte så illa. Faktiskt tvärtom. Josefin Grände håller i seminariet, som kommer att handla om Våldtäkt, skuld och skam, på Alla Kvinnors Hus.

Jag skriver mer på vägen hem!

Kram på er

Ps. Missa inte julkalendern här på bloggen kl 10.

Det som inte får hända – men ändå händer

Postat av
Svara

Ibland händer det att ni som chattar med oss vill prata om sexuella övergrepp. Men ofta kallar ni det inte sexuella övergrepp eller våldtäkt, utan kanske ”det där hemska” eller ”det jobbiga”. Det är inte alls ovanligt att det känns så obehagligt att prata om att man blivit utsatt att man inte ens vill ge övergreppet dess rätta namn. Det händer också ganska ofta att vi får mail ifrån tjejer som beskriver en våldtäkt hon varit utsatt för och sen skriver ”men det var ju inte en våldtäkt precis, eller? Om det var det borde jag väl veta om det själv?” Det är väldig vanligt att man, efter att man blivit utsatt, går igenom övergreppet i huvudet och försöker urskilja exakt var gränsen gick, när upphörde det att vara ”på skoj” och övergick till något som skedde utan din vilja? Hur mycket skuld ska man själv ta på sig? Svaret är naturligtvis; INGEN, du ska inte ta på dig någon skuld alls för det som hände! Det var inte ditt fel. Men verkligheten är inte alltid så enkel, för det känns ofta som att det är ens eget fel. Och den känslan kan vara väldigt svår att bli av med.

Det händer också att vi får samtal om sexuella övergrepp inom familjen. Tjejer som blivit utsatta för övergrepp av sin pappa eller bror under uppväxten och nu, ofta många år senare, vill prata om det. Att bli våldtagen, utsatt för övergrepp, är förstås otroligt traumatiskt oavsett om förövaren är en främmande person eller någon man känner väl. Men att bli utsatt av sin egen pappa eller ett syskon, någon man litar på och älskar, kan ge otroligt djupa sår i själen. Det kan också upplevas mycket svårare att ”fly” i en sådan situation eftersom man faktiskt bor tillsammans med sin förövare. När vi blir utsatta för saker som verkligen skakar om oss, då vi blev fruktansvärt rädda eller stressade, händer det ofta att minnet försöker ”rädda” oss genom att helt enkelt inte minnas. Det skulle kunna kallas förträngning, man förtränger det som hänt eftersom det är så himla smärtsamt att man inte klarar av att tänka på det. Då kan det förstås vara väldigt svårt att prata om det man varit med om, om man inte riktigt minns. Men jag tror ändå att det är viktigt att man får hjälp och stöd. Även smärtsamma minnen måste kanske komma upp till ytan så att man kan prata? Jag tror att det är väldigt viktigt att prata när man varit med om något jobbigt. Det finns människor som vill lyssna!

Hit kan du vända dig om du blivit utsatt för sexuella övergrepp;

Alla kvinnors hus har samtalsgrupper, enskilda stödsamtal, telefon, mail och chattjour för unga tjejer, 08-644 09 20 [email protected]

HOPP (Riksorganisationen mot sexuella övergrepp) har enskilda stödsamtal för den som vill, [email protected]

Tjejzonen erbjuder stöd via mail, chatt och samtal i fysisk form, chatten är öppen sön-tors kl 20-22, via hemsidan. Om du vill maila är adressen; [email protected]